ÄLLMORAMINNEN Av Toppi Strokirk ÄLLMORAMINNEN Av
alla de minnen jag har från att leva sommarstugeliv i Ällmora
under 1940- 50- och 60-talen är det så mycket som jag tycker är värt att
berätta så jag bestämde mig för att skriva ned minnena medan de ännu var
någorlunda färska. Det här är hur jag
upplevde händelserna. Andra på berget kan ha upplevt samma händelser
annorlunda. Hur olika det kan vara upptäckte jag när jag läste pappas minnen
som han skrev ned på 1980-talet då han var i 75-årsåldern. Av sådant som jag
varit med om beskrev han en del precis så som jag mindes det, annat var lite
annorlunda skildrat. Ibland blev jag rent av upprörd. -Nähä, så var det inte alls, tänkte jag. Men
det var så han mindes att han hade upplevt det. Jag börjar med att berätta lite om mamma
och pappa som ju var de som möjliggjorde våra upplevelser härute.
Toppi Strokirk FAMILJERNA PÅ BERGET Pecka och Annchen
Strokirk framför sin stuga på Utsiktsvägen 15 Pappa
växte upp i Härnösand med scouting, skidåkning och orientering som sina stora
intressen. Han hade, när han var tretton år, gått igenom en svår öron- och
hjärnhinneinflammation då man också hittade en hjärntumör. Han räddades till
livet efter att ha fraktats ned till Stockholm för operation men fick betala
med att bli döv på ena örat och att inte ha något balanssinne på den sidan.
Läkaren som opererade honom ordinerade friluftsliv efter den långa
konvalescensen och den ordinationen tog han verkligen på allvar resten av
sitt liv. Efter studentexamen jobbade han ett år med
skogsarbete innan han på hösten 1925 flyttade till Stockholm för att börja på
Handelshögskolan. Men eftersom allt som hade med skog att göra intresserade
honom så sökte han också till Skogshögskolan och lyckades kombinera båda
utbildningarna och hinna med föreläsningar på båda ställena genom att cykla
mellan Observatorielunden och Frescati, ibland flera gånger samma dag. Som om
det inte räckte för att få motion så gick han med i Djurgårdens IF för att
kunna tävla i orientering och skidlöpning. Tidigt på mornarna tränade han och
på helgerna tävlade han. Han hade ju tävlat redan under Härnösands-tiden
och krönte det med att delta i Vasaloppet 1925 som yngste deltagare. Han var
tjugo år och kom in som nummer 77. Hans största problem under loppet var imma
på glasögonen och till slut blev det så besvärligt att han var tvungen att gå
in i en stuga på vägen och be dem som bodde där att hjälpa honom att skicka
glasögonen med posten hem till Härnösand. Sen kunde han fortsätta. Mamma var en riktig söderböna. Nåja, hon
kom dit som tvååring från Tumba, där hon och hennes tvillingsyster,
Anna-Lisa, föddes julen 1909. När deras far fick klart för sig att det blev
två barn sa han: -Det är sällan Gud ger mej något men när
han gör det så ger han mej med besked. Det
senast födda barnet bäddade man ned i en byrålåda. I Stockholm växte flickorna upp i ett hus
som låg strax bakom där Åhlens på Söder nu ligger.
Enkelt, lantligt med kaniner och gris på bakgården och nära till
Stadsträdgården som de ägnade mycket tid åt att utforska och där de gjorde en
hel del bus. Vi tyckte det var ännu roligare att höra om de busstrecken än
att höra mamma läsa sagor på kvällarna och mamma berättade gärna. Efter skolan arbetade mamma som kontorist
bl.a. på Stockholmstidningen. Anna-Lisa anmälde henne till en skönhetstävling
där hon kom 2:a. Det ledde till att hon fick en roll i en film, Ebberöds Bank. Den filmen har spelats in i flera
versioner men den som mamma var med i blev tyvärr senare förstörd i en brand
på Filminstitutet. Det blev ingen filmkarriär för mamma för hon drabbades av TBC
och fick tillbringa sammanlagt åtta år på sjukhus och sanatorium. Även hon
räddades av en operation och den gjorde henne lite sned i ryggen och hon
levde sedan med bara en fungerande lunga. Hon blev lätt andfådd och tålde
inte rå luft men hon var lika förtjust i friluftsliv som pappa så hon tog
gärna promenader i skogarna söder om stan för att
bygga upp sin hälsa igen. Det var tur för oss för en
vårdag, närmare bestämt den 25 maj 1940, kom hon och Anna-Lisa promenerande
på en stig i skogen utanför Björkhagen. På ett ställe delade sig stigen i två
och mitt i korsningen på en stor sten satte de sig och åt sin matsäck. Då kom
där en ung man gående. Han stannade och tilltalade de unga damerna glatt och
Anna-Lisa svarade lika glatt. Mamma, däremot, ville inte alls ha med mannen
att göra. Vad vet man om en främmande karl i skogen? Hon ville genast gå sin
väg men Anna-Lisa tyckte att han verkade trevlig så hon fortsatte att prata
till mammas förtret.
En lång stund pratade de två och sen sa flickorna att de skulle gå
vidare. Ja, det gör vi, sa mannen och följde med dem på en lång promenad.
Mamma var inte glad. Hur skulle det här sluta? Till sist blev de i alla fall
av med honom och mamma pustade ut. Men när de hade gått en stund så dök han
upp vid en sidostig igen och nu frågade han om de inte ville följa med honom
hem på en kopp te. Efter mycket tvekan följde de med. Mamma hade nu börjat
bli lite nyfiken på den envetne unge mannen och tyckte att han verkade rätt
trevlig i alla fall. Och så var de ju två stycken kvinnor mot en ensam man,
utifall att….
Så trevligt hade de vid testunden i hans
lägenhet på Nathorstvägen i Hammarby att natten efter så drömde mamma om
Pecka, som han presenterat sig som. Nu hade hon helt ändrat uppfattning. HON
VAR KÄR!
Det blev många fler promenader tillsammans med Pecka som egentligen
hette Carl-Gustaf. Men det tyckte alla var ett alltför högtidligt namn så
ingen kallade honom för det. Han var alltså den som blev vår pappa, och i
början var alltid båda flickorna med på promenaderna. Första gångerna han
ringde frågade han efter Anna-Lisa. Tacka för det. Det första intrycket
består ju ett tag. Men en gång när mamma svarade så bluffade hon och sa att
Anna-Lisa inte var hemma. Då föreslog han att han och mamma skulle gå ut och
äta på restaurang bara de två. Så blev det och så började deras romans. Men
de fortsatte att också ha mycket roligt tillsammans alla tre. Pappa hade tillbringat mycket tid i
skogarna på Södertörn under sina orienterings- och skidlöparpass. Naturen
här, med djupa skogar och höga branta berg intill vattnet påminde honom om
hans barndoms somrar i Nordingrå utanför Härnösand.
När han nu träffat mamma så hyrde han en stuga i Trinntorp
under juli och augusti. Där tillbringade han och mamma sköna dagar med bad
och promenader och började drömma om en egen tomt att bygga en stuga på.
Många promenader till olika tänkbara tomter blev det och ofta var Anna–Lisa, som
blev vår moster Ansa, med. Hon har berättat för mig hur pappa gick och stegade
och mumlade och tittade upp i luften medan systrarna fnittrade och undrade
vad han höll på med. Han mätte i fantasin ut det kommande
huset, hur solen skulle röra sig under dagen, hur vinden skulle ligga på
o.s.v. Till slut hittade han en tomt som han var nöjd med. Den hade högt
läge, utsikt och mycket sol. Högt över vattnet måste det vara eftersom
mamma ju inte tålde rå luft. Utsikt hade han fått smak för i Nordingrå vid Höga Kusten. Och soligt måste det vara
eftersom pappa var en riktig soldyrkare. Så där en tio, femton år senare
gjorde han i ordning en läplats i en svacka i
berget, kallad grubban. Där byggde vi barn en påsk, tillsammans med mamma, en
hög mur av snöblock. Intill muren satte sig pappa i en solstol och det blev
så varmt att han tog av sig på överkroppen och låg där och stekte sig och
njöt. Solen stekte dock även muren och rätt som det var gav den vika och föll
över pappa som skrek till av den iskalla snön som han fick över hela magen.
Oj, vad vi skrattade. Tomtköpet Tomten
som pappa köpte i november år 1940 var i själva verket två tomter intill
varandra och tvärs över gränsen mellan dem byggdes sedan huset 1941. Det var
ett monteringsfärdigt hus. Pappa hade fått hjälp av en arkitekt att skissa
upp ett hus efter sina egna önskningar och sen valde de ut lämpliga delar av
sortimentet hos Götene Trähusfabrik. En byggare från Tyresö gjorde grunden
och hjälpte till med monteringen. Husdelarna drogs upp på vårvintern på en
släde dragen av två hästar. I juni var huset färdigt. Först hade de ett
spritkök att laga mat på, sen fick de både vedspis, kamin och öppen spis.
Till belysning hade de karbidlampor. Elektricitet kom först långt senare.
Dricksvatten fick de hämta nere vid Ällmora men
snart grävde de en liten brunn en bit bort i skogen som räckte till så länge
det inte var torka och de bara var två personer med en och annan gäst. Den
första tomten kostade 25 öre kvadratmetern. Så småningom köpte de till en
remsa mark invid den första. Så en remsa till och så ytterligare en tomt så att
det till slut blev ett område på 20 000 kvm. Den sista tomten köpte de
på femtitalet och då hade priset stigit till hela tre kronor kvadratmetern. Våra sommarsystrar På hösten 1941 gifte mamma och pappa sig
och våren efter föddes Agneta. När hon var ett år orkade mamma inte med det
merarbete som det innebar att ha hushåll med småbarn under de rätt primitiva
omständigheter som rådde härute. Därför tog pappa kontakt med sin kusin som
var lärare i en skola i hans gamla hemstad, Härnösand, och frågade om hon
kände till någon trevlig flicka som behövde få tillbringa sommarlovet i sol
och frisk luft och samtidigt kunde hjälpa mamma med hushållet. Det fanns det.
Och så kom Kerstin Uhlin (senare gift Karlsson) hit. Hon har berättat att hon
inte trodde sina öron när hon, efter att ha varit här en hel sommar med bad
och sol och samvaro med familjen och en hel del roligt med kamrater som hon
lärt känna, fick höra att hon skulle få betalt också! Det hade hon aldrig
kunnat drömma om. Hon var tretton år och yngst i en stor syskonskara. Kerstin
kom sen ned hit sommar efter sommar och fungerade som storasyster till oss.
När hon själv fick barn blev det ombytta roller. Då for Agneta till först
Kerstin och sen Kerstins syster och blev sommarflicka hos dem. Agneta och Kerstin
håller fortfarande kontakt med varandra. När jag sedan föddes kom Sigrid Engblom (Siggan) som var skolkamrat till Kerstin och så hade vi
varsin storasyster. Det kändes verkligen så. Siggan
var min, Kerstin var Agnetas. Senare när vår lillebror, Carl-Gustaf (som vi
senare kallade Charlie, men som av grannar och kompisar kallas Kalle) föddes
kom Doris Pennar. Hon hade, tillsammans med sin
mamma flytt från Estland. Pappas moster Astrid, som var rektor för den
flickskola i Stockholm där Doris gick och som alltid månade om sina elever,
frågade om inte Doris också kunde få komma till oss och få lite omväxling
till stadslivet under sommaren. Doris blev lika älskad som Kerstin och Siggan och blev också hon en vän i fortsättningen. De kom
till familjehögtider i alla år så länge mamma och pappa levde. Siggan, med Toppi
i knät, Kerstin och Agneta Kerstin var konstnärligt lagd, gillade att
hugga i och var lite sträng tyckte jag när jag var liten. Hennes
konstnärlighet kan vi fortfarande njuta av så fort vi öppnar dörren till
Hälsans Tempel, utedasset. Därinne målade Kerstin så att man får känslan av
att sitta under vattenytan. Vattenväxter slingrar sig upp utefter väggarna
och där simmar fiskar och andra vattendjur klädda i hucklen eller hatt, med
en korg på armen eller en käpp i handen. En har pipa i munnen, en kräfta
nyper tag i en människofot på ett lurvigt ben. Nu gläder sig den fjärde generationen
i familjen åt bilderna i dasset som utifrån ser ganska så ruffigt ut. Men det
gör bara upplevelsen extra spännande. Tyvärr så drabbades mamma och Agneta av
någon slags överdriven moralfnatt någon gång på sextiotalet och målade vit
färg över den vackra sjöjungfrun med sina stora, bara, bröst. Hon fyllde upp
hela insidan på dörren. Trist med en vit dörr tyckte jag då och målade en
inte på långt när lika artistisk bläckfisk ovanpå vitfärgen.
Här är Hälsans Tempel som Kerstin
målade så vackert på 1940-talet. Våra sommarsystrar var lättsamma och
frimodiga och lärde snabbt känna andra ungdomar härute. Påhittiga var de också
och en sommar ordnade de, tillsammans med bl.a. Kerstin Liljeberg som bodde
på tomten bredvid Ällmora Gård, en
teaterföreställning i Sven Erikssons lada. Ladan låg alldeles ovanför Ällmora Gård där familjen Eriksson tidigare hade bott.
Till ladan hörde ett stall och där hade Sven en häst som hette Paramount men
som Agneta kallade Paramonken. Just den hästen har jag inte något minne av
men jag har hört mycket talas om den. Ladan, stallet och en senare häst minns
jag däremot väl. Systrarna blir grannar Våren
1947 Köpte moster Ansa tomten bredvid oss. Pappa har berättat att han hade
begärt förhand på den hos förvaltare Lundell på Tyresö förvaltningsbolag. Nu
fick han veta att det fanns en spekulant på den. Moster Ansa ville hemskt gärna köpa tomten
men hennes man, Gideon Carlén, tvekade. Tyvärr fanns det inte tid för tvekan
så moster Ansa fick snabbt slå till och den andra spekulanten lär ha blivit
mycket förgrymmad. Men mamma var förstås lika glad som moster Ansa åt kapet.
Nu kunde tvillingarna ses varenda dag under sommaren eftersom moster Ansa,
när de byggt sin stuga, tog bussen till jobbet inne i stan
under sommaren. Morbror Gideon, som var c:a tjugo år äldre än moster Ansa och
arbetade som spårvagnsförare på Stockholms Spårvägar, gick tidigt i pension.
Hans första tvekan förbyttes snart i entusiasm och under en stor del av min
barndom tillbringade han all sin tid hela somrarna härute. Innan dess tog, Lill-Annchen, vår kusin, vara på sig själv de dagar
föräldrarna jobbade. Hon handlade och fixade mat och vi beundrade henne
mycket. Ja hon var vår idol när vi var barn. Annchen Carlén, Hasse Magnusson och Agneta Strokirk framför familjen Carléns hus på Utsiktsvägen 13. Bilden
tillhör Eja Linnell. Vår mormor, Anna, bodde hos moster Ansa,
morbror Gideon och Annchen under många år. Hon var
sjuttio år när jag föddes och det jag mest minns av min mormor är att hon
satt på verandan i en korgstol och handarbetade. Handarbete var hon mycket
duktig på liksom pianospel. Hon skilde sig från vår morfar när mamma och
moster Ansa var tonåringar. Då hade hon redan försörjt familjen en tid genom
att spela piano på biograf och att brodera på beställning. Mormor var en rätt
sträng dam, i alla fall på gamla dagar och jag kan faktiskt inte minnas att
hon någon gång pratade med oss barn eller ännu mindre att man fick sitta i
hennes knä. Lite fin i kanten var hon nog också för tant Eja Magnusson har
berättat att när mormor en gång fick se grannbarnet Hasse springa naken
precis som vi småflickor alltid gjorde här ute när det var varmt sa hon till
tant Eja: -Små pojkar ska alltid ha byxor på sig. Mormor Anna Mormor hade dåligt hjärta de sista åren av
sitt liv och orkade inte gå många meter. Därför kom hon ut hit i en ambulans
med Räddningskåren, som man kunde vara medlem i på den tiden. Räddningskårens
upphovsman Raymond Sjökvist bodde faktiskt på en av sjötomterna ”borta vid
Bonniers”, som vi kallade hela området längst bort på Ällmoravägen.
Spännande och stor uppståndelse var det alltid när Raymond Sjökvist kom ut i
Räddningskårens egen helikopter. Men för oss barn uppe på vårt berg var det
nästan lika spännande när ambulansen med mormor kom och lämnade henne i
början av sommaren och hämtade henne när sommaren var slut. Strax före jul
1951, när jag var sex år, dog mormor. På deras tomt fanns också en lillstuga,
som morbror Gideon hade byggt av pianolådor för på den tiden arbetade
moster Ansa på Jacobssons Pianomagasin. I lillstugan, lekte vi ibland när vi
var små men mest lekte vi på verandan utanför eller i sanden utanför
verandan. Där hade morbror Gideon gjort i ordning en klätterställning av ett
träd. Den var svartmålad och formad som en myra och den klättermyran älskade
vi. Inne i stugan satt vi och lyssnade på popmusik på grammofon när vi blev
lite äldre. En länga med bodar hade morbror Gideon
också byggt och den var det underbaraste stället på hela berget. Där, i
verkstan, hade han samlat alla de verktyg, olika sorters skruvar, krokar,
beslag och annat spännande som han ärvt efter sin bror, Sam, som hade varit
järnhandlare. Eftersom morbror Gideon
nästan alltid var hemma kunde man när som helst gå till honom om man behövde
få något lagat eller behövde råd om hur man skulle lösa ett praktiskt
problem. Han hade alltid någon fiffig idé. Men jag gick ofta till boden bara
för att få njuta av alla härliga saker som hängde på väggarna och låg i
lådorna. Han tillverkade också möbler, dörrhandtag och stora väggkrokar av
grenar och trädstammar och alla snickerier han gjorde var robust, lite
grovhugget formade. Den stilen har jag tagit till mig och jag försöker ofta
efterlikna morbror Gideons stil för då känner jag att jag har honom kvar på
något sätt. På eftermiddagen varje dag tog morbror
Gideon sig en tupplur. När han vaknade cyklade han i luften en stund medan
han fortfarande låg kvar i sängen. Sen satte han sig och läste tidningen en
stund innan han gick ut och jobbade på tomten. Hade man tur att komma och
hälsa på medan han fortfarande var inne så brukade han alltid ta fram en
plåtask med bröstkarameller och bjuda på. Och så satt man därinne en stund i
lugnet och hade snart fyllt på sitt behov av frid. Han tyckte också om att
fiska och hade en roddbåt som var lite robustare än vår. Som årtullar hade
den ett par dörrhandtag som satt fast i årorna. Det tyckte vi var mycket
bättre än våra årtullar eftersom våra åror slant ur klykan i ett kör. Han var
också långt före sin tid med sjösäkerhet. Trots att han var en god simmare
och dök hur bra som helst så hade han alltid en gammaldags korksimdyna runt
magen när han var på sjön. Inte ens vi barn hade simdynor. Flytvästar hade vi
inte ens sett när vi var små. Ett roligt minne som visar hans sim- och
dykfärdighet är från resan han följde med oss på till Norrland 1961. Då var
han i sjuttioårsåldern. Vi stannade vid en badstrand mellan två bryggor för
att ta en svalkande simtur. På bryggorna stod en del människor och tittade på
dem som badade. Mamma stod också på bryggan och passade våra kläder. Morbror
Gideon gjorde ett elegant dyk ned i vattnet och simmade en liten bit men sen
dök och dök han i ett kör och simmade under vattnet en så lång stund att mamma
blev alldeles förundrad över att han fortfarande hade en sån
vigör. När han äntligen kom upp på bryggan sa han till mamma lite tyst: -Tusan också, jag dök ur badbyxorna. Gideon Carlén och Pecka Strokirk
framför familjen Strokirks bil som hette Laura En gång när han var ännu äldre dök han i
Trollsjön och hade sån otur att han tappade sina löständer. Hur han än trevade
utefter botten så kunde han inte finna garnityret i dyn. Till slut gav han
upp men när ”Lill”-Christer, som var son till vår
morbror Christer Jäderlund och som då var gift med Annchen,
fick höra vad som hänt så tyckte han det var synd att morbror Gideon skulle
behöva skaffa nya tänder. Han följde med ned till Trollsjön, dök och hittade
tänderna som grävt sig ned lite i dyn, räckte dem till morbror Gideon som
blev så glad att han direkt satte sina tänder på plats utan att skölja av
dem. En av morbror Gideons bröder hette Erik
och han kom ut och hälsade på lite då och då. Morbror Gideon var lång och
smal och hade nog varit ganska så stilig i sin ungdom. Men farbror Erik var
kortväxt och tunn och såg mer ut som en liten krumelur. Han tog sig gärna en
hutt eller två och hade inte alls morbror Gideons glada och vänliga sätt utan
var ganska lättretlig. Han hade inga egna barn och alltså ingen vana att hanskas med sådana och Annchen
var ju väldigt påhittig och kunde inte låta bli att provocera farbror Erik så
de hade nog sina duster. Båda gubbarna brukade ta sig en tupplur på
eftermiddagen och då klädde sig Erik i pyjamas och kröp ned mellan lakanen.
Det gav Annchen idén att vi skulle bädda säck för
honom. Men för att förstärka effekten så sydde hon också ihop benen på hans
pyjamas. När det var vilodags för gubbarna stod vi
utanför huset och kikade in genom ett fönster för att se reaktionen. Vi hade
aldrig trott att den skulle bli så stark som den blev. Erik blev ursinnig och
rusande ut ur huset och fick syn på Annchen. Han
jagade henne ända bort till vårt hus. Annchen
sprang skräckslagen in till oss för att rädda sig. Erik efter, rakt igenom
huset. Sen lugnade han ned sig och lommade tillbaka bort till morbror Gideon
som förmodligen skrattade i mjugg. Själv hade jag gömt mig i en omkullvällt tunna som låg
mycket lämpligt till utanför deras hus. Det tog en stund innan jag vågade
krypa fram ur tunnan. Morbror Gideon hade ett ovanligt stort,
svart paraply som han var väldigt rädd om. Ingen annan fick använda det men
vid ett tillfälle, när vi var i tio-tolvårsåldern, lånade Annchen
paraplyet olovandes för vi hade fått för oss att vi skulle använda det till
att hoppa fallskärm. Bakom deras lillstuga finns ett litet stup som är ett
par meter högt. Där ställde vi oss för att provhoppa. Annchen
skulle förstås hoppa först. Hon fällde ut det stora, lite otympliga,
paraplyet och hoppade djärvt ut från kanten. Det
blev ingen tjusig seglats genom luften, som vi hade förväntat oss, utan hon
damp ned till marken med en duns och det stackars paraplyet vände sig ut och
in och gick sönder. Hur vi än försökte vända det rätt och sätta ihop delarna
så lyckades vi inte laga det. Nu gällde det att rädda situationen. Vi gick
upp till morbror Gideon och Annchen lyckades hålla
det ihopknycklade paraplyet nödtorftigt gömt bakom
ryggen. - Jo, det där gamla
svarta paraplyet du vet. Kan inte jag få det av dej? Du använder ju inte det
så ofta. - Det gör jag
visst. Det behöver jag själv. Men
morbror Gideon var aldrig omöjlig. Efter en stund hade hon lyckats övertala sin
pappa att ge henne paraplyet. Då visade hon fram det. Han blev ju inte glad,
precis. Men heller inte arg, för humor hade han. Schismen En
av mamma och moster Ansas bröder hade i ungdomen haft ett litet
vänsterprassel. Vänsterprasslet var en mycket raffig och utåtriktad kvinna.
Pappa kallade henne Tjohitt-laha när vi pratade om
henne och det gjorde vi också fast hon egentligan
hette Elsa. Hon var gladlynt och trevlig som väninna så moster Ansa som inte
var lika moralpetig som mamma fortsatte att hålla kontakten med henne i många
år. En dag skulle vår morbror och hans fru komma ut och hälsa på och stanna
över natten som de ofta brukade göra. När mamma berättade det för moster Ansa
sa hon att Elsa också skulle komma ut samma dag. - Det måste du avstyra! sa mamma. När
de går in till dej och hälsar kommer de ju att möta
Elsa. - Det bryr jag mej inte om, svarade
moster Ansa. Mamma
blev alldeles förskräckt. - Hur kan du säga så? Du måste göra
som jag säger. - Det gör jag inte, svarade moster
Ansa. - Ja nu får du välja mellan Elsa och
mig, kastade mamma fram i desperation. - Då väljer jag Elsa, svarade Moster
Ansa. Mamma
trodde inte sina öron. Hon vände på klacken och gick hem mäkta förgrymmad. När hon berättade för oss vad som hänt så
tyckte jag att moster Ansa haft rätt men det vågade jag förstås inte knysta
om. Det här hände i slutet av femtiotalet och sen pratade mamma och moster
Ansa inte med varandra på över tio år. Vi var ju vana vid att betrakta våra
båda familjer som en familj och båda husen som våra. Nu blev mamma plötsligt
stött om man satt länge inne hos moster Ansa och den trygga stämningen härute
fick sig en rejäl knäck. Man fick lära sig att parera frågor och att tänka på
vad man sa. En kväll när jag var ledsen och arg på
mamma och smet iväg till moster Ansa för att beklaga mig för henne tyckte hon
att det var dags att jag fick reda på hur sjuk mamma hade varit och att hon
tillbringat en stor del av sin ungdom på sjukhus. Mamma hade under hela vår
barndom hemlighållit den verkliga orsaken till att hon hade ett stort ärr
längs hela ena sidan av ryggen och var lite sned. När vi frågade hur hon hade
fått ärret svarade hon att hon ramlat ned från ett högt staket en gång när
hon var barn och då hade hon skadat ryggen så illa. Mamma som aldrig tolererade minsta nödlögn
drog sig alltså inte för att ljuga ihop en hel historia för sina egna barn!
Men hon gjorde det för att skydda oss sa moster Ansa nu och berättade att
folk tidigare betraktade en TBC-sjuk människa som
pestsmittad. Och eftersom det inte fanns antibiotika så kunde man heller
aldrig vara riktigt säker på att en person som haft TBC verkligen var helt smittofri. När Agneta
föddes så fick mamma t.ex. inte hem sitt barn från BB när hon själv åkte hem
utan Agneta fick först vara på barnsjukhus några veckor och sedan en tid hos
moster Ansa. När vi var små vågade mamma aldrig hålla oss i famnen med
ansiktet mot henne och helst satte hon oss i knät
med ryggen mot henne. Nu fick jag alltså förklaringen till
varför mamma alltid blev så upprörd varje gång man kom hem från skolan med
den årliga urinprovsflaskan åtföljd av en hälsodeklaration som föräldrarna
skulle fylla i. Hon sa högt och irriterat för sig själv: - Nej, Nej, Nej, medan hon kryssade i
nejen på formuläret där det frågades om någon i familjen hade haft den ena
eller den andra sjukdomen. Själv trodde man att man lämnat fram formuläret
vid fel tidpunkt eller något. Ju mer moster Ansa berättade desto mer
förstod jag och mycket klarnade också efteråt. Men hur skulle jag nu kunna
dölja att jag visste det jag inte fick veta. När jag kom tillbaka in till oss
trodde jag att all denna förbjudna vetskap lyste om mej
och var övertygad om att jag snart skulle bli ”avslöjad”. Det som moster Ansa
berättade för att hjälpa mig blev i stället en börda som blev tyngre och
tyngre. Det blev ännu mer att tänka på så att man inte försa
sig. Jag vågade inte berätta för Agneta eller Charlie vad jag visste för då
kanske dom skulle prata bredvid munnen. Jag bar på
det här ända tills jag blev vuxen men rädslan för att bli avslöjad lättade så
småningom. Alltihop löste sig när Tore och jag
flyttat till Salemstaden och mamma kom ut dit och bodde en vecka hos mej när Tore gjorde en resa med jobbet. Då visade det sig
att Söderby sjukhus, sanatoriet där hon tillbringat den längsta delen av sin
sjukdomstid, låg bara någon kilometer ifrån där vi bodde. Nu började mamma
berätta om hur hon blev sjuk, hur behandligen gick
till, om operationerna och om livet på sanatoriet. Men jag vågade fortfarande
inte säga att jag redan visste en del utan låtsades som om allt var nyheter
för mig. Bara några månader senare ringde Agneta en dag från Tyresö och sa
med glädje i rösten: - Moster Ansa har varit inne hos
mamma idag och druckit kaffe! Åh,
vilken lycka. Nu var även det problemet ur världen. Friden var återställd. Branden Sommaren
1962 hände det en dag att det luktade konstigt från moster Ansas och morbror
Gideons hus. Moster Ansa var i Tyskland och Annchen
var på jobbet. Morbror Gideon stod i dystra tankar i den nedre trädgården på
sjösidan av huset. Två av hans syskon hade nyligen dött så han var inte så
uppmärksam som han brukade. När vi
upptäckte att det kom rök ut från huset och brann därinne försökte morbror
Gideon att släcka och jag sprang in till oss där pappa låg i sängen för han
var sjuk. Pappa rusade upp och ringde brandkåren.
Sen kom han farande, i pyjamas om jag inte minns fel, med husets primitiva
brandspruta i högsta hugg. Den bestod av en stor metallburk och en handpump med
slang och munstycke. Jag och Charlie sprang med hinkar med vatten för att
fylla i pappas spruta och pappa pumpade med en hand och riktade sprutan med
den andra. Det fungerade ju inte så särskilt bra men vi handlade inte så
rationellt i den desperata situationen. När brandkåren kom så fortsatte pappa
att spruta och det ville sig inte bättre än att han råkade spruta rakt på
chefen för brandmännen vid ett tillfälle. Inte så lyckat. Innan brandkåren hann fram hade alla
grannar på berget som var hemma kommit. De försökte hjälpa till att rädda vad
som räddas kunde. Jag skulle ta med mig Topsy, Annchens lilla svarta cockerspaniel för att lämna henne i
vårt hus så hon inte skulle bli skadad men hon vägrade att följa med mig
trots att hon ju kände mig så väl. Hon satte tassarna i marken, ylade och
rörde inte benen. Då kom vi på att Annchens
marsvin, Pontus, var kvar i sin låda på den inbyggda verandan. Hur skulle han
kunna räddas? Hasse Magnusson hade lärt sig att om man ska ta sig in i ett
rökfyllt hus så ska man krypa utefter golvet för att få i sig så lite
rökgaser som möjligt och så kröp han in; till allas vår både förskräckelse
och förtjusning. Snabbt kom han ut med marsvinet som inte tycktes ha hunnit
ta någon skada. Så fort vi visade Topsy marsvinet
blev hon lugn och jag kunde ta med mej båda till
vårt hus. Efter den händelsen passade Topsy
marsvinet som om det vore hennes egen valp. Branden visade sig ha börjat i köket. På
ena kokplattan låg ett par förkolnade strumpor och från väggen hängde det ned
ett avbrunnet snöre. Plattan hade antagligen stått på och till slut hade det
blivit så hett att snöret gått av. Huset blev illa skadat, både av själva
branden och av släckningsarbetet. Eftersom moster Ansa inte var hemma och
morbror Gideon var både chockad och deprimerad så gick mamma, Agneta, som vi
numera kallade Agge, jag och Annchen
igenom alla möbler, kläder, husgeråd m.m. för att se vad som kunde räddas och
för att göra en förteckning av vad som fanns. Även här hjälpte de närmaste grannarna
till och jag minns hur vi satt i många dagar ute i solskenet och putsade
prydnadssaker och möbler och hängde de kläder som kunde räddas på vädring.
Mycket arbete blev det också med att röja och städa upp. En dag skulle
morbror Gideon bränna en stor hög med bråte som samlats ihop efter branden.
Bland bråten låg
deras gamla kylskåp som exploderade av hettan. Det blev en
ordentlig smäll och dörren for iväg och försvann. Hur vi än letade kunde vi
inte hitta den. Långt senare upptäckte vi att dörren satt uppe i ett träd! Något gott kom i alla fall ur branden på
så sätt att man fick ett nytt, större, modernare och bekvämare hus. Det
byggdes av Gunnar Eriksson våren 1963 och på sommaren när det var färdigbyggt
ordnade moster Ansa och morbror Gideon en stor fest för alla grannar med
mycket prat, mycket mat och mycket sång. Vi var med hela familjen. Vår moster
Dagmar som bodde i USA var här på besök och under den tiden höll mamma och
moster Ansa god min och låtsades inte om skismen.
Det gällde även inför grannarna och jag har förstått senare att många av dem
inte hade märkt någonting under alla dessa år. Senare på kvällen drog vi ungdomar oss ned
till Magnussons lillstuga där vi fortsatte att prata länge och sjunga till
Hasses gitarrspel. Efter att ha varit änka många år, sålde
moster Ansa sitt hus år 1999.
Naturligtvis kändes det sorgligt men vi var ändå engagerade i
försäljningen på så sätt att jag hade nyckel till huset och visade det och
tomten för en hel del spekulanter. Ibland tänkte man ”hoppas”. För andra tänkte
man ” hoppas inte” men det kunde man ju inte visa. Till slut blev huset sålt
till en familj som vi genast kände att vi skulle komma att trivas med och
känna samhörighet med. Det var Ola Gabrielsson och Janine
O ´Keffe med sin lilla dotter, Julia. Då var vi glada. Anna-Lisa och Gideon Carlén framför
sitt nyare hus Familjen Magnusson på Utsiktsvägen
11 Familjen
Magnusson, Eja och Roland med sonen Hasse, köpte också sin tomt 1947. De
byggde en söt liten stuga i torpstil där de bodde de första åren. En dag
något av de allra första åren hörde farbror Roland under en gran en dov
barnröst som sa: -Fabbro grannen. Och
där stod en naken liten tjej med långt, stripigt hår. En riktig liten
trollunge. Det var jag och när han fick se mig tänkte han: -En
sån där liten trollunge vill jag också ha. Det
fick han något år senare för Lill-Eja är fyra år
yngre än jag och var precis samma typ av unge. Det här berättade han första
gången för mig när jag var tonåring och det värmde mej
och gav mitt självförtroende en skjuts som jag just då var i stort behov av.
Många gånger när jag känt mig ledsen och misslyckad har jag påmint mig om
farbror Rolands önskan om en liten unge som var precis som jag och så har jag
känt mej bättre
till mods. Som tonåring hände det då och då att jag sprang ned till tant Eja
och grät när jag kände mej orättvist behandlad hemma
eller hade nåt annat bekymmer. Alltid fick jag en kram och den tröst som jag
behövde och kunde sen gå hem lite morskare och på bättre humör. Hasse Magnusson och Toppi Strokirk framför
Magnussons först byggda hus. Bilden tillhör Eja Linnell Nedanför deras hus fanns ”dalen” där vi
lekte, spelade krocket och hoppade höjdhopp. Höjdhoppsträningen idkade vi så
intensivt att det var det enda som jag blev duktig på när det gällde
gymnastik i skolan. En
gång när jag var sådär fyra-fem år skulle vi spela teater några ungar. Spelet skulle hållas i dalen och många
föräldrar och grannar var inbjudna som publik. Jag var yngst i ensemblen och
hade blivit tilldelad rollen som häxa. När spelet började blev jag så
överväldigad av att se hela den förväntansfulla publiken så jag började gråta
och ville inte längre spela häxa. Jag ville vara något annat. Men nu var det
en häxa som behövdes och så fick Kerstin hoppa in i stället och rädda pjäsen.
Hasse spelade kung men när han satte sig på sin tron som egentligen var en
gammal stubbe så visade den sig vara en myrstack. Inte roligt för Hasse. Ja,
det blev en dramatisk teaterföreställning. Någon gång på 50-talet köpte familjen ett nedmonterat
timmerhus från Dalarna och fick det fraktat hit. Farbror Roland byggde då en
”järnväg” av trä i backen mellan Utsiktsvägen och deras dal. På rälsen gick
en kort vagn som var formad så att en stock vilade stadigt med sin mittersta
del på vagnen. Det var så spännande att följa hur stock efter stock fraktades
ned till dalen men ännu mer spännande att själv få åka med ibland. Sen såg
man hur huset växte, från marken och uppåt. Ja, alla dessa husbyggen på
berget har präglat mig så att husbygge senare i livet har blivit ett av mina
stora intressen. Hade jag inte varit så urusel på att teckna så skulle jag,
utan att tveka, ha velat bli arkitekt. Kalle Strokirk,
Hasse, Lill-Eja och Roland Magnusson framför sitt
nybyggda timmerhus. Bilden tillhör Eja Linnell Hela familjen Magnusson var musikaliska
och sjöng fantastiskt bra. Farbror Roland sjöng gärna på fester och min
favorit var visan om Bergsprängare Kalle Wahlgrens häst. Även visor som
skämtade lite om bibliska gestalter sjöng han till de flestas glädje. Men det
fanns undantag. Vid invigningsfesten av moster Ansas och morbror Gideons
nyuppbyggda hus efter branden blev vår moster Dagmar, som var metodist och på
tillfälligt besök från USA, så stött av visan ”Jacob hade tvenne
döttrar, skarpa tjejer bägge två”, att hon lämnade festen. Mamma fnittrade alltid förtjust när saken
kom på tal senare. Tidigt en morgon när pappa hade födelsedag
hörde vi, utanför huset, vacker sång i olika stämmor. Det var familjen
Magnusson som kom för att gratulera. Jag minns att Agneta och jag blev nästan
chockade. Hur vågade Hasse och Lill-Eja? Vi skulle
aldrig ha vågat. Inte kunde vi då tro att vi båda skulle få döttrar som inget
hellre önskade än att få ställa sig framför grannarna härute och sjunga; och
gjorde det också! När vi var små hade Magnusson ingen båt
vad jag kan minnas men senare köpte de en motorbåt med kapell, vindruta och
fördäck. Tant Eja hade själv sytt dynorna och det var Lill-Eja
mycket stolt över. Och så hade de flytvästar som var något alldeles nytt och
imponerande för mig. En gång skulle de hälsa på en bekant familj som hade
stuga på Kalvholmen. Då fick jag följa med. Vilken lycka! Ännu ett syskon blev granne 1954
köpte vår morbror, Christer Jäderlund, en tomt intill vår, Utsiktsvägen 12.
Från början var det bara en smal stig mellan tomterna. De första åren var
tomten obebyggd eftersom morbror Christer bodde i Tyskland och arbetade som
utrikeskorrespondent för Stockholmstidningen. Det var vi ganska malliga för.
Vår familj hade DN men moster Ansa och morbror Gideon hade
Stockholmstidningen så den brukade vi plocka upp ur tidningslådan utanför
affären för att se om morbror Christer hade skrivit nåt.
Om han hade det så läste vi högt och ljudligt: - Av Christer Jäderlund ........ och
så höll vi på att spricka av stolthet. I stället för en stuga hade han ett röd-
och vitrandigt stort tält där han sov när han vistades härute. Ibland var
hans fru, moster Bambi, med. Någon enstaka gång kom någon av deras fyra söner
ut. Men oftast var han ensam här och då åt han hos oss eller hos moster Ansa.
På mornarna brukade han stå på berget utanför vår ytterdörr och raka sig
medan han sjöng: - Byssan lull koka kittelen full…. och andra visor.
Alltid
på strålade sång- eller berättarhumör. 1957 bestämde han sig för att det var dags
att skaffa sig ett hus och då var hela vår familj och även en del av ungarna
på berget engagerade. Pappa ordnade med inköp av ett monteringsfärdigt hus
och allt övrigt material som behövdes, och vi röjde och sopade rent berget
för att förbereda för murandet av grunden. Det gällde att så mycket som
möjligt skulle vara ordnat när morbror Christer själv kom upp från Tyskland
på sin semester. Nu hade stigen mellan tomterna blivit en smal väg där man
med nöd och näppe kunde köra bil. När han kom var grunden murad och huset
rest. Gunnar Eriksson som bodde på Ällmoravägen 27,
nedanför berget, var engagerad. Han var hela traktens byggare och har nog
varit med om de flesta husbyggen här både under vår barndom och tidigare.
Morbror Gideon var förstås också med. Han fanns alltid till hands när någon
behövde ett handtag. Senare hjälpte vi barn till att bära tegel till spis och
skorsten, lister, plankor och skivor till inredningen och säckar med kutterspån till
isolering. Men vi fick också förtroendet att vara med och bygga. Jag tror det
var Hasse som tillsammans med mej la ut
tvärplankorna som vilade på läkt mellan takreglarna. Där hällde vi sen ut
kutterspån ovanpå papp. Underbart roligt var det att klättra upp med de stora
säckarna och att känna att man var med och byggde hus på riktigt. Vi två
hjälptes också åt att spika upp väggskivorna på innerväggarna i rummen.
Morbror Christer litade fullständigt på att vi skulle göra det jämnt och fint
och det lyckades vi med. När huset sen var beboeligt sov morbror
Christer förstås där men fortsatte att dricka morgonkaffet hos oss. Mamma
skickade ned mej på morgonen och jag gick in i
huset, in i sovrummet och fram till sängen. Så sa jag försiktigt: - Morbror Christer, det är dags att
vakna. Då
började han blundande att treva efter sina cigaretter på en stol intill
sängen, jag räckte honom en cigarett, tände en tändsticka och höll fram den
till cigaretten tills den glödde. Då tog han ett djupt bloss och slog sen upp
ögonen och sa ett glatt gomorron. Den ritualen upprepades nästan varje dag
och jag kände att jag hade ett viktigt uppdrag. Rökningens vådor hade jag
inte en aning om då men dem skulle vi senare få erfara.
Han dog i cancer 1965. Christer Jäderlund bygger sin
veranda. Alltid en cigarett i munnen. Innan huset var klart brukade pappa och
morbror Christer sitta framför brasan vid vår öppna spis och prata till långt
in på natten. Där satt de och berättade om sina äventyr i yngre dagar. Pappa
berättade om Amerika och Brasilien där han studerade och arbetade ett par år.
Morbror Christer berättade om de båda världskrigen. Han var med om det första
som ung soldat i tyska armén. Han hade rymt hemifrån i någon sorts uppror mot
pappa kyrkoherden i Glanshammars församling och
ville i ungdomligt svärmeri strida för sin frånskilda mammas idealiserade
gamla hemland. (Vår mormor var först gift med Christers far Ivan Jäderlund.
Senare gifte hon sig med vår morfar Karl Linus Westling). Det blev inte så romantiskt att gå ut i
krig som han förväntat sig. Han hamnade bland annat i ett ryskt fångläger och
hans förtvivlade mamma fick, felaktigt, ett brev om att han hade stupat.
Andra världskriget upplevde han som krigskorrespondent. Det blev alltså
mycket berättande om politiska intriger som han ju hade skaffat sig en bra
insikt om. Han skrev också flera böcker om saken. Vi barn lyssnade tills vi
somnade i våra sängar. När huset sen blev klart satt de två
berättarna lika ofta där framför brasan och pratade. På golvet låg en stor
matta med orientaliskt mönster och på den brukade jag sitta och jämföra de
olika bilderna av
fåglar och träd som alla var lite olika men ändå bildade ett regelbundet
mönster. Jag tröttnade aldrig på att sitta och titta på bilderna och höra
rösterna av pappa och morbror Christer men det var mest rösterna jag njöt av.
Innehållet är för mej fortfarande bara lösryckta ord
med en massa namn och lite skratt och så morbror Christers speciella
harklande H H Hrrm
emellanåt. Charlie, däremot, var mycket mer intresserad av vad de sa så han
lärde sig en hel del historia under barndomen på detta sätt. Jag tog alltid en genväg ned till morbror
Christer. Istället för att gå nedför vår backe så vek jag av över berget och
hasade mig nedför till vägen precis mitt emot hans hus. Där var ett jack i
berget och morbror Christer tyckte att det var en sån
fiffig väg att han byggde en trappa där, som han kallade för Toppis Trappa. Den bestod av tre stora stenbumlingar som
bildade trappsteg längst ned och överst en grov stege gjord av trädstammar.
Resterna av stegen fanns kvar fortfarande på nittiotalet men Stjernberg, som
köpte huset efter morbror Christers död, använde en av stenbumlingarna till
att utvidga platsen nedanför så de blev en bättre parkeringsplats. Han visste
ju inte att det var en gammal ”helig” f.d. trappa han rev. Men jag har aldrig
förlåtit honom. Fast det vet han inte om. Familjen Wenngren
på Utsiktsvägen 10 Födelsedagsfest hos familjen Wenngren. Fr. v.
moster Annica, farmor, födelsedagsbarnet Arne Wenngren,
Margit Bergqvist och mormor Edith. Familjen
Wenngren hyrde först det lilla gula huset närmast
vägen på Dahlmans tomt (Utsiktsvägen 7). Ingela var fyra år den sommaren som
jag minns dem tidigast. Senare köpte de tomten intill den tomt som vår
morbror Christer hade. När de började röja för att bygga sitt hus upptäckte
vi ungar, till vår förtvivlan och ilska, vilken vi också visade, att den
stora tallen som vi älskade att leka i inte stod på morbror Christers tomt
(och alltså kunde betraktas som vår) utan på den tomt som tant Ing-Marie och
farbror Arne Wenngren hade köpt. Det var en jättestor tall med tjock stam.
En grov, lång gren växte ut från stammen och krökte sig så att den svängde
runt nästan halva trädet och böljade sig strax ovanför marken. Den kunde vara
båt, motorcykel vattenskidor och häst, allt på en gång. När man åkte
vattenskidor stod man på grenen, höll i sig i en gren ovanför och gungade
vilt så att man kände hur man hoppade över vågorna medan vattnet stänkte om
benen. Man kunde tänka sig att tant Ing-Marie och farbror Arne skulle ha
blivit arga på de ilsket protesterande (och troligen ganska uppkäftiga)
grannbarnen men de förklarade vänligt att vi skulle få leka hur mycket vi
ville runt trädet även i fortsättningen. Och de gjorde vi. I många år. Utanför
trädet var marken bar så det blev som en stor plan. Där lekte vi ”förstenad”,
som gick ut på att man skulle hoppa och sprattla tills anföraren ropade
förstenad. Då skulle man stå blickstilla i den ställning man just befann sig.
Jag älskade den leken. ”Syltburken”
minns jag inte riktigt hur den var men två stycken skulle någonstans i leken
bära bort en som var syltburk och hade satt armarna i sidan som handtag. Man
skulle bäras i handtagen. ”Ett
steg för varje färg” kommer jag inte ihåg namnet på men alla ungar utom
anföraren stod i en rad bredvid varandra. Anföraren ropade en färg och alla
som hade den färgen på något klädesplagg fick ta ett steg framåt. Det gällde
att kolla varenda söm noga för hade man tur så kanske i alla fall någon tråd
hade rätt färg. Den som först nådde anföraren fick själv bli anförare. ”Halli hallå” passade också bra på planen och ”burken” och
”kurragömma” utgick därifrån. Den som hade ”den” (vilket numera kallas att
vara ”haan”) stod mot tallstammen och räknade. Burken var min favoritlek. Den gick ut på
att man skulle smyga sig fram och sparka till en burk som stod vid trädet
medan den som ”hade den” först räknat till hundra och sedan letade efter alla
som gömde sig bakom buskar och stenar. Jag hade en brun träningsoverall som
jag först blev jättebesviken för när jag fick. En träningsoverall hade jag
önskat mej men det som gällde då var en blå med vit
krage och blixtlåsöppning i halsen eller V-ringning med ett vitt V i halsen.
Den här hade alltså fel färg och rund halsringning.
Dessutom avskydde jag brun färg på den tiden. Men när vi lekte burken så
visade det sig att den bruna färgen var en perfekt kamouflagefärg. När jag
ålade mej utefter den jordiga marken eller genom
ljungen så var jag svår att upptäcka och då förlät jag träningsoverallen för
sin fula och omoderna färg. ”Land och rike” lekte vi i gruset på vägen
utanför Wenngrens tomt för där var det lättare att
rita. Där
stod på kvällar och helger volkswagenbussen från
Elektrolux som farbror Arne körde till jobbet med. Ibland inträffade det
underbara att man fick tillstånd att sitta i framsätet och leka att man körde
bil. Ytterst få av familjerna härute hade bil så för oss som bara någon
enstaka gång fick åka bil var det en stor upplevelse. Sommaren när jag var elva år hade Liljan
fötts och var, i början av sommaren, nio månader. Bebisar var det bästa jag
visste. Jag kunde sniffa mej till en bebis på
kilometers avstånd. Där det fanns en bebis, där fanns jag oftast. Alltså
tillbringade jag en hel del tid den sommaren med att ”passa” Liljan. Hos
Ingela hade jag, Karin Björn och Ingela också gemensamt namnsdagskalas ett
par gånger. Alla tre hade vi namnsdag i fruntimmersveckan och vad passade väl
bättre då än att fira det ihop med saftkalas utomhus. Kalasklädda barn på vägen utanför Wenngrens tomt. Övre raden. Karin Björn, Anki Viper, Eja Magnusson, Jörgen Brun, Ingela Wenngren. Nedre raden, okänd flicka, Eva Viper, Kerstin Andersson, Liljan Wenngren, Helena Broman.(Bilden ur Ingela Björklunds
album) Efter Wenngrens
husbygge fanns det en massa tjocka korkskivor kvar. De hade använts till
isolering men de trasiga bitarna fick vi leka med. Just då var jag väldigt
fascinerad av stenåldern och läste gärna om barna Hedenhös. Så uppe på berget
ovanför deras hus byggde jag mej ett stenåldersbo. Korken var lätt att forma så den blev till
stenmöbler, vagnar med hjul och annat av efter modell av barna Hedenhös. Familjen Broman utsiktsvägen 8 På
andra sidan om Wenngrens tomt bodde familjen
Broman. Den bestod
av tant Tora och farbror Harry med sina gamla föräldrar som jag
inte minns vad de hette för vi sa bara tant och farbror Broman. Gamla farbror
Broman hade löst dasstömningen på ett fiffigt sätt. Han behövde aldrig tömma
för han hade byggt dasset över en stor, djup grop i marken. Det visade han
oss stolt en gång när vi var där på saft och kakor. Bromans kom hit 1952 men
först 1958 föddes deras lilla dotter Helena. Jag har för mig att Helena föddes
efter att de byggt ut det lilla huset så att huset blev minst dubbelt så
stort. Både byggets tillkomst och bebisen följde jag intresserat och
tillbringade en hel del tid hos Bromans under husbygget men framför allt den
sommaren då Helena var bebis. Affären Varje
dag handlade vi mat i familjen Hanssons affär nere vid Ällmoravägen
44, alldeles intill vår väg. Affären bestod av två delar med varsin
ytterdörr. I kött- och speceridelen stod farbror Hansson bakom disken. I
mjölk och bröddelen stod tant Hansson. Det var alltid otroligt mycket folk
och långa köer, särskilt till mjölkdelen. Oftast fick vi ungar, åtminstone de
som bodde i närheten, springa ned före våra föräldrar för att ta en kölapp.
Kölapparna var av masonit och hängde på en pinne utanför dörren. I
sluttningen, bland blåbärsris och ljung, satt folk och pratade eller läste
tidningen i väntan på sin tur. Morgontidningarna till alla familjer i hela Ällmora-området låg i en jättestor plåtlåda och var man
lite uppmärksam (och det var man) så lärde man sig snart namnet på alla
prenumeranter när de tog sin namnmärkta tidning ur lådan. Bland folket som bodde längre bort utefter
Ällmoravägen var det vissa som man la märke till
mer än andra. Familjen Bonnier t.ex. var så många att de märktes bara för
det. Och så kom de i bil, vilket imponerade. Tre familjer tror jag det var,
Kaj med sina vuxna barn Suzanne och Thomas, vilka i sin tur hade barn i våra
åldrar. Thomas Bonnier
gjorde ett djupt intryck på mej enbart därför att ådrorna på
hans underarmar var så framträdande att de tycktes ligga helt utanpå armarna.
För övrigt gjorde familjen Bonnier inget större väsen av sig. Det gjorde däremot fru Svanström och
hennes mamma Dolly Paulitz. De pratade ännu
högljuddare än vi inne i affären och chockerade oss barn med att kalla
geléhallon för bröstvårtor. - Tycker du inte att vi ska ha lite
bröstvårtor mamma! Kan vi få ett hekto bröstvårtor, tack! Svanströms
hade två barn Anders som var jämnårig med mej och hans syster som hette Elisabeth. Hon var något år äldre. Anders var bästis
med Hasse Magnusson och Kjelle Eriksson, son till
Sven Eriksson. Det var bara fotboll som gällde så när Hasse upptäckt dem hade
han växt ur kompisskapet med en tjej, nämligen jag, som ju inte dög som
fotbollspelare. Anders syster, kunde ju ha blivit en bra ersättare för Hasse
för min del men vi två gick absolut inte ihop. Förmodligen var vi för lika i
sättet, ganska dominanta, och dessutom kunde jag ju inte föra mig som
behövdes. Jag var helt enkelt för ”bonnig”. Familjen Hansson som ägde affären hade två
barn, Karin som var lika gammal som jag och Janne som var två år yngre. Karin
och jag lekte ibland men hon var lugnare än jag var och inte lika pigg på
hyss så jag sökte mig hellre till killarna. Janne däremot, var liten och kvick
och en riktig upptågsmakare men han var oftast med de större killarna. Han
var orädd och fiffig, experimenterade t.ex. med ”vattenskidåkning” på en
träskiva efter familjens lilla båt med en svag utombordsmotor.
Jag har ingen bild på fam. Hansson
men både Karin och Janne finns med på den här bilden troligen från Hasse
Magnussons födelsedag 1955. Fr.v. Toppi Strokirk, Karin Hansson, Lill-Eja Magnusson, Agneta Strokirk,
Uffe Wetterberg, Kjelle Eriksson, Hasse och Janne
Hansson. Framför sitter Charlie (Kalle) Strokirk
och Loppan (Anders Gustafsson). Bilden tillhör Eja Linnell. Maten som vi handlat i affären släpade vi
uppför berget i vår handlingskärra, en metallställning på hjul med en
behållare av plywood. Mjölkflaskorna av glas klirrade och konservburkarna
skramlade. Det hördes lång väg när vi kom. De flesta andra bar sina varor i
diskreta, tysta väskor. Dessutom var vi ju, som sagt, ganska högljudda av oss
och jag hade nästan alltid en annan menig än de andra om hur saker och ting
skulle vara, t.ex. vem som skulle bära vad av det som inte fick plats i
kärran. Särskilt minns jag en gång när vi var och
handlade med Kerstin och Siggan och allt inte fick
plats. Jag fick något paket att bära som kändes så himla tungt när vi gick
uppför stora backen så jag gnällde och grinade men dom tyckte väl, med rätta, att jag
kunde hjälpa till lite i alla fall. Till slut tröttnade Kerstin, tog paketet
och fräste: - Du orkar väl bära tidningen i alla
fall. Då
skämdes jag lite, tog tidningen och höll sen tyst. Nere i affärshusets källare fanns ett
bageri och där stod, ibland, tant Irma Brun, som bodde uppe på vårt berg, och
bakade. Hon var mamma till Mia, som var två år äldre än jag och till Jörgen,
kallad Jugge av oss. Han var två och ett halvt år
yngre än jag. Höll man sej väl med Jugge så kunde
man leda honom fram till källarfönstret och stå där tillsammans med honom en
stund och tigga degklickar av tant Irma. Deg med smör, socker och kanel var
godare än de godaste karameller. Mums. På 60-talet någon gång orkade tant och
farbror Hansson inte driva affären själva längre och då arrenderade de ut den
ett par somrar. Men då hade många familjer skaffat bil så de storhandlade på
vägen ut och köpte endast mjölk och liknande ömtåliga varor (alla hade ännu
inte skaffat kylskåp) varje dag. De som arrenderade affären lärde sig snart
vilka dessa, i affärsinnehavarnas ögon, osolidariska kunder var och portade
helt enkelt dem. Det var en dålig strategi och snart gick det inte att driva
affären. Då blev det till att traska till Brevik
och familjen Sjögrens lanthandel där herr Sjögren fortfarande stod bakom
disken på gammalt sätt med penna bakom örat och frågade vad det fick lov att
vara. Han var skämtsam och av någon anledning som jag glömt kallade han
Charlie en gång för ”Blodiga Bräckkorven”. Kanske hade Charlie
indianutstyrsel eller något. Agneta och jag tyckte i alla fall att det var
väldigt roligt. Mamman, Pappan och Barnet kallade vi tre
stenar som stod halvvägs upp i stora backen ovanför Hanssons tomt. De fanns
vid vägkanten precis nedanför där Dahlös
stuga nu står. Högst upp stod Pappan som var lite kantigt rundad och störst.
Nedanför stod Mamman som var lite mer toppigt rundad och något mindre. Längst
ned stod Barnet som var minst. Om Agneta, jag och Annchen
skulle gå och möta moster Ansa, när hon kom hem från jobbet i stan, så fick vi bara gå ned till stenarna och vänta där.
Det var självklart att Agneta då satt på Pappan, Annchen
på Mamman och jag på Barnet. Men om Annchen inte
var med, t.ex om vi handlat och vilade på stenarna
på vägen upp (kändes alltid nödvändigt) då avancerade jag till Mamman och
Charlie fick hålla till godo med Barnet. Åh, vad vi sörjde stenarna när vi en
dag upptäckte att de var borta. Men exakt när det hände vet jag inte. Vi
pratar ofta om dem och undrar om de finns kvar någonstans i närheten. De var
ju som våra vänner. Fler familjer Mitt
emot stenarna bodde familjen Lundberg på Utsiktsvägen 2. De hade en pojke som
hette Tommy och var jämnårig med mig men vi lekte inte med varandra vad jag
kan minnas. Hans syster Berit var så mycket äldre än vi var så vi betraktade
henne som vuxen och hon fick snart en fästman ,Gerhard
Holmberg. Han berättade en gång att Berits far, Bertil, var ölutkörare. Han
hade bland kollegor hört att ute i Ällmora fanns
det sommarstugetomter i en vacker natur. Det var nämligen så många ölutkörare
som hade köpt tomter just där att de snudd på utgjorde
en koloni, som Gerhard skämtsamt uttryckte det. Familjen Bergqvist på Utsiktsvägen 5 Kalle Bergqvist framför sitt hus fotograferat från sjösidan.
Bilden tillhör Annette Hallén De bodde på sydsidan av vägen precis
ovanför backen och stenarna. Där bor dottern i huset, Anette kallad Tette, ännu. Tette är två år
äldre än jag och lekte med oss uppe på berget under småbarnsåren. Sen blev
hon och Ulla Snellman, på Ällmora gård, bästisar
och jag tror att Tette sedan tillbringade sin mesta
tid nere vid sjön. Hennes pappa, farbror Kalle, jobbade på Apotekarnes och körde ut läskedrycker. Han var den första
på berget som hade egen bil om jag minns rätt. Han fiskade gärna och en gång
hade han fått en gädda som var lika lång som jag och vi, gäddan och jag, blev
fotograferade tillsammans. Tyvärr har jag inte sett den bilden sen jag var
barn men jag minns att jag var en mycket stolt fotomodell. Farbror Kalle
ringde till flera restauranger för att försöka sälja gäddan men alla trodde
att en så stor gädda skulle vara träaktig och omöjlig att servera. Hur fel de
hade! Många av familjerna på berget fick var sin bit och alla njöt sen av en
härlig gäddmåltid. Tettes mamma, tant Margit, minns
jag som lite stillsam, i alla fall jämfört med vår pratglada mamma med sina
yviga gester. Men hon brukade alltid vara med när alla tanter träffades och
målade tallrikar och träslevar eller sydde Ällmora-dräkter
som de komponerat själva.
Familjen Dahlman på Utsiktsvägen 7 Deras dotter Inger var jämnårig med mej men vi lekte bara ibland. Hon var ganska allvarlig och
dessutom blyg och passade nog inte ihop med mitt livliga och djärva sätt att
leka. Hennes lillebror Larsa, som var ungefär tio
år yngre var jag mer intresserad av men då för att han var ett småbarn att få
passa någon gång då och då. Dahlmans brukade hyra ut sin lillstuga sedan de
byggt ett större hus närmare sjösidan men vissa år hyrde de även ut det stora
huset. En sommar minns jag särskilt att en familj
med två grabbar som var lite äldre än oss hyrde huset. Jag kommer inte ihåg
vad de hette men det var glada, påhittiga killar som byggde varsin trågformad
badbåt med hemgjorda paddlar till. Åh, vad jag önskade mig en sådan båt. Jag
bestämde mig för att bygga en likadan när jag blev äldre men trots att jag
fortfarande har den ambitionen så har bygget inte blivit av ännu. Men jag vet
precis hur den ska se ut. Killarna kallade Agge och
mig för Storkirk och Lillkirk
och de namnen gillade jag skarpt och jag tycker fortfarande att de var
fyndiga. Familjen Brun på Utsiktsvägen 9 Mamman hette Irma och pappan Erik. Farbror
Erik var brödutkörare och jag träffade honom ibland i Årsta när jag var på väg
hem från skolan och råkade passera just när han levererade bröd till någon
affär. Han tog sej då alltid tid att prata med mej
en stund. Han var trädgårdsintresserad och bl.a. hade han ett par stora
vinbärsbuskar som vi fick nalla hur mycket vi ville av. Oftast stod han
utanför sin snickarbod och pysslade med något när man var där och lekte. Tant
Irma jobbade ibland i stan men, som jag berättat,
några somrar i Hanssons bageri. Två barn hade de. Dottern hette
Anna-Maria, Mia, som var två år äldre än jag och mest lekte med Agge, Annchen eller Tette. Senare, när familjen Björn flyttat hit fann deras
Agneta, som kallades för Keta, och Mia varandra.
Sonen i familjen Brun hette Jörgen men kallades Jugge
av oss barn. Han var precis lika gammal som Charlie, det skiljer tre dagar,
så de lekte ju mest med varandra men jag lekte också gärna med Jugge eftersom han var glad och rolig. Och så var det ju
det där med bulldegen…
På Bruns tomt, invid Utsiktsvägens
djupaste svacka fanns en brunn. Den var så djup att den gick ända ned till
Kina. Ja, det var i alla fall vad Agge och Mia
smällde i mej när jag var några år gammal. Och
tittade man ned i brunnen så såg man faktiskt kineserna djupt där nere. Det
var ju lite suddigt men dom rörde sig verkligen. Jag
blev så fascinerad och fick en sån lust att ta mig till Kina så jag började att gräva en grop på vår tomt. Men det var inte så lätt
att gräva som jag hade förväntat mig. Stenar och en himla massa rötter var i
vägen och efter en tid gav jag upp försöket. Mycket har jag grävt i mitt liv
sen dess men jag har ännu inte kommit till Kina. Mia hade en liten lekstuga men när Jugge var i sju-åttaårsåldern så dog farbror Erik i
cancer och tant Irma stod ensam med hela ansvaret. Jag tror det var då som
hon hyrde ut lekstugan till Ficke och Greta, ett
äldre par som inte hade egna barn men var väldigt barkära.
Den barnkärleken kom inte bara Mia och Jugge
tillgodo utan den räckte också till oss andra barn på berget. Vi älskade Ficke och Greta. Vad Ficke
egentligen hette har jag ingen aning om. De hyrde stugan i ett par år och vi
som bodde på berget då glömmer dem aldrig. Familjen Andesson
hyrde hus på Utsiktsvägen 7 Lennart
och Astrid Anderssons efternamn använde vi aldrig och inte heller sa vi tant
och farbror till dem, konstigt nog. Ficke och Greta
var ju ett begrepp men Lennart och Astrid, som var syster till tant Irma, såg
vi som individer, troligen för att Lennart var en sådan stor personlighet
medan Astrid var mer som en ”vanlig tant”. Möjligen bodde även de i Bruns
lekstuga först men sedan, när Wenngrens byggt eget,
så hyrde Lennart och Astrid familjen Dahlmans lillstuga. Lennart blev så
småningom något av en extrapappa för Jugge och som
en farfar för hela berget. Efter några somrar här blev Astrid gravid
och hela berget gladde sig åt deras lilla Kerstin. Jag drogs naturligtvis dit
av min bebislängtan och en gång fick Astrid ett telefonsamtal till oss. Vi
var ju de enda på berget som hade telefon så vårt hus fungerade som
telefonkiosk vilket hela vår familj tyckte var roligt. Jag fick rusa ned till
Astrid som just då var ensam i stugan. Kerstin var bara tre veckor gammal och
en sån liten bebis hade jag aldrig hållit i mina
armar. Nu la Astrid henne i min famn och jag satt på en stol en lång, lång
stund med en hungrig skrikande bebis och var lycksalig. Eftersom hon var så
hungrig så försökte hon få mat och sög mellan skriken på min bara överarm.
Jag blev först lite förskräckt men sen lät jag hennes hållas och det var väl
min första upplevelse av att – nästan – amma ett barn. Både Astrid och Lennart stannade sedan kvar
här på berget hela livet. Bara sista året Lennart levde blev han kvar i stan. Då hade han bott här på somrarna i ungefär fyrtio
år. Lennart fungerade som sagt som en slags farfar på berget. Gladlynt och
hjälpsam. Hade alltid tid för en pratstund. Om någon behövde assistans med
något praktiskt så fanns Lennart till hands, kunnig och uppfinningsrik.
Alltid ett skämt till hands. När jag just hade ärvt min tomt, efter att
i flera år bara varit här lite sporadiskt stod jag en dag på tomten och hörde
ett egendomligt ljud. Var det en höna eller anka och vad var det som
surrade? Jag var tvungen att gå upp på
berget ovanför oss och titta. Då hörde jag att ljudet kom från vägen, just
där den delar sig vid vårt garage. Där kom Lennart på sin flakmoped och var
på skämthumör. Det var han som kacklat och det blev ett kärt återseende.
Familjen Gustafsson på Utsiktsvägen
4 Deras
efternamn använde vi heller aldrig. De var Loppans familj helt enkelt. Loppan
hette egentligen Anders. Men han presenterade sig själv som Loppan när de
flyttade hit och det namnet accepterade vi utan prut. Loppan var ett år äldre
än Charlie och vi var konkurrenter om honom för han var påhittig, orädd och
humoristisk och en bra kompis. Han hade två småbröder, Peter som var ett par
år när de flyttade hit i mitten på 50-talet och en som föddes i samma veva
ungefär. Ytterligare en bebis att uppvakta alltså, vilket ledde till att jag
lärde känna deras mamma ganska bra. Hon lärde mig bl.a. hur man sätter
långmjölk. Det hade jag inte smakat tidigare men blev väldigt förtjust i så
jag brukade få mej en tallrik när jag kom dit. Jag
njöt både av smaken och av nöjet att lära mej den
speciella tekniken att äta den eftersom den ju håller ihop i långa trådar. Familjen hade tomten ovanför Lundbergs och
den sträckte sig mellan Utsiktsvägen och Ällmoravägen.
De byggde, till att börja med, en liten stuga nere vid Ällmoravägen
och pappan var så noga med att allt skulle vara exakt och av bästa kvalité
både vad gäller konstruktion och material så mamman döpte stugan till ”Petnoga”.
När den stugan var klar började pappan röja längre upp på tomten men
fortfarande nedanför tomtens krön. Där kämpade han med trädfällnig
och bortbaxande av stora stenar men blev aldrig färdig med röjningsarbetet.
Efter några år köpte familjen en tomt på Värmdö och då sålde de tomten här.
Vi saknade Loppan mycket men höll kontakten med honom och familjen i några
år. Tyvärr slet pappan med bygget av en villa på den nya tomten och dog av
hjärtinfarkt. Jobbade ihjäl sig som mamman uttryckte det. Jag minns inte om
de hann flytta in i villan någon gång. Familjen Björn på Utsiktsvägen 6 Familjen
Björn, med pappa Sven och mamma Margot köpte tomten ovanför Gustafssons och
det borde ha varit 1953 för jag har för mig att deras yngsta dotter, Karin,
var tre år. Agneta, Keta, var lika gammal som vår
Agneta och deras storebror, Ulf, var i våra ögon, vuxen. Björns byggde sin
stuga högst upp på tomten så att de fick utsikt ett helt varv runt, något som
ingen annan på berget hade. Farbror Sven gillade fiske liksom papporna i
familjerna Wenngren, Broman och Bergkvist och
tillsammans var de ett glatt fiskegäng. Jag var lite avundsjuk på deras barn
därför. Vår pappa var ju inte det minsta intresserad av fiske, det var rosor,
fotvandringar och föreningsliv som engagerade honom. Men ibland fick jag
följa med någon annan familj ut och fiska. Då for vi oftast till Bagaresund
som jag tyckte låg enormt långt bort. Där satt man mellan en massa andra
småbåtar i vilka alla pilkade strömming. Alla höll koll på varandras fångst. Det
var både glädje och konkurrens men det kändes som om man ingick i en stor
gemenskap. Sven Björn, Lennart Andersson,
Gerhard Holmberg och Arne Wenngren nedanför
familjen Björns tomt. Bilden tillhör Ingela Björklund. Utsiktsvägen 14 Paret
som ägde tomten längst in på vägen, granne med morbror Christer, hette
Svensson. De hade inga barn och hade bara byggt en liten stuga, mer som ett
skjul, där de bodde med en stor schäfer.
Morbror Christer var en kärvänlig man och brukade lägga armen om den
han talade med, man som kvinna. En gång kom han in i den lilla stugan för att
säga något till fru Svensson som just då var ensam med hunden. Den
missuppfattade situationen och flög upp och högg morbror Christer i armen i
samma ögonblick som han lyfte sin arm mot fru Svensson. Efter den händelsen
tordes paret inte behålla hunden utan lät avliva den. Fru Svensson var halt så hon hade svårt
att gå uppe på den bergiga tomten. Den långa besvärliga vägen hit upp från
busshållplatsen, affären och sjön var nog också en bidragande orsak till att
de sålde tomten och köpte den betydligt planare tomten alldeles intill
busshållplatsen och ovanför Trollsjön. Där byggde de sig en timrad stuga och
fick sen nära till allt de behövde. Men tyvärr inga barn vad jag vet. Någon
gång på 50-talet köpte Ture och Gullan Rundgren Svenssons tomt. De byggde sig
en ordentlig stuga. En gång hade de hade lejt hjälp med sprängning. Ut kom en glad
bergsprängare som tog det hela lite väl lättvindigt. Jag satt just då ensam i
vår lekstuga och hörde ett dån och smatter, rusade ut och såg stenar komma
flygande. Decimeterstora stenar hamnade på berget ovanför oss och då har vi
ändå ett högt berg mellan våra tomter! Huset som Ture och Gullan Rundgren
byggde. Den har sålts två gånger sedan dess. Familjen Wetterberg på Ällmoravägen 46 Nedanför
Hanssons bodde familjen Wetterberg med sonen Ulf, kallad Uffe. Hans pappa var
järnhandlare och familjen köpte sin tomt 1948. Uffe var lika gammal som jag
och var alltså tre år då men jag lärde inte känna honom förrän vi var lite
äldre eftersom han inte brukade leka uppe på vårt berg som liten pojke och
inte brukade vara nere vid Ådängen, badstranden
nedanför oss, vad jag kan minnas. Intill
Wetterbergs tomt låg tomten med fiskar Mauritz lilla stuga. Fiskar Mauritz
hette egentligen Mauritz Jonsson. Han brukade komma upp på berget och sälja
strömming. Då var han klädd i svart slokhatt och hade långa hängande mustacher. Vi tyckte att han var både stilig och lite
skrämmande på samma gång. Efter fiskköpet satt vi, mamma, Agge
och jag på berget utanför vårt hus med varsin balja med vatten och rensade
strömming. När jag var liten lekte jag väl mest med de minsta strömmingarna i
baljan men snart lärde jag mig att rensa på riktigt. Sen blev det stekt strömming
till middag. Familjen Olsson på Noretvägen 4 Bortom
Wetterbergs och nedanför Bergqvists tomt bodde Hasse Olsson som också var
lika gammal som jag. Honom kände vi bättre eftersom han ofta var nere vid
badet. När han var liten kunde han inte säga B och D utan sa P och T i
stället. Därför fick han heta Pat-Hasse. Ja, vi sa
det nog inte direkt till honom utan mer för att skilja honom från Hasse
Magnusson. Hans styvfar hette också Hasse Olsson och hans far i sin tur,
Gösta, var den som hade köpt deras tomt. Även han var var
ölutkörare har Gerhard berättat. Gösta kallades allmänt för Alp-Olle och var den som visade hugade kollegor och
tomtspekulanter tillrätta till glädje och nytta för förvaltare Lundell på
Tyresö förvaltningsbolag. Förvaltningsbolaget hade sitt kontor där
Tyresövägen passerar Tyresö Kyrka. Det var det stora huset intill den kiosk som
låg mittemot dåvarande Konsum. Numera är huset bostadshus och ägs av en
bostadsrättsförening men när jag var barn var det dit man begav sig om man
funderade på att köpa en tomt. Jag var själv där en gång med pappa,
förmodligen inför det senaste tomtköpet. Margit Bergqvist
med sin granne ”Alp-Olle” Olsson i hans grindöppning nere vid Noretvägen. Pat-Hasse
flyttade till Årsta
när han började i femte klass och då kom vi att gå i samma
klass i Årstagårdens skola. I skolan var det förstås bara namnet Hasse som
gällde. Han berättade för mina klasskompisar att vår familj nog var rika för
vi hade både bil, båt och en stor sommarstuga. Jag tyckte att det var pinsamt
för jag visste ju att bilen tillhörde pappas firma och pappa kunde inte ens
köra den själv eftersom han inte hade körkort. Båten var vår lilla roddbåt
och stugan var visserligen något större än en del andra stugor på berget men
vi var ju så många som skulle få plats i den. BUSSRESORNA TILL TYRESÖ Varje veckoslut och alla skollov åkte vi
till landet. Lediga lördagar hade inte genomförts när vi var barn utan barnen
gick i skolan och föräldrarna arbetade halva lördagen och först på
eftermiddagen var det dags att ta 91:ans buss från Årsta till Ringvägen där
Tyresöbussarna utgick ifrån en liten sidogata. Med fullpackade väskor
startade vi vår resa. Ja, pappa hade förstås alltid ryggsäck, det hade många
vuxna när vi var små. Gråbruna trepunktssäckar som senare, när vi blev
tonåringar, var helt omoderna och alldeles fel i vårt tycke men pappa och
några andra gamla farbröder framhärdade i att använda sina gammalmodiga och
väl slitna ryggäckar. Vi som kom från Årsta kunde kliva på vid
en hållplats på Nynäsvägen nedanför Gullmarsplan, just där Skanstullsbron tog
slut. Men då hade man ingen chans att få en sittplats för det var så många
som skulle ut till landet just vid den tiden att det ibland t.o.m. hände att
bussen blev full och man måste vänta på nästa. Vid busshållplatsen mötte man
alltid någon familj som man kände väl och genast började prata med. Många
andra kände man igen och hälsade glatt på. Att sitta på en egen plats i bussen var
otänkbart för ett barn. Antingen fick vi sitta tre på ett säte för två eller
så fick vi sitta i någon vuxens knä. På utresan var alla förväntansfulla
och uppspelta och vi barn kommenterade allt vi såg både i bussen och utanför
fönstren. När busschauffören ropade ”Pungpinan” började vi, när vi var lite
äldre, att fnittra samtidigt som vi ängsligt sneglade på mamma och hoppades
att hon inte märkt det. Varje söndagskväll stod sedan långa köer
med trötta familjer nere vid ändhållplatsen i Ällmora
eller Brevik. Vintertid gick bussarna liksom nu bara till Brevik och då måste
man börja vandringen i god tid så att man hann gå de knappt tre kilometrarna
till bussen innan den avgick. Pappa, brukade på äldre dar,
skrattande berätta att när vi hunnit ungefär halvvägs till bussen så blev
alltid någon av oss tre barn kissnödig och eftersom mamma hade byltat på oss
ordentligt så var det många knappar och blixtlås som skulle öppnas och sedan
stängas, i rätt ordning, innan hela proceduren var genomförd. Och då kunde
man vara säker på att nästa unge upptäckte att hon också var kissnödig. Och
sen en till …. Ja, inte var det lätt att hinna i tid
till bussen. Det blev oftast till att springa sista biten och bära den
yngsta. På höstarna hade folk kassar och korgar
fulla med frukt och höstblommor och dessutom väskor med smutsiga
kläder och överbliven mat som skulle till stan.
Många hade också en hund med sig. Utefter vägen klev alltfler människor med
hundar, korgar, väskor, blommor och frukt på. Det blev varmt och
fuktigt i bussen efter en stunds resa. Utanför fönstren mörknade det och
huvudena på oss barn kändes tyngre och tyngre. När det var dags att kliva av
vid Gullmarsplan hade man oftast somnat. Då blev man ruskad till liv och mer
eller mindre släpad av bussen. Sen gick man med tunga steg uppför trappan
från Nynäsvägen till Gullmarsplan där bussarna till Årsta passerade. Gatan
där låg högt och oskyddat för kalla kvällsvindar och lika varm som man varit
i bussen, lika frusen stod man nu och väntade på 91:an till vår del av Årsta.
Vilken befrielse att, när den till slut kom, få kliva in i en varm buss igen
och sitta på ett eget säte, för 91:an var sällan fullsatt en söndagskväll.
DAGLIGA SYSSLOR Vi
var många barn här på berget och alla sprang omkring och lekte hos varandra.
Men det var långt mellan husen och svårt för våra föräldrar att veta var vi
höll hus när det var mat- lägg- eller vattenhämtardags. Därför hade varje
familj på berget en koskälla, en malmklocka eller en visselpipa som hjälp att
kalla hem sina barn. Alla ungar kunde höra skillnad på de olika ljuden så man
behövde aldrig tvivla på vem eller vilka signalen gällde. Dricksvatten fick vi gå ned och hämta vid
pumpen som stod intill vägen mellan dåvarande Bromans och Bruns tomt. Det
gick åt mycket dricksvatten hos oss så ofta fick vi gå flera gånger om dagen.
Pumparmen var lätt att lyfta men fasligt svår att trycka ned så att det kom
något vatten. Det enda sättet för oss ungar att orka få upp vattnet var att
sätta oss gränsle över armen och hoppa upp och ned för att på så sätt trycka
ned den gång på gång. Vi hade dels en stor
tiolitershink som användes om någon vuxen hämtade vatten men det skedde
ytterst sällan. Så hade vi en femliters och en treliters mjölkflaska av
aluminium utan lock. Agge bar den stora och jag den
lilla. När Charlie blev tillräckligt stor för att hämta vatten flyttade
flaskorna nedåt ett steg. Just när man hade som roligast och lekte
på något tomt på berget så kunde man ge sej sjutton
på att vår klocka ringde. Då var det bara att knalla hem och ta emot kannorna
som mamma räckte fram i dörren. När kannorna sen var fyllda med vatten så
kunde man inte låta bli att trixa på olika sätt för att visa hur duktig man
var på att inte spilla ut en enda droppe vatten när man t.ex. svängde kannan
runt, runt med utsträckt arm. Centrifugalkraften kände vi inte till. Vi
trodde att det var vi som var så duktiga. Ibland tappade man taget om kannan
så den flög iväg. Ibland krånglade det till sig just när den var högst uppe i
luften så man fick hälften av vattnet över sej. Det var bara att gå tillbaks
igen och hoppa gränsle över pumparmen. Behöver jag påpeka att kannorna blev
ganska buckliga med tiden. Tvättvatten samlades i stora bensinfat som
stod under stuprören. De var gråmålade på utsidan och orangemålade med mönja
inuti för att inte rosta. En gång varje sommar gick vi allihop, utom pappa,
ned till Trollsjön med husets trasmattor för att skura dem vid en liten
brygga som låg i viken innanför den udde där vi numera badar. Ja, vi barn
hjälpte nog inte till att skura, vi följde mest med för att leka i skogen
intill. Bada i Trollsjön ansågs för farligt för oss för det var bråddjupt vid
klippan på udden och nedanför den lilla skurbryggan var det dybotten som var
obehaglig att gå på.
Eja Magnusson vid tvättbryggan i
Trollsjön 1949. Bilden tillhör Eja Linnell I Trollsjön började vi därför inte bada
förrän vi var tonåringar och fick bada var vi ville. Men meta gjorde vi där
ibland. Vilken lycka första gången jag fick fisk! Fem pyttesmå abborrar som
jag själv stekte med skinn och ben för annars hade det inte blivit något kvar
av dem. Det smakade himmelskt. Jag kan fortfarande känna smaken i munnen när
jag tänker på det. Knaprigt och gott. En gång brann det i skogen på andra sidan
Trollsjön. Det var brant och otillgängligt just där så det tog ett tag innan
brandkåren kunde ta sig dit med slangarna. Under tiden gick djungeltelegrafen
uppe på vårt berg och alla som var hemma tog en hink och rusade ned till
sjön. Någon rodde över oss i en båt och så bildade vi kedja och langade
hinkarna, en efter en, uppåt till dem som stod överst och släckte efter bästa
förmåga. GLÄDJEÄMNEN I
den vik där tvättbryggan fanns när vi var små upptäckte vi, när vi hunnit bli
tonåringar, en röd näckros bland de vita. Det var bara en enda blomma i taget
och runt den var bladen lite rödaktiga. Vi var så lyckliga över den
fantastiska näckrosen och talade alltid lite dämpat eller viskade om den om
det var okända människor nere samtidigt som oss. Vi var så rädda om ”vår”
skatt och oroliga att någon skulle simma ut och plocka den. Därför hoppades
vi att några oinvigda inte skulle lägga märke till den. Alla som bodde i grannskapet talade om näckrosen.
-Nu är det en knopp, den slår nog snart
ut. -Igår var den utslagen men idag har den
inte öppnat sig ännu. Men ingen visste riktigt när den kommit till
sjön eller hur. Ryktena har i alla år gått. En del har trott att gamle markis
Lagergrens söner eller sonsöner planterat in den. De ägde ju sjön till för
inte så länge sedan. Andra har hoppats att den dykt upp av sig själv som en
mutation eller något. Vi har fortsatt att tala dämpat eller viska om
näckrosen i alla år och det har vilat ett skimmer av mystik över den. Tills Keta sommaren 2005 en dag sa när den kom
på tal: -Det var ju han som först hade tomten
här ovanför som planterade den. Det berättade han för pappa. Det
var alltså Svensson, vår tidigare granne på berget, som planterade den. Så var
den mystiken skingrad. Lite snopet kändes det faktiskt men blomman är ju lika
vacker ändå. Den röda näckrosen i Trollsjön. Margaretadagen brukade vi fira lite extra eftersom
det passade så bra med en fest mitt i sommaren. När jag var i sju-
åttaårsåldern hade jag sagt en gång att jag önskade att jag hade ett eget
smörpaket så jag fick äta hur mycket jag ville. Därför fick jag som
namnsdagspresent ett halvt kilo margarin och för mej gjorde smör eller
margarin ingen
skillnad. Jag högg lyckligt in på margarinet med en tesked och
åt och åt. Jag hade också fått en ljusblå servis i plast som bestod av en
tillbringare i form av en svan med små ungar på ryggen. Till den hörde fyra
muggar och korta, tjocka sugrör. När smörbegäret mattats av lite så tog jag i
stället sugrören och stack ned i margarinet som nu hunnit mjukna ganska
mycket. Ett efter ett drog jag upp sugrören och sög i mig fettet men när
kvällen kom hade jag fått nog av både smör och margarin för en rätt lång tid
framåt. Varje midsommaraftons morgon samlades alla
ungar i området nere vid den stora ängen vid bussens ändhållplats vid Ällmora. I gamla Ällmora Gård alldeles
intill bodde familjen Snellman med barnen Bosse och Ulla. Det var tant och
farbror Snellman som organiserade midsommardansen och majstångsresandet. När
man kom ned till ängen med en bukett blommor fick man så mycket beröm av tant
Snellman att man genast kutade iväg och plockade en ny bukett. Jag var inte
bortskämd med beröm så det blev många buketter. Men när man senare på dagen
skulle dansa runt stången var jag inte lika ivrig. Jag kände mej alltid lika generad och ännu värre blev det av mammas
och pappas tjatande för då tittade ju alla på mej. Men sen, när det blev
tävlingar i potatislöpning och säckhoppning, piggnade jag till och ville
gärna vara med. Midsommardans i Ällmora
c:a 1950
Midsommarängen ligger alldeles intill
vattnet. Där fanns ingen sandstrand när vi var barn men fina klippor att
hoppa och dyka ifrån. Men eftersom det var djupt invid strandkanten så fick
vi inte gå dit för att
bada. Dessutom var det alldeles för långt för att mamma skulle
kunna hålla kontakt med oss. När vi var vid Ådängen
kunde hon ju höra våra röster och vi kunde höra om hon ropade eller ringde
med klockan. Det gav henne väl någon sorts trygghet. Liksom hierarkin var stenhård när det
gällde stenarna, Mamman, Pappan och Barnet, så var den det också i våra
lekar. En av de populäraste var, att leka familjen Grönskog. Agneta var
alltid Arne, pappan. Annchen var alltid Barbro,
mamman. Jag kunde vara barn, hund eller nåt annat
och hade inget särskilt namn. Charlie var alltid barn. När familjen Björn
hade flyttat hit så fick Keta vara mormor. Först
bodde vi lite här och var som det passade men i mitten på 50-talet gjorde
mamma en antydan till ett timmerhus åt oss av några stockar som hon travat i
fyrkant bakom vedboden. Det kostade henne nästan ett ben för det var långa,
tjocka stockar och en ramlade ned och slog upp ett otäckt sår på hennes
smalben. Men envis som hon var fullföljde hon bygget efter besök på sjukhuset
och där lekte vi sen i flera år och fortsatte även sen vi fått en riktig
lekstuga som mamma och morbror Gideon byggde. Lekstugan var både för stor och
för fin. Vi fick inte släpa in jord och sand där för den skulle också kunna
användas till gäststuga. Dock sov aldrig några gäster till mamma och pappa
där men det gjorde Agge och jag med våra kompisar
när vi blev tonåringar och med våra respektive äkta män sen vi blivit vuxna.
Då var vi tacksamma för vår lekstuga. Träskor av finare modell, ofta med
blomdekorationer, började bli på modet redan när vi var barn. Annchen hade ett par sådana som vi också gärna ville ha.
Men mamma ansåg att eftersom det var så bergigt och alltså ojämn mark härute
så var det för farligt att gå i träskor. Man kunde ju både vricka fötterna
och ramla. Inte heller fick vi ha våra cyklar med oss hitut. Stora backen var
för farlig och den måste man ju ta sig nedför om man skulle någonstans med
cykeln. Hon hade visserligen aldrig sett vår framfart på skidor i backen men
förstod nog att vi inte snällt skulle leda cykeln nedför. Jag saknade mycket
att cykla och blev påmind om det nästan varje dag när jag, vid affären eller
badstranden, såg andra barn komma cyklande. Träskoförbudet kunde jag inte
göra mycket åt men när det gällde cykeln fann jag på råd. Jag tillverkade
själv en cykel som tog sig fram var som helst. Med den kunde jag susa fram
genom skogen, upp över berget ja, var jag ville utan att ramla eller skada
cykeln. Den bestod av en trädgren som var formad som ett T och hade en böj på
”skaftet” som fick föreställa sadeln. Jag älskade verkligen den cykeln. ÅDÄNGEN Ådängen var vår käraste lekplats dit vi,
otroligt nog, fick gå alldeles själva utan vuxna redan innan vi kunde simma
ordentligt. När ”sommarsystrarna” inte längre var hos oss hela somrarna så
fick vi gå ned till stranden själva eftersom det var så tungt för mamma att
gå i trapporna. Hon räknade med att vi följde förhållningsordern att bara gå
ut så långt på bryggan som var och en var tillåten och att Agge tog ansvar för mej och
Charlie. Innan man kunde simma gick gränsen på bryggan vid morbror Gideons
båt där vattnet gick ungefär till låren på en sjuåring. När man kunde klara
av några simtag flyttades gränsen ut till vår båt som låg utanför. Och,
slutligen, när man behärskade både simning och dykning, var hela bryggan
tillåten. Ådängens brygga 1951 Vi tillbringade nästan hela dagarna, när
det var fint väder och varmt i vattnet, på stranden. Badhandduk, badrock, badring
och en påse med matsäck släpade vi med oss varje dag. Matsäcken bestod av två
stycken tredeciliters flaskor, en med filmjölk och en med lingondricka. Till
filmjölken hade vi knäckebröd och till lingondrickan en tredjedels vetelängd.
Det räckte till två mål. Vi simmade, plaskade, dök, stod på händer i vattnet
och tävlade om vem som kunde vara under vattenytan längst. Populärt var också
att lura ut Charlie, som var yngst, i vattnet med löfte om att inte stänka
vatten på honom, vilket vi bröt så fort han kom ut en bit. Skandalöst nog
ingrep ingen vuxen någon gång men så var det på den tiden. Ungar skulle
härdas. På land gjorde vi solur i sanden för att hålla reda på tiden fast
egentligen behövde vi inte det för när det var dags att äta middag så ringde ju
klockorna uppe på berget eller någon visselpipa ljöd.
Annchen Carlén, Hasse Magnusson, Agneta Strokirk m.fl. vid Ådängen 1950
Bilden tagen utifrån bryggan. Tillhör Eja Linnell Den
populäraste vattenleksaken på den här tiden var innerslangar till bilar som
fungerade som badringar. Vi hade bara en motorcykelring så den var lite
magrare än de andra ungarnas ringar men den fick duga. En fördel var att vår
badring då inte var lika tung som de andras (Gummiringarna vägde betydligt
mer än dagens plastringar). Men den vägde tillräckligt mycket för att jag,
efter en hel dags lek och bad, skulle tycka att det kändes nästan omänskligt
att behöva bära den hela vägen uppför trapporna till vårt hus, 60m:s
stigning. Alltså vägrade jag att ta den och tyckte att Agneta som var större
och starkare kunde bära den. Agneta svarade att hon ju oftast bar den och att
jag väl någon gång i alla fall kunde ta den. Idag tänkte hon i alla fall inte
ta den, sa hon och började gå uppför den första branta sluttningen från
stranden. Jag stred lite med mitt samvete men när jag kände efter så orkade
jag nog inte bära den och så lät jag ringen ligga och det slutade alltid med
att Agneta gick ned igen och hämtade ringen. Och att jag skämdes lite men
noga aktade mig för att visa det. Trapporna från vårt hus och ned till Noretvägen var delvis trätrappor, delvis byggda av
fastmurade naturstenar som en man vid namn Sjöstrand, som bodde någonstans i
Brevik, hade byggt. Trätrapporna hade Manne Johansson snickrat av lärkträ.
Han kallades Hovis och arbetade i många år på pappas firma Tropikträ. Farbror
Hovis hörde nästan till familjen. Han var ofta härute och ofta hemma hos oss
i Årsta. Han hjälpte pappa att snickra. Han lekte och skojade med oss barn.
Han körde firmans gröna dodge i arbetet. Och han
skjutsade oss hit i den när vi flyttade ut på försommaren och in till stan igen till hösten. Mamma och pappa tog ju inte körkort
förrän i slutet av 50-talet. Trapporna av lärkträ höll under hela vår uppväxt
och en stor del av våra barns också. En episod, som jag fick höra om när jag
var barn, utspelade sig när trapporna var ganska nya. Ett par grabbar från
Noret var på bushumör och lurade med sig en yngre pojke som hette Ingemar
Liljeberg och bodde invid Ällmora Gård. Tillsammans
lyckades de, med hjälp av stora stenar, slå sönder några trappsteg på
trätrapporna. Medan de var i full gång kom någon vuxen förbi. De stora
grabbarna smet kvickt iväg och kvar stod lille Ingemar. Men Ingemars föräldar följde med honom upp till vårt hus så att han
fick be om ursäkt och erbjuda sig att hjälpa till att laga trapporna. Det
ledde till att vår familj lärde känna ännu en trevlig familj och att våra
sommarsystrar fick Ingemars storasyster Kerstin som kamrat. På västra sidan om Ådängen
växte vassen hög och tät och dit in vågade vi oss aldrig förrän en sommar när
jag var 13 och blivit bästis med Lill-Eja som då
hunnit bli 9 så vi kunde ha en hel del roligt ihop. Vi upptäckte en smal stig
som någon trampat upp genom vassen in till en liten klippa. Vassen slöt till
om en när man gick in och eftersom bladen var fulla med löss så kändes det
både läskigt och väldigt modigt att gå in dit. Mitt på klippan satt ett
taggtrådsstängsel mot tomten intill. Det måste ju bara passeras och där, på
andra sidan taggtråden, hade vi vårt hemliga ställe dit vi gick så fort vi
kom ned och där vi gömde snäckor och andra skatter som vi hittade på
stranden. På östra sidan av stranden, bodde familjen
Brolin. Intill deras gärdsgård låg en stor sten. Vid stenen hade pappa
placerat en hemsnickrad, lite sned, bänk att sitta på när han bytte om. Den
kom nog till strax efter det att han köpt vår tomt och eftersom den stod ute
året om så blev den med åren ganska så skraltig. Men den var helig för oss
och ve den som försökte sätta sig där när vi var nere vid stranden eller satt
där när vi kom ned. Den fick genast höra vad som gällde. På sjuttitalet, när bänken inte höll ihop längre, gav Tore
och jag pappa en ny bänk, lika hemsnickrad och lite sned men vitmålad och
dekorerad med blommor. Men den tyckte pappa var för fin för att ställa på
stranden så den fick bli kvar inomhus i alla år och nu står den i vår
gäst-och-feststuga. Bryggans flottaste båtar tillhörde
familjerna Jakobeus och Dahlstrand. Det var
motorbåtar med fördäck, framruta och kapell. Egentligen var vi strängeligen
förbjudna att ens vidröra några andra båtar än vår och morbror Gideons men de
två motorbåtarnas fördäck var så perfekta plattformar för dykning så det
kunde vi inte avstå ifrån. Det gjorde alla ungar. Och många ungar var det som
badade vid Ådängen de här åren. Hela stranden var
täckt av utbredda filtar, badhanddukar och badväskor. Dahlstrands
kände vi inte särskilt väl så vi var väl lite skraja att nån
i den familjen skulle ta oss på bar gärning men tant och farbror Jacobeus var alltid så vänliga och skulle förmodligen
inte ha skällt på oss om de avslöjat oss med att dyka från deras båt. Fru Jacobeus var
en söt danska som brukade ha håret i en fläta runt huvudet.Hon hade alltid några vänliga ord att säga när man
mötte henne. När jag som tonåring en dag hade varit ute och seglat med två av
mina bästa väninnor, Kerstin Lindberg och Maysan
Nordqvist, så stod det några personer längst ut på bryggan när vi var på
ingång. Naturligtvis skärpte vi oss extra när vi hade publik, och samspelta
var vi eftersom vi var väl drillade i sjöscouterna så vi lyckades göra en
perfekt tilläggning med bojtagning, nedtagning av segel och angöring av
bryggan i rätt ordning. Vi hoppades förstås att de som stod på bryggan skulle
ha lagt märke till vår fina landning och det hade fru Jacobeus.
Hon kom fram och sa att hon tyckte det var en fröjd att se flickor hantera en
båt så som vi hade gjort. Nog växte vi lite till då, alla tre. Motorbåt var det inte ofta som vi fick åka
i men en gång fick vi faktiskt göra det med besked. En av pappas
barndomsvänner Sigfrid Lönnegren var som vuxen en
välbeställd affärsman i USA men kom ofta på besök i Sverige och träffade då
alltid pappa. En sommar hade han tagit med sig hela sin familj till sitt
gamla hemland och hyrt en sommarvilla på Ingarö. Jag tror det var 1958 så jag
skulle fylla 13 år på hösten. En dag skulle farbror Sigfrid komma med fru
Virginia, sonen, Sten, som var jämnårig med Agge
och två döttrar i övre tonåren för att hämta oss nere vid Ådängen
med båt. Där stod vi ungar uppradade på bryggan och
spanade och vad fick vi se? Den flottaste motorbåt av mahogny vi kunde drömma
om kom susande emot oss. Vi bara gapade. När de angjort bryggan smet Sten
iland och försvann på stigen in i vassen. Plötsligt kom något svart farande
genom luften och dunsade ned på båtens däck samtidigt som han ropade på engelska och undrade vad
det var han hittat. Det visade sig vara en svart, slemmig snigel. Vi stod
fortfarande och gapade. När alla hälsat på varandra fick vi gå ombord och
följa med på en fantastisk tur i 25 knop! Vansinnigt fort ansågs
det då. Vi höll på att spricka av stolthet alla tre och hade nog önskat att
hela världen kunde se oss i denna stund. Varje vår var det arbetsdag på stranden en
söndag. Då kom minst en ur varje familj, men oftast hela familjen, ned till
stranden och röjde, räfsade, bar kvistar, grenar och skräp, eldade upp
skräpet, lagade bryggan, drack kaffe med tilltugg och hade allmänt trevligt
hela dagen. Pappa var mycket engagerad i bryggans och strandens skötsel och han hade också
tumme med markis Lagergren som på femtiotalet, tillsammans med sina
bröder, fortfarande ägde stora delar
av marken på Tyresö inklusive vår badstrand. När bryggan behövde en
totalrenovering så ringde pappa helt enkelt upp markisen och bad om lov att
få fälla några träd för att använda. Markisen gav sitt tillstånd både till
trädfällning och till att på brädgården hämta ut det material de för övrigt
kunde behöva. Markisen betalade. Vi ungar hjälpte till så gott vi kunde och
fungerade som springpojkar. Men framför allt så sprang vi upp och ned för
berget med de korgar med kaffe och bröd som mamma gjort i ordning. På
stranden bjöd vi sen de kaffetörstiga bryggsnickarna på välförtjänt förning. Strandjobb på Ådängen
1965. Längst till vänster skymtar Gideon Carlén med skottkärra. Familjen Brolin, som bodde på tomten närmast
badstranden (på Noretvägen 17), hade en dotter,
Carina, som var ett år äldre än jag. När jag var i fem-sexårsåldern fick jag
gå ned till Carina själv för att leka ibland. Vi hade mycket roligt
tillsammans. Vid sjön hade de byggt upp en kajkant av stora stenar och
innanför den fyllt upp med fin sand. Längst ut vid kanten fanns smala
rabatter med indiankrasse som jag tyckte var så vacker och önskade att vi
också kunde ha uppe hos oss. De tjocka, köttiga fröna smakade starkt men
gott, och gav mej ytterligare habegär. Carinas
föräldrar hade varit balettdansare på operan men hade nu en parfymaffär i stan. Varje sommar åkte de till Rivieran och det var
lyckliga resor som Carina pratade mycket om. Därifrån hade de tagit med
stora, vita, snäckor som låg som dekoration utefter krasserabatterna. Högst upp på deras tomt hade de ett litet
härbre och därinne fanns en skatt! Ja det tyckte i alla fall jag för det var
ett stort dockskåp, byggt som en villa, som man kunde lyfta av taket på och
leka i uppifrån. Det hade hon fått från Haga-prinsessorna och bara det gav ju
huset ett sagoskimmer och man lekte andäktigt med dockorna i det. Hela deras
ställe var förresten lite sagoaktigt.
Bostadshuset var byggt i nationalromantisk stil, timrat, mörkbrunt och
med små blyinfattade fönster. På utedasset var locket till dasstunnan målat
som en hatt på en flugsvamp och utanför växte en starkt doftande schersmin. Jag var rädd för ormar och tyckte mig ofta
se ormar; särskilt i dunklet under rishögar eller i fördjupningar under stora
stenar. I vår dasstunna var jag övertygad om att det bodde ormar så för att
klara av att gå på dass så fantiserade jag om att det var en ormfamilj som
jag lärde känna så att de alltid skulle vara snälla mot mej
och hålla sig nere i tunnan när jag satt där. När jag var uppe på vårt berg
kunde jag ju lätt kuta hem när ett dassbesök blev nödvändigt men hände det
nere hos Brolins så skulle jag inte hinna upp till oss. Då hjälpte deras
schersmindoftande sagostämning till att fantisera ihop att ormfamiljen
i vår dasstunna kände den som bodde på Brolins dass. Säkert hade mina ormar
bett de andra att inte skada mej. På så sätt kunde
jag gå tryggt även på Carinas dass. Någon enstaka gång lekte Carina uppe hos
oss. Vi var alltid klädda i oömma kläder så att vi kunde leka våra vilda
lekar utan att behöva vara rädda om kläderna. Men Carina brukade ha fina vita
kläder för man blev inte så smutsig av de lekar man lekte hos henne. En gång
skulle vi klä ut oss till rövare och måla oss med kol i ansiktet. Det ville
inte Carina för hon var rädd att få svarta fläckar på sina vita kläder. Inte
heller ville hon låna något av oss att klä ut sig med. -Du kan väl vända mössan ut och in,
förslog någon av oss entusiastiskt. Men
inte heller det ville hon för tänk om hennes mamma skulle komma och få se
henne. Vi var, på sätt och vis, från skilda världar och när vi blev äldre så
växte vi ifrån varandra. UTFLYKTER ”Andra siidan” Vår
båt hette Laban. Den var en roddbåt som var vitmålad och hade gammaldags
öppna årklykor, till skillnad från morbror Gideons båt som hade ett par
dörrhandtag i stället för årklykor. Då behövde man aldrig riskera att slinta
med årorna eller tappa dem. Men vi fick börja öva att ro i en vik på andra
sidan fjärden när vi var ganska unga, sex, sju år kanske och blev snart
riktigt duktiga på det. Flytvästar var inte uppfunna då och simdyna ägde vi
bara en enda i familjen och den använde vi mest som leksak. Den var grön och
bubblig och uppblåsbar och kallades för kålmasken Kornelius,
döpt efter en riktig kålmask som Agneta hade som husdjur en gång när vi alla
tre barn tillbringade ett par månader på Epidemisjukhuset. Ibland hade vi
dynan till det den var inköpt till, nämligen simövningar. Men oftast gick
övningarna till så att pappa höll en under magen i vattnet och så fick man
träna på rörelserna som man först lärt sig i torrsim hemma över en köksstol.
Det var vår simskola och övningarna skedde alltid på andra sidan fjärden mitt
emot Ådängen där det finns en udde med en djup vik
innanför. Den udden kallas andra siidan med
betoning på i:et. Allt annat på den sidan fjärden har betoning på första
a:et, alltså aandra sidan.
Till andra siidan
for vi nästan varje dag med vår roddbåt när vi var småbarn och vår sommarsystrar bodde med oss. När pappa var med så satt
han vid årorna annars var det oftast Kerstin. Udden var delvis skogsklädd men
hade två parallella flata, hällar som sträckte sig ut till vattnet. Där var
det någorlunda myrfritt så där satt vi allihop när vi inte var ute i vattnet.
Mellan de två hällarna var det, längst upp, en fördjupning som var precis
lagom bred och djup för ett spädbarn att ligga och sova. Den fungerade alltså
som vår ”utevagga” våra första somrar i livet. När
jag ser den skrevan som vuxen så blir jag alldeles varm i kroppen. Det måste
vara känslominnen. Även Agnetas barn och vår Ulrika har sovit där som
bebisar. På utsidan av klipporna var vattnet grunt och varmt och omgärdades
av vass på två sidor. Perfekt barnvänligt var det och där plaskade vi omkring
och plockade snäckor och fångade öronmaneter i muggar. Stensjön Långt in i Tyresta-skogen,
på andra sidan Ällmorafjärden, ligger Stensjön. Dit
gick vi ibland på våra vandringar med pappa. Där finns rester av en fornborg
som ser ut som ett jättestort stenröse invid ett berg. Jag kan aldrig glömma
hur besviken jag blev första gången jag kom till fornborgen som jag hört så
mycket talas om. Jag hade ju föreställt mej ett lite
trasigt men stort slott mitt i skogen och när vi äntligen kom fram så var det
bara en hög med sten. Men man hade inte gått dit förgäves i alla fall för man
kunde bada i sjön och, det bästa av allt, där fanns mängder av små, små, söta
grodor som vi tog i händerna och lekte med och gärna skulle ha velat ta med
oss hem. Det var ju en ganska lång vandring till
Stensjön och Charlie och jag var rätt små den första gången vi gick dit. Den
gången var mamma också med. Det var nog mycket gnäll från min och Charlies
sida men rätt som det var, när vi traskade genom höga blåbärsbuskar, hittade
vi en emaljerad kaffepanna på marken. Då fick mamma inspiration och började
berätta sagan om kaffepannan i blåbärsskogen. Hon berättade och berättade och
hittade på allteftersom vi gick och snart var vi framme vid Stensjön. Vissvass, Lillström, Åva och
Kalvfjärden Över huvud taget så vandrade vi ofta när
vi var barn. Ibland var mamma med men för det mesta var det pappa som tog med
oss ungar på långvandring. Han fick också ta till knep för att få med oss. Det brukade räcka med
att någon kompis fick följa med. Sen, när vi väl var ute i skogen så letade
vi nästan alltid efter
vikingagravar som kunde finnas dolda under mosstäckta stenar.
Pappa eldade på oss med berättelser om skatter som folk hade hittat ute i
skogar och vi letade och letade. Ett annat sätt var att välja något populärt
ställe att gå till. Ett sådant var ”tupparna och hönsen”. Så kallade vi ett
torp i Vissvass där en ensam tant bodde med sina höns. Vi tröttnade aldrig på
att mata
hönsen med grässtrån och maskrosblad. Först tog vi roddbåten till någon lämplig
utgångsplats, beroende på vart vi skulle gå. Båten drog vi upp på land i
någon vik eller på någon flat häll. Att låsa den var det inte tal om. Ingen
stal en roddbåt. Det hade vi i alla fall aldrig hört talas om. Däremot
lyssnade vi upphetsat när en farbror, som hade torpet Lillmyra som
sommarställe, berättade för pappa att en känd ”skurk”, som kallades Bölja
Johansson, brukade ta sig in i torpstugan under perioder när ingen var där.
Varje gång stannade han ett tag, åt av konserver och annat ätbart som fanns i
huset, städade upp efter sig och lämnade huset. Den enda åverkan han gjort
var att bryta upp låset. Lillmyra ligger på vägen mellan torpet
Lillström och Stensjön. Men vi har alltid kallat torpet Lillström för Lura
Ström efter vattnet nedanför. Pappa stannade alltid och pratade med dem som
bodde i stugorna vi passerade. På så sätt fick han veta lite om nya händelser
och om platsernas historia och vi kunde lära känna lite barn att leka med en
stund i de stugor där det fanns några. Det fanns det t.ex. i torpet vid Lura
Ström och jag har för mig att vi t.o.m. roddes över dit någon gång bara för
att leka med dem. Till Åva var det en bra bit att gå från
Vissvass där vi drog upp båten om vi skulle åt det hållet så till Åva kom jag
inte så många gånger. Men jag minns en gång när vi vandrade med pappa över
betesmarkerna med de enorma ekarna. Plötsligt började det störtregna så vi
sprang in under en stor ek för att skydda oss. Snart brakade också åskan loss
och då var det inte så bra att stå under ett träd, tyckte pappa, så vi fick
lämna eken och springa till en lada långt bort. När vi kom dit var vi
plaskvåta allihop men därinne var golvet täckt av ett tjockt lager med hö så
vi tog av oss alla kläder och kröp ned i det torra, varma höet. Där låg vi
sen och myste och pratade länge tills ovädret var över och våra kläder hade
torkat. Om man rodde förbi
Lura Ström så kom man in i Kalvfjärden och där, på den södra stranden, låg
gården Sisshammar. Där fanns en såg, det visste vi
och ännu längre in i Kalvfjärden låg Tegelbruket och dit rodde vi också
ibland. Både sågen och Tegelbruket har gjort djupa avtryck i mina minnen trots att vi aldrig
såg något sågverk utan bara en lång träbyggnad och att Tegelbruket faktiskt
var försvunnet sedan länge. Där fanns det bara en stor brygga kvar. Men inför
varje utflykt så bredde pappa ut generalstabens karta och visade oss hur han
hade tänkt att vi skulle ro och sen gå. Kartan var full med tecken som han
lärde oss vad de betydde samtidigt som han måste ha berättat så livfullt om
platserna att jag såg mer än vad som faktiskt fanns i verkligheten.
Kalvfjärden tycktes också ligga så oändligt långt borta. Vi kunde ju skymta
den i fjärran uppifrån vårt berg, så utflykterna dit kändes mycket längre än
de egentligen var. Det förstärkte nog också intrycket och gjorde sågen och
Tegelbruket till extra exotiska och spännande platser. Punchverandan, Bergakungens slott och Grottorna
vid Klövberget Nästan längst bort på vår tomt finns en
liten bergknalle där man har fin utsikt mot Kalvfjärden. Där byggde mamma och
morbror Gideon en grill av stora stenar. Dit gick vi när vi hade lust att
grilla korv. Första åren kändes det som om man gick på utflykt för när man
var liten var det en rätt lång bit att gå dit. Först skickades vi barn ut för
att samla kottar som ansågs vara utmärkt till att göra grillkol av. Sen, när
det började skymma lite, gick vi allihop iväg till bergknallen för att
grilla. Pappa pratade alltid om att man borde bygga en punschveranda där och
fast det aldrig blev av så kallade vi platsen för Punchverandan.
Först på 2000-talet, när pappa varit död i tio år, byggde jag med hjälp av
min man Tore och vår svärson Francois en åttkantig
veranda med säten och staket. Jag hoppas att mamma och pappa är nöjda med den
när de svävar över berget i skepnad av två korpar som besöker oss ibland. Det
händer att det är tre korpar och då säger vi att det är morbror Gideon som
har gjort sällskap med dem. Den bortersta delen av det berg som ligger
bortom våra tomter kallar vi för Bergakungens slott. När vi gick dit med
mamma berättade hon alltid om Bergakungen som bodde inuti berget med hela
sitt hov. Vi kikade in mellan de stora klipporna i den höga bergväggen och i
de lite mörka utrymmena tyckte vi oss se sprickor i berget där man såg att
det lyste innanför. Spände man blicken riktigt ordentligt så såg man de stora
salarna innanför. Och där satt Bergakungen vid ett stort vackert dukat bord
omgiven av sitt folk. Synerna finns kvar i mitt inre fortfarande och jag har
försökt att förmedla dem till mina barn och barnbarn. Häromåret, när jag gick
där med barnbarnen Lisette och Angelica så berättade Lisette, som då hunnit
bli tonåring, att hon tycker att hon har sett salarna i verkligheten när hon
var barn. Det kändes bra att höra. Det första minnet jag har av grottorna vid
Klövberget är när hela vår familj en dag i början på 50-talet var och hälsade
på familjen Pelén som bodde på Noretvägen,
inte långt från grottorna. Pappan i familjen var anställd på vår pappas
firma, Tropikträ, och vi var där på eftermiddagskaffe med saft och bullar för
oss barn. De hade två barn, Katarina och Gunnar, men vi var mer intresserade
av deras hallonbuskar. Vi fick plocka och mumsa i oss så mycket hallon vi
ville, en drömsysselsättning för oss vars pappa inte var det minsta
intresserad av att odla bär eller grönsaker på den tiden. Efteråt gick vi
båda familjerna ned till sjön och in i, vad som jag mindes som en jättestor
grotta. Där inne stod vi allihop medan fru Pellén
sjöng vackert med skolad röst så att det ekade inne i grottan. Vi klättrade
också upp för trapporna som var byggda mot det branta berget så man kunde
beundra den fina utsikten över Kalvfjärden. Det dröjde många år innan vi gick till
grottorna igen men vi pratade ofta om upplevelsen som gjort stort intryck på
oss ungar. Först när jag var tonåring kom jag dit igen och letade förgäves
efter den stora grottan som jag skulle visa de kompisar jag hade med mig.
Senare, som vuxen har jag letat igen och nu vet jag att grottorna som folk
talar om egentligen består av mellanrum mellan jättestora stenblock där man
måste klättra och åla sig för att komma igenom. Där kan vi absolut inte ha
stått två familjer tillsammans och med en mamma sjungande så det ekade i
berget. Salen var nog i själva verket den stora inbuktning i berget som finns
strax innanför den längsgående bryggan och där det numera brukar stå ett bord
med bänkar. Dels var jag ju mindre den där första gången och dels växte nog
grottan med åren i mitt minne och fick väggar runt alla håll inte bara inåt.
När jag till slut insåg det så var jag rätt besviken måste jag erkänna för
jag hade ju hoppats att en dag få visa mina egna barn den där underbara
grottsalen. Fotbollsängen Den stora ängen mellan Mokärrsvägen
och Ällmoravägen kallade vi först bara för stora
ängen men senare, när killarna i trakten börjat spela fotboll där så gott som
varje kväll, fick den heta fotbollsängen. Där samlades en mängd grabbar på
kvällarna och det bildades lag från olika områden. Deras hejanden och
högljudda kommentarer hördes ända upp till oss så vi flickor gick förstås
också dit för att titta. Men jag ville inte bara stå och titta på som de
andra flickorna utan jag tjatade och tjatade för att få vara med i våra
killars lag vilket var det lag som bestod av Hasse Magnusson, Kjelle Eriksson, Anders Svanström, Uffe Wetterberg och
några till. Men killarna var obevekliga. En tjej kunde inte spela fotboll.
Ville jag vara med så fick jag vara ”Kalle Bakom” d.v.s. den som hämtade och
kastade in bollen när den hamnat utanför fotbollsplanen. Det gick jag med på
en tid men sen tröttnade jag och det fanns många småkillar som gärna tog över
den sysslan. Charlie var en av dem. Skillnaden var att småkillarna senare
kunde avancera till lagmedlemmar. Det kunde INTE en flicka. Snabbaste vägen ned till fotbollsängen var
stigen som började vid Utsiktsvägen och gick mellan Wenngrens
och Bromans tomter. Då var den ordentligt upptrampad av alla männinskor som gick den både ned till ängen och på väg
till bussen eller affärerna borta i Brevik. Stigen gick först i en svacka med
tallbevuxna berg på sidorna. Längs med stigen var det kärrmark med blöt
vitmossa och tidvis en avlång ganska stor vattenyta. Ja så stor att jag
faktiskt åkte skridskor på den ett par gånger en vinter. Vi hade två par
gamla halvrör hängandes i vedbon. Dit hade de
förpassats sen vi fått riktiga rör att åka på i Årsta men på pölen i skogen
fick de duga. Längre in i skogen sluttade det brant ned
och där hasade man sej ned mellan täta höga granar när man hade bråttom. Det
gjorde att marken där var så sliten i ett ganska brett område att det syntes
lång väg var stigen gick upp när man kom nere ifrån ängen. Numera är det
svårt att hitta stigen både nedifrån och uppifrån eftersom det är så sällan
någon går där, trots att det fortfarande spelas både fotboll och brännboll på
ängen. Ängen ligger ju på nordsidan om berget så
där är alltid lite fuktigt och skuggigt även ljusa sommarkvällar. Närmast
berget är naturen frodig både för att det är fuktigt och för att marken är
lerig och näringsrik. Det kändes spännande och lite exotiskt där inne bland
höga ormbunkar som växte under stora lövträd men man fick alltid betala med
en massa myggbett antingen man stått och tittat på fotboll eller utforskat
”djungeln”. INTE BARA IDYLL Våra
tomter består ju till största delen av stup. När vi var barn var vi
strängeligen förbjudna att ens gå fram till kanterna vilket vi också lydde i
ganska många år. Men till slut blev frestelsen så stor att undersöka stupen
att jag inte kunde motstå den. Alldeles nedanför huset var det ingen idé att
göra sina undersökningar för då blev man ju genast avslöjad men borta vid
punschverandan kunde man röra sig ostört. Där finns också de värsta stupen
där det är en negativ lutning och där nedanför ligger det stora nedfallna
stenbumlingar. En gång när mamma var kvar i stan och vi var ensamma med pappa härute över en helg kände
jag mig extra djärv. Då bestämde jag mig för att jag skulle försöka klättra
ned till avsatsen nedanför punschverandan och hittade ett ställe där jag
trodde att jag skulle kunna ta mig ned. Det gick inte så bra utan jag slant
med fötterna och hasade nedför berget i hög fart. Som tur var fastnade jag i
ett litet träd som klängde på bergsbranten och kunde till slut ta mej upp igen. Uppskrämd, jordig och blodig smög jag mig
hem och tvättade av mej, livrädd att någon skulle se
mig och skvallra för pappa som då kanske skulle tala om för mamma vad jag
gjort. Pappas reaktion var jag inte det minsta rädd för. Han höjde aldrig ens
rösten mot oss ungar. Om vi någon gång var alldeles omöjliga kunde det hända
att han tog tag i håret eller så och då skrek man så han blev alldeles
förtvivlad och bad så hemskt mycket om ursäkt. Rena teatern var det från vår
sida. Vanligast var dock att han pillade sig lite på mustachen
och såg ledsen ut. Då fick man förskräckligt dåligt samvete. Mamma hade en
helt annan syn på barnuppfostran. Det blev oftast ett kok stryk direkt. Men
den här gången klarade jag mig från upptäckt. Några år senare var en familj med två små
pojkar på besök hos Rundgrens. Varken de eller deras gäster visste vilka stup
som fanns på andra sidan berget. Därför fick pojkarna springa fritt i skogen
och leka och efter ett tag hade de kommit strax bortom det som vi kallar för Punchverandan. Där stupar berget på ett ställe så brant
att det t.o.m. lutar inåt så att det blir ett fritt fall på flera meter. Den
ena pojken kom för nära stupet, föll handlöst och blev liggandes därnere
bland stora stenbumlingar. Ambulansen fick köra till Noretvägen
och därifrån fick man klättra upp för den nedersta delen av berget för att
kunna hämta honom. Han överlevde men hade skadat ryggen så illa att han fick
ligga i gipsvagga i flera månder. Nu förstod vi att
mammas oro för stupen var befogad och olyckan med den lille pojken har sedan
fått tjäna som varnande exempel för våra barn, barnbarn och deras kamrater. Från Trollsjön rinner en bäck, Svartbäcken,
genom ängarna mot Mokärr, rundar vårt berg, går
under en kort bro vid Noretvägen och mynnar
slutligen i havet vid Ådängen. På vårarna när det
är mycket vatten så hör man hela tiden bruset från bäcken ända upp till oss
och det är klart att
den utgjorde en lockelse för oss ungar. Men även den var
förbjuden på våren dels därför att vattnet var djupt och strömt, dels för att
det var kallt. En gång var Annchen och jag nere vid
Noretvägen tidigt på våren. Vi stod vid bron som
går över bäcken alldeles bredvid ingången till Ådängen.
Förmodligen hade vi inte riktigt rent mjöl i påsen för när vi hörde att en
bil kom så vi hoppade kvickt ned i vägdiket att gömma oss. Annchen stod närmast bäcken och var tvungen att hålla sig
i brokanten
för att hålla balansen. Men när bilen körde över bron blev hon så rädd att
hon släppte taget, föll i vattnet och blev dyngsur. Jag gav upp ett gapskratt som inte alls
uppskattades av Annchen. Åh, vad jag skämdes. Hon
var ju min stora idol men jag blev så överrumplad så jag såg bara det
komiska. Annchen däremot var både rädd för att bli
avkyld och sjuk och rädd för hur arg mamma skulle bli. Förmodligen var inte
moster Ansa med ute annars skulle ju Annchen inte
ha behövt bekymra sig om mamma. Men mammas reaktion kunde man aldrig vara
säker på. Den här gången skrattade hon bara gott när vi berättade vad som
hänt. Hon tyckte väl att vi fått vårt straff ändå. Andra gånger kunde hon bli rasande utan
att man riktigt förstod varför. När jag gick i sjätte klass hade vi
sexualundervisning och då hade vi fått lära oss både om pubertet och klimakterium.
Båda är ju brytningsåldrar som ställer till problem i humöret. Vår lärare
hade liknat båda åldrarna vid småbarns trotsålder. Vid den här tiden blev det
extra ofta bråk mellan mamma och mig. På Tyresö levde vi ett mycket friare
och mer avspänt liv än i stan så det fanns inte lika
mycket som triggade igång bråk men en dag stod vi i alla fall i hallen och
hade kommit ihop oss om något. Då ville jag försöka mildra situationen genom att visa mig lite vuxen och
förståndig. Men det blev fel i alla fall när jag sa: - Jag kan väl inte hjälpa att både
mamma och jag är i trotsåldern. Mamma blev så chockad och förbannad av min
kommentar att hon helt tappade besinningen. Jag rusade in i mittrummet och
kastade mig in i underslafen men mamma kom efter och jag kunde ingenstans ta
vägen. Mamma slog och slog, skakade mig och ryckte mig i håret tills hon blev
helt utmattad. Jag har aldrig varit så skräckslagen som då fast jag var ganska
van vid att få en örfil eller två och hade många gånger fått stryk med
rotting när jag var yngre. Men det här var annorlunda för jag märkte att
mamma inte visste vad hon gjorde. Jag tror att jag rörde vid en mycket öm
punkt för hur arg mamma än var vid andra tillfällen så kunde hon prata om
saken efteråt men den här händelsen vidrörde hon inte. Antagligen förmådde
hon det inte. Och jag vågade aldrig ta upp ämnet mer. Annchen var ju
lika välkommen in till oss som vi var välkomna till moster Ansa under den
tiden mamma och moster Ansa var osams. Men vid ett tillfälle hade mamma och Annchen olika uppfattning om något. De stod ute på
trappsteget utanför vår ytterdörr och Annchen sa
något som mamma ansåg vara så oförskämt att hon gav Annchen
en örfil. Då hände det oerhörda att Annchen slog
tillbaka! Rejält också, så att mammas glasögon for iväg. Jag trodde inte att
något sådant kunde vara möjligt. - Nu slår mamma ihjäl Annchen, tänkte jag skräckslaget. Men
Annchen la kvickt benen på ryggen. Hon fick ett par
skidor efter sig som mamma i ilskan ryckt upp ur snön utanför dörren. Sen
kutade mamma efter henne. Annchen var snabbare. I
dörren hemma hos sig skrek hon: -Rädda mej! Moster Annchen
är efter mej! Moster
Ansa och morbror Gideon ställde sig skyndsamt i dörröppningen, som en
skyddande mur, tills mamma lugnat sig. 50-ÅRSKALASET Den
12:e juli 1954 fyllde pappa 50-år. Det firades med stort kalas i tre dagar.
En fest för mammas släktingar och vänner, en för pappas släktingar och vänner
och en för grannarna på berget. Pappa älskade att hålla kalas och ville bjuda
alla han kände så en enda dag räckte inte till och naturligtvis var det inte
så strikt uppdelat mellan de olika kategorierna vänner och släktingar. Vi barn hade den våren vistats på
Epidemisjukhuset för paratyfus. Först låg vi i feber och var rätt sjuka.
Snart piggnade vi dock till men var tvungna att stanna på sjukhuset tills vi
hade lämnat fyra smittofria prov. Med några dagars mellanrum tog man prov på
oss för att kontrollera om smittan var kvar. Charlie fick åka hem efter sex
veckor, jag efter åtta men Agge var fortfarande
kvar när pappas födelsedag närmade sig. Då hade det gått tolv veckor och hon
hade lyckats få tre smittfria svar. Ett par dagar innan födelsedagen hade hon
lämnat in det fjärde provet och fick tillåtelse att åka hem. Pappa for in och
hämtade henne. Keta, som då var
alldeles nyinflyttad har beskrivit hur de äldsta ungarna på berget gick ned
till busshållplatsen för att möta Agge och pappa
när de kom med bussen. Intill hållplatsen låg en hög trave med med timmer och när pappa och Agge
klev av bussen blev Keta, som aldrig sett Agge tidigare, så osäker och blyg att hon inte vågade stå
kvar bland de andra barnen utan gömde sig bakom vedtraven tills hon samlat
mod att kliva fram igen. Agge fick inte
ta i någon av oss andra barn men fick leka med oss ute. På födelsedagens
morgon hade fortfarande inget provsvar kommit och vi var väldigt spända på om
Agge skulle få vara kvar hemma. Mitt på dagen hade
alla grannar kommit för att
äta en festlunch. Vi barn satt vid ett eget bord utomhus. Vi
hade t.o.m. en egen glasstårta minns jag. Då ringde telefonen. Det var från
sjukhuset och det blev alldeles tyst vid borden. Svaret var: INGEN SMITTA!
Alla skrattade och hurrade och klappade om Agge och
pappa tyckte att det var den bästa presenten han fått på sin födelsedag.
Fr.v. Lill-Annchen,Toppi, Jörgen, Charlie, Lill-Eja,Tette,
Mia och Agneta på Pecka Strokirks 50-årsdag 1954.
Bilden tillhör Eja Linnell. Under festnätterna fick vi barn sova i Annchens lillstuga. Vi tyckte det skulle bli spännande. I
stugan hade vi lite gott att festa på och förväntades inte störa de vuxna.
Men det var ju omöjligt att motstå frestelsen att smyga sig ut och spionera
lite då och då. En natt gick det särskilt livat till och jag smög mig ut. Då
upptäckte jag att flera av de vuxna var på väg ned till badet så jag bestämde
mig för att jag också ville bada. Hade mamma varit med så hade det blivit
marsch i säng men pappa och de andra var så i gasen att de förmodligen inte
märkte mej. Det har berättats många gånger om det
där doppet mitt i natten när moster Bambi badade endast iklädd en ekruska, som skulle föreställa fikonblad, och pappas
kusin Calle Dahlman var på ett strålande humör. Men jag förstod att det var
bäst att inte berätta att jag också befann mej på
stranden då. VÄGEN Först
hette vår väg Solstigen men eftersom det fanns en annan väg någonstans med
samma namn så byttes namnet till Utsiktsvägen någon gång i början på
50-talet. Men busshållplatsen fick behålla sitt namn vilket har lett till en
hel del förvirring genom åren. När gäster ska komma med bussen glömmer man
att berätta att hållplatsen heter något helt annat än vägen och så vet folk
inte var de ska stiga av. När tomterna på berget styckades av så
byggde förvaltningsbolaget en smal, primitiv väg. Över kärrmarkerna bestod
den av stockar placerade tätt intill varandra på tvären. Så småningom hällde
man sand över stockarna och så var vägen beskaffad i många år. I de
halvruttna stockarna växte sen mossa och svampar. Jag var väldigt förtjust i
en sorts svampar som bestod av bubblor med en rosafärgad smet i. Jag låtsades
att det var målarfärg och med den målade jag pinnar och plankstumpar så fina,
tyckte jag. Utsiktsvägens stora backe var både till
glädje och bekymmer. Till glädje var den under
vinterlov när det var mycket snö. Då var den en fantastisk kälkbacke, brant och
lång. Ingen plogning av
småvägarna förekom på vintern och på Ällmoravägen
kom väl bara någon enstaka bil och farbror Erikssons häst då och då. Den enda
faran var C-G Hammarlund, tävlingsförare och fartdåre men han kom sällan på
vintern så biltrafiken utgjorde inte något större hot. Det borde däremot den
skarpa kröken av backen nedanför den brantaste delen ha utgjort. Då hade man
ju hög fart och det gällde verkligen att lyckas svänga i tid annars skulle
man ha fått göra en luftfärd ned på Hanssons tomt. Jag kan inte minnas att
det någonsin hände trots att vi också åkte skidor och till och med hade ett
gupp för backhoppning strax ovanför kröken. Ingen hamnade heller i den stora
granen som annars hade kunnat fånga upp en flygande skidåkare som missat svängen. På sommaren var backen mer ett bekymmer.
Den var brantare än nu. Sanden som då och då lades på sköljdes bort
allteftersom. Varje
störtregn gjorde djupa fåror i den sandiga beläggningen och
längst ned i fårorna låg stenar. Då hade bilar svårt att komma upp för backen
och fick parkeras nedanför, precis som nu de gånger det är dåligt plogat
eller sandat under vintern. Fram till mitten på 50-talet var det inget stort
problem för de flesta hade ju ingen bil och behövde bara någon enstaka gång
någon transport upp för backen. Vi hade inte heller någon bil. Mamma och
pappa hade inte ens körkort. Men pappa förutsåg att det snart skulle bli
ändring på detta. Han var engagerad i vägföreningen och hade lyckats kämpa
sig till ett beslut om att vägföreningen skulle vara med och bekosta en
ombyggnad av backen, som beräknades bli färdig till 1958, på villkor att de
som bodde utefter Utsiktsvägen betalade hälften av kostnaderna. En hel sommar minns jag att pappa gick
från hus till hus på kvällarna för att övertyga grannarna om att det var
nödvändigt att göra något åt backen och att det var värt att betala för det.
En del var väldigt skeptiska i början och trodde inte på pappas främsta
argument, nämligen att om tio år skulle alla på berget ha en egen bil. Men så
blev det. Pappa kom trött och många gånger modstulen hem på kvällarna. Till
slut hade de flesta i alla fall förbundit sig att betala en varierande summa
så att det tillsammans blev hälften av vad vägföreningen krävde. Det
accepterade inte föreningen och vägens ombyggnad skjöts
på framtiden. Men hösten 1962 blev den i alla fall av. Backen blev både
bredare och flackare och fick en bättre beläggning. Senare blev den ännu
bredare och t.o.m. asfalterad.
Häromåret när ett par bilar och även sandbilen inte klarat av svängen
utan rutschat ned på den tomt som Hanssons bebodde tidigare, fick vi också
ett bastant järnräcke där. Men den stora granen dog av sandbilens utspillda
innehåll av salt och olja och fick lov att sågas ned. Det kändes tomt efter
granen. DRICKSVATTEN ÄNDA IN I HUSEN Dricksvattenhämtandet
blev med tiden ett alltför betungande jobb.
Det var invånarna på berget överens om och 1959 gick man ihop, övertog
förvaltningsbolagets gamla handpump, byggde ett pumphus och köpte en eldriven
pump. Under den heta sommaren slet gubbarna med spadar, korpar och spett för
att, så gott det gick, gräva ned vattenledningar som drogs in till alla
bostadshus på berget. Pumphuset byggs 1959. Ovanför huset syns Eja
Magnusson och Ingmarie Wenngren med dotter Liljan
på armen. T.h. om huset: Ture Rundgren, okänd, Harry Broman, Kalle Bergqvist,
Sven Björn, Pecka Strokirk (vars basker skymtar
bakom Sven B.) okänd, Rune Dahlman (i hatt), Gerhard Holmberg och Arne Wenngren. Bilden tillhör Eja Linell. Det var inte helt lätt att komma överens om
hur man skulle göra för att inte riskera överkonsumtion av vatten. Den första
sommaren var ju en riktig torrsommar och många brunnar i landet sinade. Det
var många olika viljor att jämka samman om hur
vattnet skulle ransoneras och om hur avgifterna skulle fördelas. Stadgarna skrevs om flera gånger. Grannar
spionerade på varandra och den tidigare så goda grannsämjan blev lite
tillstukad. Vi hade en kran nere vid garaget och mamma hade köpt en borste
med hål i, som man kunde sätta fast på vattenslangen. Med den tvättade hon
bilen av hjärtans lust. Med dricksvatten! Det blev förstås protester och mamma insåg
det olämpliga. För att markera att det var slut med biltvättandet så
förseglade hon kranen genom att linda den med svart plasttejp. Tejpen sitter
kvar än. En ledningsstump med kranen sticker upp ur marken men om kranen fortfarande fungerar är
det ingen som vet. Tio år senare löstes problemen med vattentillgången med en
pump och ledningar från Trollsjön. Nu kunde alla vattna blommor och tvätta
bilar hur mycket de ville. I köket hade vi, så länge jag kan minnas,
en riktig diskbänk och ett ordentligt avlopp så där blev det ju en verklig
standardhöjning när vi fick kranvatten. Men i den lilla skrubben mellan
ytterdörren och köket hade vi bara en bänkskiva. Där hade vi i alla år
tvättat oss i ett emaljerat litet handfat som vi sen tömde i slasken i köket
eller utomhus. Nu köpte mamma ett riktigt badrumshandfat med propp och
avloppsrör. Handfatet
fällde hon in i bänkskivan och det korta avloppsröret slutade i
luften under bänken. Där ställde hon en hink och hängde ett fint skynke
framför. Sen trodde hon att vi skulle komma ihåg att tömma hinken innan den
svämmade över. Det tog lång tid och många översvämmningar innan vi lärde oss det. Men när vi
äntligen lyckats så fortsatte översvämningarna i alla fall eftersom alla
gäster som kom inte hade en aning om vad som dolde sig under bänken och bakom
skynket. Till slut målade jag en informativ skylt med en hink som svämmar
över och satte den på väggen ovanför handfatet. Eftersom skylten var målad
med vattenfärgpennor löstes färgen upp lite för varje vattenstänk så med åren
såg det alltmer verklighetstroget och konstnärligt ut. Både dricks- och sjövattnet var ju bara
sommarvatten så under vintrarna gällde, som tidigare, hämtning vid pumpen.
Men 1976, hade mamma och pappa blivit både mor- och farföräldrar till åtta
barn så vi var nu sexton i familjen. Med småbarn i huset gick det åt extra
mycket vatten även under vintrarna. Då var det dags att borra egen brunn. Brunsborrare Wahlund borrade sig ned 90 meter alldeles
utanför köket och sen var det slut på både vattenhämtning och oron för att
dricksvattnet inte skulle räcka till. Ja, de skaffade t.o.m. tvättmaskin
härute. Vilket lyft! BUSLIGAN De
flesta ungar gillar att smyga och att busa och jag var inget undantag. Jag
var också scout och imponerad av föreningar typ ordnar med intagningsprov och
ritualer. När Agge vuxit ur lekåldern och inte
längre var en självklar ledare såg jag min chans och startade Busligan. Jag
var dess självskrivna ledare som också bestämde intagningproven.
Man måste visa att man var modig t.ex. genom att klättra upp till en viss
gren i ett bestämt träd på vår tomt och hoppa ned i mossan nedanför, våga
vingla på de förbjudna branterna, eller smyga nära någon utvald grannes hus
och göra något satyg. Oftast gick satyget
väl ut på att kasta kottar på taket, göra läten så att de som bodde i huset
trodde att det var något djur utanför eller något lika harmlöst. Men en gång
smög vi utanför Dahlmans hus för att se på TV som inte många av oss hade, i
alla fall inte på landet. Jag skulle förstås visa att jag var modigast och
gick ända upp på deras trappa på baksidan. Då märkte jag att det kändes mjukt
under fötterna vilket jag tyckte var väldigt konstigt. Nästa dag fick jag
höra att farbror Dahlman var förbannad för att någon gjort fotspår i hans
nycementerade trappa. Gissa om jag blev rädd att det skulle komma fram vem
det var. En annan gång då vi smög på Dahlmans la ingen märke till oss och då blev det ju inget spännande.
För att göra lite oväsen slängde jag en pinne på taket. Det blev ett klirr-kraschande ljud när pinnen föll på en tegelpanna
men jag trodde att pinnen, hur det nu kunde ha gått till, hade kraschat något
fönster. Och så gick en tid i skräck för att bli avslöjad igen. Så himla
modig var jag verkligen inte och inte särskilt scoutaktig heller om man
tänker efter. Kanske var det för att vi inte hade så
mycket kontakt med familjen Dahlman som vi särskilt valde ut dem som
”busoffer”. Det var ju inget spännande att busa för våra egna föräldrar. Men
deras hus låg också lämpligt placerat i naturen, lite nedsänkt intill ett
berg och med många bra gömställen ovanför huset, så det var lätt både att
gömma sig och att smita iväg när det blev dags. Men det var ingen idé att busa hos
Bromans. Smög man omkring utanför deras tomt och pep eller prasslade lite så
förstod de genast att det var vi ungar och någon av dem kom ut på tomten
glatt ropandes att de blev så glada att få besök. Ja, sen slutade det med
saft och kakor vid utebordet om det var på dagen
eller inne i den lilla stugan, om det var på kvällen och mörkt ute. Roliga tanten kallade vi en tant som bodde
på Mokärrsvägen. Hon var rödhårig, fräknig och hade
ett, som vi tyckte, platt ansikte. Det var jag som började kalla henne för
roliga tanten. Ville väl visa mej lite tuff så jag
ropade det efter henne en gång när hon kom cyklande från affären och just
hade fått upp farten i uppförsbacken. Det var ett ofarligt tilltag för hon
ville naturligtvis inte missa farten utan fortsatte upp mot krönet och sen
hade vi kutat vår väg, fega som vi var. Men jag kände mej
som en hjälte förstås. Detta gav mersmak så nästa gång vi såg henne ropade
jag igen: - Roliga taaanten! Då
hoppade hon av cykeln men vi la benen på ryggen. Hon borde ha struntat i oss
då för detta blev upptakten till, som jag nu inser, regelrätta trakasserier
från vår sida. Så fort vi såg henne så skrek jag: - Roliga taaanten!
De
andra ungarna skrattade högt och sen stack vi. Hon hade ju alltid cykeln
fullhängd med matkassar så det var inte bara att slänga ifrån sej cykeln och
jaga oss. En gång gömde vi oss i diket alldeles
intill vägen i backen upp från affären. Charlie hade fått en åsnemask av
sladdrigt gummi som man trädde över huvudet och den la jag beslag på, äldst
som jag var. När tanten precis passerade oss så klämde jag i med: - Roliga taaaanten,
jag e en ååsna , ååsna, ååsna! Hon
blev så förskräckt så hon vinglade till och höll på att ramla. Det tyckte vi
förstås var det roligaste vi varit med om. Det är inte utan att vi
fortfarande skrattar åt händelsen efter nästan 50 år. Fy! Men ett par dagar senare skrattade jag så
lagom. Då satt vi helt lugnt och vilade mellan doppen i vattnet vid Ådängen. Plötsligt hörde jag bakom mej
någon som sa: - Vad har jag egentligen gjort dej? Där
stod roliga tanten och jag blev så skraj så jag rusade upp och ut på bryggan.
Roliga tanten efter ända längst ut på bryggan. Då hoppade jag i vattnet och
där fick jag ligga och simma och trampa vatten ända tills hon tröttnade på
att försöka få nåt vettigt ur mej. Jag kunde ju inte
förklara varför det var så roligt att ropa roliga tanten efter henne. Framför
allt kunde jag ju inte tala om för henne hur rolig jag tyckte hon såg ut. Så
mycket vett hade jag i alla fall att jag behöll det för mej
själv. Efter denna beta blev det inget mer ropande men jag var ju väldigt
rädd att hon skulle få reda på vad jag hette och ta kontakt med mamma. Det
hade inte blivit roligt. MIN KONFIRMATION Den
heta sommaren 1959 var det dags för konfirmationsläsning för mig. Jag gillade
inte alls idén att behöva först åka buss till prästgården och sen sitta
inomhus i det vackra vädret en stor del av sommaren. Jag hade inte ens fyllt
14 år och var varken mogen för, eller intresserad av, saken. Agge, Annchen
och Mia hade konfirmerats några år tidigare tillsammans med andra ungdomar
från Tyresö och alla var så nöjda, både med prästen och läsningen. Nu var
kyrkoherde Jansson lite till åren kommen och mamma var så orolig för att jag
inte skulle hinna få läsa för just honom. Därför ville hon inte att jag
skulle vänta till nästa år. Hon pratade med honom om saken men hon kan ju
knappast ha använt samma argument som till mej. Prästens svar på vad hon nu än anförde för
skäl citerade hon sen ofta: - Ja, det förstår frun och jag men
det förstår inte lilla Toppi. Det
gjorde mig ännu mer negativ till projektet.
Men när läsningen väl började så var det
inte fullt så tungt som jag förväntat mej. Ulla
Snellman, Uffe Wetterberg och Hasse Magnunsson
skulle också läsa. Jag upptäckte den sommaren att genvägen genom skogen och
över fotbollsängen förkortade vägen till busshållplatsen i Brevik betydligt.
Några gånger tog vi också en av Snellmans båtar, en öppen liten aluminiumbåt
med snurra, till viken nedanför slottet och gick därifrån. Prästgården var ett stort vitt reveterat
hus som låg i en lummig park. Inne i huset var det svalt och skönt och det
var en hel del ungdomar som samlats till läsning. Det var egentligen rätt kul
att få träffa andra jämnåriga som sommarbodde i
Tyresö-trakten liksom vi. De flesta såg lika alldagliga och städade ut som vi
från Ällmora men en kille skiljde ut sig. Han kom
på en häftig moppe och hade frisyr á la rocksångare. Men han var liten till
växten, blyg och tyst. Det stämde
liksom inte ihop. I vår familj fick han sedan namnet Lilla Tuffingen. Senare
kom även han att hamna i samma klass som jag i skolan. Lika blyg då. Sjöresorna till läsningen piggade upp även
om jag, som aldrig suttit i en aluminiumbåt tidigare och knappt en med motor
heller, trodde att vi åkte mot stenar stup i ett därför att det både lät och
kändes så när plåtskrovet slog mot vågorna. Den rädslan kunde jag ju inte
visa och verka okunnig och oerfaren men snart vande jag mej
någorlunda fast min skalle inte riktigt gillade läget. Jag har ju alltid haft
lätt för att få huvudvärk. Men sen var det en bra promenad genom slottsparken
och bort till prästgården och den brukade bota huvudvärken. Pastor Jansson var en lugn, rundlagd herre
som tyckte mycket om barn och ungdomar och mycket om godis och kaffebröd. Att
han tyckte mycket om kaffebröd kunde vi konfirmander konstatera när han vid
ett, kanske ett par, tillfällen bjöd oss på kaffe med godaste kakor och
bullar. Det var ju mycket varma dagar den här sommaren och några önskade sig
nog hellre något svalkande att dricka men kyrkoherden berättade för oss att
man blir mycket mer svalkad av att dricka något hett än att dricka något
kallt. Det var en nyhet för mig men jag tyckte ju om kaffe så för mig var det
inga problem. Att prästen tyckte mycket om godis berättade en scoutkompis, Maysan Nordqvist från Årsta, som var en av våra bästisar
under många år. Hennes familj hyrde som sommarställe ett hus på Tjärnstigen inte långt ifrån prästgården. Det var många
vändor de såg prästen ta till kiosken ute på Tyresövägen för att köpa,
framför allt, kokosbollar. Vår konfirmationspräst använde en enkel
undervisningsmetod. Han tyckte inte att vi skulle känna oss pressade att
plugga in en massa bibelfakta så han gjorde det lätt både för oss och för sig
själv. Var och en av oss konfirmander fick en liten anteckningsbok och en
penna. Sen dikterade han för oss: Fråga , ……… -
svar…….. Dagens diktamen fick vi i uppdrag att läsa igenom till nästa lektion
men det förekom aldrig några direkta förhör. Ur materialet valde han sedan åt oss
varsin fråga med svar som vi skulle lära oss till storförhöret som skulle
hållas dagen före själva konfirmationen. Det betydde att var och en visste på
förhand vilken fråga han eller hon skulle få så att vi inte skulle behöva
vara nervösa. Nervös var jag ändå men det hade helt andra orsaker. Min nervositet gällde hur jag skulle kunna
ta mig fram till altaret utan att snubbla på någon ojämnhet i golvet. Jag
hade aldrig tidigare gått i högklackade skor och ville helst slippa det nu
också. Men att använda lågklackade skor var helt otänkbart. Nu skulle man
visa att man var en vuxen dam. Jag hade ju alltid fått höra att jag var tjock
och klumpig och hur skulle jag då kunna gå i högklackade skor utan att vingla
och kanske snubbla? Och tänk om jag skulle börja fnittra då. Och skämma ut både
mig och familjen. Bara jag tänkte på saken blev jag skakig i benen. Märkligt nog passade den figursydda
konfirmationsklänningen som mamma sytt åt Agge
perfekt på mig. Då kunde jag ju inte vara så tjock. Det blev en glad
överraskning som stärkte mitt självförtroende en hel del. Mamma skickade mig
till stan mot slutet av sommaren med 50 kronor i portmonän för att köpa ett par vita fina skor. 50 kronor
tyckte jag var onödigt mycket för ett par skor som jag bara skulle ha två
dagar. När jag vandrat utefter Västerlånggatan och Drottninggatan, den tidens
skogator, hittade
jag till slut ett par vita skor med bara lite hög klack. De var perforerade med
stora hål så de skulle nog bli svala att gå i, tänkte jag. Dessutom var de
nummer 41 så mina stora fötter skulle få plats i dem. Klackarna var ganska
stadiga också och, det bästa av allt; de kostade bara 19,50 kr! Jag var lättad och lycklig när jag kom hem
med mitt fynd men Agge stönade. Hur kan man vara så
snål? Mamma skrattade också åt min snålhet när jag lämnade tillbaka de
överblivna pengarna. Det där fick jag äta upp i många år efteråt. Sen fick
jag gå fram och tillbaka över golven i stora rummet och hallen under mammas
och Agges överinseende för att öva mig i att gå
både med fin hållning och säker balans. Det gav
tydligen resultat för jag snubblade inte och jag lyckades hålla mig allvarlig
och värdig och överlevde både storförhöret och konfirmationen. Under själva
konfirmationen flyttades oron i stället över på Uffe Wetterberg som hade feber
och hade svimmat men även han överlevde äventyret. Puh! Också
prästen överlevde sommaren och flera somrar till. Han hann senare med att
konfirmera Charlie, Lill-Eja Magnusson och Karin
Björn. Konfirmationen i Tyresö Kyrka
sommaren1959. Till höger om kyrkoherde Johnsson står Ulf Wetterberg och
längst till höger Hasse Magnusson. Snett till vänster framför kyrkoherden
står Toppi Strokirk och
längst till höger i samma rad står Ulla Snellman. Mammas bror Ragnar och hans fru Lisa var
med på min konfirmation och efter kaffet hemma gick pappa, morbror Ragnar,
jag och Charlie ned till Ådängen för ett dopp. Jag
och morbror Ragnar låg kvar utanför bryggan och simmade ett tag och plötsligt
kom Charlie rusande längst ut på bryggan. Han hade just fått ett getingstick
och nu ropade han upprört till mej: - Har du någon Salubrin på dej! Morbror
Ragnar kunde inte låta bli att skratta. Som om jag skulle ha en flaska
Salubrin i baddräkten. Den episoden återgav han sen gärna vid släktmiddagar. UTBYGGNADEN Trots
att vår stuga var förhållandevis stor så blev det i alla fall rätt trångt när
vi hade släktingar och vänner på besök. Det hade vi ofta och eftersom det tog
lång tid att åka buss hit så stannade de flesta över natten eller ett par
dagar. Redan när vi var små började våra kompisar att följa med ut och vi
fick bjuda ut vänner hur ofta vi ville. Pappa drömde också om ett riktigt
stort festrum Så han började planera att bygga ut huset i början av 60-talet
trots att det, bara något år tidigare, varit på håret att vi hade fått gå
ifrån alltsammans. Då var vår ekonomi körd i botten efter att pappa lagt ned
sin firma och haft svårt att hitta ett nytt arbete. Vi sparade och snålade på
allt som gick att dra in på. Mamma införde ransonering. Två mjuka och resten
hårda smörgåsar. Inget annat pålägg än ost. Saft bara på helgerna, annars
vatten. Inga dyra kläder av senaste mode. Ganska sunda vanor egentligen så
det gick inte någon nöd på oss. Men ekonomin redde upp sig och pappa var
alltid en stor optimist som inte väjde för svårigheter. Våren 1962 satte han
igång projektet, efter att ha värmt upp sig med att göra vedbon
dubbelt så stor och bygga ett garage nedanför vår närmaste backe. Snart hade
vi rivit verandan på ena kortsidan av huset så att Ällmora-bon
Holger Norberg med bror skulle kunna utföra de sprängningar som behövdes och
gjuta grunden. Den sommaren tillbringade vi barn en stor del av vår tid med
att skrapa bort jord och sopa rent berget inför murningen av grunden. Jag
minns att mamma väckte oss varje morgon innan hon och pappa åkte till jobbet
och gav oss nya uppdrag medan man knappt var vaken. När man sen hade vaknat
till ordentligt var de borta och man tänkte: - Vad sa hon nu att jag skulle göra
idag? Det
blev inte lika mycket tid för lek och bad som tidigare år. Jag beklagade mej förstås för Tant Eja som tyckte synd om oss och det
lindrade lite. Väggar och tak byggde vi under hösten. En
stor del av släkten hjälpte till. Morbror Christer och morbror Gideon var
förstås med men även vår kusin Staffan Jäderlund, morbror Christers yngste
son, som mitt hjärta klappade extra för. Sommaren därpå var morbror Ragnar
ute och jobbade och
t.o.m. vår amerikanska moster Dagmar högg i. Ja även Tommy, som
börjat sällskapa med Agge, var med. Mamma och pappa
stannade kvar på Tyresö även efter att skolterminen börjat. Vi var ju
tonåringar och klarade oss bra själva i Årsta. Pappa steg upp klockan fem på
mornarna, snickrade en stund och åkte sen till jobbet. Efter jobbet höll
han på tills det var dags att gå och lägga sig. Under hösten åkte han ut och
jobbade på bygget på helgerna och oftast var vi då alla med och hjälpte till.
Mest var vi hantlangare och jag minns att
det jobbigaste var att stå och hålla upp de smala takskivorna medan pappa
passade in och spikade fast dem. Armarna domnade nästan medan pappa
funderade, måttade och funderade igen på hur han skulle få det att stämma. Vi
gnällde och tjatade på pappa att skynda sig och försökte hitta skäl att
slippa undan just det jobbet. Då uppfann han ett par T-formade stöttor som
stod på golvet och klämde fast skivorna och så blev vi befriade från det
momentet. Det trista jobbet att stå och räcka pappa spikar slapp vi också sen
mamma gjort hål i en gammal teburk och trätt ett
snöre genom hålen. Med teburken hängande på magen
kunde han sen plocka spikar i den takt han behövde.
Jag var sjuk hela senhösten i en blodsjukdom och låg en hel del
på Södersjukhuset men fick komma hem över julen som naturligtvis firades på
Tyresö med snickeriarbeten. Det var enormt mycket snö den vintern. Plogat var
det ju aldrig så alla julklappar och all julmat fick dras upp på släde men
jag fick inte hjälpa till för jag hade fått permission på villkor att jag
absolut inte ansträngde mej. Över nyår skulle Agge, jag och Charlie åka till fjällen med scouterna. Jag
hade hela december hoppats att jag skulle bli friskförklarad så att jag kunde
åka med men läkarna töjde hela tiden på beskedet om vad det egentligen var
jag led av. Jag var fast besluten att resa i alla fall. Mina skidor skickades
till Storlien tillsammans med de andras. Jag bad Agge
packa min ryggsäck för jag planerade att rymma från sjukhuset den dagen vi
skulle resa men Agge övertalade mej
att låta bli. Att jag riskerade att bli sämre däruppe, långt från läkare och
sjukhus, brydde jag mej inte om men hennes argument, att hela resan skulle
bli förstörd för
henne också om hon hela tiden skulle behöva vara livrädd för
att det skulle hända mig något, bet bättre. Men jag behövde inte deppa ihop helt för
när Agge och Charlie åkt kom Kerstin Lindberg, som
bodde två våningar under oss i Årsta, ut och hade sin dalmatiner, Akilles,
med sig. Båda gjorde sitt bästa för att muntra upp mej.
Vi var ute på dagarna och pulsade i den djupa snön och jag ansträngde mej mer än tillåtet men det gick bra ändå. Killes var en rolig hund. Han var ett
halvår då och fortfarande väldigt valpig.
Han älskade att ligga framför öppna spisen och sova. Helst ville han
ligga uppe på muren strax utanför brasan men hur han än försökte få
plats utan att ligga för nära elden så att han brände sig, så ramlade någon
del av kroppen ned på golvet och så låg han där och snusade och gruffade i
sömnen och drömde så han sprang i luften med benen. Han fick ju kämpa ännu mer än vi för
att ta sig fram genom den djupa snön.
När vi sen kom in var han ordentligt hungrig förstås. När mamma vid ett tillfälle skulle
överraska oss med nybakta bullar hade hon ställt en bunke med bulldeg på
golvet i ett sovrum. Där stod ett litet element så där tänkte hon sig att
degen skulle jäsa snabbt. Killes kände förstås den goda doften och slank in i
rummet där dörren stod på glänt. Kerstin och jag visste inte vad som dolde
sig bakom dörren men efter en stund hörde vi ett egendomligt dunkande från
rummet. Därinne stod Killes och försökte slicka bunken totalt ren och för
varje slicktag slog bunken emot väggen. En hel bulldeg! Hur skulle hans mage klara
det? Kerstin ringde en
veterinär för att få råd. - Försök att få honom att kräkas
genom att ge honom något äckligt med sked. Om det inte går så
tvinga i honom en hel matsked salt. Då spyr han garanterat! Sa veterinären. Vi försökte de olika knepen. Men inte spydde
Killes. Till slut gav vi upp och då var han så trött av våra desperata försök
att få honom att kräkas att han la sig på sin favoritplats framför öppna
spisen och somnade. Magen var uppsvälld och liksom flöt ut på golvet. Sen
hörde vi hela kvällen prutt, prutt och såg hur magen drog ihop sig mer och
mer. Men det var en pärs. Vi glömmer det aldrig. På våren hade jag tillfrisknat och påsken
firade vi som vanligt på landet. När vi satt och åt ägg till lunch gick jag
ut i köket för att hämta något. Då fick mamma för sig att hon skulle ta mitt
ägg ur äggkoppen och stoppa det i fickan för att skoja med mej. Men jag kom
inte ihåg att jag redan tagit ett ägg utan tog bara ett nytt och fortsatte
att äta och mamma glömde det hela. Efter lunchen fick Agge
och jag ledigt från bygget en stund för att ta en promenad och under tiden
fortsatte mamma och pappa att jobba. De skulle fixa något uppe vid takfoten
på den del av huset där det var som högst från marken. Pappa stod längst uppe
på en hög stege och mamma stod på marken och höll i stegen. När pappa så
gjorde en rörelse bakåt med hammaren så ryckte stegen till och föll bakåt.
Bakom stegen sluttade berget brant nedåt och nedanför låg en hög med
sprängsten. Pappa for i en vid båge genom luften och hamnade på stenhögen.
Efter kom mamma som ryckts med och hon hamnade ovanpå pappa. Och den tunga
järnstegen hamnade ovanpå dem båda. Mamma var först övertygad om att de dött
båda två men upptäckte snabbt att hon i alla fall själv överlevt. - Lever du? frågande hon försiktigt
pappa. Ja,
han levde och kunde t.o.m röra sig. Då kom mamma
ihåg ägget i fickan, kände efter, och fiskade upp det – oskadat. De gav upp
ett gapskratt mitt i eländet. Sen samlade de ihop sig, tog bilen och pappa
körde själv till akuten på Södersjukhuset. När Agge
och jag kom uppför bergstrapporna efter vår promenad la vi genast märke till
stegen som låg över högen med sprängsten för den blänkte i solen. Så brukade
den aldrig ligga så vi anade oråd och när vi kom in i huset låg en lapp på
bordet där mamma skrivit att de hade ramlat men själva tagit sig till
sjukhuset. Mamma klarade sig så gott som oskadd men pappa var rätt blåslagen
och behövde sjukgymnastik ett bra tag efteråt. HUGGORMEN Sommaren
1963 skulle moster Dagmar följa med på familjens årliga bilresa uppåt Norrland
så att hon skulle få se lite mer av hennes gamla hemland som hon lämnat för
drygt fyrtio år sen. Därför fick jag stanna hemma när de andra åkte och Lill-Eja skulle hålla mej
sällskap under tiden. Vi tyckte att det skulle bli riktigt spännande att få
bo och sköta oss själva under någon vecka. Trots att vi var tonåringar hade vi inte
vuxit ur bygga-koja-åldern utan hade hittat ett
perfekt ställe för en koja på berget bortom oss. Där finns en klyfta i berget
som man lätt kan göra ett tak över och där har man en fin utsikt över Noret
och vattnet utanför. Vi började med att lägga ett glest lager av grenar och i
det stack vi sen örnbräken i ett tätt lager så inte en droppe vatten skulle
kunna slippa in om det skulle börja regna. Kojan blev så fin att vi beslutade
oss för att sova där på natten. På kvällen tog vi alltså med oss sovsäckar
och kröp lyckliga in i vår nybyggda koja där vi nog rätt snart somnade och
sov gott hela natten. Men när jag vaknade på morgonen var jag alldeles
svullen i hela ansiktet och mådde inte alls lika bra som kvällen innan. Då
upptäckte vi att ormbunksbladen var alldeles prickiga av sporgömmen på
undersidan. Allergi hade vi inte funderat över när vi hittade ett så
fantastiskt byggnadsmaterial och det här var första gången som jag reagerade
på någon växt. Men inte sista tyvärr. I fortsättningen sov vi alltså inne i vårt
hus som våra föräldrar hade bestämt från början. Det gick bra fram till den
sista dagen då jag stod i köket och stekte pannkaka medan Eja var ute på
tomten och plockade blåbär till pannkakorna. Varmt som det var så stod jag i
shorts och barfota. När pannkakorna var färdiga gick jag ut i hallen för att
ropa på Eja men tvärstannade. Där, på golvet, låg en stor huggorm! Jag vände,
sprang genom köket, ut i stora rummet, hoppade på golvreglarna i det
halvfärdiga nybygget där jag annars tyckte det var rätt otäckt att balansera
över golvsyllarna, ropade åt Eja att inte gå in och sprang sen in till
morbror Gideon för att få hjälp att få bort ormen. Morbror Gideon följde med och tog en grep
och en kratta som verktyg men när vi kom in var ormen borta. Efter mycket
letande hittade vi den bakom en avlång spånkorg i farstun. Den låg som ett
streck utefter golvlisten och där hade vi aldrig upptäckt den om vi inte
vetat att den fanns inne. Morbror Gideon lirkade ut ormen med krattan och
slog ihjäl den med en spade. Men han sa också att honan och hannen hos ormar
brukar följas åt så vi letade igenom hela huset för att hitta den andra, utan
resultat. Pannkakorna åt vi kalla och sen vågade vi inte sova i vårt hus på
natten utan Eja sov hemma hos sig och jag hos moster Ansa och morbror Gideon.
Nog blev vår vecka minst lika äventyrlig som semesterfararnas. ODLING PÅ BERGET Pappas
största intresse var, trots alla byggnadsprojekt, ändå odling av blommmor, framför allt rosor. Han byggde rabatter
överallt på berget med hjälp av stenmurar. Där hade han en frände i morbror
Gideon men morbror Gideon odlade också mer matnyttiga saker som grönsaker och
frukt. Fast byggandet av stenmurar hade de gemensamt. Murar, trappor och
rabatter slingrade sig över berget på båda tomterna och båda gubbarna ägnade
mycket, mycket tid åt att luckra, vattna och rensa åt sina kära plantor. Pappa hade ett experimenterande
förhållande till sina växter. Han läste mycket trädgårdslitteratur, ritade
kartor över tomten och diskuterade med andra trädgårdsintresserade och
chansade glatt på rosor som kanske, kanske skulle klara av klimatet. Morbror
Gideon var mer praktisk, försiktig och odlade säkra sorter men hade också ett mera
känslomässigt förhållande till sina växter. En gång var han med oss på en av
de årliga resorna till Norrland. Det var varmt och torrt väder och han
oroande sig så förskräckligt för sina blommor hela tiden så han kunde inte
glädja sig år resan. Efter det lämnade han inte Tyresö på sommaren.
Pappa gick alltid och visslade för sig
själv medan han pysslade i trädgården. Men han kunde inte vissla så det lät
mer som ett rytmiskt väsande som var väldigt karaktäristiskt för honom. Han
var också mycket förtjust i att lyssna på radio. I Årsta stod radion på hela
tiden då pappa var hemma så han inte skulle missa någonting. När pappa skulle
fylla 60 år kom vi på att en transistorradio skulle vara en utmärkt present.
Då kunde han ju bära med sig sin radio mellan rabatterna och lyssna på
nyheter och musik samtidigt som han pysslade om plantorna. Nån kom på den
fiffiga idén att försöka få med en gratulation i programmet ”Det ska vi fira”
och självklart skulle vi önska pappas gamla favoritlåt ”Yes,
we have no bananas…” som vi bara hade hört pappa sjunga. Just på
födelsedagen hade ju pappa annat att tänka på än att lyssna på radion men
under hela programmet smög vi ungar oss efter pappa, med radion så tyst på
att bara vi hörde den, för att vara beredda att höja volymen och rusa fram
till pappa om programledaren skulle läsa upp vår gratulation. Det gjorde han
inte. Snopet. Pappa med transistorradion han fick
i present ÄNNU ETT BYGGE En
vår hade man fällt en massa alar vid Ådängen för
att få större parkeringsmöjligheter. Stammarna var sen sågade i c:a
fyrameters längder och travade på stranden. Jag gick och sneglade på
stockarna som var nån decimeter tjocka och tänkte
att det var synd att de bara låg där till ingen nytta. På berget hade vi en hög med träramar som
var ungefär två meter långa och knappt en meter breda. Vad de hade använts
till minns jag inte men jag frågade pappa om jag inte kunde få dem för jag
hade fått en idé. Man skulle kunna bygga en kåta med ramarna som stomme och
”fylla” dem med alstockarna. När jag utverkat tillstånd att även få ta
så många alar som behövdes trummade jag ihop Agges
och mina scoutkompisar. Tanken var att vi skulle visa att tjejer kunde
genomföra ett bygge helt på egen hand så inga killar skulle vara med på
projektet. Våra kompisar var snart lika entusiastiska som jag och en helg
satte vi igång. Den tyngsta uppgiften blev att bära alstammarna upp för trapporna, förbi vårt hus och ännu
högre uppför berget till platsen där vi skulle ha kåtan. Vi var sju flickor i övre tonåren med
kompisarna Ulla Sjöhult, Maysan Nordqvist, Kerstin
Lindberg, Gunilla Lindqvist (Gugge) och Margateta
Horn af Ranzien (Maggan). Om vi delade upp oss två
och två skulle vi kunna bära två stammar i taget. Det fattades alltså en
bärare. Charlie, som var en riktig tjejtjusare, hade inget emot att vara
ensam tupp för en dag så jag gjorde avkall på min princip om enbart tjejer. Vi bar, svettades, stönade, fick blåmärken
på både axlar och höfter när vi växlade mellan olika bärsätt men stockarna
kom upp. På kvällen blödde Maggan Horn näsblod och jag fick pikar om
slavdriveri. Men jag var van att driva igenom projekt och att bli lite
skämtsamt pikad så jag fortsatte glatt att vara arbetsledare och nästa dag
stod stommen klar. Fortsättningen av bygget gick lite
långsammare och det var nog mest Agneta, jag, Ulla och Kerstin som byggde
vidare. Ovanpå ramarna med stockar spikade vi fast masonitskivor som pappa
köpte åt oss. Sen klädde vi skivorna med tomma pappsäckar som det varit
kutterspån i. Det blev fin isolering under ett lager med takpapp. En dörrkarm
med dörr och ett fönster snickrade vi till. Inuti kåtan byggde vi en slaf på
varsin sida och byggde en eldstad av stenar med en stor plåtburk nedsänkt. Fönstret blev aldrig glasat och eldstaden
kunde vi inte använda för vi kom aldrig på hur vi skulle lösa rökutgången. Vi
sov väl nån natt i kåtan men sen stod den, och står
fortfarande som ett monument över ”kvinnor kan”.
GLADA FESTER I
det stora husets utbyggnad sov vi desto mer. Under hela vår tonårstid och
även sen vi blivit vuxna hade vi glada fester med galna upptåg i huset.
Ibland sov vi då hela gänget på madrasser på golvet i det största rummet. När
det var lite hippiestuk på festerna så dukade vi
direkt på golvet. Sen var det enkelt att plocka bort disken och så –simsalabim-
var dansgolvet klart.
Vi var pigga på att klä ut oss och det
hände att vi tog bussen hit i full mundering. Då underhöll vi de andra
passagerarna med gitarrspel och sång, en gång acompanjerat
med knallar från knallpulverpistoler. Då skulle vi ha cowboyfest. En annan gång hade vi dragit på oss gamla kläder som pappa
brukade ha när han jobbade på tomten. En del roligt fanns också i
garderoberna; rökrockar och kavajer, knäppa mössor och hattar, bylsiga
brallor och snudd på antika ridbyxor. Vi hittade gamla grova kängor och tvåfärgade
herrskor som en gång varit riktigt eleganta. Sålunda utspökade drog vi, sex
tjejer och killar i 18-19årsåldern, iväg till fiket i Brevik. Där dansade vi
en livad jenka mellan borden tills vi blev ombedda att lämna stället. Charlie
som på den tiden, tillbringade en stor del av sin tid med ”Breviksgänget” på
fiket eller i busskuren vid hållplatsen nedanför, var någon annanstans just
då. Tur var det för han skulle ha dött av skam om han varit där när vi kom
inklampandes. Men vi blev inte igenkända. Dels för att jag var den enda
bekanta och dels för att vi hade målat mustacher
och skägg med kol och hade mössor och hattar ordentligt nedtryckta över
pannan. Efteråt berättades det att det hade kommit
in ett gäng fulla galningar i fiket. Dom hade skrikit, vält stolar och bord
och även knuffat omkull Peter Lindstrand som var synskadad. Man hade haft
stora svårigheter att bli av med busarna. Charlie vågade inte knysta om att
det var hans egen syrra med hennes nyktra, mesiga scoutkompisar som var
”busarna”. Själv kände jag ju Peter som vi påstods ha knuffat omkull och
visste att han inte ens hade varit där.
När Charlie kom upp i tonåren blev han mer
och mer ovillig att följa med ut till landet på helger och lov. Han ville
hellre vara med sina kompisar i Årsta, hänga på ungdomsgården eller spela med
det nystartade popbandet Roitmakers. När
ungdomsgården stängde på kvällarna brukade kompisarna komma hem till oss. När
mamma såg gänget från köksfönstret snodde hon snabbt ihop en sconesdeg och
snart satt vi alla runt bordet och drack te och mumsade på varma scones. På
det viset lärde vi känna dessa långhåriga, glada, högljudda och lite lufsiga
grabbar ganska väl. Sen föll det sig naturligt att ett par av
killarna, Ramon Reissmüller och Börje Lorenzon
följde med ut till Tyresö på helgerna och under sommaren veckovis och så löstes
problemet med Charlies ovilja att åka till landet. Jag tyckte det var kul att
få fler bröder och snart blev de två en naturlig del av Breviksgänget. En påsk följde hela popbandet med ut för
att repa inför en spelning i Sundsvall. I det stora rummet i utbyggnaden
satte de upp mikrofoner, högtalare och förstärkare. Sen öppnade de fönstren
och brassade på. Musiken dånade ut över Ällmorafjärden.
Det dröjde inte länge förrän tonårsflickor, ledda av ljudet, kom klättrandes
uppför berget och vandrandes genom skogen. Och så blev Breviksgänget
ytterligare utökat. Huset var fullt av ungdomar, hela hallen var full av
gympadojor och mitt i allt oväsen satt Agges lilla
Henrik fem månader gammal i sin babysitter lyckligt viftande med armarna.
Naturligtvis hade även han ett popband femton år senare. Ja utbyggnaden blev verkligen den
feststuga pappa hade drömt om. I väggen mellan det gamla stora rummet och det
nya sparade man det
stora fönstret. Det gjorde att det kom mycket ljus in i det
inre rummet men det betydde också att vi kunde stänga av det yttre och låta
det vara ouppvärmt under vintrarna. När det var riktigt stora fester brukade
mamma och pappa öppna fönstret mellan rummen och duka ett bord som sträckte
sig tvärs igenom båda rummen. Allt sparande och allt arbete som vi la ned för
att kunna genomföra den stora utbyggnaden fick vi alltså full valuta för hela
familjen. Ällmora maj 2012 |
|
|