Äntligen
framme
- Jag ser berg! Jag ser berg!
- Får jag se. Äsch det där är väl bara moln.
- Nej, det är berg! Det måste vara Nya
Zeeland!
- Flytta på er jag vill också se. Ja, det ÄR
berg. Åh, det där måste vara en vulkan.
- Kan ni fatta det? Vi kom till Nya Zeeland
till slut.
Tongariromassivet med vulkanen Ruhapeu
Resan hade gått mycket smidigare än vi hade
vågat hoppas. Om man undantar vår sista
- sekunden - entré på planet i Singapore förstås. Alla vi talat med före resan
som hade varit i Singapore rådde oss att utnyttja de billiga priserna där. Man
kunde köpa stereoapparater, kameror, sidentyger ja till och med skräddarsydda
kläder, uppsydda över natten, allt för en spottstyver. Inte kunde vi låta ett
sånt tillfälle gå oss förbi. Tore och jag bestämde oss för att köpa en ny
kamera så vi kunde ha varsin i fortsättningen och ungarna räknade och räknade.
Vad skulle löna sig bäst att köpa?
Kamera? Bandspelare? Stereo? Freestyle? Eller kanske alltihop?
- Vem vet när man någonsin får råd att köpa
nåt igen?
När vi väl kom till Singapore var där så varmt och fuktigt att Tore,
Sanna och jag hyrde en bil med tillhörande chaufför för en struntsumma och lät
oss fraktas runt till ett par skuggiga parker i stan medan Ulrika och Linnéa
svettades i butiker som inte alls var så billiga som de väntat sig. När det sen
var dags för avfärd från hotellet var våra plånböcker nästan lika fulla med
Singaporedollar som när vi kom. Men möjligheterna var inte uttömda än. På
flygplatsen fanns mängder av affärer och de hade en stor fördel framför dem i
stan. Här var alla priser fasta så man behövde inte ödsla tid med att pruta.
Vi hade gott om tid när vi hade checkat in. Nu skulle familjen Strokirk
- Lilja vara riktigt rationell så mamma placerades vid en lång soffa att vakta
alla arton kollin medan pappa Tore gick iväg till en fotoaffär för att inhandla
en kamera åt sig och en åt Ulrika.
Ungarna gick till en radioaffär för inköp av varsin freestyle och en
gemensam stereo. De hade läst en massa broschyrer och prislistor innan så de
visste exakt vad de skulle välja och hur mycket varje pjäs skulle kosta. Det
här skulle snart vara avklarat.
Jag stod där mitt i hallen som en fältherre som räknade in sina trupper.
Mina bestod av: Fem resväskor innehållande kläder, böcker, två symaskiner och
en hushållsmaskin med tillbehör. Vidare en gitarr, en papprulle med en affish
av Greta Garbo (som Ulrika OMÖJLIGEN kunde skiljas ifrån), flera plastkassar
med kuddar och tröjor i och några kartonger med okänt innehåll.
- En, två, tre, fyra.............arton. Ja,
det stämmer. Varje gång en folkskock passerat mej, eller några personer vilat
på soffan och sen lämnat den, räknade jag igen.
- En, två, tre, fyra..............arton. Tur,
inget fattas.
Tiden för avgång började närma sig. Tore kom tillbaks med en kamera till
sig men ingen till Ulrika. Den hon bestämt sig för var slutsåld.
- Ja men köp en Ricoh då. Den kunde hon också
tänka sig. Du hinner om du skyndar dig.
Generalen sände iväg sin officer och blickade åter ut över sina förband.
- En, två, tre..... Just när passagerarna till
vårt plan ropades upp i högtalarna kom Tore springande.
- Jag fick tag i kameran. Men var är ungarna?
- Det undrar jag också nu måste vi gå.
Oroligt såg vi oss omkring men inga Strokirksungar var i sikte.
- Såg du åt vilket håll dom gick?
- Ja, ditåt, jag får gå och leta efter dom.
Fem minuter senare kom Tore tillbaks utan barn. Högtalarna ropade upp
oss för andra gången.
- VAR ÄR UNGARNA!
Paniken närmade sig. Min mage snördes ihop. Explosion hotade.
Tredje uppropet. Nu lämnade Generalen sin post. Rusade genom hallen bort
mot radioaffärerna och där - tätt ihop över en stereoapparat - stod våra
försvunna telningar och diskuterade huruvida de skulle välja den här apparaten
eller en annan. Mina ord lämpar sig inte i tryck ( tur att vi befann oss inom
ett främmande språkområde) men volymen och mina gester var nog tillräckliga för
att omgivningen skulle förstå vad det rörde sig om.
Ungarna kastade fram pengar, slet åt sig kartongen med stereon och
sprang sen efter mig till sin för en gång skull ganska nervösa fader. Där
lastade vi oss alla fulla med allsköns tingestar (hur räckte våra armar till)
och ilade sen skällande, snyftande och urskuldande genom korridorerna.
Vid biljettkontrollen slängde vi upp alla våra saker på bandet. Personalen log, kollade våra biljetter och
lät oss plocka av alla grejor igen i andra änden. Planet väntade men alla andra
resenärer var redan på plats. Just när vi kom fram till flygplansdörren satte
en uniformsklädd tjänsteman upp armarna.
- Stopp! För mycket handbagage! Och så pekade
han på jättelådan med stereon som Ulrika bar i famnen. Vi var ju väl medvetna
om detta så jag hade redan tidigare sagt till våra skådespelerskor.
- Kom ihåg om vi blir stoppade. Ställ bara
till en scen.
Nu spelade Ulrika upp en perfekt
"förtvivlad - hjälplös - blondin -scen" och det gjorde susen. Hon
fick hjälp av den stränge tjänstemannen att packa upp stereon och plocka isär
den i mindre delar.
- Don't worry, don't worry, sa han och under
tiden slank vi andra in genom dörren en efter en.
När planet landat i Auckland var det dags för kolliräkning igen och hur
vi än räknade så blev det bara 13 + stereon. Vi letade i alla bagagefack i
närheten av våra platser. Under stolarna kröp vi också för överallt hade vi
stuvat in våra prylar. Flygpersonalen skrattade glatt och hjälpte till. Hur
vimsiga vi än var så tappade de inte fattningen. Vi hade åkt med Singapore
Airlines och om deras lugn berodde på österländsk självbehärskning eller helt
enkelt tålamod och humor vet jag inte. Till slut kom någon på att med
resväskorna som fraktats för sig så blev det ju 18 kollin. Generat dröp vi ut
ur planet och startade vår vandring genom nya korridorer.
Vid Taxfreeshopen blev det stopp igen. Ulrika var TVUNGEN att kolla om hon
inte kunde hitta något billigt så här i sista stund. Vi andra sjönk ned i en
soffa medan planets värdar (heter det så?) och värdinnor leende passerade oss.
Plötsligt reste sig Linnéa och slog armarna om mig.
- Tack mamma och pappa för att ni tog oss till
Nya Zeeland. Jag vågade aldrig tro att vi skulle komma hit.
Passkontrollen gick utan problem. Vi
fick nya stämplar i passen. Ulrika fick Visitors Permit och vi andra fick
Recidence Permit. Tullen fick vi gå förbi.
Där stod en lång kö av resenärer med en resväska var men tullarna var nog glada att slippa gå igenom hela vår
arsenal av bärdon så de vinkade åt oss att passéra. Greta Garbo hade klarat
hela resan utan en enda skrynkla. Hon
skulle bara veta vad hon varit med om. Utanför flygplatsen hoppade vi på en
buss som gick in till Auckland city och den stannade precis utanför Ranfurly
Court Motel där vår arbetsförmedlare hade bokat in oss. Välplanerat får man säga.
Linnéa var helt färdig och i behov av en säng omedelbart. Hon hade varit sjuk i körtelfeber i två
månader innan vi for och resan hade tagit mycket på hennes krafter. Nu visade
det sig att det bara var bokat för fyra, vi hade ju glömt att Ulrika kommit
till. Det var osäkert om det fanns plats för fem. Linnéa sjönk ned och satte
sig på golvet. Tårarna rann nedför kinderna.
Hon fick lite mjölk av damen i receptionen att trösta sig med. Till sist ordnade det sig i alla fall och vi
fick en s.k. unit för fem. Den
vanligaste formen av inkvartering här är just en unit för en eller flera och
den består oftast av ett rum med kokvrå men den kan också vara en hel möblerad
lägenhet och allt däremellan.
In med hela utrustningen, i säng med Linnéa och dags för matjakt. Ulrika
och jag konfronterades med vårt första dairy. Det är ett näröppet ungefär;
finns i varje kvarter och ägs så gott som alltid av ett indiskt par. Det är där
man köper mjölken om den tagit slut i kylskåpet eller om man glömt ställa ut
mjölkflaskorna när mjölkbilen kört förbi. Den kör runt i alla bostadsområden.
Med jämna mellanrum stannar den och släpper av en drös med småkillar som klängt
utanpå. Killarna hakar av kärror som
även de hängt utanpå bilen, lastar kärrorna fulla med mjölkbackar och skyndar
sen runt bland villorna. Där ställer de
ned flaskorna i särskilda trådställ som folk placerat på gatan, stoppar
slantarna, som ligger bredvid, i fickan och återvänder sen till bilen med sin
last av backar, tomflaskor och slantar. Mjölk i tetrapack (svenskt patent
visste ni det?) hade just introducerats i större matbutiker men hade inte
slagit igenom helt ännu.
I dairyt hittade vi lite mat att fylla våra tomma magar med och sen
slocknade även Tore och Sanna. Ulrika och jag var dock alldeles för nyfikna på
vårt nyfunna rike för att kunna slappna av och sova så vi gav oss ut på en
liten (var det meningen) rekognoceringstur i omgivningarna. Redan på planet
hade jag studerat kartan över Auckland noggrannt och upptäckt en lagom stor
park i närheten av motellet. Dit skulle vi gå, bara för att få se palmer och
andra tropiska växter i det fria och övertyga oss om att vi nu verkligen VAR i
Söderhavet.
Efter en stunds fåfängt letande rådfrågade vi en mamma som satt och åt
glass med sina två små flickor.
- Åh, ni menar nog Auckland Domain, sa hon.
Den är underbar men där har jag inte varit på flera år. Det är så krångligt att
förklara vägen, jag kan skjutsa er dit. Och så for vi till en enorm park med
ett stort museum, ett jätteväxthus med tropiska växter (där fick vi för
Söderhavet, man måste ha dem i växthus även här), ankdammar och utekaféer. Det
var nog inte den park vi letat efter men fin var den.
Efter en långpromenad i parken skjutsade den snälla mamman oss till ett
gammaldags fashionabelt shoppingcenter som vi ABSOLUT måste se. Det bestod av
butiker i små trähus med verandor och trappor hit och dit. En blandning av svensk snickarglädje och
kinespagod. Butikerna var tyvärr stängda eftersom det var söndag.
Ja ryktet talar alltså sanning om de hjälpsamma nya zeeländarna. Till
slut var vi var så trötta och hungriga att vi var tvugna att tacka så mycket
och säga att vi kunde ta bussen hem. I själva verket snokade vi upp första
bästa restaurang som såg någorlunda rökfri ut. Det råkade bli en turkisk
restaurang och läckrare kyckling än den man serverade där har vi väl sällan smakat.
Just när vi skulle lämna restaurangen och jag sa någonting till Ulrika
så svarade en mansröst på svenska bakom min rygg. Vi vände oss om och där stod
en solbränd familj i shorts och sandaler och pappan sa när han fick se våra
förvånade miner:
- Ja, man måste alltid tänka på vad man säger
för i den här stan vimlar det av svenskar. Inte visste vi då att vi stod öga
mot öga med Sveriges ambassadör, Kjell Annerling.
Bara en sak var riktigt säker i vår nya
tillvaro. Även om vi ville se oss om ordentligt i landet innan vi bestämde oss
för var vi skulle slå oss ned så hade vi egentligen bara två platser att välja
på: Auckland och Wellington. Så är det för programmerare. De är nästan alltid
bundna till storstäder. Tores arbetsförmedlare bekräftade att det gällde här
också så medan Tore gjorde sina första trevare på arbetsmarknaden kollade vi
andra in huspriser hos mäklarfirmor. Det var inte särskilt uppmuntrande.
Priserna var skyhöga och dessutom starkt stigande. Vi gjorde några raider i de
norra förorterna (de södra hade mr Hastilow varnat oss för) men förstod att här
gällde det att inte förhasta sig. Vi fick börja med en liten motellägenhet
tills vi visste lite mer om framtiden.
Nu kan man säga att vi hade tur i oturen. Lägenheten vi hittade skulle
inte bli ledig förrän efter ett par dagar så vi måste hitta på någonting under
tiden. Vår första unit var nämligen också bokad av andra gäster. Strax efter
det vi anlänt hade vi blivit intervjuade av en reporter från Expressen, Lasse
Person, som var på jorden-runt-resa och hade planerat in ett möte med oss i
Auckland. Han hade talat så varmt om nordligaste delen av nordön och speciellt
om Bay of Islands så vi beslöt att tillbringa de närmaste dagarna där.
Vilken lyckträff! Så här skrev jag i min dagbok däruppe:
"- Är det verkligen sant? Fattar ni? Vi
ÄR på en söderhavsö!" Jag går här som en senil gammal gumma och tuggar om.
Vi ÄR i Söderhavet. Vi ÄR i Söderhavet. Men det känns så otroligt. För en vecka
sen var vi i Gnesta och hade det kallt, stökigt och jäktigt. Nu går vi här
utefter en varm och solig sandstrand och plockar musslor och snäckor och det
enda bekymret man har är vilken mat man ska välja till nästa måltid."
Linnéa hjular och jublar på en
sandstrand.
Men om sanningen ska fram, och det ska den, var det också en massa
hetsiga diskussioner inom familjen om vad vi skulle och inte skulle göra. Men
sånt är man ju van vid. Det hjälper inte att sticka till jordens ände. Vi är lika
envisa och har lika motstridiga viljor var vi än befinner oss.
Bay of Islands är verkligen underbart. En skärgård i söderhavsmiljö. Där
vimlar av utsiktspunkter liksom överallt på Nya Zeeland. Man går en stig genom
bushen eller en liten gata i nån by och bakom närmaste hus eller buske så -
simsalabim - rullas en vy upp framför en med turkosblått vatten smyckat av
palmprydda öar kantade av sandstränder som här och där avbryts av dramatiskt
formad lavasten. I mitten av öarna sticker höga berg, ja riktiga fjäll upp.
En dag stannade vi bilen vid en smal slingrande träbro som gick genom
ett mangroveträsk. Vi hade åkt förbi bron flera gånger och blivit mer och mer
nyfikna på vart den ledde. Mangroveträsk har alltid utgjort en speciell
lockelse på mej. Så många skildringar har jag läst om hur det är att sakta
glida fram i en kanot mellan slingriga buskar och se fåglar vila på grenarna
och krokodiler lura under vattenytan att det blivit en av mina stora drömmar
här i livet att få uppleva det i verkligheten.
Här fanns inga krokodiler (tack för det) och vi fick hålla till godo med
en träbro men lite av stämningen infann sig i alla fall. Nu var inte träsket
särskilt stort så snart hade vi kommit igenom det. Vi fortsatte då på en stig
som klättrade upp på en nästan lodrät brant. Stigen var uthackad i bergsidan,
som egentligen består av en blandning av sand och lavasten, och resultatet var
inte så vackert men det gjorde det möjligt att gå genom bushen som växte tät
från stranden ända upp till toppen.
Här har man att välja på strandpromenad, stigpromenad och
bilvägspromenad. Någon vandring i vilda skogen kan det inte bli tal om. Den
består av tät växtlighet med trädormbunkar, olika sorters palmer och träd,
lianer och höga otäcka nässlor. Ibland består den enbart av stickiga
gulblommiga snår. De stickiga snåren kallas gorse och infördes av de första
europeerna att ha till häckar men de trivdes alltför bra och täcker nu enorma
ytor av landet. Där det inte är bush
eller regnskog är så gott som all mark elstängselinhägnad betesmark.
På stigen där vi gick var vi helt omslutna av "djungeln" och
det doftade så starkt från olika växter att man kände sig som om man var inuti
en kryddburk. På ett ställe kände vi pepparmynta men hur vi än examinerade både
örter och buskar runt omkring oss, kände och klämde på bladen och sniffade på
fingrarna, så kunde vi inte avslöja vilken som orsakade doften.
Tore och Ulrika i djungeln.
Utefter stränderna ligger mängder av stora vackra snäck- och musselskal
i olika färger och former. Av en sort är de största stora som kaffefat och
vackert skålformade.
- Utmärkta efterrättskålar, sa ekonomen Ulrika
och bestämde sig för att samla till ett dussin för framtida bruk.
Vi bodde i ett vitt litet hus c:a 100 m från en långgrund vik där
vattnet sakta drog sig undan vid ebb och lämnade ett jättestort område med våt
mjuk sand. Krabbor, snäckor och musslor låg utspridda i sanden och här och där drivor av tång. Huset låg på en
enkel gräsplan i en liten by tillsammans med sju likadana hus, en bassäng och
en bubbelpool (spa) i ett litet "lusthus" av plast. Där var lugnt och skönt till skillnad från
turistorten Paihia strax intill. Den bestod av en skräpig sandstrand,
affärscentra, restauranger, kaféer, några privatboställen och en massa tjusiga
lyxmotell. Dit gick eller åkte vi varje
dag och köpte mat, vykort och annat nödvändigt men det var skönt att dra sig
tillbaka till vår lugna avkrok när
kvällen kom.
Familjen som ägde stället hade maoripåbrå tror jag för den äldre
generationen såg mycket maorisk ut. De
var hjälpsamma, trevliga och familjära.
Varje kväll satte de sig i bubbelpoolen och pratade med dem som för
tillfället tog sig ett dopp och det brukade bli långa intressanta samtal. Tre
hundar hade de: Estra som var en typisk hund rätt och slätt och följde Sanna
vart hon gick, en läbbig bulldog som vi gick omvägar för och en ljusbrun tufsig
sak som höll sig på sin kant men syntes hela tiden. Estra kändes snart som en
gammal bekant, ja som Sannas kompis.
Det var märkvärdigt vilken dragningskraft vattnet hade på oss alla. Även
när det inte var badväder så drogs vi
till stranden så fort vi gick utanför huset. Det spelade ingen roll vad vi
egentligen hade planerat. Fötterna gick av sig själva mot havet. Här kunde vi
gå långa promenader ensamma i mörkret på kvällarna och njuta av stillheten och
lyssna till bruset ifrån vågorna.
Redan efter två dagar i Bay of Islands bestämde vi oss för att stanna
ett tag och njuta av den sista sommarvärmen.
Men vi hade två problem. Tore hade ett möte med arbetsförmedlaren
inbokat och bilen vi hyrt skulle kosta oss ett par tusen kronor per vecka. Det
tyckte vi inte vi hade råd till. Båda problemen löste sig när vi berättat om
våra bekymmer och vår lust att stanna för motellvärden. Resultatet blev att Tore tog hyrbilen ned
till Auckland och lämnade tillbaks den, träffade arbetsförmedlaren och tog
bussen upp till oss igen nästa dag. Under veckan som därefter följde fick vi
låna värdfamiljens bil för c:a 400 kr.
En gammal, men välhållen, Triumph var det vi fick disponera och den tog
oss runt i omgivningarna och lät oss beskåda det mesta som trakten hade att
bjuda på. En lång heldagsutflykt utefter västkusten till ett reservat med
ursprunglig kauriskog gjorde vi också och fick uppleva hur det såg ut över i
stort sett hela landet när kapten Cook kom hit på 1700-talet. Rena rama Tarzanskogen var det med tät
vegetation, nedhängande lianer, ljuset fint silat genom grönskan, papegojor
skränande och så de enorma kauriträden utspridda lite varstans.
Sanna vid foten av ett Kauriträd.
Vi fick också låna värdfolkets gummibåt med
motor till och fast det duggregnade hela den dan var det ljummet i luften. Det
var fantastiskt att få se stränderna
utifrån vattnet och kunna kryssa mellan en massa segelbåtar som låg förtöjda i
vikarna och drömma om att vi ägde en sån själva. Vi valde och valde men hade
helt olika uppfattningar om vilken modell vi skulle "ta".
I skymmningen tog Tore och jag gummibåten och förverkligade min gamla
dröm om mangroveträsket. Även denna gång blev det en liten eftergift. Vi paddlade inte - vi rodde. Det var alldeles
vindstilla när vi gled in i träsket. Det duggade forfarande men klarnade upp
mer och mer och snart var hela himlen rödflammig och i bakgrunden syntes bergen
som svarta spetsiga siluetter. Tidvattnet var på väg in med en kraftig ström
och vi hade fullt sjå att styra båten.
Mangroveträden var grova och knotiga. De sträckte ut sina grenar
parallellt med vattnet och grep gång på gång tag i båten så vi var rädda att
den skulle slitas sönder. Vi följde en smal öppen meanderslinga allt längre in
i träsket. Gröna vattenväxter vajade under oss och luftbubblor steg upp från
botten. Då och då lyfte en häger och flög ut över vattnet med sina långa ben
släpande snett under sig. Jag hade
kunnat stanna därinne hela natten men Tore greps plötsligt av en sån stark
längtan efter en kall öl att vi till slut var tvugna att sätta på motorn och
sabotera hela stämningen för att hinna tillbaks före kl 7 och stängningsdags i
motellbutiken.
När Tore var i Auckland gjorde jag världens fynd. Jag hade bestämt mej
för att göra en långvandring nu när jag inte hade Tores dåliga fötter att tänka
på så jag valde en vandringsled som var 3 timmar och 30 minuter lång i ena
riktningen. Här anger man avstånden i
tid utan hänsyn till vandrarens kondition, men den förväntas tydligen vara
mycket dålig för det tog mej ungefär halva tiden att nå fram till Opua. Det var
ett litet färjeläge med några bostadshus och ett båtvarv beläget vid ett
vackert sund där det låg en hel del segelbåtar som jag förstås hade ett gott
öga till. Det var nu jag gjorde mitt fynd.
Det fanns tre affärer i Opua. En "take away", där man handlar
färdiglagad mat, en "supermarket" och en skeppshandel. Naturligtvis
kunde jag inte motstå den sistnämnda utan gick in för att kolla lite priser så
där. Då fick jag se den! Cykeln som Tore önskat sej i flera år men inte lyckats
få tag på. En nätt liten sak med små kraftiga hjul och oljefri syntetkedja. Hur
lätt som helst att på ett ögonblick fälla ihop och stoppa i en väska. 275 dollar, c:a 1100 kr, skulle en seglare,
som ställt den i affären, ha. Jag provade den och blev så förtjust att jag la
de 50 dollar jag hade med mej i handpenning på cykeln.
När jag sen vandrat hem igen hade Tore precis kommit så vi fikade och
sen bad jag honom att vi skulle ta en provtur till Opua i Triumphen. Där bad
jag om tvåhundra dollar och klev ur bilen.
Tore flinade och anade att jag hade nåt i görningen men sa ingenting
utan väntade snällt när Ulrika och jag försvann. Flinet blev ett jättestort leende när han
fick se Ulrika komma cyklande till bilen och han fick både sina efterlängtade
"reservfötter" och en stor kram av mej.
Tore med sin cykel.