Åter till hemsidan

BETTY OCH GUSTAF

Förord

Bland pappas (Carl-Gustaf Strokirk ,"Gutten") efterlämnade papper finns en anteckningsbok, svart med mjuka vaxade pärmar, där hans far Gustaf Strokirk på äldre dagar skrivit sina minnesanteckningar. Det finns också en tunn, blå, liten anteckningsbok där Gustafs maka Betty skrivit resedagbok när hon följde med Gustaf på en studieresa till Europa år 1902. Av alla de brev som Gustaf och Betty skrev till varandra har jag kopierat de allra första där tonen är mycket formell. Senare blev tonen helt annorlunda; spontan och kärleksfull.

Jag har velat skriva av deras berättelser så troget som det går från handskrivet till maskinskrivet och därför gjort ytterst få ändringar. Ibland har jag ändrat någon bokstav eller något tecken eller tagit bort ett ord som råkat bli skrivet två gånger i rad. Deras stavning är inte helt konsekvent men jag har bara ändrat när det är uppenbart att det blivit fel.

Så har jag lagt in underrubriker i Gustafs berättelse där jag tycker att man kan ana ett nytt kapitel eller där han själv har påpekat att han byter ämne. Hans sidohänvisningar har jag förstås ändrat så att de stämmer med de tryckta sidorna.

I Bettys berättelse har jag lagt in ett radmellanrum mellan varje dag för att göra det mer åskådligt. Varje nytt resmål underströk hon en stor del av resan, så jag fortsatte att göra det för resten av resan också. Boken är fullskriven när de kommer till Nűrnberg. Vi har inte hittat någon annan dagbok. Kanske skrev hon inte någon mer. De kom tillbaka hem i början av december alltså några dagar efter dagbokens slut.

Särskilt Gustafs handstil är svårtolkad men med hjälp av:

kartböcker, ordböcker, släktkalendrar,

Tage Hedborgs (Bettys kusins son) innehållsrika bok, "I sågverkrsörelsens tjänst" (Nordiska Muséet 1974),

en bok som Gustaf skrivit "Jagten och Jagtvården i Vesternorrlands Län"

(Härnösand 1913),

Markis Claes Lagergrens memoarer "Mitt livs minnen" del 1 (Stockholm 1922)

(Lagergren var jämnårig med Gustaf och gick i samma skola)

och en hel del surfande på internet så tror jag att jag tolkat det mesta rätt.

Toppi Strokirk, Guttens dotter 2004.

Gustafs friarbrev till Betty

Bettys 1:a svarsbrev

Bettys 2:a svarsbrev

OM HVART ANNAT

Uppteckningar ur minnet, gjorda på äldre dagar.

Mången gång har det händt, att man, då jag ur minnet framdragit händelser och förhållanden, frågat om jag ej skrifvit några memoirer eller hade någon tanke att så göra,men har jag tyvärr måst svara nej.

Memoirer - vartill ju ej kunna räknas några reseanteckningar under utländska resor eller den som en resebeskrifning verkande brefsamling som vid min fars frånfälle 1879 fanns väl samlad har jag aldrig kommit mig för att nedskrifva, och att sedermera företaga detta försummade arbete har jag ej tagit eller gifvit mig tid till.

Då jag nu vid nära 66 års ålder i Storlien 1919 börjar ett försök, beror detta i viss mån på den tjenstledihget som förunnats mig för hvila och helsans vårdande.

Någon genomarbetad lefnadsbeskrifning eller jemna anteckningar om mig, familjen eller utomstående kan det derföre ej blifva frågan om, utan tänker jag att, såsom titeln angifver, nedskrifva tankarne om hvart annat, allt efter som minnet rinner på, eller som jag brukar berätta upplevelser och episoder. Gifvetvis förekommer ju åtskilligt hvarom mitt eget minne ej egentligen kan upplysa mig utan jag måste tro, hvad som berättats mig. I en del fall torde också den gamla erfarenheten upprepa sig, att som det säges om jägare och deras jagthistorier, neml. Att de berätta de otroligaste historier för andra så ofta att de till sist tro dem sjelfva.

Storlien den 5 Juli 1919

C G Strokirk

FLYTTEN TILL ÖREBRO

Jag är född å Lidetorp i Nysunds socken i Wermland, 19 sept. 1853.

Från barndomen vid Lidetorp är gifvetvis minnena nu till stor del förbleknade.

Att jag var stor hundvän redan då, framgår af mitt förhållande till den stora lurfviga bandhunden Max. ( af Dalboras?). Jag var nemligen så god vän med honom - som eljest ej tillät mer än pigan som gaf honom mat, att komma inom räckhåll - att jag fick krypa in i hundkojan, och hände det att jag tog min tillflykt dit, när barnpigan skulle hemta mig för att föra mig till sängs, - och der (i hundkojan hos Max) var jag oåtkomlig. -

Min far hade köpt Lidetorp med en del i Lidefors bruk av min rika och mäktiga farfar på Ölsboda, för att kunna sätta bo och gifta sig. Men egendomen var mager, barnskaran växte, min farfar dog och 1858 års kris tog med sig största delen af farfars efterlemnade förmögenhet, innan den hunnit arfskiftats, och så måste min far söka sig ett bättre lefvebröd än det magra Lidetorp. Att barnen började växa upp och måste sättas i skola, bidrog gifvetvis till denna förändring i hans lefnadsställning.

Han sökte och erhöll platsen som kamrerare i den nybildade Filialbanken i Örebro, och på hösten, i September, 1859 foro vi, mamma och barnen, med undantag av min äldre bror Victor, som redan tidigare på hösten börjat vid Carolinska skolan, och som bodde hos Fru Carin Tegnér, in till Örebro, 6 mils väg. Jag minnes väl huru trötta vi voro när vi sent på kvällen framkommo till det redan ordnade nya hemmet i förhyrd våning i Brismanska gården, men fingo vänta på maten och på att komma i säng. För att ej springa i vägen anvisades vi hvar sin stol, och der fingo vi hålla oss lugna.

Staden Örebro, som då hade, 6.000 innevånare, föreföll mig mäkta märkvärdig, och min förvåning var stor när jag som svar på min fråga, hvem som egde den närbelägna kyrkan fick till svar, att den egdes af alla stadens innevånare gemensamt, och att alltså äfven jag egde del deri.

Brismanska gården var stor och der fanns ett gammaldags bryggeri, hvarifrån i smygar, å magasin o.s.v. funnos många skrymslen och gömställen när man hade några jemnåriga att leka med. I den omedelbart invid framrinnande Svartån fanns tillfälle att meta fisk, - dock föga gifvande - och om vintern skridskoåkning.

Kälkbacke åktes icke, dels voro dåtidens kälkar olämpliga, och dels funnos ej just några lämpliga backar.

Skidåkning var någonting alldeles okändt, och började i Örebrotrakten först fram i slutet av 1870 eller i början af 1880 talet.

Så började läsningen. Först för guvernant - Mamsell Hallén - tillsammans med systrarne och så för informator, hemma hos honom, Christiersson.

Det hände att sedan jag fått mina läxor eller tal att räkna, han tog sin bössa och gick ut för att skjuta - hvad minnes jag ej - och lät mig sitta och vänta i timtal.-

Hösten 1862 vann jag inträde i 1-2 klassen vid Carolinska skolan.

I Brismanska gården funnos några bröder Drake m.fl. inackorderade hos en enkefru Welin, som egde en son, Albert W., jemnårig med Victor, och som blev embetsman, men dog ung, samt en dotter, Selma W. som var jemnårig med mina äldre systrar, och som dog ung i lungsot.

Äfven bodde hos fru W. våra slägtingar Janne von Hofsten och - om jag minnes rätt - Erland von Hofsten som sedan kom till Carlberg, blev officer, gifte sig med min kusin Hilda Strokirk från Degernäs, bosatte sig på Sundby och dog i lungsot vid unga år, efterlemnande enkan och 4 döttrar. Janne v. H. var artist, musikalisk och målade bra. Jag minns att han målade fanan till en snöfästning på gården, föreställande en elefant på en röd duk.

En av bröderna Drake blef sedermera borgmästare i Sundsvall, och collationerade vi våra Örebrominnen. -

En gång då jag kom ned i bryggeriet der de tappade öl, narrade bryggmästaren i mig ett par glas, hvaraf följde att jag blef pirum och måste lägga mig att sofva ruset af mig, den första och så gott som sista gången jag fått mera sprit i mig än jag tålde vid.

Fru Brisman var en barsk gumma, för vilken vi hade en oerhörd respekt,så att vi ej gjorde ringaste försök att söka komma in i någon av de båda trädgårdarne som funnos å den rymliga tomten.

Det var stor nåd, när det medgafs min bror Victor att få komma in i trädgården och för sin växtsamling få taga exemplar av det der förekommande ogräset, Pestrot (Petasites vulgaris). Af de kastanjer som nedföllo från ett stort Kastanjeträd, voro endast de som föllo på gården åtkomliga för mig att leka med.

Hvad som mycket intresserade mig var det för järnvägen Örebro - Hallsberg pågående brobygget öfver Svartån, och hördes den vid pålningen presterade taktfasta sången väl till gården, och minnes jag ännu i denna dag såväl ord som melodi:" Här går ett och här går två, här går tre och här går fyra, femman slår". o.s.v. -

Min far köpte en stor, strax invid gården liggande äng av bryggaren Brisman. För 10.000Kr. och ämnade der bygga sin egen gård. Grunden var emellertid dålig, hvarföre han föredrog att köpa en större, rätt väl bebyggd gård belägen vid Södra Kyrkogatan Nr 103;104, av en enkefru Ågren. Gården utgjorde en hörngård vid S. Kyrkogatan och Ågrens gränd, och låg på andra sidan gränden Rathsmans bryggeri.

Ågrenska gården sträckte sig långt nedefter gränden och derjemte en temligen stor åkerlapp hvarmed min far utvidgade den lilla förut befintliga trädgårdsanläggningen, samt planterade mycket fruktträd jemte en hasselhäck runt den med ett högt, tätt plank inhägnade trädgården.

Min far ville ständigt hava frukt på en tallrik i sitt rum, och åt dagligen ett eller ett par äpplen, och kunde han så småningom också från egen trädgård tillfredställa denna sin njutning, då han valt sådana äpplesorter, som var lämpliga till höst och vinterfrukt.

Inredningen i huset åt S. Kyrkogatan ändrades så tillvida att en stor stentrappa uppbyggdes åt gården så att man från förstugan kom direkt ut på denna, i st. för att förut måst gå ned genom en inbyggd trappa, och ingången till källaren blef inunder denna stora stentrappa.

Från en brunn uppe på gården vid brygghuset anlades en vattenledning, i det att vattnet genom en handdrifven sug- och tryckpump uppfordrade till en å bryggstugubyggnadens vind anbringad cistern och derifrån genom sjelftryck leddes dels till köket, dels till bryggstugans bykkittlar, der det kunde uppvärmas och sedan genom rör ledas in i det innanför bagarstugan inredda badrummet.

Min far tog sig gerna ett varmt bad, och äfven familjen fick tillfälle till samma förmån. Oftast anordnades saken sålunda att det blef badafton, när badrummet uppvärmdes och större vattenmängd uppkokade, så att den ena efter den andra erhöll sitt bad.

På den tiden fanns endast ett allmänt varmbadhus, neml. på stora hotellet der - om jag minns rätt - två badkar funnos för allmänheten - och de lära ej anlitats öfverhöfvan. Man badade då för tiden hufvudsakligen om sommaren kallbad i det fria.

Vi bebodde hela huset åt S. Kyrkogatan. På nedre botten hade min far två rum på ena sidan om förstugan, deraf det yttre, åt gatan var stort, med tre fönster och var hans arbetsrum och bibliotek. Inre rummet, åt gården, var hans sängkammare - åtminstone sedan min mor dött 1869. På andra sidan om förstugan voro två rum, deraf min äldre broder Victor och jag bebodde ett, och det inre först af kusinerna Justus o Teodor Strokirk någon tid, någon vår informator - sedermera intendenten vid Naturhistoriska museum G. Uppmark, och så någon tid af min syster Selma. - Vidare fanns å denna sida af förstugan köket med derinnanför jungfrukammaren, hvarifrån jemväl en spiraltrappa ledde upp till öfre våningen. Öfre våningen innehöll en stor sal, salong, sängkammare "smågossarnes" (Evert och Axel) rum, ett mindre rum der jag bodde, sedan Victor lemnat hemmet.

På vinden fanns rum der flickorna systrarna bodde samt handkammare.

När min mor dött 1869, och Victor och Selma lemnat hemmet flyttade vi öfver i stora byggnaden åt gården, der vi fördelade oss i de båda våningarna, jämte handkammare och (för mig) en snickerikammare och laboratorium i källarvåningen.

De första åren höll min far två vagnshästar, men de begagnades så litet, att hufvudsakliga göra´t för kusken var att motionera dem, hvarföre de såldes.

Det stora Brismanska jordområdet inhägnades och skördades derå blott foder. Der var så sumpigt att ett år upptäcktes ett gräsandsbo, som fick ostört utveckla hela kullen. Så småningom sålde min far byggnadstomter och blev detta sedermera en väl bebyggd stadssdel, sedan de först uppförda små husen å sin sida fått ge rum åt större.

Till gården hörde äfven andel i den s.k. sjettedelsjorden å Stora Ladugårdsskogen, utgörande ett torp, som varit bortsåldt på 50år, men återförts. I enlighet med utgången af processerna om denna donationsgård, afstod min far denna sjettedel till staden.

Efter min fars död 1879, då blott systrarna Lina och Augusta bodde kvar, flyttade dessa upp i öfvervåningen. Sedan Lina jemväl lemnat Örebro och flyttat till Ådö, såldes gården till fru Svea Lundmark.

SKOLGÅNGEN

Jag återgår till tiden för mitt inträde i Carolinska skolan.

Kl. 1/2 9 om morgnarne skulle man vara i skolan, vinter och sommar, i ur och skur. Den långa väg vi hade tog 15 á 20 minuter, så det var att raska på.

4 gånger i veckan hade vi 2 timmars frukostlof, mellan 10 - 12, men om måndagar och torsdagar blott en timme mellan 10 och 11. Läsningen slutade kl.2, då man åt middag. Eftermiddagsläsning förekom i regel ej, utan då förehades sång, gymnastik, fäktning och exercis.

Söndagarne hölls gudstjenst i bönsalen, som jemväl bevistades af allmänheten. Det hölls noga räfst med att ingen fick uteblifva från gudstjensten, och detta med yttersta stränghet tillämpade system torde i sin mån hafva bidragit till att framkalla min obenägenhet för besökande af den allmänna gudstjenstens, hvilket ingalunda haft sin orsak i irreligiositet.

Vid skolan fördes ett strängt regemente av rektor Strömberg. Det ansågs att en skolgosse aldrig kunde få rätt, så att det var lönlöst att söka försvara sig.

Jag minns säskilt en episod, som i viss mån äfven härrör sig till förestående beträffande besök av skolgudstjensten

Det var en mariabebådelsedag - jag vill minnas 1868 - då min mor frågade mig om jag ej skulle gå till skolkyrkan och jag svarade att jag trodde att det ej skulle blifva någon gudstjenst emedan rektor ej tillsagt derom, och då gick jag ej heller.

Min mor träffade så på kvällen rektor Strömberg å en bal för välgörenhetsändamål, anordnad af föreningen "Småbarnsskolans vänner", der min mor var styrelsemedlem, och då erhöll rektor S. på sin fråga hvarföre jag uteblivit från gudstjensten samma dag, af min mor det svar jag förut gifvit henne. Vid hennes hemkomst på natten, då jag ännu satt uppe, sysselsatt med mina läxor, fick jag af henne meddelande om hennes samtal med rektor S. så att jag var ej alldeles oförberedd på att jag hade misstagit mig och sålunda hade att vänta obehag.

Efter morgonbönen hölls förhör och räfst med de för utevaro från gudstjensten anmälde, och turen kom äfven till mig som också sanningsenligt förklarade, att "jag trodde inte att det skulle vara någon gudstjenst då rektor ej tillsagt derom". "Jaså, du trodde inte att det skulle vara någon gudstjenst derföre att jag ej sagt till derom. Skall detta vara en pik åt mig att jag skall säga till särskilt för hvarje gång," och under denna replik slog han mig upprepade gånger vexelvis från höger och venster i ansiktet med sin våta skinnmössa - det hade hällregnat på morgonen - så att vattnet yrde omkring de närsittande; jag satt för tillfället ytterst på bänken invid mittgången. Jag var då i 5te klassen och kände mig betydligt kränkt af att inför hela läroverket med dess 5 á 600 elever blifva behandlad på ett så hänsynslöst sätt, då jag endast talat full sanning, utan någon som helst afsigt att advocera eller "svänga mig".

Rektor Strömberg blef också, på grund af sin stränghet och oförståelse utomordentligt hatad. -

Jag öfvergick på hösten 1869 till tekniska skolan och kom sålunda ifrån hans regemente, men det berättades att rektor S. led af svagt bröst och hade fått en blodstörtning, blifvit förbjuden af läkare att utsätta sig för starkare sinnesrörelser eller upphetsningar, och att detta , när det blef bekant föranledde till en sorts sammansvärjning, det att de äldre föresatte sig att ställa till uppträden och ledsamheter, med syfte att sålunda kunna befria sig från sin Tyrann. Och det såg verkligen ut som det hade varit hans afsikt och att syftet nåddes. Den ena "skandalen" efter den andra inträffade och snart afled också rektor Strömberg.

I hvad mån dessa konflikter dertill voro bidragande eller påskyndande, är ju ej godt att säga, särskilt som jag ej längre tillhörde läroverket och var inne i förhållandena.

Skollagen tillämpade rektor S. på sitt sätt och som honom för godt syntes. Då i skollagen hade införts bestämmelser om s.k. månadslof för de 4 öfversta klasserna för att läsa extra och repetera, satte han sig alldeles öfver denna bestämmelse, och intet lof meddelades, hvarföre lärjungarna hopsatte och insände en klagoskrift till ecklesiastikministern, som visserligen ej direkt ledde till någon påföljd, men visst lärer förorsakat rektor S. obehag, och föranledde honom till eftergifter. -

Min skolgång i allmänhet beredde mig ingen synnerlig glädje. Det var egentligen blott naturvetenskaperna - geologi och botanik - som särskilt intresserade mig, gifvetvis äfven i afsevärd mån beroende på lärare och dåtidens undervisningssätt. Vid historieundervisningen för adjunkten M Roth fordrades blott årtal och namn och tilläts inga svar därutöfver. När t.ex. han frågat: när slöts freden och hvar slöts den och på första frågan fått svar och på den andra likaså, och den tillfrågade äfven ville börja redogöra för fredsvillkoren afsnästes han med ett "svara på hvad jag frågat om". Naturligt fanns det äfven goda lärare, för hvilka man verkligen fick lära sig ämnet och äfven kunde få intresse.

SAMLARINTRESSET

Mitt samlareintresse tog sig redan under skoltiden uttryck. Främst genom samlandet av naturalier, ssm. ägg, däggdjurs- och fågelkranier, i sprit inlagda fiskar och reptilier, snäckor samt växter, och jag var en flitig botanist. Antalet "uppvisade", och i den tryckta växtförteckningen, som jag ännu bevarar, af vederbörande lärare verifierade växter uppgick till 450 st. -

Försommaren1867(?) gästade jag familjen Coyet på Sundbyholm i Södermanland och täflade vi - Salomon och Gösta C. - att samla så rikligt som möjligt af den intressanta sörmlandsfloran. Mot slutet af vistelsen der, skadade jag mig vid ett fall till marken under en lek, så att jag erhöll en ryggradskrökning, hvarföre min far, som då vistades i Strömstad, lät mig resa dit för erhållande af vård, och der blef det äfven rikliga tillfällen till samlande af växter och naturalier - hafsdjur av allehanda slag särskilt sedan jag vid ett rätt egendomligt uppträde hade gjort bekantskap med dåv. intendenten vid Göteborgs muséum, professor H.W. Malm, fick jag ej blott en god handledning utan, ock i synnerhet rikligt tillfälle till samlande. -

Saken tillgick sålunda. Vid en notdragning i närheten af min bostad vid hamnen, passade jag och äfven en del andra pojkar på att bland den medföljande tången etc. utplocka småfisk, krabbor, sjöstjärnor o.d. och kom jag dervid i vägen för en herre, som också var mycket intresserad och trodde att mitt plockande var blott af okynne, hutade åt mig, ville köra bort mig och gaf mig ett par örfilar. Vid min naturligtvis indignerade protest, tog han dock närmare reda på meningen med mitt plockande, och när han fick höra att det verkligen hade ett allvarsamt syfte, att samla, tog han reda på hvad jag hette och hvar jag bodde.

Så fort jag hemkommit omtalade jag episoden för min far och gick derefter att taga mitt reglementerade bad. Min förvåning blev ej ringa, då jag vid min hemkomst träffade professor Malm - ty det var han som hade örfilat mig - hemma, der han hade tagit reda på hvad jag samlat och alltså sett att jag verkligen talat sant. Vi blevo nu synnerligen goda vänner, jag fick komma till hans bostad, lära mig att preparera och konservera åtskilligt, fick följa honom på en del excursioner, ja, t.o.m. få blifva chef för en af honom utsänd expedition till Kosteröarna der jag under ett par dagars tid för hans räkning insamlade föremål med djupskrapning, af hvilka han skulle använda en del vid en föreläsning han skulle hålla till förmån för det nygrundade muséet i Strömstad.

Af duppletterna vid denna insamling, erhöll jag ett rikligt tillskott till mina samlingar. Vid denna expedition anförtroddes i min (en fjortonårings) vård den 9 årige Seth Kempe, som sålunda fick tillfälle att deltaga i den i allo angenäma utfärden till Kosteröarna.

Så lät min far tillverka en bottenskrapa, och dermed upphämtades åtskilligt, snäckor, krustacéer och div, lägre hafsdjur, som konserverades och artbestämdes af prof. Malm

Alla dessa samlingar, hvilka jag hade kvar i Örebro, inpackades i en låda för att föras till Hernösand och medförde densamma vid en resa under senare hälften av 1880 talet, men kom lådan aldeles bort på Ångf. Vesternorrland, med hvilken jag reste till Hernösand, och kom aldrig tillrätta.

I Strömstad var dagordningen, tidig frukost så vid 10 tiden segling med en liten båt - förare Kristian Jonsson - och så fiske hela förmiddagen. All fisk tillföll Jonsson. Hemkomst vid 1 tiden, så badning och middag. Eftermiddagen ofta segling i sällskap, utfärder o.s.v. -

Min far tillbringade regelbundet från början af 1860 talet, sedan han arrenderat ut Lidetorp, hvarje sommar till sin död i Strömstad, hvaraf han fann sig synnerligen väl. Några somrar åtföljdes han av min mor, andra af mig eller andra af syskonen - och ibland var han ensam.-

Sista sommaren, 1876, då jag slutat i Tyskland skulle jag, som under vintern lidit af ledgångsreumatism och hjärtfel, på hemvägen träffa honom i Strömstad för att der tillbringa någon tid och taga gyttjebad.

Jag for över Helsingborg, der jag gästade en Műnchenbekant, Auditör Sunnerdahl, och fick vi så veta att Strömstad brunnit samt erhöll samtidigt telegram att min far rest men ville möta mig i Göteborg. Så skedde, men som bostaden han hade förhyrt för hela sommaren ej hade brunnit och ej heller badhusen, så reste jag till Strömstad och började mina bad. Inom kort lemnade emellertid de få kvarvarande badgästerna staden, så att der blef skäligen trist, hvarföre jag packade min kappsäck och for tillLysekil der det var mer folk och trefnad. Hemresan togs sedan öfver Göteborg och Trollhätte kanal, då jag för första - och enda - gången fick se de storartade fallen, alltså långt innan någon industri hade stört eller gjort ingrepp i denna del af naturen.

Samlarintresset fanns hos mig alltifrån barndomen, och detta utöfvade bland annat den inverkan på mig, att jag blef van att se upp och göra iakttagelser, och jag har derföre i allmänhet icke blifvit beskylld för att gå fram sofvande, utan tvärtom.

Som pojke samlade jag frimärken, som jag dock alltid lemnade åt min far, hvilken ifrigt samlade, eller snarare tillvaratog sådana, med syfte, som han sade, att dermed tapetsera ett rum, vilket dock aldrig blef af. -

Så samlade jag mynt. Den lilla samling jag lyckades hopbringa, och som vi värderade till 12 kronor bytte jag bort till min bror Victor mot en enkel - huskvarnabössa. - Ej med min fars vetskap och medgifvande, ty dertill var jag ännu för ung - jag var visst 12 år. - När Victor hade fyllt 15 år fick han af min far en dubbelbössa med tillbehör, och var han då i egna och kanske än mer i mina en väldig jägare. - Första bytet, profskottet, blef en gråsparf, som sköts bakom ladugården vid Lidetorp. -

Någon storjägare blef aldrig min bror Victor. Deremot var han mycket intresserad af hästar, hvilket deremot ej var fallet med mig.

Båda dessa nyss nämnda bössor har jag kvar i min samling, och derjemte Pappas fina damascerade dubbelbössa med knallhattslås, (liksom de båda nyssnämnde) hvilken jag först åtskilliga år senare fick låna. -

Min far jagade ej så sent som jag kunde minnas, endast att han, hvad jag väl erinrar mig, en gång bland en svärm sidensvansar vid Lidetorp nedsköt fem stycken, som vi fingo hjälpa till att plocka upp. Hans vapensamling i öfrigt utgjordes af hans studentvärja, hvilken han använde då han var uppe i hofrättsexamen samt ett par pistoler, som visst hade tillhört min morfar, och som omvandlats till slaglås, samt lånats af min morbroder, sedermera öfverstelöjtnanten Georg von Axelson, då han deltog i den Svenska kommenderingen till Danmark under Dansk - Tyska kriget 1848, - Såväl värjan som pistolerna äro införlifvade med min vapensamling.

Efter den sålunda afyttrade myntsamlingen blef det naturalier som i synnerhet blefvo föremål för mitt samlarenit. Växter samlades flitigt och tillsammans med bror Victor samlades kranier af allehanda däggdjur och fåglar, af hvilka ett flertal skötos af oss eller på annat sätt tillvaratogs och skelleterades. Ormar, fiskar och andra lägre djur spritades. Först senare började jag att tillsammans med några andra kamrater Schillander, Hugo och William, samt Emil Göransson, stoppa upp fåglar och mindre däggdjur, samt samlade fågelägg. Vi tre bildade t.o.m. en förening med stora planer på ett såsmåningom blifvande stort, naturhistoriskt muséum. - Konsten att uppstoppa fåglarne var emellertid minimal och något mot mal verksamt insmörjningsmedel var ej åtkomligt, hvarföre dessa malbon - som fåglarne så småningom blefvo - måste kastas bort och stolta museitankar förintades.

Mitt intresse för växter och djur observerades af läraren i botanik och zoologi, Sädbom, och kom jag högt i hans gunst hvilket långtifrån kom alla kamrater till del. När i förra hälften av 1860 talet det nya läroverket byggdes, inreddes der ett rymligt muséum och öfverflyttades samt uppställdes de befintliga samlingarna på ett öfverskådligt sätt, och utökades kraftigt.

I det vid läseårets slut utkommande skolprogrammet förekom städse en noggrann förteckning öfver alla gåfvor och förvärf för skolan såväl bibliotek som samlingar, och många voro de, som satte in sin ambition och lilla fåfänga uti att få vara med i denna förteckning genom att söka lemna någon gåfva till samlingarne, - hvilka också derigenom erhöllo månget mer eller mindre värdefullt bidrag, som eljest kanske ej skulle hafva kunnat anskaffas.

Så vid mitten eller senare hälften av 1860 talet nödgades den förut förmögna brukspatron G. Löwenhjelm på Klockhammar sälja sin stora samling af konserverade fåglar till muséet - hvem som betalde samlingen om muséet eller någon mecenat känner jag ej, - och han hade förbehållit sig att sjelf packa upp och sätta upp samlingen, som var synnerligen rikhaltig.

I sina välmaktsdagar hade han t.o.m. på egen bekostnad utsänt en särskild person till Nordamerika för att samla för hans räkning och i denna nu öfverlåtna samlingen fanns derföre bl. annat äfven en mängd blott preparerade och torkade fågelskinn. - Huruvida dessa vårdats och sedermera fullständigt uppstoppats känner jag ej.-

Emellertid behöfde L. vid uppackningen och uppställningen ett biträde, och dertill blef jag anmodad af adjunkten Sädbom, hvilket beredde mig mycket glädje och tillfredställelse. Jag slapp ifrån lektionerna under flera dagar, behövde ej komma förrän kl. 9 på morgnarne o.s.v., och blef rätt mycket afvundad af kamraterna. Såväl härunder som eljest beflitade jag mig mycket att lära känna alla våra svenska fåglar och lyckades också rätt bra, åtminstone med dem som funnos i muséet.

När jag så 1869 öfvergick till tekniska elmentarskolan och alltså upphörde med de botaniska och zoologiska studierna, upphörde jag också att samla naturalier. Deremot fortsatte jag att besöka auktioner, erkannerligen bokauktioner och gjorde så ett och annat förvärf, så pass som de ytterst begränsade ekonomiska resurserna kunde medgifva. Under dessa auktionsbesök lyckades jag äfven förvärfa några värjor och sablar, som ännu finns kvar i mina samlingar.

Bland annat köpte jag vid ett tillfälle ett sockerskrin af trä, faneradt med alrot och ebenholtz samt försedt med silverbeslag - för 25 öre. Beslagen bröt jag loss och sålde till gamle guldsmed Hoffstedt för 50 öre, och hade gjort en fin affär. Lyckligtvis behöll jag skrinet och har så på senare åren låtit restaurera detsamma som är synnerligen värdefullt, då det är stämplat med Rosendal och alltså förskrifver sig från den berömda tillverkningen i Arboga. T.o.m. beslagen har jag låtit göra alldeles lika med de ursprungliga, hvilket jag hade väl i minnet. -

Något allvarligare samlande blef det ej af, af helt naturliga skäl.

Det blef först under min utländska vistelse och under umgänget med de många konstnärerna i Műnchen och beseendet af der befintliga muséer och samlingar, som jag fick upp ögonen för konsten och dess skönhetsvärden, och dermed följande sinnet för att samla såväl konst som antikvitetsföremål, gifvetvis med den stränga begränsning som ekonomien vållade.

En del taflor och skisser erhöll jag såsom gåfvor af mina vänner konstnärerna.

JAKT OCH SKYTTE

Det var under skoltiden som intresset för jagt, eller skytte vaknade. Under somrarne gjordes kortare eller längre fotturer, hufvudsakligast i botaniseringssyfte, men ofta var bössan med, och likaså under hösten och vintern var det ensamt bössan som var det intressanta. Någon ordentlig jagt var det ej fråga om. Hund saknades och likaså en handledning i ordnad jagt eller tillfälle att få följa någon äldre jägare. Och äfven har jag den uppfattningen att jagten omkring Örebro var skäligen klen och litet gifvande. Väl hörde man ordet söndagsjägare, men aldrig hörde jag att de fingo något, utan för oss pojkar, som ströko omkring med bössa, så gällde det småfågel och ekorrar, eller om vintern kramfågel. Det var ett stort fynd för min kraniesamling när jag å södra ladugårdskogen fann hängande i ett träd ett räfkadaver, som efter afpelsningen fått hänga kvar. Skallen anammades för mina samlingar.-

Äfven i Vermland, å Lidetorp och Degernäs var det klent med jagten, och så var det nog lite hvarstans i Sverige under 1860 talet. Jagtvård fanns ej och 1864 års jagtstadga hade ännu ej hunnit att verka. Det gällde blott att söka komma åt så mycket som möjligt, och derföre var lockskytte å skogsfågel det mest gifvande och praktiserade jagtsättet. - Bulvanskytte förekom äfven. Jagträtten respekterades föga.

Sommaren 1871 var jag inackorderad vid Lidetorp, hvars arrendator G. Elzvik var mycket intresserad jägare. Jag gick nog omkring med bössan, men var det enda matnyttiga jag lyckades öfverkomma en skogsdufva. När harjagten började var jag med, fick äfven se och skjuta bom på en hare - den enda som hundarne fingo upp i de harfattiga markerna. -

Året derpå var jag vid Mölnbacka hos min svåger Gripenberg, och der lyckades jag få skjuta en hare - den första i mitt jägarelif. -

En episod som tilldrog sig 1864 eller 65 då bror Victor och jag var innackorderade vid Degernäs, vållade honom en viss förtret. Han och kusin Teodor voro några kvällar ute och lågo på lur i en ärtåker för att skjuta vilddufvor, och lyckades Teodor fälla en, samt var deröfver mycket stolt. Så hände det att en häst bröt benet af sig, leddes till skogs och sköts samt slagtades, dervid Victor, kusin Göran Strokirk och jag voro tillstädes. Så upptäcktes en större fågel i ett träd, Victor tog en trädgren och kastade med resultat af träff och att fågeln föll död ned, dervid det befunnes vara en vilddufva som var alldeles fullproppad i kräfvan med ärter, hvilket torde förklarat hennes tröghet och ömtålighet för kastet. Nu skickades Göran hem efter Victors laddade bössa, dufvan lades upp på en mindre gran och fick ett skott, samt utgafs sedan som som Victors jagtbyte, för att han skulle vara lika styf som Teodor. Göran och jag afgåvo tysthetslöfte om huru det i sjelva verket gått till. Men när Teodor skulle undersöka hur skottet hade träffat, befanns fågeln sakna all skottskada - påskjutningen hade helt enkelt resulterat i en klar bom - och då Göran ansattes omtalade han hur det gått till, och Victor fick mycken smälek, och hans jägarära fick ej den höjning som han afsett och hoppats.

Någon jägare blef jag ej under min skoltid och då jag sedan omedelbart for till Tyskland för att studera, blef det än mindre något tillfälle till jagt. Först efter min hemkomst blef jag under min Skaratid i tillfälle att skjuta några rapphöns förutom kråkor, och i Vesterås deltog jag i harjagt, om än med ringa framgång. Jag hade dock läst rikligt med jagtlitteratur, var god målskytt gevärkännare, så att jag var en så att säga teoretisk jägare. -

Vid den tiden voro bössorna av mycket ojemn kvalité och gifvetvis bidrog mycket till denna ojemnhet de godtyckliga laddningarne, som bestods mynningsladdare, hvarföre det var af stor vigt att profskjuta sina bössor. Om de goda jagtvapen och den tillförlitliga ammunition som nu erbjuds jägare hade man då knappast en aning. - Målskjutning, äfven med hagel och på rörligt föremål, uppkastning o.s.v. spelade då i jägares kretsar en stor roll. Målsjkutning med kulgevär, var ju gifvetvis en än högre konst, och när så skarpskytteidén i början af 1860 talet tog fart, förde den en målmedveten skjutning på tafla med sig.

De nya armégevären, framladdare konstruerade af Wrede, voro för den tiden af hög kvalité.

Man sköt mot 10 ringad fast jerntafla på 600 fots afstånd och i stående ställning. Så fort jag kom in i tekniska skolan, 1869, på hösten, inskref jag mig i Örebro skarpskyttekår och deltog följaktligen i skjutöfningarne, särskilt i frisskjutningarne, då jag fick låna gevär af någon god vän. När jag så på hösten eller efter sommaren 1870 lyckats erhålla som pris ett af de nyantagna remingtongevären, var jag mycket stolt, och föranledde detta min far att låta mig jämte öfriga skarpskyttar resa till stora pristäflingarne i Stockholm som jag då fick besöka för första gången. - Skjuttäflingarne vid dessa rikspristäflingar, voro dock ganska formativt ändrade. Jag vill minnas, att det gällde 5 skott med event. särskjutning, och fick man under de dagar som var anslagna till täflingar välja när det bäst passade. Jag gick och sköt upp saken och uppträdde mer som åskådare för att vänja mig vid den oro och oreda som herskade vid skjutplatsen, men när det så led mot de sista dagarne måste jag till att skjuta, men då var det så dåligt väder med stark blåst, att första skottet blef bom, andra, då jag höll på sidan mitt emellan prick och kant, blef en 5:5 och när jag till sist höll i venstra kanten fick jag äntligen en prick ; de återstående 2 skotten kunde ej, fastän jag nu skjutit in mig, rädda situationen, utan jag fick resa hem med lång näsa.- Högsta priset utgjordes eljest av 1000 kronor, vilket ansågs oerhört högt. När detsamma 2 eller kanske 3 år tagits af samma person, en gevärssmed från Eskilstuna faktori, bestämdes att samma person ej skulle få täfla och kunna erhålla detta pris mer än en gång.

Resan till Stockholm, som skedde med ångbåt, var mycket billig för skarpskyttarne, och var för mig gifvetvis mycket intressant. -

För öfrigt deltog jag i skarpskytteöfningar och utmarscher och avancerade till Korpral, samt erhöll 2a skyttegraden hvars emblem, axelklaffar, af blått kläde med 2 guldränder och Örebro vapen i en förgylld knapp, jag ännu har bevarad. -

Genast i början af skarpskytterörelsen hade min far inskrifvit sig i kåren och hade som märke en förgylld messings - spetskula att bära som berlock - och äfven denna har jag kvar i min ego. Något eget gevär skaffade han emellertid ej!

Bland pris som jag vid prickskjutningar erhöll, erinrar jag mig, förutom det nyss omförmälda remingtongeväret, en skarpskytterensel och en jagtknif med skulpterat skaft (som jag ännu har i behåll). Vid dessa prisskjutningar gällde det aldrig penningpris utan inköpta eller skänkta lämpliga föremål.

Enär å banan blott fanns en tafla, och markörerna efter hvart skott skulle springa fram, markera och öfvermåla träff - fläcken å taflan, gick det ej så synnerligen fort, utan täflan drog ut hela dagen, men ingen otålighet förspordes. Taflan var svart med hvit prick, och alltså lätt synbar, men var den gifvetvis äfven rätt beroende af solbelysningen.

Sedan jag lemnat Örebro kom jag gifvetvis bort från skarpskytterörelsen, var visserligen under Vesteråstiden med vid någon målskjutning, men först sedan jag i mitten af 1890 talet (1894) varit med om att bilda Hernösands skyttegille kom jag på allvar med i den nya skytterörelsen. -

Deremot uppöfvade jag mig att skjuta med remingtonstudsare på rörligt föremål neml. flygande sjöfågel, särskilt storlom, der jag nedlade mången af dessa ståtliga fåglar i flygten. Det slumpade sig så, vid en dylik jagtutfärd, att jag sköt tre lommar i flygt, hvaraf alla tre träffats i hufvudet, så att de omedlbart dödades - lommen är eljest mycket "hårdskjuten" - och så kallades detta sätt att träffa för "det Strokirkska patentskottet", oss jagtkamrater emellan.

Af de många lommar jag sköt, tillvaratog jag skinnen af en del och lät bereda dem, samt eger en vacker salongsmatta förfärdigad af de hvita lom - bakarne. Af de fina halsskinnen har min hustru fått ett vackert hatt -garnityr. -

HANTVERK OCH LEKAR

Jag var från barndomen mycket road af allehanda handarbeten såsom snickning, metallarbeten o dyl. Och uppmuntrade min far, som själv var mycket "händig", dessa anlag, genom att skänka mig en del verktyg. Så fick jag taga lektioner för en yrkessvarvare, Skoglund, och fick i ordningställa en egen svarfstol, till hvilken jag erhöll min fars från undomen bevarade svarvjern.

När jag så öfvergick till tekniska skolan, fick jag särskildt tillfälle att utveckla dessa anlag, och erhöll jag också för jemnan högsta betyget i verkstadarbete, A. Jag tillverkade dervid åtskilliga föremål till mitt personliga bruk, såsom skridskor af flera konstruktioner div. arbetsverktyg samt till sist en velociped enl. dåtida konstruktion med massiv jernställning, tramporna på framhjulet och hjulen af trä. Förskräckligt tungtrampad och otymplig. Jag fick dock ej tillfälle att åka mycket på den ty jag fick den färdig först samma sommar jag slutade tekn. skolan, och på hösten 1872 reste jag till Tyskland. Visserligen medtogs den till Skara 1877, men der blef han af en bekant snart sönderkörd, och såldes när jag 1879 lemnade Skara. - Först 1887 blef jag åter egare till en modern velociped.

Min färdighet i metallarbeten kom mig sedermera väl till pass, när jag skulle putsa eller iordningställa föremålen i min vapensamling, och gifvetvis har den i mycket varit till gagn vid de praktiska laboratoriearbetena, dervid det jemväl gällt att blåsa glas och i ordningställa kemiska apparater och instrumenter af allehanda slag, -

I allmänhet har jag kunnat inbespara många utgifter till hantverkare för lagning af diverse föremål, för uppspikande och uppsättande af taflor, bra lås och nycklar o.dyl., som en del personer, som sjelfva ej äro "händiga", måste underkasta sig.

Gör man en sak sjelf får man det också så som man helst vill hafva det. "Sjelfdräng är bästa dräng", lyder ordspråket, och detta har jag ofta tillämpat, i bland kanske i för stor utsträckning, i det att jag ej velat besvära andra med saker och göromål, som jag sjelf kunnat ombesörja.

Med denna tankegång har jag också velat uppmuntra mina söner att sjelfa ordna och sköta om saker och ting och ej blott lita till andra, och har också till dem lemnat verktyg och dyl. för att de skola kunna reda sig. -

Tidigt lärde jag mig simma. Redan vid 8 års ålder hade jag sjelf kommit så långt att jag kunde hålla mig uppe. Öfningarna och baden förekommo i Örebro gamla badbasäng som var förlagd i Svartån, nedanför gamla gästgivaregården, väster om kyrkan. Sedermera byggdes i förra hälften af 1860 talet det nya badhuset med torn och trampolin och två bassänger, den ena för simkunniga, den andra för icke sådana.

Här öfvades simning och hoppning och promoverades kandidater och magistrar i simning, och sökte litet hvar att öfva sig i allehanda konster. I hoppning kom jag icke långt, men jag var styf dykare både hvad längd - och djup beträffade. Några regelrätta öfningar till kandidaten eller magistern blef det emellertid ej för mig beroende på, att jag i regel var frånvarande från Örebro under sommaren.

Sedan jag under vintern 1868 - 69 haft reumatisk feber och fått hjärtfel, var det också slut med mina dykningar och jag fick iakttga stor försiktighet med mina kallbad. Såsmåningom blef det dock bättre, och jag minns huru jag i förra hälften af 1870 talet under min Műnchenervistelse och besök vid Leoni vid Starnbergersee, förvånade tyskarna, som voro klena simmare, med mina simkonster af allehanda slag. Likaså då jag på eftersommaren 1875 passerade Nizza på väg till Frankrike och badade i hafvet, blef jag förhindrad att simma ut, emedan de ej trodde mig vara tillräckligt simkunnig.

Skridskoåkning var ett vanligt vinternöje, och kunde då för tiden med de tidigare vintrarne äfven förekomma utan större svårigheter. I regel var det barvinter rätt länge, och sedan hände det ofta att sedan snö kommit, vattnet steg och sedan frös till, så att det blef glanskis utefter åkanterna. Sedermera ordnades det i regel alltid skridskobana, der man mot lindrig afgift fick svänga sig. Denna brukade ligga antingen ofvanför storbron, mellan teaterhuset och Ekströms källare, eller mellan slottet och husarstallet. Under ett antal år hölls banan af en person vid namn Sundling.

Innan någon studerande vid Carolinska skolan fick begifva sig ut på isen, skulle tillstånd lemnas af rektor som profvade isen genom att hans dräng fick med yxhammare slå i isen för utrönande af tjockleken och styrkan af istäcket.

År 1864 d. 4 november, samma dag som 50 årsdagen af Sveriges och Norges union firades, hade också tillstånd lemnats att åka skridsko, men blott mellan Ekströms källare, teatern, storbron och Sahlfeldtska holmen, och området vimlade af folk, - jag var naturligtvis med. Men så fick jag se personer komma åkande uppifrån ån, och som der såg ut att vara rymligare, skulle jag dit, naturligtvis tvärtemot det lemnade tillståndet, och jag styrde genaste vägen, utan att observera att de andra åkarna höllo sig tätt utmed Sahlfeldtska holmen, och så låg jag der ett tu tre i plurret.

Utaf farten kom jag först under den tunna isen, men simkunnig körde jag genast upp, också underhjelpt af den motgående strömmen som hejdade min fart. Men isen kring kanterna av vaken voro för svaga för att direkt komma upp, hvarföre jag blev tillropad att hålla mig stilla, en person - typograf vid namn Hammarström, lade sig och kröp ut på isen slängde iväg sin rock, så att jag nådde den, andra personer halade i honom, och så drogs jag upp. Saken väckte genast stort uppseende och ryktet spreds att jag hade drunknat. Jag sprang genast hem och fick torrt på mig, så att då mina föräldrar, som bevistat minnesgudtjänsten i kyrkan och på hemvägen fingo höra rykten om mitt äfventyr, fulla af oro hemhommo, var jag åter pigg och kry som om ingenting hade händt.

Året derefter gick en skolgosse (Melander?) ned sig på samma, vid första isläggningen till följd af strömdraget, alltid osäkra ställe. Han kom emellertid med fart uppifrån och fördes ögonblickligen utan att hinna gifva ett rop från sig, af strömmen under den fasta isen, och omkom. Först vid islossningen på våren återfanns liket, oaktadt genast igångsatta energiska försök. -

Någon särskildt styf skridskoåkare blef jag ej, utan gjorde de vanligare skridskokonsterna. Skridskorna voro under 1860 talet i allmänhet mycket enkla, med raka jern, tvärhuggna baktill och fästade i trä, som med korslagda remmar och bakkappa af läder fästades vid foten. I enklare fall snördes de med snören, som genom vrickning med en träpinne spändes. -

När så den amerikanska skridskokungen Jackson - Haines uppträdde i Stockholm, blef det en revolution i skridskoåkningen, särskilt konståkningen, och ett och annat par af de moderna skridskorna visade sig äfven i Örebro, särskilt bland der studerande Stockholmare, hvilka i regel voro styfva skridskoåkare.

Stundom voro isförhållandena sådana att man kunde företaga längre utfärder, dels uppåt ån, ända till Carlslund, och dels, fast mera sällan utåt Hjelmaren. Häråt kan jag blott erinra mig hafva varit på skridskor en gång, tillsammans med min bror Victor och några andra, äldre ynglingar. -

Stundom förekommo s.k. "skenor" d.v.s. en sorts långa löpskridskor, afsedda för sträckåkning, och var det företrädesvis Vermlänningar som egde sådana.

När gatorna började blifva snöfria på våren började man "slå sälta". Det var i synnerhet på platsen framför Husar-officerskasernen och Landshöfdingens slott, invid Carolinska skolan, äfvensom den stora gården mellan de bägge skolhusen och gymnastiken som detta spel bedrefs, och var det de äldre skolgossarne som började, så att platsen var upptagen för de yngre, som fingo söka sig andra platser och först efter någon tid, när den första ifvern hos de äldre svalnat, fingo komma dit.

Dels speltes "sälta" och dels "tre man i ränna", när man ej var så många. Vid denna tid mötte man allt emellanåt skolgossar försedda med "sältträ". Bollarne voro sydda af sämskade skinnlappar, svarta o hvita eller röda och hvita samt fyllda med nåthår. Men stundom tillverkade man sina bollar sjelf, och var den då hårdare, mera elastisk och ansågs bättre. Dessa senare bollar erhöll en kärna af kork, eller allra bäst en kautsjukbit hvarpå nystades hårt finare snören, segelgarnsstumpar m.m. tills den fick önskad storlek och fick då ett lämpligt öfverdrag. Hade man en snäll syster, kunde hon virka ett öfverdrag, helst i granna färger.

Med dessa mera omsorgsfullt tillverkade bollar kunde man också hafva utsikt att slå längre, högre och vackrare "lyror" än med skinnbollarne, hvilka snart blefvo lösa och slappa. Dessa tillverkades af hanskmakare, exempelvis Rejmers.

När så våren skred framåt, gjorde man utfärder till Reträtten, der man plockade blåsippor, helst i sällskap, - de äldre skolgossarne gerna med flickor från Risbergska flickskolan i f.d. Widestrands gård vid Norra Smedjegatan, det s.k. klostret (namnet derföre att helpensionärerna kallades nunnor).-

Jag och några likasinnade hade gerna bössan och portören med för att skjuta småfågel, och samla växter, fågelägg och snäckor (med molusker). Färderna utsträcktes så småningom åt andra håll och på längre distanser, men kunde under terminen ej utsräckas i önskvärt omfång, emedan man ju ej hade någon hel dag till förfogande, enär lof från skolgudstjänsten ej kunde erhållas.

DJUR

Vid ett tillfälle hade min bror Victor lyckats byta sig till en lefvande ekorrunge som vi togo under uppfostran och som blef mycket tam, så att vi af honom hade mycket nöje. Han fick en bur med rörligt "hjul" men hölls i regel ej instängd i buren utan hade utvalt en särskild rock - kavaj - i hvars ena ficka han hade bäddat med bomull, och der han helst hade sin sofplats. Eljest fick han vistas fritt i rummet, der han gerna äntrade i gardinerna upp till gardinbrädan dit han i synnerhet tog sin tillflykt när han misstänkte någon sorts fara. Hans föda utgjordes hufvudsakligen af mjölk och bröd samt några extra läckerheter nötter och mandel, men måste dessa senare alltid först afsmakas så att inga bittermandlar medföljde, enär sådana voro ytterst giftiga för dessa djur.- Äfven plockades ibland gran- och tallkottar, hvari han var särdeles förtjust, men medförde dessa den olägenheten att han skräpade ned onödigt mycket vid deras förtärande. - Han blef mycket tam och var synnerligen lekfull, hvarför han blef allas favorit. Okynning kunde han dock vara, emedan han stundom pröfvade sina tänder på ett rätt obehagligt sätt. Särskilt blyertspennor, lemnade han aldrig oskalade, men äfven i böcker o.dyl. fanns ofta märken efter tänderna.

Vårt skåp med naturalier måste hållas väl tillslutet för honom, emedan korkarne på spritinläggningsflaskor och burkar voro synnerligen tilldragande, dervid måhända sjelva spritdoften var för honom det tilldragande.

Ekorren var så tam, att jag ibland tog honom med mig ut till staden, då han satt på min axel till stor förvåning för mötande personer, Han lystrade väl till sitt namn "Kurre". Det hände äfven att jag tog honom med till skolan, då han låg i min ficka, men under lektionerna för säkerhets skull instängdes i bordslådan.

När Victor for utomlands, till handelsinstitutet i Rostock fick jag helt öfvertaga Kurre. Till sist bortskänktes han till familjen Rahlén, der det fanns många barn, som hade roligt åt honom. Han dog genom att af oförsiktighet han blivit trakterad med bittermandel.

Jag var såsom stor djurvän, mycket intresserad af att tämja vilda djur; och har under årens lopp haft åtskilliga sådana, som jag lyckats få mer eller mindre tama. När jag var vid Sundbyholm fångade jag en vuxen skatunge, som jag höll tjudrad och födde med metmaskar och gröt. Den hann dock ej blifva tam innan jag reste derifrån, hvarför han aflivades. - Under min Skaratid hade jag en stor bur i trädgården med 6 à 8 tama ekorrar, deraf i synnerhet en blef så tam att han i likhet med "Kurre" fick följa med ut i det fria. En kull räfungar köpte jag, men det blef svårt att föda dem, då ekonomien ej tålde vid att köpa färskt kött åt dem. Jag afskilde derföre en, som jag kopplade vid en hundkoja och sålde de öfriga 4 ungarna till en uppköpare af dylika för export till England.

Efter några dagar hade den kopplade räfungen, som ej visade ringaste tecken till att blifva tam lyckats slita af kopplet och rymma med kvarsittande halsband. - På vintern efteråt lärer en räf med halsband blifvit skjuten i närheten af Skara, möjligen samma räf. -

En hare hade jag tillsammans med föreståndaren för Kemiska stationen i Skara O. Nylanders kaniner. Dessutom uppfödde jag en kull kattuggleungar och en ormvråk. Uggleungarna föddes med affall från veterinärinrättningen, och voro de så glupska att man kunde stoppa i dem kött till de ej kunde få ihop näbben, hvarefter man tog dem i benen, vände upp och ned på dem och skakade ut det öfverflödiga köttet, som de genast voro färdiga att förtära. - Vråken blef besvärlig att hålla med kött, hvarföre han återfick friheten och flög sin väg. Ett par dagar derefter kom en bondpojke och bjöd ut till salu en lefvande vråk, som han hade fångat, men då det befanns vara vår gamle vän, reflekterade vi ej på anbudet, hvarvid pojken som blifvit betydligt klöst vid infångandet, med ursinne kastade honom ifrån sig.

I Äland vid Tomtebo, nära Härnösand infångade vi för några år sedan en kråkunge som sedan blef mycket tam, så att han fick njuta sin fulla frihet under det vi bodde hos Wiborg´s. Han lydde tillropet Kajsa, och hade vi rätt roligt åt hans upptåg, om ock ej alla grannarne - sommargästerna, - hade samma åsigt på grund af Kajsas närgångenhet, när han exempelvis hann att göra rent på det å verandan hos bankdirektör Wallmarks dukade frukostbordet, innan vederbörande själva hunnit dit.

När vi så skulle flytta in till staden skickades Kajsa till Skansen, men försvann snart derifrån antagligen tillmötesgående det för dylika f.d. i fångenskap hållna vilda djurs öde, att på grund af sin oräddhet blifva ihjälslagna af det stora rofdjuret: menniskan.

Min första hund var en brun och vit pointertik, lydande namnet "Donna", som jag köpte 1885 på auktion efter aflidne förste landtmätare N. Brandell i Hernösand. Donna var mycket illa uppfostrad, eller rättare inte uppfostrad alls, hvarföre hon vållade mig mycket besvär; men vi blefvo till sist mycket goda vänner, och då hon till sist dog, jag vill minnas i valpsjuka, sörjde jag henne mycket, så att jag dröjde rätt länge med att skaffa mig någon ny hund.

Nästa hund var en blandning af duncker stöfvare o byracka, men blef så småningom en utmärkt stöfvare. Hunden hette Jäger, men fick vanligen heta "glosen" på grund af sin glosögdhet.

Ungefär samtidigt erhöll jag som present af v. häradshöfding Engelbrecht ett par valpar af smålandsras, och blefvo dessa med tiden ett par mycket goda stöfvare.

Så skulle jag hafva en fågelhund och köpte för 200 kr. en sådan, pointer från Skåne, men vid ankomsten till Stockholm, uppgafs han hafva rymt, och jag fick aldrig se skymten af honom, oaktadt annonsering m.m. Antagligen hade han blifvit stulen på vägen. Försökte få ersättning af jernvägen, men fick i stället betala den tillsatta kompromissnämnden. -

Så fick jag en annan pointer, Lej svart och vit, och hade vi mycket trefligt tillsammans på ripjakterna. Han var synnerligen from och snäll, samt familjens favorit. Dog af kräfta i njurarne. - Så köpte jag en hund Dean (Din) som var synnerligan väldresserad, from och snäll samt god jagthund. Han stals, fördes uppåt ångermanelfven, blef enl. telefonmeddelande tagen i Kramfors, men påträffades sedan öfverkörd af tåget vid Ramvik. Som jag i samma vefva måste resa söderut, kom jag aldrig i tillfälle att utreda hela historien.

Sedan skaffade jag mig en ny fågelhund vid namn Tom. Det var en stor, kraftig, vacker gul och vit pointer, som vid hundutställning eröfrat 3:e pris, och som jemväl var en god jagthund. Jag köpte den af Carl Kjellberg , som - efter hvad jag sedermera erfor - ej var nöjd med honom på grund af hans vresiga lynne.

Detta tog också en ände med förskräckelse i det att han bet min yngste 2 årige gosse Carl-Gustaf på ett ohyggligt sätt o ansigtet, dervid endast en lycklig slump fogade det så, att ögonen ej blefvo skadade. Kinden blef så genombiten att den måste hopsys både utifrån och inifrån. Han hade länge fula ärr i ansigtet men dessa hafva så småningom utplånats.-

Naturligtvis kunde jag ej behålla en så opålitlig hund. -

Några uppfödningar af fina pointervalpar misslyckades till följd av valpsjuka, det största hindret för uppfödande af hundar i stad.

Den ena valpens (en son af den berömda Blixt, tillhörig grosshandlande J. E. Frykberg, och som jag erhållit vid utlottning inom Pointerklubben) död, var förenad med ett tragikomiskt äfventyr. Valpen var nästan fullvuxen då han dog, men till följd af sjukdomen utmagrad och med kroppen täckt af sår. Kadavret stoppades i en säck och mjölkbudet från Myran (min svärfaders landtegendom vid Hernösand) skulle medtaga denna och begrafva den - det var under vintern - jag vill minnas i december månad. Mjölksläden, med säcken bakpå, for sedan till Hamberg, men i mörkret då den var obevakad, passade någon långfingrad individ på att stjäla densamma, antagligen under förhoppning att sålunda komma åt någon kalf- eller fårkropp, hvilket man på grund af säckens yttre utseende kunde förmoda utgöra innehållet. Mjölkbudet undslapp allt vidare besvär med begrafningen, hvilket nu blef öfverflyttat till den på en lättförvärfvad kalfstek grundligt lurade tjufven. Det hade varit värdt penningar att få se tjufvens min vid säckens öppnande, och säkert är att han nog nedlade en viss omsorg att utplåna spåren efter sitt "misstag". -

Den sista hunden jag egde var en liten vacker stöfvaretik af Dunkerras, som jag köpte i Tåsjö 1908. Det blef en rätt god jagthund, men de senare åren fick jag ej mycket tid till jagt, så att hon - Freja - blott blef hemmahund, tjock och omöjlig och när sedan gikten kom måste hon aflifvas 1915. -

Jag har alltid varit stor hundvän, och gerna "bekantat" mig med mötande hundar. Också dessa hafva väl förstått mig så att jag aldrig blifvit biten af någon hund, oaktadt jag, utan betänkande tagit hand om nya eller främmande hundar. I viss mån har detta mitt förhållande till egna och andras hundar gjort att jag vid gemensamma jagter i regel hade lättast att vid jagtens afslutande eller eljest lyckades bäst med att "taga in hundarne".

Förutom förestående hundar har jag äfven egt åtskilliga valpar, som jag sökt föda upp, men misslyckats företrädesvis på grund af mellankommen valpsjuka, som angripis valparne med dödlig utgång. Äfven några totalt misslyckade hundköp har jag varit utsatt för. -

Af konservator Doktor G. Koltthoff fick jag i present en stöfvarevalp, fallen efter hans bästa stöfvare. Jag inackorderade valpen hos agronomen Victor Karlsson å Gårdnäs för att han skulle undgå den riskabla valpsjukan i Hernösand. Så en vacker dag sprang valpen bort och förblef borta oaktat annonsering och efterlysning i kyrkorna. Antagligan hade den vackre stöfvaretiken blifvit stulen och event. försåld på någon från orten aflägsen plats.

JAGTVÅRDSFÖRENINGEN

Mitt egentliga jägarelif började sedan jag blifvit bofast i Hernösand, och kan i viss mån stått i samband med mitt arbete i Vesternorrlans jagtvårdsförening, der jag blef sekreterare 1885.

Föreningen som hade bildats af Landshöfding Treffenberg med hans blifvande måg Frans Kempe som sekreterare började försvagas, med svårigheter att få sekreterare, jagtchefer o.s.v., hvarföre Landshöfvding Ryding, som blifvit ordförande efter Treffenberg beslutat att omorganisera föreningen år 1887, hvarvid föreningen fick en fast och god ekonomi, som utgjort grundlaget för dess säkra fortbestånd.

Så uppgjordes i Nov. 1888 arrendet af jagträtten å Ulföarne, på Kronofogden J.O. Domeijs förslag och med honom som förmedlare. Så i början af November foro vi på en särskild båt - Landshöfding Ryding, Jernhandlare Jeanson o jag till Ulfön, der Kronofogde Domeij och Veterinär P. Dillner från Örnsköldsvik mötte. Gubbarne sammankallades och medan landshöfdingen och kronofogden underhandlade och skrefvo kontrakt pröfvade vi tre andre jagten, som till sist gaf en hare till resultat. Sedan förde ångbåten Örsköldsviksborna till Strengöarne, derifrån de hade lägenhet hem och vi andra for till Hernösand.

Villebrådstillgången var till att börja med mycket klen, men förbättrades så småningom. Men först sedan en särskild anställd, sakkunnig jagtvårdare söderifrån anställdes blef det någonting riktigt af. Der kunde så under några år skjutas intill 600 harar årligen, tills den nya jagtlagen 1912 utfärdades och med sitt olycksaliga saxfångstförbud omöjliggjorde räfvens efterhållande.

HERNÖSAND

Efter 4 års afbrott fortsätter jag nu, återigen i Storlien, dessa anteckningar ur minnet. 1923

Mycket har förändrats i mina förhållanden sedan jag började och efter ett långvarigt afbrott nu åter fattar pennan. Jag har förlorat min goda trofasta maka, och står nu med mina tvenne kära söner ensam i lifvet.

När jag i April 1883 kom till Hernösand var Betty ännu ej fyllda 12 år och det var först på sommaren samma år jag, utan att vidare fästa mig vid den, som jag dock iakttog, lifliga unga flickan, i Hambergska familjen, der jag snart kom att umgås, gjorde hennes bekantskap. -

Jag kom så småningom med och i umgänge hos Hernösandsfamiljerna, och då Hambergs var en af de gästfriaste, kom jag särskildt genom Nils Hamberg med vid tillställningar såväl å det trefliga landstället Myran, ett par kilometer från staden, som i våningen i stora huset vid torget.

Hos Landshöfding Rydings, som jemväl utöfvade stor gästvänskap, träffades de Hambergska ungdomarne.

Tiden gick. Jag deltog flitigt i damklubbar (å St. Petri Logen), enskilda tillställningar, allmänna baler, utfärder etc, och öfverallt var Betty med, sedan hon vuxit upp till en vacker, treflig, allmänt omtyckt ungdom.

Så förlofvade vi oss i september 1896 och då ingen anledning till en lång förlofningstid förelåg egde vårt bröllop rum d. 12 Juni 1897, enl. gamla, goda sedvänjor.

Svesexa egde rum för mig och dåv. stadsarkitekten Albert Thurdin, hans bröllop gick af stapeln några dagar före vårt.

Vigseln förrättades af komminister(?) Kjellander i Hambergska våningen, stor uppvaktning af tärnor och marskalkar, bland de förra mina systerdöttrar Julie Gripenberg och Hedvig Geete, sedan stor bröllopsmiddag.

Dagen efter lunch på Myran och tredjedagen hade vi anordnat utfärd med förhyrd ångare till den natursköna Häggviken, der medförd middag serverades i det gröna under det härligaste reseväder, och så på kvällen hemresa till Hernösand. Efter några dagars festande i Hernödand företog vi tillsammans med Julie och Hedvig en kortare bröllopsfärd uppåt Ångermanelfven och nedför Indalselfven till Sundsvall der vi skildes från flickorna.

Något senare företogo vi vår egentliga bröllopsresa till Jubileumsutställningen i Stockholm. Min Broder Victor hade med stor vänlighet ställt sin våning i Edelstamska huset till förfogande, under det att han sjelf var på resor.

FAMILJELIF

- Under förlofningstiden, på senhösten, reste Betty och jag till Stockholm, Ådö och Carlstad för att Betty skulle få lära känna slägten, och blefvo vi väl mottagna af alla, och grundlades en fast vänskap mellan Betty och hennes nya slägtingar.

- Under vistelsen i Stockholm 1897 - jag vill minnas vi voro der i omkr. 4 veckor, besöktes utställningen flitigt - såsom medlem af vår läns- utställningskommitté hade jag fritt tillträde - och gjordes flitiga utflygter till Drottningholm, Gripsholm, Skokloster, Ådö o.s.v.

Vår bostad i Hernösand blef min tjenstebostad af 4 rum och kök i Cederlundska huset där Kemiska stationens lokal var förlagd, utökades med ett rum, som förut varit upplåtet till bostad åt min assistent Apelgren, men som ej begagnades af honom sedan han gift sig. -

Sjelfva påskafton, eller snarare natten efter påskafton d. 9 April 1898 föddes vår son, som i dopet erhöll namnet Carl Gustaf Evert.

Den bostaden omgifvande parken eller trädgården blef för honom gifvetvis en härlig lekplats under de första barnaåren och än mer blef detta fallet när i öfre våningen efter General Tolls, följande året inflyttade den nye lasarettsläkaren Fritz Kaijser med fru, hvilka egde en med vår Evert jemnårig flicka, egande namnet Helene, men vanligen kallad "Pullan". Dessa blefvo trofasta lekkamrater, som emellanåt kifvades och dessemellan voro de såtaste vänner både i ont och godt. -

Emellertid hade Hushållningssällskapet beslutat bygga eget hus bland annat för att deri inrymma sin egen våning med expedition och för att anordna en tidsenlig lokal för Kemiska stationen och frökontrollanstalten.

För att dessa institutioner måtte erhålla så tidsenliga och lämpligt inredda lokaler, som läte sig göra erhöll jag af Hushållningssällskapet ett reseanslag för en studieresa till div. kemiska laboratorier i in- och utlandet, och företogs denna resa under senhösten 1902. Derunder hade jag tillfredställelsen att få resa i sällskap med Betty, under det att Evert var väl omhändertagen af morföräldrarne och sin moster Dora.

Vår resa gick till Stockholm, der vi skildes, under det att Betty for till Helsingborg för att helsa på sin bardomsväninna Sigrid Ryding, gift med v. häradshöfding Rickard Hägglöf. Jag besökte på resan Örebro, Jönköping och Alnarp, hvarefter vi råkades i Helsingborg derifrån vi gemensamt reste till Köpenhamn, Tyskland och Schweiz, der en hel del laboratorier och frökontrollanstalter besöktes. Ej minst intressant var att återse Műnchen efter 20 år, sedan jag sist varit der 1882. -

Visserligen minskades resans behag af att den företogs vid en årstid så sen som i November och början af December, hvarjemte den måste forsceras väl starkt, så att, isynnerhet Betty, stundom var alldeles uppgifven af trötthet. -

Vi återkommo emellertid friska och krya i början af December och voro snart åter inne i vårt arbete och hemlif.

Vår lille Evert hade under vår bortvaro haft påssjukan, men detta hade man ej velat underrätta oss för att vi ej skulle blifva oroliga, och vid vår hemkomst var han pigg och kry.

När bröllopet skulle stånda måste gifvetvis åtskilligt ändras och ordnas i den gamla ungkarlsbostaden. De samlingar af allehanda slag jag egde måste gallras, vissa nya möbler anskaffas o.s.v.

De stora samlingar af allmogesaker, snidade selkrokar lokar, klappträn, mangelbräden, etnografiska och arkeologiska föremål af allehanda slag m.m. öfverlemnades till länsmuséet som sedermera fick lösa dessa för en ringa penning efter gjord värdering. En sådan verkstelldes af sedermera riksantikvarien Bernt Salin, men blef han sjuk, så att han lemnade aldrig värderingsinstrumentet från sig, hvarföre statens landtbruksingenjör Axel Palm, som under tiden blifvit intendent vid historiska museiafdelningen gjorde en ny värdering och godkände jag denna oaktat deras ytterst låga värden, i allmänhet afsevärt lägre än mina inköpskostnader.

Jag ansåg mig böra göra dessa uppoffringar för att icke samlingarne skulle skingras om jag sålt dem åt annat håll. -

I september 1903 flyttade vi in till den nya bostaden som jag förhyrt i Hushållningssällskapets nybyggda hus vid trädgårdsgatan.

Då egde ytterligare en gallring af lösöret och innehållet på vindskontoren rum; en del gick ytterligare till muséet och en hel del till auktionskammaren. Åtskilligt af samlingarne blef dock magasinerat i de nya vindskontoren.

Flyttningen var ytterst besvärlig och det drog långt och länge om innan hvar sak kommit på sin plats. Emedan väggarne voro af sten gick det ej an att spika hur som helst för uppsättning särskilt af den stora vapensamlingen, utan måste dels långa träslåar omsorgsfullt uppsättas och målas i väggens färg eller beklädas med samma tapet och dels måste hvarje spikhål först slås i väggen, derefter fyllas med en träplugg och sedan spiken slås deri.

Mycken omsorg måste derföre nedläggas vid anordnande af de dekorativa vapengrupperna för att få dem symmetriska och väl inpassade på sina fält. - I viss mån gällde detta äfven taflorne och det porslin som uppsattes på väggarna.

Men så blef också våningen, som i och för sig var väl indelad, vacker och synnerligen dekorativ. -

Den 12 Juli 1904 föddes Carl-Gustaf Svante Strokirk.

Så länge vi bodde på gamla stället var det ej tal om att bo på landet om somrarne, enär vi hade den trefliga parken att tillgå, våra trädgårdsland att sköta, och var det ej långt till Myran hvarjemte vi stundom på våra cyklar gjorde utflykter till vänner och bekanta på deras sommarnöjen. I afvaktan på Carl-Gustafs födelse vistades Betty en tid på Myran men flyttade i god tid ned till staden och allt gick väl och efter beräkning.

LÖFVIK

Sommaren 1905 förhyrde vi af Ulfviks AB den s.k. disponentbostaden vid Löfviks sågverk. Här möblerades dels med en del äldre öfverskottsmöbler, dels med stolar m.m. skänkta af broder Victor och dels med lånade saker. Trädgårdsmöbler funnos kvar sedan vi bebodde Cederlundska gården och kompletterades. Ett trädgårdsland fanns, i fullaste vanhäfd. Detta uppgräfdes, jordgubbar planterades, grönsaker af allehanda slag sattes, krusbärs och vinbärsbuskar ansades och förökades, en kompost för köksaffall m.m. anordnades, och så småningom kom den lilla trädgården tack vare arbete och gödsling med kompost m.m. i ett utmärkt skick. Betty var synnerligen intresserad och road af trädgård och nedlade i dennas skötsel och förkofran ett träget arbete.

Jag for mestedels per velociped till och från staden, men anlitade stundom ångbåt, som lade till vid sågverkskajen; mera sällan jernvägen, enär det var 40 à 50 minuters väg till Älandsbro jernvägsstation.

Här tillbringade vi våra sommrar och trifdes utmärkt. Gossarne hade det utmärkt att få vara på landet. Med bad var det dock mindre välställt enär det blott fanns dystränder.

Rätt ofta sågo vi gäster, slägt och vänner, och äfven hade vi bostadsutrymme för mina systerdöttrar m.fl som emellanåt gästade oss.

Sommaren 1906 inträffade en händelse som såg ytterst hotande ut, men som till slut aflopp lyckligt.

Jag hade två jagthundar, en mindre stöfvare och en större pointer vid namn Thom. Denne senare var en utmärkt jagthund, prisbelönad, som jag köpt af min vän brukspatron Carl Kjellberg och som jag egt ett par år. Han var af ett synnerligen vresigt lynne och tålde inte att blifva störd på något sätt då han sov eller hvilade. Likaså var han - som hundar i regel äro - afvundsjuk på andra hundar, och sålunda äfven på den vänlige, godmodige lille stöfvaren, som mycket favoriserades af lille Gutten (Carl-Gustaf). Sålunda låg han och sof vid dåligt humör, efter att Gutten nyss hade lekt med stöfvaren, då tåget passerade tätt förbi gården. Gutten sprang ut genom köket för att se på tåget och råkade dervid att snafva på den sofvande Thom som rusade upp och högg den lille gossen tvärs öfver ansigtet. Barnjungfrun rusade till och tog upp gossen som blödde ur de djupa hundbetten. - Betty och jag voro i staden på middag hos svåger Hans Hamberg och derifrån hade jag gått på stadsfullmäktigesammanträde. Lyckligtvis fanns Ulfviksbåten i staden och med den foro Betty och svägerska Astrid Hamberg ut till Löfvik för att hemta in gossen för läkarebehandling. Han fördes till lasarettet, jag hoppade i förbifarten på båten, och vi afvaktade der Doktor Kaijser som kom efter slutat stadsfullmäktigesammanträde. - Hundbetten voro så allvarsamma att ena kinden var helt genombiten, ett djupt hugg efter ena kindtanden omedelbart under ena ögat o.s.v. Pojken kloroformerades såren rengjordes och hopsyddes och förband anlades, hvarefter vi foro hem. Pojken var hela tiden ovanligt tålig och snäll.

Emellertid var reseplan uppgjord för Betty att med Evert och fruarna Thurdin och Ekehorn jemte deras gossar, Otto och Gösta under närmaste dagarne anträda en turistresa till Jämtland, der jag sedermera skulle tillstöta för att sedan deltaga i Svenska mosskulturföreningens utfärder och årsmöte, hvilket detta år var förlagt till Östersund och Jämtland.

Då nu allt gick så lyckligt med Gutten och intet oroande förefanns, beslöts att Betty och Evert skulle resa, hvaremot jag stannade hemma till deras återkomst, och ändå skulle hinna till Mosskulturföreningens möte. Så skedde och allt gick väl. Guttens skador läktes utan några komplikationer och under årens lopp hafva också de till en början rätt mycket framträdande ärren i ansigtet försvunnit.

Jag behöll hunden till ripjagten i Jämtland var undanstökad, hvarefter jag gjorde mig af med honom.

- Sedan har jag ej haft någon pointer och för resten ej heller varit med på någon ripjakt. -

Vi bodde fortfarande om somrarne vid Löfvik och trifdes utmärkt. Parken gallrades af mig och sköttes, talrika fågelholkar uppsattes och blefvo bebodda, så att vi hade ett lifligt fågellif omkring oss, trädgårdslanden och bärbuskarne voro Bettys ögonstenar och omhuldades väl. Våra vänner besökte oss emellanåt, och dessemellan vi dem. -

ÄLAND

Så kom storstrejken 1909.

Sågen stod, alla arbetare blefvo förbjudna att arbeta och det började se rätt tråkigt ut för dem, då de saknade egna resurser och måste hålla till godo med hvad som insamlades och utdelades af matvaror o.d.

Sådan utdelning egde dagligen rum vid folkets hus i Hernösand, der jag med min velociped dagligen passerade fram.

Menniskorna voro tysta och syntes modstulna och ingalunda entusiastiska för den dem af ledningen påtvingade sysslolösheten och uteblifvande af all arbetsförtjänst.

Utskänkningsbolaget stängdes, ölutkörarne visade sig ej utom stadens tullar, hvarföre jag i min velocipedväska medförde det öl jag behöfde på landet, utan att jag af vakterna blef misstänkt eller antastad.

För en stor del af allmänheten spelade Utskänkningsbolagets stängning ingen roll, n.b. för dem som hade spritvaror hemma eller som af sina i detta hänseende välsituerade vänner kunde få låna dylika varor. Vi hade varor hemma och kunde jämväl bistå andra, deribland min svåger Scherman å Ulfvik, som händelsevis fingo så talrika gäster att deras egna förråd ej ville räcka till.

Inga tidningar fick man till att börja med, men så småningom kom dock kortare tidningsmeddelanden ut och till sist var hela storstrejken misslyckad, utan annat resulat, än att arbetarne fått slita ondt, delvis fått sälja eller pantsätta allt sitt lösöre, och hade allt annat än vackra ord att säga om hela tillställningen. -

När så storstrejken afblåstes och arbetet åter fick börja, voro arbetarne i allmänhet beåtna härmed. -

Vi rönte intet som helst obehag eller trakasseri från de strejkande, utan gick allt lungt och fredligt till.

- Ja så kom den Schermanska kraschen. Hernösandsbanken hade gjort kollosala förluster och öfvergått till ett nybildadt bankaktiebolag, Norra Sverige, deri de gamla aktieegarne ingingo med resterande aktiekapital, och nu kommo nya styrande herrar till.

Bland dem var en mycket sjelvgod herre vid namn Nils Vilhelm Dahlberg, som varit disponent för Wäija sågverk men lyckats försitta sina andelar och nu sökte ny verksamhet. Han tillvällade sig stor myndighet i bankens afdelningskontor i Hernösand och så föll det honom och hans vänner der in att börja trakassera disponenten och huvuddelegaren i Ulfviks och Löfviks sågverk, Nicanor Scherman. Först drefs det till att bolaget skulle försättas i likvidation men detta förmådde vederbörande ej sköta, hvarföre de förenklade saken och satte bolaget i konkurs, sedan banken gjort sig till egare af alla fordringar, ända till arbetarnes fordringar på löner o.d.

Så fick jag äfven min släng af slefven, och fick ej vidare förhyra bostaden vid Löfvik.

Då vi trifdes så väl på trakten gingo vi i gård och ur gård för att söka få förhyra några lämpliga rum och lyckades till sist, längst upp i Äland hos hemmansegaren August Wiberg att få hyra in oss. Här fingo vi en bra bostad och som det var vackert i synnerhet beträffande utsigten och platsen utefter den närbelägna ån, så funno vi äfven här stor trefnad. Det var endast 8 à 10 minuters väg till Älandsbro jernvägsstation, och äfven ångbåtskommunikationer förefunnos, vänner hade vi lite hvarstans i granngårdarna, och sedan Scherman bildat ett nytt bolag, som inköpte Ulfviks och Löfviks sågverk, så hade vi det snart åter trefligt på landet.

Den s.k. disponentvillan vid Löfvik, som vi förut förhyrt, såldes af konkursmasarna till grosshandlare G. Erstad, hvarföre vi ej hade anledning att åter flytta dit. -

Gossarne hade det idealiskt, skogen nära, bad-tillfällen i ån och stor frihet att röra sig. -

Här framlefde vi flera lyckliga somrar ända till år 1916 då jag efter att först hafva ombesörjt en del af den stora länsutställningen i Örnsköldsvik direkt jämte Betty reste till Södertälje för genomgående af en kraftig badkur efter ett anfall af ledgångsreumatism hvaraf jag under vintern utsatts. -

GUTTENS SJUKDOM

1917 voro vi åter i Äland, och då sjuknade Gutten, som man trodde till följd af oförsiktig, öfverdrifven badning med ondt i sitt öra, som ej ville gå till bättring. Så måste han inläggas på lasarettet och der upptäcktes till sist hans allvarsamma sjukdom, om hvilken doktor Kaijser yttrade, att det finns egentligen blott en, den bekante Nobelpristagaren Baranyi, som nu fanns i Uppsala, som kunde operera, eller möjligen professor Gunnar Holmberg vid Sabbatsberg, som hade studerat denna åkomma.

Efter telegrafering var det att hufvudstupa resa ned med gossen till Stockholm. Jag kunde endast följa med till Långsele och återvända till Hernösand för att ordna så att jag kunde komma från Kemiska stationen. Assistenten G. Hartelius låg nemligen på lasarettet för delirium tremens, och det gällde att ordna med tjenstledighet och en vikarie, hvilket lyckades.

Guttens sjukdom var hjernhinneinflammation och föga förhoppning fanns att han skulle återställas till helsan. Jag reste emellertid ner till Stockholm och vistades der nära en vecka, och då intet särskildt hotande i gossens tillstånd ansågs förekomma, reste jag hem, för att genast efter ett par dagar åter nedresa, sedan det upptäckts att en tumör förefanns i hjärnan, hvilken Holmberg vid ingående operation ej lyckades påträffa.

Gossen svävade så mellan lif och död, men jag måste resa hem, enär assistentvikarien ej kunde fortsätta utan måste resa och återtaga sin ordinarie tjänst i Kristianstad. -

Betty, som bodde i samma rum på sjukhuset vårdade honom dock på bästa sätt, och till sist syntes den största faran vara öfverstånden.

Fram på nyåret fick han resa hem, men skulle dagligen skötas af doktor Kaijser och det öppna operationshålet in i hufvudet ses om. -

Endast en kort tid hade han varit hemma, då så hotande symtomer visade sig, att han måste nedresa till Sabbatsberg och ånyo opereras. -

I slutet af april fick han åter komma hem, och sedan har hans tillstånd så småningom förbättrats. -

Vår vän i Äland, hemmansegeare Wiborg, var en konstig kurre och långt ifrån normal. Han hade syner, pratade konstiga historier och var det ibland omöjligt att komma till rätta mad honom.

Så ville han ej hyra ut bostaden åt oss 1918 emedan han "väntat sitt folk åter från det stora kriget." Ibland berättade han att han hade varit i den undre verlden hos "sitt folk" o.s.v. Då han ibland påträffades kringströfvande i skogen var det - sade han - för att söka alla sina barn. Hans äktenskap var barnlöst, men åtminstone under första tiden af vår vistelse i Äland lät han yttranden om sina erotiska känslor och önskemål undslippa sig. -

Min besvärliga kroniska luftrörskatarr, som börjat på hösten 1914 och den som följdsjukdom uppkomna astman gjorde att vi beslöto oss för att tillbringa sommaren 1919 i Storlien. Betty jämte Astrid Hamberg och brorsdöttrarne Helen och Kjerstin Hamberg reste först till Norge, der de gjorde en härlig resa, delvis till fots och Gutten och jag reste någon kort tid derefter till Storlien. Derifrån foro vi till Trondhjem och mötte resenärerna, hvarefter Betty stannade med oss i Storlien.

Åren 1920 och 1921 tillbragte vi likaledes 6 veckor i Storlien, der vi trifdes förträffligt och mina krafter stärktes.

Efter Bettys frånfälle har jag ensam somrarne 1922 och 1923 tillbringat min semester och tjenstledighet i Storlien.

Stora svårigheter hafva mött att få hemta våra möbler och tillhörigheter från sommarbostaden i Äland, enär den konstige Wiborg velat göra gällande att alla sakerna tillhörde honom och att vi uppträdde som tjufvar när vi ville hemta några föremål. Sedan gubben ändtligen blifvit satt under förmyndare och hemmanet öfvertogs af fru Wiborgs systerson Einar Andersson har det dock så småningom lyckats att få taga vara på tillhörigheterna.

Sålunda slutar kapitlet om våra sommarvistelser på förhyrt sommarnöje.

JAGTVÅRDSFÖRENINGEN IGEN

Mitt deltagande i Jagtvårdsföreningens arbete (se sid17) blef af synnerligen ingripande och långvarig beskaffenhet.

Jag blef snart efter min ankomst till Hernösand medlem af Föreningen, hvars verksamhet då företrädesvis gick ut på att utdela skottpengar för dödade skadedjur - räf, uf, hök och kråkor, - samt i enlighet med af Svenska Jägareförbundet fastställda regler anställa målskjutningstäflingar, dervid jämte Jägareförbundets silfver- och bronsmedaljer div. inköpta pris utdelades.

Årsafgiften var ringa - 1 kr. - och anslutningen från hela länet rätt stor.

Men så uppkommo svårigheter att sammanhålla det hela, medlemmar afgingo, jagtcheferna tröttnade, särskildt på att indrifva årsafgifterna, täta sekreterarbyten egde rum, skottpenningarne stego utöfver medlemsafgifterna - de enda inkomster Föreningen afnjöt, hvarföre - såsom jag anmält sid 17 -omorganiserades af landshöfding Ryding, i det att medlemsafgifterna höjdes till 10 kr. de första fem åren, hvarefter nedsättning i årsafgiften skedde till 5 kr, anslag för rofdjurspremiering utverkandes af Landsting och Hushållningssällskap med hälften af vardera, jagtcheferna befriades från rofdjurspremiernas utbetalande, hvilket öfverfördes på resp. kommunalordförande och bössmän[tolkning?] o.s.v. Prisskjutningar upphörde och den nya föreningen egnade sig starkt åt jagtvård i vidsträcktare bemärkelse, bl.a. genom att upparbeta ett villebrådfattigt område till hög "jaktkultur" för att derigenom visa, att en målmedveten jagtvård och skyddande af det vilda kunde ge goda resultat.

Jag erinrar mig många roade episoder från den långa tid jag direkt hade med Jaktvårdsföreningens administration och verksamhet att skaffa, dels - och hufvudsakligast - som sekreterare, vice ordförande och jämväl ett par år ordförande. -

År 1887(?) hölls årsmötet i Bollsta och var dervid täflingsskjutning anordnad. Landshöfding Ryding ledde sammanträdet och hade lockat med en hel del deltagare, jemväl från Sundsvall. Vi foro upp från Hernösand med ångfartyget, Nordstjernan, hvars ordinarie tur sträckte sig till det närbelägna Nylund. Nordstjernan gick till Bollsta, och der var gemensam festmiddag anordnad på ångarens däck.

Så blef det tal om hur man skulle komma till Hernösand på aftonen, om med Strömkarlen eller någon privat båt. Emellertid frågade landshöfd. Ryding Nordstjernans befälhafvare, kapten Pettersson, som var rätt hög, då han ansåg denna båt som den förnämsta, åtminstone i hela Norrlandsflottan, om han ej ville elda upp och gå ned till Hernösand med hela sällskapet.

Det är en dyrbar historia, som ej kan gå under 100 kronor, svarade han afböjande, men - blef tagen på orden af landshöfdingen, och måste stå vid det. Vi fortsatte att festa ombord efter middagen - på den tiden hade så godt som alla passagerarebåtar fulla spriträttigheter, sällskapet var rätt talrikt, så att afgiften per man blef ej alltför betungande, och så gjorde vi en härlig färd i den vackra sommaraftonen. Petterson betvingade sig dock att vi skulle lemna båten vid mekaninska verkstaden, så att han slapp ingå i sjelfva hamnen och nödgas erlägga de dryga hamnpenningarne.

Vid debarkerinen samlades gifvetvis en massa menniskor, som undrade hvad som stod på, att Nordstjernan kom så här dags till staden och satte iland folk med sina båtar etc.

Bland andra åskådare stod der en äldre, till synes anspråkslös man, barfota, i skjortärmarne och med händerna i byxfickorna. Han anmodades af Direktör Thuresson från Sundsvall (Verkst. Direktör för Indalselfvens flottningsförening) att taga hans kappsäck och bära den till staden, men sade rätt kraftigt ifrån och vägrade. Det befanns nemligen att det var Lektor Vidén, teologie lektor vid Allm. läroverket , teologie doktor, medlem af riksdagens 1:a kammare o.s.v. men som genom sitt ytterst enkla uppträdande lätt föranledde till detta misstag. Hans sommarnöje låg omedelbart ofvan landningsstället - Sälsten - och detta var i viss mån orsaken till hans enkla toilett. Hans uppträdande i öfrigt kunde lätt föranleda till missuppfattning. Han var bondson från Multrå i Ångermanland och affekterade gerna att tala bondmål, hvarföre han jemväl af denna orsak lätt blef missförstådd. -

Jaktvårdsföreningens årssammanträden, som med två undantag (i Sundsvall och vid Sörfors bruk) städse brukade hållas (under Lanshöfding Rydings tid och några år derefter) å Ulvö och i sammanhang med gemensamma jakter, voro i regel mycket festliga.

Särskild restauration medfördes från Hernösand och deltagarne från Medelpad, Hernösand och södra Ångermanland färdades i regel till och från Ulfön med Ångf. Kramfors , som kostnadsfritt brukade upplåtas åt föreningen af bolagets disponent, konsul Paul Burchardt (svåger till landshöfding Ryding).

Å Ulfön inkvarterade man sig hos resp. fiskare. En del, deribland landshöfding Ryding bodde hos den förnämligaste fiskaren, Bergner, som egde ett tvåvåningshus och var van att mottaga resande. Så uppfördes invid detta, endast skiljdt af bygatan, af föreningen en öppen barack, der sammanträdena egde rum och i regel måltiderna intogos och festandet egde rum. Efter sammanträdet nedtogs baracken, virket lades ihop och förvarades till nästa år; då baracken åter uppsattes.

Bergners hustru var också ett märkligt fruntimmer, väl känd af alla Ulföbesökare. Hon tillhörde en förnämlig Ulföslägt Wiberg(?) och åtnjöt mycken aktning och respekt.

Det var hos Bergners som författaren Ludvig Nordström tjenade som fiskaredräng och gjorde sina studier för sitt författareskap.

Vid sammanträdet indelades de jagande deltagarna i vissa jaktlag, områden bestämdes och genom lottning afgjordes resp. jaktlags område. Tidigt påföljande morgon, efter gemensamt intagen frukost begåvo sig resp. jaktlag till sina områden. De som hade erhållit sådana på sjelva Ulföarne kunde direkt begifva sig dit, men de som erhållit område på någon af öarne, Mjältön, Ronön, Värnsängarne etc. Fördes dit af Kramfors eller andra båtar, från Örnsköldsvik eller Salsåker, som ditfört jägare.

På bestämd utsatt tid, skulle man åter samlas å Ulfön för att gemensamt äta sin festmiddag med thy åtföljande nachspiel.

Landshöfding Ryding höll mycket noga på att man skulle passa på tiden.

Det hände vid ett tillfälle, att då två jaktlag, som jagat å Mjältön, skulle samlas för gemensam återfärd till Ulfön, en deltagare, under väntan på det andra partiet, gick uppåt skogen för att skjuta en hjerpe, som någon påstod sig nyss hafva iakttagit, ej återvände oaktat flitigt signalerande med ångvisslan. Vi bildade då kedja och genomsökte noggrannt den bergudde på hvilken han begifvit sig ut, men utan resultat, tills vi sent omsider återkallades af ångvisslan. Han hade gått vilse, men vid stranden blifvit upptagen af en roddbåt och återförts till sällskapet. Hela återfärden blef därigenom fördröjd en eller annan timme, och vi väntade ett onådigt mottagande, hvarföre vi, för att ej förorsaka obehag för den som orsakat dröjsmålet, v. häradshöfding Gustaf Tengwall, som då tjenstgjorde som landkanslist, beslöto att endast uppgifva allmänna förklaringar, utan närmare nämnande af namn.

Nå skrapan mottogs och delades med jemnmod af jaktpartiet, och snart var den glada middagen i gång, och allt var godt och glömt. -

Vid ett annat tillfälle inträffade att en af jägarna, brukspatron Thor Heijkenskjöld å Åvike bruk, som var kort och tjock, ej ville aflägga sin jaktväska, när han skulle gå till bords, och i synnerhet när han sysselsatte sig vid smörgåsbordet. Så upptäcktes det, att han vid något rutschande utför en berghäll förlorat aktespegeln på sina byxor, hvarföre han sökte täcka denna defekt, genom att låta jaktväskan tjänstgöra som en sorts frackskört, som skulle täcka gluggen. Saken upptäcktes snart, och jublet blef högt. -

Många dylika och andra episoder inträffade, och alltid togos de från den skämtsamma sidan.

Så byggdes det dansbana, och den frekventerades jemväl af jägarne, isynnerhet de yngre, men jemväl de äldre gingo gerna dit och åskådade lifvet.

Det skämtades sedan om att somliga af jägarne bidrog till folkökningen, och hette det, att de sålunda nyfödda, som voro rödhåriga, kunde som upphof räkna grosshandlare F. Nätterkvist, voro de utan hår på hufvudet, var grosshandlare August Cederlund den skyldige, och hade de glasögon, kunde arkitekten Albert Thurdin ej fria sig från misstankar.

Vid allt detta skämt, som under stundom kunde vara rätt friskt, fick ingen taga humör, utan det var blott att hålla god min och ge lika gott igen.

Jakterna pågingo i regel två dagar, och sågs gerna till att man ej behöfde jaga på samma marker, utan fick genom lottning eller godvillig öfverenskommelse byta.

Å det erhållna bytet anstäldes de första åren auktion, hvarjemte pliktades för event. bomskott. De influtna medlen användes för fattiga skolbarn å ön.

Emellertid uppkom missnöje med dessa auktioner, hvarföre de snart upphörde.

Alltid såg man gerna till, att ordföranden lanshöfding Ryding, som ej var jägare, tilldelades af bytet. De första åren var detta byte ringa, men med den stränga jagtvården, som utöfvades, stegrades villebrådstammen år för år, och bytet blef också rikligare.

Bytet utgjordes hufvudsakligen af hare jemte något fågel och en och annan roffågel äfvensom sjöfågel.

Vid något tillfälle anordnades också skjuttäflingar för infödingarne, som fingo täfla inbördes med sina väldiga sälbössor, hvilka alltid måste skjutas med stöd. Prisen voro för tillfället skänkta af de närvarande föreningsmedlemmarne.

Hemfärden anträddes med samma båtar som fört jägarne till Ulfön, efter 2 à 3 dagar. Stämningen var i regel då betydligt mera dämpad efter all strapatserande jagt, festande och nattvak. Men alla hade haft roligt, oafsett huru jagten utfallit. -

Ulfön blef, kan man säga, upptäckt af jagtvårdsföreningen.

ULFÖ KAPELL

Det gamla, intressanta kapellet med sina vägg- och takmålningar väckte mycket intresse.

Då Konung Oscar II år 1890 jemte flottan besökte Hernösand ombord å Drott och en reseplan skulle framläggas för honom, uppgjordes af landshöfding Ryding bland annat, besök i Hernösand, Nyland (Hammar) Ulföarne och under vägen dit harrfiske med utter, tordmuleskytte å Gnäggen söder om Ulfön, samt Örnsköldsvik.

Den penninggåva, som kungen lemnade, fick blifva en fond för kapellets framtida underhåll, och öfvertogs sedermera, sedan länets museisällskap och derefter Föreningen för norrländsk hembyggdsforskning öfvertagit kapellet, af dessa institutioner.

Till minne af konungens besök och gåfva, uppsatte museisällskapet en minnestafla i kapellet.

Kapellet började emellertid att på ett betänkligt sätt förfalla, dels på grund af vanvård och dels till följd af okynnesåverkan genom obetänksamma turister och andra besökare. Som detsamma jemväl började visa sig för trångt för den växande befolkningen, ingick kapellaget eller församlingen? (Nätra) till vederbörande med begäran att få bygga läktare, tillbygga kapellet och på annat sätt utöka utrymmet. Domkapitlet inhemtade bl.a. yttrande från artisten, kapten Carl Hellström (chef för det till Hernösand förlagda halfbatteriet af Svea artilleri) och han förklarade att målningarene ej hade något konstnärligt värde, hvarföre konsistorium för sin del tillstyrkte ombyggnaden.

Då jag, som förut ej hade en aning om saken, fick se detta i tidningarne lyckades jag till en början att hejda ärendet, fick Hellström att lemna ett nytt intyg, innehållande att målningarne visserligen ej egde något konstnärligt värde, men väl ett stort kulturhistoriskt.

Så satte jag mig i förbindelse med Ulföborna, och befunnes dessa heldre vilja hafva ett nybyggt, större kapell än lappa på det gamla. Jag tillskref nu Landshöfding Ryding, som låg i Stockholm vid riksdagen för att rådgöra om huru penningar skulle kunna skaffas och hvad som möjligen kunde åtgöras. Han gick upp till Kungen, fick ett bidrag af honom och Museisällskapet anslog resten hvarföre köpet egde rum. Detta innefattade sjelfva kapellet och klockstapeln men inte klockan, och förband sig muséet att underhålla och brandförsäkra det gamla kapellet samt bibehålla detsamma på sin plats. Muséet aftalade med skräddaren Axel Söderberg, som tjenstgjort som klockare och bodde strax invid, att hafva hand om nyckeln till kapellet och utöfva tillsyn samt tillhandahålla en bok, deri besökare fingo inskrifva sina namn.

Kapellets underhåll bestod hufvudsakligast af insättning af nya fönsterrutor och påbyggande af nya tak-tegelpannor, samt brandförsäkringspremie.

Den energiske muséiintendenten i Hernösand, uppryckaren af museiverksamheten der och skaparen af Föreningen för norrländsk hembyggdsforskning, i hvilken förening länets museisällskap ingick, eller hvartill det utvecklades, - Doktor Teodor Hellman, hade flera gånger för afsigt att nedrifva och förflytta kapellet till det vid Hernösand af honom skapade friluftsmuséet å Murberget, men detta motsatte jag mig städse, och - åtminstone tills vidare - med framgång. -

Å Ulföarne funnos ytterligare tvenne fiskarekapell, det ena å södra ön vid Grunnan och det andra å nordligaste delen af norra Ulfön, vid Sandhamn. Båda voro ytterst förfallna och användes ej, men Ulföbornas intresse vaknade, så att de företogo sig att reparera och iståndsätta dessa kapell, om än just ej så sakförståndigt och pietetsfullt.

Så började Ulföarne blifva bekannte. Sommargäster - isynnerhet från Örnsköldsvik, sökte sig dit, och på initiativ af häradsskrifvare Nordenberg i Bredbyn (Anundsjö socken) bildades ett aktiebolag, som byggde ett hotell å Ulfön, hvilket möjliggjorde för sommargäster att än mera finna sin trefnad. Hotellet hölls öppet blott om somrarne, och sedermera intill jagtvårdsföreningens gemensamma höstjagt eller sammanträde gått af stapeln. Någon affär för aktieegarne blef det dock aldrig, så att utdelning har aldrig förekommit. - Jag hade tecknat en aktie och ärvde jemväl efter min svärfader en dito.

INPLANTERING AF ELG

Det hade stundom händt att elgar kommo öfver till Ulföarne, antingen simmande eller öfver isen, och der uppehållit sig längre eller kortare, tid tills de ofredats och dödats eller jagats derifrån.

Då man kunde antaga att sådana ståtliga djur skulle kunna trifvas väl, uppehålla sig och förökas, isynnerhet på södra Ulfön, beslöt Föreningen att söka inplantera elgar der.

En elgkalf, som tillfälligtvis infångats i Medelpad? inköptes, med vederbörligt nåd. tillstånd, men då ej samtidigt någon elg af motsatt kön fanns till buds, ansågs lönlöst att släppa den på Ulfön, hvarföre den af jaktvårdsföreningen skänktes til Skansens djurgård, der den lefde i många år.

I stället utverkades nåd. tillstånd att å Halle- och Hunneberg, der elgtillgången då var synnerligen riklig få infånga 4 st. unga elgar, 2 af hvarje kön för att sedan transportera till Ulfön och der utsläppa.

Jägmästare Hallgren å Halle- och Hunneberg erhöll i uppdrag att anskaffa elgarne, som sedan också i välbehållet skick, hvar och en i sin bur med ångbåt ankommo till Hernösand och derifrån med samma båt, Ångermanland, fortsatte till Ulföarne, der båten gick in och lossade dem vid kajen. - Från Hernösand medföljde landshöfding Ryding och jag, och möjligen några flera intresserade. Från Ulfökajen transporterades burarne med innehållet på stora skötbåtar till Fäboviken å södra ön, fördes uppför den lilla bäcken till Fäbosjön, och roddes öfver denna till Fädbodarne der de togos upp på land.

De voro åtföljda af en kronojägare som varit med om infångandet och som matat dem med mjölk, hvarföre de voro rätt tama. Burarne öppnades, kalfarne klefvo försiktigt ut, och började några krumsprång för att få röra på benen efter den långa transporten och instängningen. Så knackade jägaren på mjölkstäfvan, hvarvid de genast kommo och fingo dricka mjölk.

De lemnades nu i frihet och syntes en längre tid trifvas väl på södra Ulfön, der växtligheten var god, betet godt och de ej ofredades af menniskor eller hundar.

Elgkalfarne trifdes väl och tillväxte. Så en dag följande år upptäcktes att båda kvigkalfarne lågo döda, utan att yttre skador kunde upptäckas. Veterinär ditbeordades för obduktion men gaf ej annat resultat än en blodkongiskin [tolkning?] åt ryggmärgen och hjärnan. Magsäckarne voro normalt fyllda, och orsaken till dödsfallen ansågs vara den degeneration på grund af inafvel, som förmärkts bland elgstammen å Helle- och Hunneberg. -

Tjurkalfarne togo sig såsmåningom öfver till Norra Ulfön, och voro fortfarande så godt som halftama. Så rapporterades en dag på eftersommaren att ene tjurkalfen påträffats med afbrutet ben, hvarföre han måste aflifvas. Han hade gifvit sig in i en torpares potatistäppa och frossat på potatiskålen, hvarföre torparen sökt bortjaga honom med en gärdsgårdsstör och dervid gått så våldsamt till väga, att kalfen miste ena benet. - Torparen påstod visserligen att olyckan skedde då kalfen bortjagades och hoppade öfver gärdesgården, men detta troddes ej.

Den återstående elgen, som tydligen fann det trist att vara ensam, gaf sig under vintern öfver till fastlandet, och på grund af sin ringa skygghet föll han snart offer för en torpares i Nätra socken kula - naturligtvis under frislyst tid. - Jagtvårdsföreningen fann det ej lönt att upprepa inplanteringsförsöket.

Flera år efter kommo elgar öfver till norra Ulfön och uppehöllo sig der, tills en af dem blef tjufskjuten; denna gång blefvo gärningsmännen lagförda och dömda. -

Vid flera tillfällen hade förslag framställts om att inplantera rådjur å Ulfön, men städse blivit afstyrda, för att icke föderfva den härliga harjakten.

JÄGARELIF

Numera afhålles Jaktvårdsföreningens årssammanträden i Hernösand, och de gemensamma jagterna hafva förlorat sin trefnad. Sjelf har jag ej varit der och jagat sedan senhösten 1913.

Öfverhuvudtaget har jag ej idkat jagt sedan hösten 1914 i oktober, då jag tillsammans med lektor Thurdin och min son Evert jagade i Häggviken i Nordingrå på mina gamla jagtmarker.

Sedan har sjuklighet hindrat mig, att komma till skogs, astman har blifvit besvärlig och nu äfvensom ögonen obrukbara för jagt. Jag kunde alltså ännu vi 61 års ålder gå med fulla krafter på jagt - och dermed fick jag vara nöjd och sedan lefva på minnet.

Föremålen för mina jagter utgjordes i första hand af hare och sjöfågel hvarjemte jag under åtskilliga år i senare häften af 1890 talet och de sex första åren af 1900 talet blef af min vän Carl Kjellberg inbjuden till jagter å hans präktiga, rikliga ripmarker dels i Oviksfjällen dels i Frostviken, i Jämtland.

Jagterna egde rum i hans sällskap men jemväl ett år i särskildt sällskap - tandläkare G. Hedström och forstmästare Tägtström, i Väktardalen i Frostviken. -

Jagterna i Oviksfjällen tillgingo sålunda, att jägarne samlades i Bräcke eller Östersund, derifrån med ångbåt till Vällviken eller Dillne, sedan till Oviken och Bilsåsen, så till fots eller häst till Bugårdsbodarne, der hufvudkvarteret togs. - Så jagades flitigt der hvarefter man förflyttade sig till den af Kjellberg jemväl tillhöriga jagtstugan i Valskaftet,som han jemte jagtområde inköpt af Bϋnzow, och sedan åter till Bugårdsbodarne, der Kjellberg ombyggt sin fäbodstuga till en treflig och bekväm jagtstuga med godt utrymme för jägare och hundar.

Riptillgången var i allmänhet god och äfven ett och annat villebråd af annat slag fälldes, såsom orrar, änder, roffåglar etc.

Varg förekom städse i Oviksfjällen och hittades rätt ofta rester efter renar, som längre eller kortare tid förut rifvits af vargarne. Nästan årligen lyckades lapparne uppspana vargungar och för dem erhålla skottpengar, men de underläto - eller lyckades sej - att döda de gamla vargarne - malicen påstod att de funno det mera lönande att årligen taga ungarne och för dem erhålla dryga skottpengar, 50 kr, per styck.

Vid dessa jagter var hvarje jägare åtföljd af en jagtdräng, som bar ammunitionsförrådet och det skjutna villebrådet samt tjenade som vägvisare, då sådant erfordrades.

Vid jagttiden samlades äfven en del af bybefolkningen vid fäbodarne för att plocka hjortron och deraf koka "mylta", som blef en ganska inkomstgifvande vara, och försåldes, lagrad på rätt stora kaggar (stundom f.d. strömmingskaggar)

Vid ett tillfälle observerade några dylika bärplockare hurusom en varg smög sig efter min stora pointer Lej men icke fullt tordes på honom, möjligen derföre att han var försedd med en mindre bjällra och derföre att han höll sig ej långt ifrån mig. Jag fick tyvärr ej se vargen, och fick sålunda ej tillfälle till ett intressant skott. - När jag sedan vid återkomsten till jagtstugan sammanträffade med jagtkamraterna, hade dessa påträffat en af vargen så nyss förut ihjälrifven ren, att de tagit kött af denne till mat åt hundarne. Jag var städse försedd med kulpatron för event. vargmöte, men fick tyvärr aldrig någon användning för denna.

Så var det oftast någon af jägarne eller jagtdrängarne som idkade fiske i de små tjärnarne eller bäckarne, så vi hade städse präktig fisk att tillgå - stenbit (bäckforell), laxöring eller röding.

Hufvudbeståndsdelen af provianten utgjordes af "corned beef" och potatis samt en del konserver, hvarjemte gräddmjölk och myltgröt utgjorde en ingående proviantartikel.

Som dryck användes vatten med en ringa tillsats af madeira eller sherry. Öl medfördes ej.

Alla de skjutna riporna tillvaratogs väl, befriades från innanmäte och inpudrades eller ingnedos med borsyra, upphängdes på ett skuggigt, luftigt ställe och inpackades så vid hemresan, hvarje ripa insvept i tidningspapper, i lådor med granris mellan varje hvarf. Sedan kunde de skickas långa vägar, och det hände aldrig att de kommo fram i ankommet skick, äfven när färden gick så långt som till Göteborg.

Resa till Utlandet hösten 1902

(Bettys resedagbok)

d.8. Nov. Afreste med 1/2 tåget från Hsand till Sthlm, strålande väder, lindrigt illamående, afåts medtagen matsäck i Sollefteå, framkommo till Sthlm söndagen d. 9. Kl. 10.10 fm. Evert oss till mötes, vädret mulet och ruskigt. Åto frukost på vårt pensionat (Fru Christi), som är rätt bra, tyst & stilla. Astrid, som ej vetat att vi kommit, kom till oss, så fort jag telegraferat. Vi följdes alla 3 till Lydia, sedan gingo vi till Skansen. Där småduggade det och sedan vi gått där en stund, togo vi oss några smörgåsar på Sagaliden och Astrid åt middag. Så skildes vi från A. Gingo hem och klädde oss till middagen kl. 1/2 6 hos Victor. Där var slägten. (Strokirkar i långa banor), middagen god, Evert min kavaljer.

d.10. Mån. Förmiddagen hos Lydia, till sömmerskan, på visit hos E, Gustaf & jag åto gåsmiddag på "Opris" drucko vin och hade trefligt värre, drucko kaffe på koffert, klädde om oss och gingo på operan och sågo Romeo & Julia (Sigrid Arnoldson) & Ödman förtjusande roligt att se & höra Arnoldson. Astrid med oss. Superade på Rydberg.

11 Nov. Tisd. Voro på Nationalmuseum sågo rembrandsutställningen, porslin- och möbelutställn. Åto smörgåsar på Automaten, middag kl.5 hos Everts´, där var Lydia med barn och Elsa C. Samt Victor, gingo sedan på Dramaten & sågo "Mycket väsen för ingenting", samt sedan på en bierhall, åto smörgåsar och drucko öl.

12 Nov. På f.m. hos sömmerskan, till middagen hos Lydia där äfven Astrid var, sedan på operan & såg Don Juan (med Forsell, han sjöng gudomligt, och vi sågo utmärkt på 3 rad. fond).

13 Nov. Torsd. På fm, var jag hos Elis. Peijkul tillsammans med Ebba & Sigrid Fock, roligt att träffa dem.

Astrid och jag åto middag på "Tysta Marie" sedan i bodar så sist på Vasa Teatern & sågo "Sjökadetten". Astrid låg hos mig på natten. Gustaf hade redan rest dagen förut till Örebro etc.

14 Nov. Fred. På fm hos Tolls alla utmärkt vänliga, sedan till sömmerskan där klädningen afprofvades med Lydia & flickorna ss. kritikanter. Promenerade på middagen med Flickorna i snobbrännan åto middag hos Lydia sedan, gick upp till Everts på aftonen för att taga afsked och hade flickorna med till hotellet där Astrid mötte oss. Där packade jag samt bjöd flickorna på té och smörgås.

Så ned till stationen och afreste kl. 10 med nattåg. Till kupékamrat fick jag Friherrinnan Fock, som var mycket älskvärd liksom hennes mor.

15.Nov, Lörd. Framkom till Helsingborg kl. 1. 45. Sigrid & Karin mig till mötes. Roligt att vara hos Sigrid barnen glada & trefliga lifliga & snälla.

Åt frukost samt språkade sedan om ett & annat. Kl. 3 gingo vi för att möta Rickard och togo då en lång promenad för att bese staden. H-borg är en vacker & välbyggd stad snygg & prydlig. Kl. 5 åto vi middag och språkade sedan och hade mycket trefligt.

16 Nov. sönd. Åto frukost gingo ned för att möta Gustaf som kom med 10.50. Roligt att träffa min lilla Gubbe som rest rundt i Småland & Skåne och haft en besvärlig resa. Sedan gjorde vi en tur med färgan öfver till Helsingör promenerade genom staden och sågo Marienlyst som var stängt, samt gingo ut till villorna, som lågo utanför staden & besåg den, som Hägglöfs hyrt för sommaren.

Sedan drucko vi té på en liten resturant och foro så hem igen kl.2. Gingo då och besågo utställningsområdet för den blifvande utst. I H.borg samt hemkommo lagomt för att äta middag. Språkade sedan på aftonen & roade oss med barnen. Gustaf bodde på hotellet och gick kl.11.

17 Nov. månd. Åto frukost hos Hägglöfs kl. 1/2 9 samt afreste 9.20 med färgan. Gingo direkt på tåget, som plasserats på färgan & framkommo till Köpenhamn kl.1. Ordnade om våra saker på bangården och gingo sedan ut för att drifva och bese staden. Det nya rådhuset, Amalienborgs slott samt Thorvaldsens muséum var det egentliga vi hunno med. Köpte mig en reskrage, samt beundrade de ståtliga butikerna och deras förmåga att skylta.

Middag åto vi på Turli restauration, samt kaffe på ett armt ställe. Kl 8.13 afreste vi från Köpenhamn med tåg till Korsör och derifrån direkt med båt till Kiel. Båten såg prydlig ut, kvällen rätt bra fast vi till kamrat vid bordet hade en högst obehaglig norrman.

Hytten som vi beställt var liten och obetydlig, och till råga på allt fanns ej någon värmeledning, så vi fröso förfärligt och kunde ej sofva en blund. Till Kiel framkommo vi kl.6 på morgonen, men vi lågo kvar på båten till kl.9 fm.

18 Nov. Framburo våra saker till jernvägen åto frukost och sedan följde jag med Gustaf som skulle ut på spaning efter sin professor. Sedan gick jag och tittade på butikerna tills vi möttes vid stationen kl.11.27. Kiel var en ståtlig stad, snyggt byggd och en storartad hamn, med en hel del krigsfartyg som nu lågo förankrade där. Staden vimlade af matroser och skeppsgossar af alla slag. Derifrån afreste vi till Hamburg dit vi kommo kl. 1.30, ordnade om vårt bagage, hade mycket bestyr med att få sofbiljetter, som vi fingo gå för att få genom "Reisel" resebyrå. Så promenerade vi i staden, sågo på Rådhuset åto middag på Rathhause halle bra mat, samt gingo derifrån till Alsterpaviljong ett mycket fint och trefligt kaffé, där vi drucko kaffe och läste svenska tidningar samt helt oförmodat träffade på Gustaf Hedborg, han blef mycket glad att träffa oss, slog sig ned med oss och sedan gjorde vi upp att alla tre gå på Hamburgs finaste Varieté "Hansa Teater". Där var öfverfullt med folk, vi fingo bra plats, sågo en hel del bra nummer, drucko bier och reste kl.11 från Hamburg nöjda och belåtna. På tåget fingo vi en utmärkt kupé, fin och treflig, men för mig blef föga sömn, Gustaf sof gott.

19.Nov. onsd. Framkommo kl. 9 till Frankfurt. Togo in på hotell "National" midt emot stationen, åto frukost på hotellet samt gingo sedan för att höra efter bref, men ej några. Gingo öfverallt och besågo de berömda platserna, så ut till Zoologischer garten där vi vandrade i nära 3 tim. och sågo på alla de sällsynta djuren, så in och åto middag på en restaurant där vi åto gås & drucko bier. Sedan gingo vi och ströfvade genom d. sk. "Judestaden", en mycket gammal och intressant stadsdel med förfärligt gamla hus med gotisk & renezansk stil.

Ett af husen vid Römerborg var nu användt till rådhus. Så sågo vi den vackra Domen också den mycket ståtlig och intressant. Frankfurt är en mycket vacker och ståtlig stad, med raka och välbyggda gator, allt ter sig elegant och fint ut. Skola i afton bese Phalmengarten, men där lär ej finnas någon musik nu på vintern. Begåfvo oss af med spårvagn till Phalmengarten, men blefvo snöpligt lurade ty där var alldeles mörkt ej någon servering och vi fingo ej se den ståtliga trädgården, utan snöpligt bege oss därifrån. Vi gingo då in på en treflig bierstuga kallad "Zandheuser", öfverfullt med folk, som i följd af helgdagen hade ledigt och voro ute. En hel del lustiga typer & episoder voro vi vittne till och hade mycket muntert deraf. Medan vi sutto där, kom kyparen och berättade att det var fullt yrväder och det fingo vi äfven erfara då vi sednare gingo hem, utan galoscher, som vi svenskar tycka äro oumbärliga. Det var skönt att få lägga sig i en ordentlig säng, hvilket vi ej gjort på ett par nätter, en nyhet för mig var att hafva dessa "plymeauer" som här användes i stället för täcken. Påföljande morgon afreste vi med tåg, som gick

Den. 20 Nov. Kl 9. Vi hade förut ätit frukost på hotellet, som bestod af te, osaltade smörbröd och honung. Till Heidelberg framkommo vi kl.1/2 12 begåvo oss då af för att bese staden. Sjelfva staden var ej något märkvärdigt, trånga & mörka gator, men ett härligt läge vid floden Neckar och oerhörda berg rundt omkring. Vi foro med en bergbahn upp till Slottsruinen och besågo denna intressanta del. Slottet började byggas redan på 1100 talet och fullbordades först på 1500, samt förstördes af fransmännen, som söndersköt och plundrade det på 1600 talet. Ruinerna voro klädda med murgröna och ännu fanns en del kvar som nyligen blifvit restaurerad och tedde sig mycket vackert. Från slottet hade man den ståtligaste utsikt öfver Neckar- & Rehndalarne och Heidelberg vid foten.

Derifrån gingo vi upp till en vacker höjd och kurort "Molkenkor" där det nu var tyst och stilla under vintern men en hänförande utsikt. Vi drucko kaffe där och trafvade sedan så småningom nedåt staden. Gingo genom stadens hufvudgator, köpte oss lite frukt, åto middag på jernvägsstationen samt afreste kl. 4 em. från Heidelberg . Framkommo til Basel kl.8 där vi endast stannade 1/2 tim. Och hunno då äta kväll. Där började vingränsen. Förut voro vi inne på ölområdet. Kl. 11 em voro vi framme i Zűrich och då voro vi mycket uttröttade af den genomgående ansträngande och skiftesrika dagen. Victor hade där rekommenderat ett hotell de L´Epée vid Rådhuset och som portier och omnibus var nere, kommo vi rätt snart fram. Blefvo anvisade ett rätt hyggligt men oeldat rum och var ej annat än att taga det till godo. Humöret var ej det bästa men Gustaf försökte muntra upp mig och tack vare den oumbärliga resrocken samt strumpor somnade jag snart och hvilade ut rätt länge dagen derpå.

21. Nov. På morgonen ringde vi och fingo ved att elda med, och så fick man fatta mod och stiga upp. Ej förrän kl.12 blefvo vi färdiga. Gingo då ut och hörde efter post och hade den glädjen att få ett kärkommet bref med glada och goda nyheter från vår Putte och alla hemmavarande. Köpte sedan vykort, sågo på en vacker utsikt öfver Zűrichersjön, som tråkigt nog var alldeles dimmig och omöjlig att se. Kl 1 åto vi middag på hotellet där mat serveras ss. i pensionat.

Togo oss en lång promenad upp till politeknikan och alla de öfriga läroanstalterna sågo på det vackra teaterhuset, besågo de ståtliga butikerna samt hamnade inne på ett stort kafée och drucko kaffe i stora glas med vispad grädde på Kafée "National". Nedanför våra fönster går floden Limath och deröfver går en hel massa broar. Tusentals med fiskmåsar flyga här dagligen och föra ett fasligt lif. Vi slutade dagen med att gå på en varité drucko där vårt öl och blefvo plasserade vid samma bord som ett par alldeles främmande personer förut hade.

Vi gingo miste om någon kvällsmat då vi försummat den tidiga måltiden och för att ej blifva alltför hungriga köpte vi med oss hem rostade kastanjer, som en gubbe hade samt knaprade på dem och afslutade måltiden med äpplen och päron, som vi förut köpt hem. En ovanligt bra föreställning ej en jemförelse med hvad jag förut tänkt mig sådana ställen. En fördel är att man kan gå huru som helst utan att göra toilett.

22 Nov. Lör. Idag hafva vi varit uppe i god tid åto frukost kl. 1/2 10 och sedan gick Gustaf på sitt laboratorium och jag på egen hand i ett par bodar och försökte på franska göra mig förstådd, hvilket gick otroligt bra. Gustaf kom tillbaka kl. 1 då vi åto middag, språkade sedan en stund på rummet, och sedan följde jag med honom upp på Laboratorium och fick mig derigenom en skön promenad. Sitter nu och skrifver bref, lagar litet tills Gustaf återkommer. Vid 6 tiden återkomm Gustaf hvarefter vi genast gingo ned och superade. För första gången försökte vi på deras table d´haute, fingo nog för en gång. Det var en förfärlig massa konstiga rätter med lök uti och som hvarken Gustaf eller jag beundra den varan hade vi svårt att fördra måltiden. Vi fingo soppa tio sorters kött, efterrätt & äpplen.

Derefter gingo vi ut på kaffée "National" och drucko vårt kaffée melange, som smakade utmärkt. För söndagen hade vi gjort upp en tur till Luzern och vidare och som tåget skulle gå redan 7.20 på morgonen, gingo vi tidigt till sängs för att vara krya & uthvilade.

d.23. Nov. Sönd. Väcktes kl.1/2 7, klädde oss samt intogo frukost på vårt rum & begåfvo oss sedan ned till tåget som afgick kl. 7.20. vädret såg på morgonen hotande ut, mulet och en intensif dimma rådde, så att man ej kunde se långt. Vi fällde dock ej modet, utan styrde som sagt var kosan till Luzern. Dit framkommo vi vid 9 tiden och som båten med hvilken vi skulle fortsätta genast afgick, hunno vi ej se något af den vackra staden, som för öfrigt låg inhöljd i dimma så att det varit omöjligt se de kringliggande bergen.

Det var en rätt egendomlig båt lång och smal som vi gingo med, och foro nu på den verldsbekanta natursköna Vierwaldstettersjön. Himmlen klarnade och så småningom skingrade sig äfven dimman så att sednare delen af vår färd på sjön var hänförande vacker och gudomligt roligt. Öfverallt utefter stränderna och vid foten af oerhörda berg lågo små förtjusande byar och turistorter, kloster och slottslika hotell.

Färgskiftningarne voro så vackra fast träden voro aflöfvade, så jag kan tänka mig att det måtte vara gudomligt där på sommaren.

Till Flűcken framkommo vi kl.12 och tåget, som vi skulle afresa med gick efter en 1/2 timma. På båten rätt kallt, ty vi sutto ute för att se den vackra trakten och min sköna krage var allt välbehöflig. Nu stego vi på det s.k. St. Gottardståget som går öfver till Italien och foro vi nu uppför berget igenom dessa långa tunnlar. Vi hade nu fått strålande solsken och kunde från tåget beundra de väldiga klipporna, som stupade brandt ned för passet.

Nu framkommo vi kl. 1 till Göschenen ändpunkten för vår resa och där den väldiga St. Gottardstunneln börjar. Vi intogo där en finare table d´haute med 1/2 but. rhenskt vin var och begåfvo oss omedelbart derefter på vandring upp till Andermatt för att få en fullständig öfversikt af det enorma Gottardspasset. Detta blef en mycket ansträngande promenad, att strax efter en stark middag, klädd i galoscher & vinterplagg bege sig ut på alpvandring.

För att komma upp på dessa höjder gick vägen ziczac uppför berget genom tunnlar och öfver den beryktade Teufelbrycke och var vägen på de farligaste ställena skyddad af öfverbyggda tunnlar om lavinerna helt plötsligt skulle komma nedstörtande öfver de resande. Här och där voro helgonbilder inhuggna i bergsväggarne. Som vår tid var mycket kort, endast tre timmar hade vi på oss, fingo vi raskt prommenera den 6 km. långa vägen upp till Andermatt och tillbaka.

Uppe vid Andermatt var ett artilleriregemente förlagt och starka befästningar öfverallt för att försvara passet. Vi hunno dock tillbaka i lagom tid för att dricka en kopp kaffe innan tåget afgick kl.5.

Som detta var ett genomgående tåg med endast 1sta klass vagnar fingo vi köpa öfvergång och på 2 timmar voro vi åter hemma i Zűrich öfverförtjusta med vår utmärkt lyckade utfärd.

I Zűrich fortsatte den intensiva dimman så att jag lyckades aldrig se den vackra stadens läge och storslagna omgifningar.

D. 24 Nov. Månd. kl. 10.20. afreste vi med tåg till Műnchen. Vi foro dock först med tåg till Romanshorn och vidare med båt öfver Bodensjön till Lindau men där var dimma också så att vi endast obetydligt kunde se Alperna med sina snöhöljda toppar emellanåt.

Kl.7. framkommo vi till Műnchen ruskiga och trötta, togo oss en droska och reste till Park hotell där vi togo in och fingo ett utmärkt rum och till all lycka värmeledning, så att vi ej behöfde frysa.

Det är ett mycket elegant hotell med flera hundra rum. Sedan vi tvättat och snyggat oss begåfvo vi oss af ut för att få litet mat samt gingo sedan hem i tid.

25 Nov. tisd. Műnchen är en kollosalt stor stad och har jag svårt att hitta här, ty gatorna & öppna platser äro så lika. Det är en praktfull stad med charmanta hus & en hel massa kyrkor och offentliga byggnader. Först gingo vi på posten & och afhemtade bref och tidningar, gingo så till ett kaffée Propst (Gustafs ett gammalt tillhåll och som han älskar mycket) drucko té och ägg och slukade nyheter hemifrån och blefvo mycket uppiggade deraf.

Derifrån på Nationalmuseum och traskade där i 5 timmar. Vi måtte ha tränat oss ty märkvärdigt nog känna vi ej något af detta efteråt. Där funnos en förfärlig massa intressanta saker, som ej här lönar upprepa.

Så roligt det är att få resa och se så mycket vackert som man ej drömt om. Kl.4. gingo och fingo oss litet mat på "Rathskäller" en gammal välkänd restauration från långliga tider. Där åto vi höns (utmärkt gott, måste särskildt nämnas, ty jag förstår mig ej på den tyska maten) samt drucko rhenskt vin (öl serveras ej där). Kaffe drucko vi hos Propst och läste där svenska tidningar. Beskådade butikerna, ett nöje som är värdt, ty de har värkligt vackra saker här, men man får nöja sig med att se och ej köpa och det är svårt nog mången gång.

Vi afslutade dagen på Deutsche teater en finare varité i samma stil som de föregående, dock var det ej så fin publik här som i Hamburg & Zűrich.

d. 26 Nov. onsd. Åt frukost på hotellet samt följde Gustaf upp till hans Laboratorium och sedan gick jag för att se på det "gamla Pinakoteket" med taflor af gamla framstående målare. Där gick jag hela förmiddagen och glömde alldeles bort tiden. Så myckert vackert fick jag där se, tråkigt nog kan jag ej ha det för alltid i mitt minne. Hundratals målare & målarinnor sutto där och kopierade af dessa kända målare ss. Raphael, van Dyck & Ruben. Gustaf kom och afhemtade mig vid middagstiden och då gingo vi och åto på ett stort kaffée "Luitpold" där det tycktes vara stammhåll för korstudenter och en hel massa resande. Det var sådant lif och rörelse och roligt se alla dessa olika korer med sina olika färgade mössor hvita, röda, gröna & gula.

Äkta tysk table d´haute fingo vi med surkål och konstig purré som just ej smakade bra, men till dessert fingo vi äppelkaka som hjelpte upp det hela.

på hemvägen gingo vi in i en mycket vacker kyrka, Theatinerkyrkan och åhörde där en katolsk messa, som för mig var något alldeles nytt. På aftonen tittade vi i butikerna, men börjar Gustaf finna detta väl tråkigt nu.

d. 27 Nov torsdag. Följdes åt en bit då Gustaf skulle fara till en frökontrollanstalt och jag på egen hand gå till "neue Pinakoteket", hvilket och lyckades rätt bra efter Gustafs anvisning.

Ett litet äfventyr råkade jag ut för genom att jag ej af G. tagit noga reda på ingången. Jag gick som jag tyckte till rätta ingången men fann den stängd, men medan jag stod där kom en herre ut genom dörren, antagligen någon öfvertjänsteman, jag frågade på franska om det var den rätta vägen och svarade han att jag äfven kunde komma in där hvarpå han artigt släppte in mig och reglade dörren.

Där stod jag nu i en källare mörk och som jag tyckte ej såg ut som något tafvelgalleri. Min förskräckelse var stor, jag inbillade mig en hel del och trodde att jag gått galet. Jag klev dock på och fick till sist höra steg, träffade då på en ung man, som jag anropade fortfarande på franska ty tyskan är jag mycket rädd för, han såg mycket engslig ut förklarade att han talade mycket dålig franska, men vi förstodo hvarandra bra och han följde mig en trappa upp, då jag kom rätt. Då jag på tyska skulle försöka tala om att jag kommit genom en orätt dörr trodde han jag sa att jag kommit från Paris och i den tron lät jag honom lefva.

Där var en hel hop öfverdådiga taflor, som voro mycket roliga att få se. Flera svenskar voro där, så jag kände mig så trygg i min ensamhet. Kl.1 stängdes det och då kom Gustaf och hemtade mig. Vi gingo på banken och togo ut pengar samt sedan & åto middag på "Hof Bauhaus" samt på aftonen och hörde på musik på ett mindre kaffée där det gick ganska gemytligt till. Jag var så uttröttad & förbi så att utan orsak tog jag mig en lip.

28. Nov. fred. gingo först till Glypthoteket och sågo där på dessa öfverdådiga skulpturarbeten i marmor från romaretiden, derifrån till Schacks galleri skänkt af Schack till tyska kejsaren, men som vi endast hade två timmar på oss där fingo vi brådska mycket. Gingo så och åto middag på en vinrestauration Neuner med gamla vägg & takmålningar och foro kl.4 från Műnchen till Nűrnberg.

Några smakprov på Gustafs samlarintresse.

München 2/10 1877

Bettys intressen

Betty ägnade sig gärna åt sport såsom tennis, cykling, skidåkning m.m. Fr.v. Fru Marie Kempe, löjtn. Dahl, frk Betty Hamberg, frk Märta Ryding, frk Ebba Toll, löjtn. F. Gripenswärd. Taget vintern 1895-96 (Betty och Evert på bilden nedan)

Betty och hennes väninor bildade Concordiaförbundet

Concordia 1896

Överst från vänster: Agneta Sillén, Kerstin Westman, Märta Ryding, Betty Hamberg, Thalmai Håkansson, Magda Bendy, Sigrid Bondeson, Ebba Toll, Hilma Häggbom

Sittande på golvet, från vänster: Sigrid Toll och Gerda Håkansson

Stadgar för Concordia - förbundet

Stiftadt i Hernösand den 19 febr. 1895

§1

Förbundets medlemmar samlas efter öfverenskommelse i hvarandras hem hvarje onsdags e.m. kl. 5-10,

dels för att åt fattiga förfärdiga kläder, hvilka vid höstterminens slut utdelas och vare hvarje medlem skyldig att för detta ändamål under årets lopp tillverka minst ett plagg,

dels att bereda hvarandra nöje, hvartill hvar och en efter bästa förmåga bör bidraga.

§2

Högsta medlemsantalet är 12. Val af nya medlemmar sker genom omröstning. Vid lika röstetal skiljer lotten. Ny medlem erlägger en inträdesafgift af 50 öre.

§3

Förbundets medlemmar använder sinsemellan tilltalsordet Du

§4

Vid förbundets sammankomster serveras:

kaffe med skorpor, mjukt bröd och 2 sorters småbröd,

supé bestående af smörgås med 3 sorters kallskuret en à två varma rätter, samt té och mjölk. Den som härvidlag går utöfver, hvad förbundet stadgar tillåt plikte 25 öre.

§5

Hvarje medlem bäre förkläde vid de gemensamma sammankomsterna.

§6

Till förbundets sammanträden få inga utomstående inbjudas. Medlem, som af ett eller annat skäl ej kan mottaga förbundet hos sig, erlägge för hvarje gång hon så bort göra en afgift af 1 krona.

§7

Sjukdom och bortresa för längre tid gälla som laga skäl för uteblifvande från sammankomsterna. För sen ankomst, uteblifvande utan laga förfall liksom allt öfrigt öfverträdande af förbundets stadgar, beläggas med en plikt af 5 öre.

De på detta eller annat sätt erhållna penningarne samlas i en för ändamålet afsedd sparbössa.

Förbundets stiftare äro:

Magda Bendy, Sigrid Bondesson, Betty Hamberg, Gerda Håkansson, Thalmai Håkansson, Märtha Ryding, Agda Sillén, Ebba Toll, Sigrid Toll och Kerstin Westman.

Betty och Evert

Framför verandan på Bettys föräldrarhem, Myran, står Gustaf och Betty med sina barn Evert och Gutten (i vagn) tillsammans med Bettys syster Sigrid, hennes man Sigurd Dahlman och deras första barn Sven (i vagn). Den tredje kvinnan kan vara barnens mormor Augusta Hamberg.

Gutten som ettåring.

Evert och Gutten

Evert med familj 1968 på Everts 70-årsdag vid sitt hem, Värsta gård i Spånga.

Gutten med barn och barnbarn 1981, framför Hushållningssällskapets hus, där han växte upp.

Åter till hemsidan