Förberedelserna inför vår emigration
Sommaren på 1987 gick vår familj omkring
i Gnesta och undrade. Måste man: genomlida långa mörka vintrar med
förkylningar, trötthet och huvudvärk; vistas största delen av dygnet inomhus i
minst fem månader; segla i vinterkläder under så kallade somrar; bråka med
griniga byggnadsnämnder för minsta tillbyggnad; ständigt ha dålig ekonomi hur
mycket man än arbetar.
Finns det något annat sätt att leva?
Skulle ett mildare klimat kunna betyda en mindre bekymmersfylld
tillvaro? Finns det något land med bättre
klimat, möjligheter till utbildning för barnen och intressanta jobb för oss?
Vårt hus i Gnesta, trivsamt men vi
längtade ändå efter något annat.
Eftersom Tore och jag närmast förläst
oss på reseskildringar de senaste tjugo åren och vi en gång gjort en snabbutryckning
till Mexico på en månad låg tanken på emigration nära till hands. Då hade vi redan ägnat timmar och åter timmar
till diskussioner om vad vi ville göra med våra liv. Skulle vi segla jorden
runt?
- Oh ja, sa Sanna.
- Aldrig! Vi följer INTE med, sa Ulrika och
Linnéa samstämmigt.
Kanske vi skulle ta oss med bil och husvagn
runt då? Eller bara Europa runt till att börja med?
- Och leva som luffare? Nej tack, då får ni
åka själva. Jag vill inte avbryta min skolutbildning. Linnéa var helt bestämd
på den punkten. Det gick inte att rucka på. Alltså, söka utlandstjänst eller
helt enkelt emigrera framstod som det mest realistiska alternativet. Vart?
U.S.A. lockade inte ens ungarna längre. Sydeuropa har så stor arbetslöshet att
vi tyckte inte det var någon idé att fundera ut något där. Något engelsktalande
land skulle vara praktiskt då fick man en rejäl språkresa på köpet. Australien
eller Nya Zeeland?
Alla författare vi hade läst som hade
beskrivit jordenruntseglingar hade lovordat Nya Zeeland. Vi började leta
litteratur om öarna vid antipoden men det var inte lätt minsann. De få vi
hittade på olika bibliotek var oftast minst tjugo år gamla och handlade mest om
Australien med i bästa fall några sidor om Nya Zeeland. En ny svensk bok hade
just kommit ut och på den var väntetiden
ett par månader hos biblioteket. Även på engelska var utbudet magert men vi
tragglade oss igenom ett par stycken.
Ju mer vi läste desto mer säkra blev vi att det var just Nya Zeeland vi
ville flytta till. Om för en tid eller för alltid det fick ödet avgöra. Nu
trodde vi förstås att eftersom Australien var en jättekontinent och Nya Zeeland
ett litet land cirka 2/3 av Sveriges yta och med bara 3 milj. innevånare så
skulle det bli lättare att få invandringstillstånd till Australien. Sedan kunde
man alltid nästla sig in på Nya Zeeland på något sätt. Båda länderna tillhör ju
Brittiska samväldet och har en intim kontakt med varandra.
Hur skulle vi börja? Australien har en ambassad i Stockholm så dit var
det bara att ringa. De skickade information per post men hade ingen som helst
rådgivning. Sånt hade man inte tid med
upplystes vi korthugget om. Ville vi
söka invandringstillstånd så fick vi börja med att personligen lämna in
ansökningsblanketter, betyg, meritlista, personbevis och dylikt. samt betala 80kr och sedan vänta i minst tre
månader för att få besked om vi överhuvudtaget kunde komma ifråga för att gå
vidare. Australien hade ett poängsystem där man fick olika poäng för ålder,
utbildning, yrkesområde o.s.v. Tore, som är programmerare, fick högsta poäng
för allt utom ålder där han fick noll. Han var då 46 år. Resultatet blev avslag
efter tre månader. Jag var helt
ointressant. Förskollärare avstår man
gärna ifrån.
Under tiden hade vi sänt ett personligt brev till vår närmaste Nya
Zeeländska ambassad som då låg i Haag. Vi berättade att vi var intresserade av
att flytta till Nya Zeeland, vad vi hade för utbildningar och att vi undrade om
det fanns någon möjlighet för oss att få uppehålls- eller invandringstillstånd.
Det gick ett par veckor utan att vi hörde något så Tore ringde till Haag för
att höra om brevet hade kommit fram.
Jodå, det hade det och man hade sänt information och
ansökningsblanketter. Då fanns det en chans!
Varje dag väntade vi ivrigt på posten som för det mesta kommer sent på
eftermiddagen. Lika snopna återvände vi dag efter dag in från brevlådan. Jag
tyckte tiden rann ifrån oss för nu hade jag bestämt mej. Till Nya Zeeland
skulle jag och så fort som möjligt.
Våren hade varit kall och ruggig och sommaren blev den sämsta jag
någonsin upplevt. Nu fick det vara slut med segling i täckjackor och Helly
Hansen-vantar.
- Men varför kommer inget brev från Haag? Nytt
telefonsamtal.
- Vi skickar ett nytt brev men det tar nog två
veckor innan det kommer för det går med "ytpost". Två veckor verkade
som två år i mitt barnsliga sinne för jag gick som en småunge som väntar på
tomten.
Till slut kom i alla fall ett stort ljusgult kuvert med information som
vi läste med ett engelsk-svenskt lexikon i högsta beredskap.
Helst skulle man vara under 45 år och alla familjemedlemmar av god hälsa
och karaktär samt ha ett yrke som gjorde att man lätt kunde få arbete i landet.
Vi fick fylla i ett formulär med personliga uppgifter på alla i familjen,
uppgifter om våra utbildningar och yrkeserfarenheter och dessutom uppgifter om
namn och ålder på våra syskon, deras äkta hälfter och våra ev. levande
föräldrar. Ulrika som redan fyllt 18 år måste söka separat tillstånd men
eftersom företaget var så osäkert lät vi det vara så länge.
Det tog emot att lämna ut släkten på det här viset, särskilt som de inte
var tillfrågade, men vi ville ännu så länge behålla planerna för oss själva.
Allt möjligt kom emellan och Tore tvekade länge men till slut skickade vi i
alla fall iväg de första ansökningshandlingarna till Haag. Nu var sommaren slut
och en ny vinter i antågande. Skulle vi slippa genomlida åtminstone en del av
den? Förhoppningsvis.
I början av oktober kom svar från Mr Hastilow, visatjänsteman på
ambassaden i Haag.
"Dear Mr and Mrs Lilja. Thank you
for your completed preapplication papers. I am interested in your computer
programming skills, Mr Lilja......." Jag var redan ute ur leken. Nya
Zeeland hade just då ett särskilt invandringsprogram, kallat "the
Employment Guarantee Waiver Scheme" för utbildade och erfarna
programmerare som ville immigrera men man krävde en skriftlig försäkran från
den sökande att han hade tillräcklig ekonomi för att kunna försörja sig själv
och sin familj under minst tre månader och inte kom att ligga Nya Zeeländska
staten till last. Mr Hastilow skickade också med en lista på arbetsförmedlare
och bad oss fylla i en fullständig ansökan om immigrationstillstånd. Den skulle
kompletteras med kopior och översättningar av alla våra betyg och
anställningsintyg (jag skickade mina trots det svala intresset). Man ville
också ha översatta kopior av vårt äktenskapsbevis och av personbevisen för alla
i familjen.
Om vi hade förberett det här tidigare så hade det gått betydligt
snabbare att få iväg ansökningshandlingarna men nu tog det flera veckor för oss
att få i ordning allt. Vi invigde våra
närmaste grannar i planerna och de ställde bussigt upp med att kämpa sig igenom
alla översättningar och bevittna dem.
Den 19 november damp nästa brev från Haag ned i brevlådan. "Innan
något vidare steg kan tas med er ansökan måste jag be att ni betalar en avgift
på 235 holländska gulden (c:a 800kr). När er avgift har mottagits kommer er
ansökan att behandlas. Om er ansökan godkänns kommer ytterligare en avgift på
120 gulden att krävas innan inresevisat bekräftas i ert pass."
Nu började det bli allvar och vi måste ta ställning till om alla i
familjen verkligen var med på en flyttning till andra sidan jordklotet. Ulrika
hade redan flyttat till Schweiz på ett år men om det blev någon emigration av
så tänkte hon komma efter när vi etablerat oss, vare sig det blev Nya Zeeland
eller Australien. Hade vi väl fått immigrationstillstånd så skulle det nog inte
bli några problem för henne om hon trivdes i landet. Tore hade skrivit till en
arbetsförmedlare i Auckland och han var positiv och ville veta mer så det såg
rätt ljust ut.
Jo, vi var överens om att satsa 800kr och fortsätta processen. Australien var inget alternativ längre men vi
hade nu blivit så nyfikna på Nya Zeeland att vi bestämt oss för att använda
Tores morsarv till att göra en resa dit vilket svar vi än fick på vår ansökan.
Tre månader kan man stanna i landet utan uppehållstillstånd. Tore, jag och
Sanna skulle åka och Linnéa skulle under tiden få gå i en waldorfskola i England.
För henne kändes en termin i England stå mycket närmare rimlighetens gränser än
en resa till Nya Zeeland som hon fortfarande betraktade som "era vanliga
drömmerier". Hon vågade ännu inte hoppas på en flytt.
Första veckan i december skrev Mr Hastilow: "Kära herr och fru
Lilja. Tack för er fullständiga ansökan om att få bosätta er i N.Z. Bifogat är
kvittot på första avgiften. Jag är beredd att överväga er ansökan inom the
terms of the 'Employment Guarantiee Waver Scheme'. Vill ni vara vänliga att bekräfta skriftligt
till mig att ni är beredda att flytta till Nya Zeeland utan att ha ordnat
arbete innan. När jag fått ert brev ska jag sända över blanketter för
fullständig läkarundersökning för er båda och era döttrar Linnéa och Susanna. Jag ser fram emot ert svar.
Vänligen J. W. Hastilow".
I en sådan familjär och vänlig ton var
alla brev vi fått och snart tyckte vi nästan att vi fick brev från en vän.
En kväll kom ungarna och jag hem sent ifrån en skolteaterföreställning där
Linnéa gjort succe' och glada och uppsluppna klev vi in genom dörren. Där tog
Tore emot oss med ett allvarligt:
- Jag har hoppat av. Jag tänker inte befatta
mej med dom här papperen. Det är ju som att handla med kreatur. Endast bästa
kvalité godkänns. Han hade just läst igenom formulären för läkarundersökningen
som kommit med posten samma dag. Vi skulle syfilistestas, lungröntgas och
undersökas från topp till tå. Inga fysiska eller psykiska skavanker fick
förbigås.
Vi trodde inte våra öron. Hoppa av nu? Linnéa gick tyst och la sig.
Sanna grät nästan hela natten och jag gjorde vad jag kunde för att trösta
henne.
- Han ändrar sej nog ska du se, sa jag. Bara
han får vänja sej vid tanken. Jag ska försöka lirka honom över det här. Till
slut somnade hon.
Det gick att "lirka honom över" och efter att ha ringt runt
till olika läkarhus i Stockholm, som tog hutlöst betalt, fick jag tag i en
privatläkare i Nyköping som hjälpte oss att få tid för lungröntgen, syfilisprov
(blodprov som måste tas på särskilt laboratorium) och läkarundersökning på
samma dag, nämligen den 29 januari.
Nu drabbades jag av bacillskräck både å mina och de övriga
familjemedlemmarnas vägnar men mitt tjat räckte inte till för att hindra Sanna
från att bli ordentligt förkyld precis lagom till den "stora dagen".
Läkaren var dock förnuftig nog att inte fästa sig vid en så banal åkomma. Han
hade fullt sjå med att, med hjälp av Tore, ett lexicon och telefonsamtal till
en kollega, begripa alla frågor på våra formulär. Det tog honom tre timmar att
genomföra läkarundersökningen så tusenlappen vi betalat för oss fyra fick han
jobba hårt för. Vi var också helt slut när det hela var över för vi hade ju
varit på sjukhuset innan och väntat, lämnat blodprover, väntat, blivit
röntgade, väntat igen för att få resultatet och snudd på gripits av panik vid
tanken på att vi kanske skulle komma för sent till läkaren. Hela proceduren tog
fem timmar men det kändes härligt när det hela var över och om nu inte någon av
oss skulle visa sig ha syfilis så var vi godkända som Nyzeeländska immigranter
så vitt vi förstod. Vi firade på en
pizzeria i stan. Syfilisen lämnade vi
därhän. Vem har det nuförtiden?
Det började bli svårt att hålla tätt nu. Vi läckte ut våra planer lite
hit och lite dit. Ungarnas kompisar, grannarna på gatan och lärarna i skolan
fick veta. Vi ville ju helst att Linnéa och Sanna skulle kunna fortsätta i
waldorfskola så vi rådfrågade ungarnas lärare och fick tips om en lärare som
nyligen varit på Nya Zeeland och besökt waldorfskolorna där. Det fanns fyra
stycken, en på sydön och tre på nordön, så jag skrev till dem och hörde mej för
om eventuella platser för våra barn, avgifter m.m.
Svaren på syfilisproverna lät vänta på
sig för blodproven skulle skickas från Nyköpings sjukhus till Eskilstunas och
därifrån till Roslagstulls sjukhus och sen skulle svaren skickas samma väg
tillbaka. Sedan kunde vår hjälpsamma läkare bli underrättad om svaren och
skicka papperen till Haag.
Vi började ändå känna oss rätt säkra i korken nu så jag bokade biljetter
till 10 mars. Det blev mest förmånligt att åka över USA och vi valde
t.o.r.-biljetter för att ha möjlighet att ångra oss om vi inte trivdes.
- I Los Angeles ska jag åka till Hollywood och
titta på filmstjärnor och sen ska jag gå på Disneyland, planerade Sanna genast.
Tore passade på att söka tjänstledigt i sex månader och Linnéa tackade
nej till skolan i England och bestämde sig för att ta sina föräldrar på allvar.
Ulrika avvaktade. Redan före jul hade vi annonserat ut vårt hus till
försäljning. Vi gjorde det mest för att se vad vi kunde få ut för det. Det kom
c:a 25 familjer och av dem var det fem som gärna ville köpa huset om deras
ekonomi tillät det. Vi insåg att det
gällde att smida medan järnet var varmt så när en av intressenterna bjöd över de
andra slog vi till.
- I värsta fall får vi be att få bo en tid i
morfars sommarstuga om vi kommer tillbaka med svansen mellan benen, resonerade
vi.
Först fr.o.m. april kunde Tore få tjänstledigt fick han nu veta så jag
fick boka om biljetterna. Påsken inföll i början av april och de flesta platser
var redan upptagna. Den enda dag vi kunde få biljetter var 2 april, lite knappt
om tid med tanke på att Tore jobbade fram till 31 mars.
Den 25 januari fick vi ett telefonsamtal från Haag. Linnéa som var ensam
hemma gjorde sitt bästa för att låta bra på engelska. Det var nämligen Mr
Hastilows sekreterare som ville att Tore skulle höra av sig snarast. Tore
ringde tidigt nästa morgon och fick höra att vi var välkommna på en personlig
intervju men att den första möjliga tiden Mr Hastilow kunde ta emot oss var kl.
två på eftermiddagen den 23 mars. En vecka före avresan! Det kändes verkligen
som ett lotteri.
En dyr lott blev det också för eftersom vi hade så knappt om tid och
Tore hade så svårt att få ledigt från sitt jobb, fick det bli en endagstripp
till Haag. Kalaset slutade på 8000 kr när vi räknat in anslutnings tåg från
Amsterdam, där flygplatsen ligger och taxi sista biten.
Vad skulle vi nu göra med alla våra
ägodelar? Packa i en container och skicka
till Nya Zeeland? Nej, efter åtskilliga
samtal med flyttfirmor och rederier och efter att ha talat med en familj som
det strulade till sig ordentligt för när de skulle flytta, så att deras bohag
åkte fram och tillbaka på världshaven tyckte vi inte det var värt de cirka
30.000kr det skulle kosta. Dessutom
kände vi, hela familjen, att det var dags för en riktigt rejäl utrensning så vi
kom överens om att bara spara våra allra käraste minnessaker, som fotoalbum,
gamla älsklingsleksaker och arvegods, resten skulle vi sälja. Hade vi tur kunde
vi kanske få ihop de 55000 som familjens biljetter till "Söderhavet"
skulle kosta. Då räknade vi också in Ulrikas biljett eftersom hon skulle komma
senare.
Ulrika ja, hon som i vanliga fall brukar ha sina egna högst bestämda
åsikter om det mesta hade nu ingen talan. Hon befann sig på för långt avstånd
från "spelbrädet" men per brev och telefon följde hon våra
"drag" och var genast med på att sälja sina skatter. Eftersom hon är familjens enda ekonomisnille
bad jag henne att komma hem och hjälpa till med försäljningen samtidigt som hon
bestämde sig för vad hon ville spara. När hon väl kom hem smittades hon av Nya
Zeeland-febern och bestämde sig för att följa med. Ny ombokning? Nej det fanns
en plats kvar med samma avresa.
För att få en uppfattning om hur mycket vårt lösöre kunde vara värt
började vi skriva en lista på de mest värdefulla sakerna. Listan blev längre och längre och Tore skrev
ut den på datalistor med rubriker och underrubriker, inköpsår och utropspris för
vi tänkte presentera listan för en auktionsfirma i trakten och ev. förhandla om ett klumpköp.
Medan vi höll på med listan kom Sannas bästa kompis, Henrik, och han
blev nyfiken och bad att få en lista. Det ledde till att Henriks pappa blev
ännu nyfiknare och dessutom tog med sig listan till jobbet och visade för sina
arbetskamrater.
- Kanske de andra grannarna på gatan också är
intresserade? sa vi till varandra. Vi utökade listan allt eftersom vi upptäckte
nya ev. värdefulla saker, grannarna var intresserade och snart var kommersen i
full gång.
Varje dag växte listan trots att vi strök allt som blivit sålt. Nu tog vi med möbler, prydnadssaker, ja allt
säljbart överhuvudtaget och skickade med ungarna listor till skolan. Där spreds
de vidare till de Antroposofiska institutionerna i Järnatrakten. Jag tog med
mej listor till jobbet och likaså gjorde våra grannar. Ulrika, snillet, gjorde
iordning lådor och brickor där varje sak kostade 2kr, 5kr, 10kr o.s.v. och
sålde småprylar vi andra aldrig hade drömt om att de kunde vara säljbara. Sånt hade Linnéa och Sanna redan kastat
massor av. Vardagsrummet blev nu en riktig "antikbod".
Ett hörna av antikboden. Extrapris på
Linnéa.
En pappa i ungarnas skola, Arne Reeberg, var
journalist på Expressen och han tycte att vårt företag var lite ovanligt och
värt att skriva om så han gjorde en dubbelsidig artikel med en jättestor bild
av hela familjen sittande i "butiken".
Snart var det mesta av vårt bohag placerat hos folk vi kände men vi
kunde ju inte pracka på bekantskapskretsen allt, så en dag var det dags att
sätta upp listorna i Gnestas butiker. En lokaltidning hade nu också skrivit om
oss och artiklarna gav nog försäljningen lite extra skjuts. Jag hade varit
stenhård med att allt som sattes ut till försäljning skulle vara rent, helt och
lättkontrollerat, såsom jag själv skulle vilja köpa det, och priserna skulle
vara de vi själva skulle vara villiga att betala. Vår segelbåt blev vi snabbt av med och det
kändes fint att ett par Gnestabor köpte den.
Nästan varje lördag körde Tore ett par vändor till soptippen med rent
skrot. Hur mycket kan egentligen en familj samla på sig under tjugo år? Jag insåg
att Tore hade haft viss anledning att gruffa ibland när jag önskade mej ett
större hus. Då brukade han svara att det var vansinnigt att ha så mycket saker
att man måste skaffa ett större hus för att härbergera dem.
Expressenartikeln ledde till att vi
fick kontakt med en hel del familjer som gick med samma planer som vi. En del
var i början av processen och en del var i slutet. En man från Småland som just
hade varit och hälsat på sin dotter, Ulrika, i Auckland ringde bl.a. Vi hade ett långt givande samtal och jag fick
en del purfärska uppgifter. I bakgrunden
stod Linnéa och viskade:
- Fråga om vad dom har för mode där nu. Jag
vidarebefodrade frågan lite skämtsamt och fick till min häpnad en utförlig
rapport om det aktuella dammodet; modeller, färger och material. Där slog jag
rätt på spikens huvud.
Från Helsingborg ringde Yvonne Lundin. Hon och hennes man, Jan, hade
just sålt sin målerifirma och var i full färd med att packa alla sina möbler,
sina sex dragspel, sju cyklar och fem mopeder i en container att skickas till
Auckland. Jan hade redan fått jobb som målare och immigrantvisat var klart för
deras del. Sonen Björn sex år såg fram mot att få börja skolan på Nya Zeeland.
- Intervjun i Haag är bara en formsak, Sa
Yvonne. Oroa er inte, Mr Hastilow är
jättetrevlig. Men varför betalar ni så
mycket för resan till Auckland? De hade köpt enkelbiljetter genom Skandinaviska
- Australiska - Nya Zeeländska Vänskapsföreningen och skulle åka dagen före oss
men över Singapore. I Singapore skulle de stanna en natt på ett fint, men
billigt, hotell och komma fram till Auckland två timmar efter oss. Deras biljetter kostade drygt 7000kr per
vuxen.
Oj, nu fick vi mycket att grubbla på. Nästan 20.000kr kunde vi spara på
att köpa biljetter genom vänskapsföreningen. Det var frestande men vi gick i så
fall miste om möjligheten att ångra oss "gratis". Jag ringde i alla fall vänskapsföreningen
nere i Köpenhamn och tänk, det fanns fortfarande platser till den 1 april på
samma resa som Lundins skulle åka. Skulle vi se det som ett tecken? Får man vara vidskeplig i såna här
sammanhang? Efter två dagars funderingar avbeställde vi t.o.r.-biljetterna och
bokade in oss via Singapore. 37000kr
blev slutsumman och då ingick hotellnatten i Singapore.
Nu uppstod ett nytt problem. Bagaget! Från att ha haft 225kg att röra
oss med fick vi nu banta ned bagaget till 125kg. Elaka mamma bestämde då: 10kg
personlig packning och 15kg gemensam för var och en i familjen. - Gråt,
svordomar och andra varianter av protester. - Jag begrep snart att vi måste
hitta något sätt att skicka åtminstone en del grejer.
Av familjer som redan hade flyttat till Nya Zeeland hade vi fått veta
att det mesta man behöver i ett hushåll är dyrt, även om man köper det
begagnat, så vi hade räknat med att ta med oss rostfria kastruller och bunkar,
våra älskade symaskiner, hushållsmaskinen som var nästan ny och några andra
dyra men välbehövliga artiklar.
En granne tipsade oss om att man kunde skicka paket på 2kg för 31kr. Jag
ringde posten och kollade. Kanske fanns det t.o.m. något ännu billigare sätt?
Nej, det billigaste var just att skicka i småpaket om 2kg. Vi skrattade men
började packa ned matbestick och andra små oumbärliga prylar i plastpåsar,
linda in dem i frottéhandukar, väga av till exakt två kilo (tur att inte
hushållsvågen var såld ännu) och slutligen slå in i sönderklippta
plastsopsäckar. Segt och starkt skulle omslaget vara.
När jag kom med första laddningen om tio paket till posten slog
postkassören febrilt i böckerna och hittade då en uppgift om att man kunde
skicka 10kg för 155kr, samma pris alltså men betydligt lättare att packa. Längd
- höjd - breddmåtten var begränsade och allt skulle innehållsdeklareras på
engelska men det extrajobbet fick man ta, hellre än att stå och småplottra i
evigheter. Nu kunde vi ju också skicka större saker men vi var ändå begränsade
till sånt som var oömt. Man vet ju hur paket behandlas vid omlastningar och
omlastningar skulle det bli många av.
Jag lärde mig snabbt vilken storlek av kartonger som svalde c:a 10kg och
jag sprang till Konsum och ICA i stort sett
varje dag och tiggde de mest lämpliga exemplaren för dagen. Vid det här
laget visste nästan hela Gnesta om vårt förestående äventyr. Folk jag mötte på
gatan, när jag kom där bärande på mina kartonger, önskade oss lycka till och de
flesta avslöjade att de innerst inne drömde om att få göra samma sak.
Jag packade, vägde av, skar sönder kartonger och ändrade storlek och
form på dem för att utnyttja vikt- och måttgränser maximalt. Vi blev allt
generösare och våghalsigare med vad vi skickade och ungarna fick större och
större plats i sina resväskor allt eftersom kartongerna fylldes. Andra
kartonger fyllde vi med kära ägodelar som grannar och vänner erbjudit sig att
härbergera åt oss på vindar och i källare.
- Tills ni kommer hem igen. Knussla inte. Ni
kommer att behöva det senare, lät det. Alla kartonger numrerade jag, både de
som magasinerades och de som sändes med posten, och innehållet skrev jag upp i
min adressbok.
Två dagar innan vi for sände vi iväg de sista av 20 lådor adresserade
till mitt namn, Poste Restante, Main post office, Auckland. Ännu ett lotteri
hade jag (som i vanliga fall avskyr lotterier) givit mig in på. Men innan dess
hade vi hunnit sälja så mycket att vi faktiskt fått ihop våra femtifem tusen.
Bilen hade vi lån på så den ingick inte i våra beräkningar.
Vi hade också hunnit med trippen till
Holland. Märkligt nog klaffade allt hela
vägen trots att tidsmarginalerna var ytterst knappa. Inget fick fallera om vi
skulle hinna till ambassaden i Haag på utsatt tid: Kl 14 den 23 mars.
Kvart över två stannade taxin, som vi tagit sista biten, utanför en
oansenlig port till ett ännu oansenligare hus som skulle föreställa Nya
Zeelands ambassad i Haag. Nervösa och ursäktande klev vi in genom dörren.
- Det gör inget, Mr Hastilow är också försenad
så slå er ned en stund i väntrummet, sa damen i receptionen.
Mr Hastilow var precis så avspänd och vänlig som vi föreställt oss. Han
förhörde sig noggrant om våra avsikter med immigrationen, våra fritidsintressen
(!) och om flickornas åsikter om flytten. Han rådde oss å det bestämdaste att
vara synnerligen noga med val av bostadsort och av skolor för barnen. Han
avrådde oss lika bestämt från att låta Ulrika och Linnéa bo ensamma i en
bostadslägenhet i någon av storstäderna. Vi hade kommit fram till den lösningen
eftersom Tore, jag och Sanna helst ville bo på landsbygden medan den tanken
inte alls tilltalade de stora damerna.
- Ni måste också passa på flickorna så att de
inte slöar till i skolan för i vårt lands skolor är arbetstakten inte alls lika
hög som i Sverige, sa han. (Du vet nog inte hur det kan vara i svenska skolor,
tänkte vi båda, men höll tyst.)
Vi hade fått order om att ha med oss utdrag ur svenska polisregistret
som skulle visa att Tore och jag var oförvitliga medborgare. Vi skulle också ha
med ett arbetsintyg ifrån Tores senaste arbetsplats, i orginal och skrivet på
engelska, och - kanske det viktigaste - bankböcker eller andra bevis på att vi
ägde minst 18.000 NZ dollar (c:a 72.000kr) Dessa papper, plus Ulrikas ansökan
om studentvisum, lämnade vi fram och fick sedan våra efterlängtade stämplar i
passen. Ulrika fick 12 mån. uppehållstilstånd som hon enligt Mr Hastilow LÄTT
kunde omvandla till "students permit" (tillstånd) så fort hon bestämt
sig för vad och var hon skulle studera.
Invandrare. Utlänningar. Det skulle vi
snart vara. Vi tog spårvagn och tåg tillbaka till Amsterdam och firade våra nya
titlar med kaffe och mackor på ett kondis. I Holland blommade körsbärsträden men
på Arlanda var det snöstorm när vi klev ur planet och dagens absolut
besvärligaste sträcka blev Arlanda - Gnesta. Halv ett på natten kunde vi visa
ungarna inträdesbiljetterna till deras nya hemland.
Klara för avfärd. Dags att ta farväl av
familjen Jonsson
.