Skandinaviska emigranters strapatser på
1870-talet
En
novemberdag år 1871 lämnade ett segelfartyg Oslos hamn. Skeppets namn var
ENGLAND och ombord fanns 78 passagerare. Ett trettital av dem tvingades sitta
uppe på däck utan något som helst skydd i storm och snöslask under två
fruktansvärda dygn. Vad fick dem att utsätta sig för detta? Jo, på andra sidan
jordklotet hade en man vid namn Julius Vogel storvulna planer på att göra en
modern stat av en av Englands kolonier, Nya Zeeland. Han såg framför sig landet
genomkorsat av järn- och körvägar, regnskogen röjd och ersatt av bördiga fält
och betesmarker och prydliga städer byggda på lämpliga avstånd ifrån varandra.
Knappt hade det senaste inbördeskriget
mellan urinnevånarna (maoris) och europeerna
(pakehas) avslutats förrän Vogel, som var finansminister i landet,
skissade upp ett förslag om att bygga väg mellan Hawkes Bay och Masterton. Masterton
var den tidens sista utpost norr om Wellington. Hawkes Bayområdet var redan en
etablerad jordbruksbyggd på ostkusten av Nordön men stod utan landförbindelse
med huvudstaden. Hindret var den
ogenomträngliga "Seventy Mile Bush" ( man gissade att den var 70
miles lång ) som bara några maorier och en och annan vit äventyrare tagit sig
igenom.
Vogel hade hört talas om en grupp danskar som
redan år 1866 med framgång röjt land och byggt upp farmer i skogen norr om
Palmerston. Detta gav honom idén att "importera" skandinaver och
koloniseringsagenter från London skickades till Sverige, Norge och Danmark.
Det är nu våra blåfrusna resenärer på ENGLAND
kommer in i bilden. Fartyget var inte
färdigutrustat när det seglade från Norge så det fanns inte tillräckligt med
platser under däck. Ägarna hade hoppats på milt väder denna första sträcka men
skeppet drabbades av både snöstorm, regn och hagel. Där satt alltså en stor del
av passagerarna oskyddade på däck hela vägen till London.
De flesta emigranterna var arbetare eller
affärsmän. Familjer hade fått företräde eftersom det ansågs vara större risk
att ogifta skulle hoppa av koloniseringsprojektet och skaffa sig jobb i något
redan etablerat samhälle. Få hade någon som helst kunskap i Engelska och det
gjorde dem till lätta byten för bedragare. De familjer som hade betalat resan i
förväg skulle få 40 acres (= 16,4 Ha) mark gratis. De hade fått värdehandlingar
som visade deras rätt till detta privilegium.
Resan kostade 7 pund per vuxen och 5 pund för
de tre första barnen ( om någon dog under resan behövde familjen
"bara" betala halva biljetten för den personen).
I Londons hamn kom en man ombord på fartyget,
slog sig i slang med ett par svenska familjer och utgav sig för att vara ombud
för Nya Zeelands regering. Han bad att få deras markhandlingar i utbyte mot
"land certificate ", som han sa. Svenskarna lämnade godtroget ifrån
sig sina papper och fick i utbyte något som senare skulle visa sig vara menyn
på ett Londonhotell....
I London iordningställdes utrymmena under
däck, fler passagerare kom ombord och den 8 december lämnade fartyget England.
Strax efter avfärden bröt mässling ut. Skeppsläkaren var en okunnig man som
ständigt var berusad och till ingen nytta för patienterna. Alltför många klarade inte av sjukdomen och
den ena familjen efter den andra fick se någon av sina kära sänkas i havet.
Efter Godahoppsudden fick stormar skeppet att driva så långt söder ut att man
mötte isberg. Halva besättningen låg sjuk och passagerarna beordades hjälpa
till med arbete och spaning. Vågor slog in över däck och nere i
passagerarkojerna låg febriga människor i kalla, våta kojer. Dödssiffrorna steg. Ett barn föddes...
Den 9 Mars 1872 var färden äntligen slut och
ENGLAND gled in i Port Nicholson, naturhamnen vid Wellington. Nu hade fartyget drabbats av ytterligare ett
utbrott av sjukdom och eftersom kaptenen misstänkte att det rörde sig om
smittkoppor så lät han hissa gul flagg. Två personer hade redan dött och dagen
efter man ankrat dog den lille pojken som fötts under resan. Smittkopps-larmet
utlöste en febril aktivitet hos stadens livrädda styrelsemän och i en hast
uppfördes en karantänstation på Somes Island, en liten obebodd ö mitt i viken.
Här inkvarterades nu de överlevande från den otursförföljda båten och fick till
sin bedrövelse se stora delar av sina oumbärliga tillhörigheter brännas på
stranden. Allt för att förhindra
spridningen av de förhatliga kopporna.
Invånarna på Somes Island repade sig
emellertid snabbt under sin ofrivilliga semester. Skoj och glamm började höras ibland buskarna,
romanser spirade och ännu en liten pojke föddes. Marie och Peter Larsens son
döptes till Hans Anton Bush Somes till minne av sin födelseplats och han blev
med tiden en framgångsrik jordbrukare i familjens nya hemland.
Efter
en tid avskrevs smittkoppsteorin som felaktig och Somes Islandborna fick flytta
in i baracker i Wellington. Den 8:de april vandrade en förtrupp på tretton man
till fots mot det område man reserverat för de nya kolonisterna. Eftersom ingenting var förberett för
bosättning skulle männen bygga upp ett tillfälligt läger i närheten av de
framtida bosättningarna. Vandringens andra natt campade de innanför palissaden
som byggts till skydd för innevånarna i staden Masterton 100 km nordost om
Wellington. Det befolkningen skulle skyddas mot var maorierna som höll till ute
i skogen och kikade på de konstiga främlingarna som talade ett ännu
obegripligare språk än engelsmännen. Ya, ya, kallade de nykomlingarna för ja,
ja, hördes de säga i ett kör när de hämtade vatten i en bäck strax utanför
palissaden.
Efter Masterton fanns bara en smal stig att
följa 16 km över den steniga Opakiplatån.
Ruamahangafloden fick de vada
över. Där platån övergick i skogsklädda berg byggde männen några enkla baracker
för familjerna att bo i medan de tog itu med "sjuttimila
skogen". Nu väntade de ivrigt på
sina anhöriga som var på väg upp.
Kvinnor och småbarn åkte, tillsammans med det lilla bagage som överlevt
den nitiska smittbekämpningen, i vagnar dragna av hästar. De äldre pojkarna och männen gick till fots.
Inte blev väl de efterlängtade hustrurna så särskilt lyckliga när de fick se
längorna av brädor och segelduk som skulle bli deras hem under obestämd tid.
Men de hade ingen tid att förlora. Det
blev till att gråta en skvätt över eländet, kavla upp ärmarna och genast ta itu
med hushållet. När nu husmödrarna skulle packa upp sitt lilla, men dock, bohag
uppdagades att inte ens allt kvarvarande bagage hade kommit med upp till
lägret. Det hade av misstag skickats till Plymouth och återfanns aldrig. Många
familjer hade inte ens filtar för att skydda sig mot den råa kylan under
nätterna. Man fick klara sig så gott man kunde genom att solidariskt dela på de
gemensamma resurserna.
Några dagar efter familjernas ankomst till
lägret fick de besök av Honour William Gisborne, Minister of Publik Works. Han
gjorde sitt bästa för att muntra upp nybyggarna med komplimanger och genom att
hurtigt påpeka vilka storartade möjligheter som stod öppna för dem. En klen tröst så här i början. Gisborne
berättade nämligen att visserligen var ett område på 4000 acres avsatt för den
nya kolonisationen, som skulle kallas Mauriceville, men marken hade ännu inte
blivit utstakad och uppmätt i lotter så det var omöjligt för nybyggarna att
installera sig på sin egen mark ännu på "ett bra tag".
Det var inte mycket av verkligheten som
stämde med beskrivningen våra vänner hade fått av koloniseringsagenterna när de
värvades. Då hade de fått höra att de
skulle komma till ett färdigplanerat landområde och kunna ta sina jordlotter i besittning genast. I
själva verket fick de nu göra all grovplanering själva. Samtidigt förväntades de arbeta på det stora
lands- och järnvägsbygget som ju var det egentliga skälet till att de lockats
hit.
De allra flesta familjerna hade inte kunnat
skrapa ihop biljettpengar före avresan utan fick i stället nu ta lån till
markköpet. Ett pund per acre (1 acre =
40,5 ar = 4050 kvm) fick de betala och varje familj krävdes dessutom på 35 pund
för att täcka kostnader för frakten upp till lägret, nödvändiga redskap för
vägarbetet och lantmäteriavgifter.
Kostnader som männen genast fick börja betala av på med sin
vägarbetarlön på 6 shilling per dag. Den lönen skulle också räcka till inköp av
mat och allt annat familjen behövde så här i början.
Lands- och järnvägen löpte parallellt och
följde gamla maoristigar och så småningom kom vägarbetsplatsen att ligga så
djupt in i skogen att det blev för långt för männen att återvända hem varje
kväll. Då övernattade de i skogen i fortsättningen och kom hem bara under
veckosluten.
Efter
hand lyckades man göra lägret mer beboeligt. Nya större baracker kom till. De stora familjerna fick lite mer rum och man
kunde ta emot fler nybyggare. En dag anlände en glasmästare från Köpenhamn med
sin familj för att slå sig ned i Mauriceville men när han fick se de oljade
kalikådukar som skulle föreställa fönster blev han så förskräckt att han
vägrade stanna och genast reste tillbaks till Masterton.
Den 15 september 1872 ankrade två skepp
HOVDING och BALLARAT utanför staden Napier i Hawkes bay med en last nya
skandinaver som kom att grunda de mer kända städerna Dannevirke och Norsewood i
norra änden av "sjuttimila-skogen".
De engagerades i vägbygget norrifrån och snart fick lägret i
Mauriceville besök av sina landsmän som berättade att de gått igenom om möjligt
ännu värre strapatser än Mauricevilleborna.
Lägret kom att bli permanent för en lång tid
framöver. Efter ett år hade det vuxit ut till en hel by och flera omgångar
immigranter hade kommit till. Det blev stora problem med barnen som sprang
omkring och gjorde rackartyg i brist på annan sysselsättning. Inte heller hade
de någon möjlighet att lära sig engelska eftersom de allra flesta i omgivningen
talade "skandinaviska" (danskan dominerade). När en dag ett par smågrabbar lekte med eld
och lyckades ställa till en eldsvåda som gjorde flera familjer hemlösa var
saken klar.
- Vi måste ha en skola.
Efter
åtskilliga påstötningar hos myndigheterna fick man äntligen sin lärare, Arthur Petersen, som med fru och fyra barn
kom flyttande nerifrån Christchurch på Sydön. Arthur Petersen kom från en norsk
familj. Pappan var premiärminister i
Norge men Arthur kunde inte hävda sig i de kretsar han förväntades röra sig
inom. Han försökte sig istället på en karriär som officer i Brittiska armens
främlingslegion. Det passade honom inte heller och efter några år var han
tillbaka i Norge. När han i Oslo fick se barken HOVDING lämna hamnen och höra
emigranterna sjunga "Hem kära hem" greps han så starkt av stämmningen
att han beslöt att ta sin familj med och följa efter. Familjen lämnade Norge 1872. Efter en besvärlig tid i Christchurch kom de
till lägret då Arthur blivit erbjuden tjänsten som skollärare.
Huset de flyttade in i var lika enkelt som
stugorna de övriga familjerna bodde i.
Två rum, ett sovrum och ett kombinerat kök-matrum-skolsal. Möblemanget
bestod av grovhuggna bänkar både som sängar och som "matsalsmöbel".
Inte vad familjen var van vid precis men det fanns ingen återvändo. Liksom de första fruarna som anlände fick fru
Petersen göra det bästa av situationen . Sonen Hans skrev i ett brev till en
släkting:
- Jag undrar vad mamma tänkte. Vi såg att hon
grät när vi kom hit.
Nybyggarna
var ju ovana att orientera sig i den täta skogen och gick någon vilse var det
nästan omöjligt att hitta den förkomna.
Men i skogen fanns gratis, lättfångad mat i form av förvildad boskap
från slätterna söderöver och där fanns skogsfågel så inte kunde väl männen
avstå ifrån möjligheterna till både gratismat och lite nöje på samma gång. Med
tiden blev de hemtama i skogen men i början tog den sin tribut av byborna. En
som klarade sig med nöd och näppe var Norrmannen Johannes Hefty som en dag gav
sig ut för att skjuta duvor. När han inte kommit tillbaks nästa dag sände man
ut en räddningspatrull för att söka efter honom, dock utan resultat. Efter tre dagars sökande betraktades Hefty
som förlorad. Två dagar senare dök han
upp i ett övernattningsläger utefter vägen.
Kläderna hängde i trasor på kroppen, han var utsvulten och nästan
vansinnig av sina skräckdygn ute i naturen men snart repade han sig efter
äventyret och livet fortsatte som vanligt.
Det hände att man inte behövde ge sig ut i
skogen för att få kött på bordet.
Förvildade grisar drog sig ibland in mot lägret och kunde lätt fällas i skogsbrynet
av vaksamma skyttar. En vild tjur bröt sej en dag igenom buskarna och rusade
rakt in bland stugorna. Just den dagen
råkade Johannes Jespersson vara hemma i
byn fast det var mitt i veckan. Han fick tag i sin mynningsladdare och fällde
veckans köttranson för en stor del av lägrets befolkning alldeles utanför sin
dörr.
De flesta av kolonisterna kunde ingen
engelska och eftersom många dessutom var analfabeter behövde lägrets innevånare
ofta hjälp med brevskrivning och, inte minst, korrespondens med
myndigheterna. Utstakningen av
jordlotterna drog ut på tiden och de blivande farmarna blev alltmer
otåliga. Här blev skolläraren Petersen
till ovärderlig hjälp. Många var de brev
han författade med eller utan hjälp av sin uppdragsgivare. Petersen hade
fantasi och orden tröt aldrig. Som ersättning brukade han få ett paket med
något ätbart.
Långa tider fick arbetarna inte ut någon lön
för sitt arbete och lägerinnevånarna kände sig helt bortglömda. Många av dem
hade fortfarande inte betalat av sina skulder och hade dessutom jordlotten att
betala på. En dag tog tålamodet slut och i Januari 1873 vandrade en delegation
på sex män till huvudstaden för att försöka sätta fart på
"maskineriet". Företaget lyckades och två månader senare fick de första,
de som kom med ENGLAND, sina lotter färdigutstakade.
Bara en smal stig gick upp till området, som
låg c:a 10 km från lägret, och allt fick bäras dit på ryggen. Det tog
naturligtvis tid och arbetet med de nya hemmen fick göras på de dagar männen
var hemma från vägbygget. Först efter mer än ett och ett halvt år kunde de
första nybyggarna flytta ut till sina egna marker. Men det skulle dröja ytterligare ett halvår
innan alla bodde på egen grund.
Husen i den nya byn hade väggar av handsågade
brädor och spåntak. De kallades
"slabs - hus" ett av många "svengelska" ord som kom till
under den här tiden. Den svenska familjen Herlunds första hus byggdes till stor
del av deras trettonåriga son, Nils, medan pappan var borta på vägbygget. Pojken fällde träden och klöv stammarna själv
och pappan hjälpte honom att resa stommen under helgerna. Nils´ systersons
dotterson var just Andrew Medland vars familj var ett så stort stöd för oss
under vår första tid på Nya Zeeland.
De
första åren var alla sysselsatta med att röja undan skogen. Under arbetsveckorna var mammor, barn och
ungdomar ute i skogen hela dagarna. De allra minsta barnen passades av äldre
syskon på behörigt avstånd från fallande träd.
Tioåriga pojkar gick med lätta yxor lös på mindre träd. Vid tolv var det
dags att börja använda tung yxa. Då var
man karl. Flickorna bar ris och de
största träden sparades åt far att huggas när han kom hem.
Buskar och träd fick ligga och torka på
marken under de varma sommarmånaderna och i Februari och Mars brände man. Alla innevånare fick då ägna sig, från tidig
morgon till sen kväll, åt att passa branden så den hölls under kontroll. Tyvärr lyckades man inte alltid utan en och
annan byggnad strök med. Det var ett arbete i tjock illaluktande rök och alla
gick för jämnan med röda, svidande ögon.
I den näringsrika askan av brända träd och
buskar växte grödan fint i början men eftersom vägarna fortfarande var så usla,
ingen bro ännu fanns över Ruamahangafloden och männen fortfarande arbetade på
"projektet", så kunde man inte komma in till stan och få avsättning
för överskottet. Av ekonomiska skäl saknade man också nästan alltid olika varor
så man praktiserade byteshandel familjerna emellan och hjälpte varandra när så
behövdes. En vana från den första svåra tiden i lägret.
En dag stod skollärarfamiljen helt utan mat i
skafferiet så far i huset skickade ut äldste pojken Hans på vägen. Där skulle
han stå och stoppa vem det vara må som kom förbi med något ätbart i packningen. Det råkade bli Johann Döbelstein, en ungkarl
som bodde längre upp i byn. Han hade
just varit i Masterton och provianterat och kom nu fullastad med mat gående
vägen fram. Jodå, han kunde nog avvara
en del så han följde med Hans hem. Därhemma satte fru Petersen på pannan, bjöd
in Johann på kaffe och bakade scones av hans mjöl. Herr Petersen passade också på tillfället att
få sig en pratstund. Där satt de sen och
fikade och hade trevligt och innan någon visste ordet av så var det dags för
kvällsmat. Nog ville väl Johann stanna
på kvällsmat också? Jovisst.
Tiden gick och stämmningen steg. Skolläraren pratade, sjöng och läste dikter
allt medan mörkret sänkte sig över gården. Framåt natten berättade han
självupplevda spökhistorier från sin barndom i Norge. Inte kunde Johann gå hem så här sent heller? Det blev till att stanna över natten och hur
det nu kom sig så blev gästen kvar dag efter dag så länge maten och historierna
räckte. - Till slut fanns inte annat för
Johann att göra än att ta sig en ny provianteringstur till Masterton, berättade
Hans 50 år senare.
Ekonomin
var ett ständigt problem. Männens
arbetsplats på vägen kom att ligga längre och längre bort. På lördagskvällen
vandrade de hemåt trötta efter veckans slit, för att sen tillbringa söndagen
med trädfällning eller jordbruksarbete, så långt det nu hade avancerat. De
slets mellan å ena sidan kravet från myndigeterna att öppna mer land vilket ju
också gagnade dem själva och å andra sidan att tjäna så mycket kontanter som
möjligt på vägbygget för att kunna köpa alla de förnödenheter de inte kunde
producera själva. Hur orkade de? Och hur
orkade kvinnorna som fick ta så gott som allt ansvar för barnens och gårdarnas
skötsel?
Fortfarande nästan tre år efter utflyttningen
på ägorna var vägen till Mauriceville endast en slingrande stig utan broar över
vattendragen. Alltjämt fick man bära allt man behövde på ryggen. Sällan hade de vuxna tid att gå till
Masterton för att handla. Det blev
därför oftast barnen som fick traska de 20 kilometerna till stan och sen kånka
på tunga paket längs hala, leriga stigar, utefter branta bergskanter och genom
den strida Ruamahangafloden. Men nu
bestämde de styrande nere i Wellington att det var dags att kosta på
Mauricevilleborna en ordentlig väg.
"Projektet" krävde inte lika mycket folk längre så man anställde
"arbetslösa" bybor. Av någon
anledning räckte anslaget man fått bara till en del av vägen och 16 gårdar stod
ändå utan väg. Det var omöjligt att vänta längre så farmarna bildade frivilliga
arbetslag och byggde själva den sista biten av vägen så gott deras ork och tid
tillät. ( Den delen av vägen var fortfarande år 1988, bara en smal grusväg).
Männens arbetsplatser hade nu kommit att
ligga så långt ifrån Mauriceville att de inte kunde vandra hem mer än varannan
eller var tredje vecka. När de gick tillbaka
till sina lägerplatser var de följaktligen fullastade med livsmedel. Stigarna
de fick hålla till godo med avbröts ideligen av bäckar och floder där männen
var tvungna att vada balancerande på sina tunga bördor, hela tiden riskerande
att halka på stenar och dras med av strömmen.
Särskilt Ruamahangafloden tog flera
tidiga kolonister men även längre norrut "offrades" en del.
Efter hand spände man rep över de värsta vadställena att hålla sig i när man
tog sig över.
En gång kom ett gäng arbetare på väg hem
efter veckans värv, till vadstället över Makakahi. Floden var ovanligt hög men
de resliga männen tog sig över en efter en.
Den siste var dock lite kortare så när han kom till strömmens mitt
räckte vattnet över huvudet på honom. Han miste fotfästet och hängde där
hjälplös i linan. Tyvärr var inte repet
tillräckligt starkt att hålla för två män så ingen kunde komma till
undsättning. Men kamraterna ropade åt honom att hålla i sig ordentligt. Sen kapade de repänden och vid snärten som
åstadkoms när repet sträcktes medströms av mannens tyngd slungades han tillbaka
in mot flodstranden och kunde kravla sig upp igen. Jag undrar hur han sen kom
över floden.
Den
första brevbäraren i Mauriceville var svensken Albert Gustav Fredrik
Jägerhorn. Han var adelsman och sonson
till en överste som en gång i tiden hade slagits vid Bernadottes sida i
Napoleonkrigen. Jägerhorn började som brevbärare redan under lägertiden och
Petersen som var byns visdiktare nummer ett lät sig förstås inspireras av den
beridna brevbäraren med det så träffande namnet. Han skaldade:
Från Masterton till Mauriceville
Vår post man nu oss sänder
Den kommer med en faslig fart
Alltifrån fjärran länder
En Jägare på hästen sin
Förbi dig flyger som en vind
Och blåser horn
Too-rah, too-rah, too-ra-ah!
Se hur hans väska buktar ut
Av brev till mäktigt omfång
Bland skogens träd ser Nordens folk
Med stolthet på hans luftsprång
När Jägerhorn i full galopp
Vid lägret gör ett häftigt stopp
Och blåser horn
Too-rah, too-rah, too-ra-a-a-ah!
Intelligentian
i byn bestod av Gundersen, Petersen, Döbelstein och Jägerhorn. Alla var välutbildade, språkkunniga och
behärskade engelskan väl. De var kulturellt intresserade och höll följaktligen
ihop och sörjde för byinnevånarnas
andliga spis. Däremot hade de svårare att anpassa sig till de kärva
förhållandena än sina mindre belästa men mer hårdhudade grannar. De tre sistnämnda var också de enda som
lämnade byn efter några år.
Familjen Petersen blev som sagt inte så
gammal i byn. Lönen var minst sagt mager. Det var inte särskilt lukrativt att
vara lärare i en by där de flesta inte hade några pengar över till att betala
barnens skolavgifter. Barnen behövdes
också som arbetskraft på gårdarna och när man vet hur stigarna i området var
beskaffade så förstår man att skolgången blev rätt sporadisk för många av
barnen. Men kom inte barnen till skolan
så kom magistern till barnen. Den glada läraren var alltid välkommen. Nu gav förstås besöken oftast mer
underhållning än undervisning. Petersen
var ju en obotlig "entertainer" och saknaden var stor när han efter
några år lämnade trakten.
Det blev Jägerhorn som övertog Petersens roll
som tolk och "byskrivare" i besvärliga ärenden men en dag hade även
han fått nog av nybyggarlivet och flyttade. Hans enda son gick i sina förfäders
spår och blev soldat. I första världskriget blev han skadad och dog på ett
sjukhus när han kommit hem till Nya Zeeland.
Det sägs att hans sista önskan var att få bli svept i en gammal
"stridsärrad" flagga som hans farfarsfar hade burit i Napoleonkrigen.
Även
om man slet hårt på vägarbeten och i skogen så hade man i alla fall lite ork
till övers och ett behov av att bryta det enformiga livet då och då. Husen var för små att träffas många på en
gång i men på familjen Gundersens gård fanns slät plan mark. I en vacker lund kantad av Mangapakihi floden
byggde de festlystna tillsammans en dansbana som man brukade pryda med lyktor.
Här samlades man sen för att dansa vals, hambo, polka och mazurka. På den tiden
var alla ännu unga och pigga och dansen brukade pågå till soluppgången. I
början fick musiken bestå av handklappning och stamp, stamp men snart nog hade
Jens Larsen, som kunde göra vad som helst av ingenting, snickrat till en högst
personlig fiol och så hade man i alla fall ett musikinstrument att tråda dansen
till.
Befolkningen höll fast vid sina skandinaviska
namn. Variationen var inte så stor, så för att kunna skilja alla namnar åt fick
de flesta med tiden ett tillnamn. Man
kunde träffa på Stor-Peter, Lill-Peter, Svart-Peter, Peter Slagskämpe, och
Peter-Varje-Dag. Peter-V-D fick sitt
namn för att ingenting kunde hålla honom ifrån vägarbetet. I regn, storm och kyla arbetade han varje dag
även när alla andra tyckte att förhållandena var olidliga.
Efter Petersens flytt stod byns nu över 80
barn utan skola igen. Barnen var nog
bara glada men föräldrarna fick återigen börja bearbeta skolmyndigheterna. Först år 1877 byggdes en ny skola med ett
stort klassrum. Man fick en ny lärare,
en skotte, vars söner gick i skolan och snart kunde mer danska än de övriga
barnen kunde engelska. (I mer än 50 år var danskan det förhärskande språket i
byn.) Det dröjde inte länge förrän även den nya skolan var för liten och tio år
senare var det dags för en större byggnad med två klassrum och två lärare. Den
skolan finns kvar än idag men några år innan vi var där lades undervisningen
ned för gott i brist på barn. Nu används byggnaden till gemensam hobbylokal.
Även om omständigheterna hittils hade tvingat
Mauricevilleborna att arbeta på söndagarna var de långt ifrån avkristnade.
Länge hade de talat om att försöka bygga en egen kyrka men inte förrän, på
1880-talet, fanns tillräckligt med resurser för att på allvar planera ett Guds
Hus. Ett vattendrivet sågverk sattes upp
vid floden mitt i byn och där sågades träd ifrån den närmaste omgivningen upp
till brädor som man med gemensamma krafter byggde sin lilla kyrka av.
Den 24 Augusti 1884 stod den nya skapelsen,
som rymde 150 personer, klar för invigning.
Tolv år hade då förflutit sedan de första Mauricevilleborna klivit iland
på Nya Zeeland. Nu var skogen röjd på ägorna och de flesta familjerna hade
byggt sig rymliga, trivsamma bostadshus istället för de första primitiva
stugorna man smällt upp i en hast. Man hade fått körväg, skola och egen
kyrka. Nybyggarna hade blivit etablerade
farmare.
Den första kyrkan som byggdes i
Mauriceville revs 1957.
Men den gamla norska kyrkan i
Mauriceville finns fortfarande kvar.