Åter till hemsidan

Åter till delöversikt

 

 Svenskättlingar tar hand om oss

 

Efter en vilovecka i Hamilton kände Linnéa sig så pass återhämtad att hon trodde hon skulle klara en förflyttning igen.  Vi packade in alla våra grejor i bilen och tog adjö av vårt snälla värdfolk som låtit Linnéa komma hem till sig varje dag för att ta ett salt bad i badkaret. Det hade hon ordinerats av doktorn på sjukhuset men att få tag i en unit med bad till ett rimligt pris i Hamilton hade visat sig omöjligt. Till slut löste det sig i alla fall på det här viset.

 - Vi åker så långt Linnéa orkar, sa vi och kom ända ner till Foxton, ett litet samhälle 10 mil norr om Wellington. Det var mycket roligare att resa nu när Linnéa också var med och kunde få se samma saker som vi, inte bara höra våra beskrivningar. Det var så hon upplevt det mesta av Nya Zeeland hittills. Hon levde upp och blev på så gott humör att hon morgonen därpå t.o.m. hoppade studsmatta i trädgården.  Såret gick upp förstås men jag hade inte hjärta att klandra henne.

  På vägen mellan Hamilton och Foxton lunchade vi i Taupo en liten stad vid Lake Taupo, landets största insjö. Där åt vi pizza för tredje dagen i följd. Här i landet kör man med flermanspizza som man skär som en tårta och äter som en smörgås. Servitrisen blev både förvånad och sur när vi bad om bestick att äta med.

 - Man BRUKAR inte äta pizza med kniv och gaffel, sa hon. Den goda pizzan och den underbara utsikten över sjön med vackra berg i fonden gjorde att vi förlät henne.

  Utanför pizzerian såg vi en, för oss svenskar, märklig skylt: DRIVE IN FOR WINE. Nya Zeeland är nedlusat av spritbutiker och här behövde man alltså inte ens kliva ur bilen för att handla. Myndigheterna kompenserar med pedagogiska skyltar utefter vägarna: DRINK DRIVE DIE !

  Söder om Lake Taupo såg vi vårt första snöklädda berg här, Mount Ruapehu, snudd på tretusen meter över havet, aktiv vulkan och högsta toppen i Tongariro Natiolal Park.  Just nu såg den alldeles lugn ut men på den näst högsta toppen sipprade rök upp ur sidan och det var den första rykande vulkan ungarna sett i verkligheten. Sanna hade under resan blivit så intresserad av landskapet och hur det bildats att hon satt mest varje kväll och läste sin kart- och geografibok som hon fått i julklapp. Nu MÅSTE hon få stanna och ta bilder att skicka till kompisarna.

90 Ruhapeu

Ruhapeu med lite snö på toppen.

 

  Fredagen den 7 maj nådde vi så äntligen Wellington, "Världens vackraste huvudstad" enligt flera reseskildringar. Vi kom redan kl 12 på dan så vi hoppades att vi snart skulle hitta en bostad och hinna se på stan under eftermiddagen. Och nog fick vi se stan allt men inte på det sättet som vi hade tänkt. Just den dagen började ett långlov mellan två terminer för skolorna så det var nästan hopplöst att få plats på något ställe. Vi gick direkt till turistbyrån för vi trodde att vi skulle spara tid på det sättet. Men där fick vi en lista på några svindyra motell och en lista på hotell med överkomliga priser men utan kokmöjligheter. I stället gick vi till en lägenhetsförmedling och en av de anställda där ringde åtskilliga hyresvärdar men antingen ville de inte hyra ut för kortare tid än ett par månader (och så lång tid kunde vi ju inte binda oss för) eller också var det redan uthyrt. Hon var vänlig och förstående och ringde flera prisvärda hotell och motell också men alla var fullsatta. Det blev till att åka runt stan och leta själva och kuta in och ut på olika ställen som var dammiga, snuskiga eller hade katter inomhus.  Ulrika kan inte ens vara inne i ett rum där en katt har varit innan utan att bli sjuk så såna ställen var inte att tänka på.  Föga anade vi då att nästan varenda familj i detta land har minst en katt.

  När vi finkammat stan utan resultat fortsatte vi till förorterna. Det hade blivit mörkt och svårt att läsa kartan så vi stannade utanför en liten Take away för att fråga om vägen. Då hörde vi ett klagande ljud alldeles ovanför oss och när vi tittade upp mot en villa stod en rundlagd polynesiska på trappan och sjöng. På sig hade hon en tunn vit klänning (nattlinne påstod Ulrika bestämt) och i handen hade hon ett vitt band med en boll i varje hand. Hon lät bollarna snurra och svängde samtidigt med kroppen så förföriskt hon kunde.

 - Är detta det pryda Wellington vi har hört talas om? frågade vi förvånat varandra.

  Senare har vi lärt oss att de snurrande bollarna kallas poi och är en mycket vanlig och viktig ingrediens i maoridans. Troligen var det en medlem ur någon dansgrupp som vi borde ha passat på att lyssna till i stället för att misstänka för någon tvivelaktig verksamhet.

  Sent på kvällen tog vi in på ett motell i Lover Hutt och fick betala 100 dollar. Så kunde vi ju inte fortsätta så nästa dag gjorde vi en ny runda och hamnade på kvällen i Porirua, som ligger vid kusten 17 km norr om city. Där hittade vi till slut ett motell med en resonabel ledning som efter en del förhandlingar lät oss hyra två units med vardera ett vardagsrum med två sängar, ett barkök och ett separat sovrum med dubbelsäng. Det här med dubbelsäng retar mej. Det anses alltid självklart att två av personerna i en unit ska ligga i en dubbelsäng. Jag måste ligga med huvudet högt och med täcket väl omstoppat om fötterna medan Tore vill ligga lågt och vifta med fötterna i friska luften. Det går ju inte att genomföra i samma säng och ungarna avskyr att dela bädd med nån annan natt efter natt så det uppstod alltid dispyter om vilkas tur det var. Hur gör ett gäng kompisar som reser tillsammans?

  500 dollar per vecka skulle vi få betala om vi städade själva.  Ett trädgårdsbord fick vi låna till matbord men det var alltid ett pusslande för att alla skulle ha något att sitta på varje gång vi åt. Sängar, rummets enda fotölj och en inlånad pall fick tjäna som sittplatser.

  Två units var fina fisken för oss. Sängarna räckte till och ungarna kunde glo på TV hur mycket de ville eller spela stereon högt utan att störa Tore och mig och alla kunde vi vila oss lite ifrån varandra.  Linnéa fortsatte att bygga upp sin garderob, Sanna satt mycket för sig själv och pysslade och Ulrika kollade in omgivningen.

  På dagarna gjorde vi utflykter och upptäckte bl. a. Miramar, en nästan avsnörd halvö i stan där man fyllt ut avsnörningen lite och byggt en flygplats på schaktmassorna. Nya Zeelands pilotförening har gång på gång protesterat mot den korta landningsbanan som stäcker sig tvärs över landfästet men för åskådare är det fantastiskt att få se det ena planet efter det andra, med bara någon minuts mellanrum, susa ut över vattnet och försvinna i det blå.  Mellan den ena änden av landningsbanan och stranden går bilvägen ut till Miramar och när man passérar där har man planen alldeles ovanför huvudet. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända om ett plan missar att lyfta i rätt ögonblick och det är just vad pilotföreningen har varnat för.  En förlängning av banan planerades men planerna befann sig ännu så länge bara på diskussionsstadiet.

  Runt halvön växlar strandmiljön mellan små vikar med sandstrand och sträckor med uppstickande taggiga lavaklippor av de mest spännande och fantasieggande former. Mellan klipporna ligger grov svart sand. Jag älskade detta landskap och brukar säga att det var värt att resa runt halva jorden bara för att få uppleva det. Även om jag stunden innan andats tungt i uppförsbackar och känt mej som en gammal orkeslös gumma så blev jag härute så lätt till sinnes att jag kunde klättra omkring i timmar och plocka snäckor och vackert formade träbitar och stenar. Havet ligger nästan alltid på här och vågorna kan även i normal Wellingtonblåst bli ett par meter höga.  När de slår in över klipporna bildas tusentals små vattenfall i den skrovliga ytan.

88 Dramatik vid kusten

Dramatik vid klipporna.

 

Man tröttnar aldrig på att beskåda denna havets attraktion. Tyvärr är inte hela Miramar lika njutbar för på ett par ställen mynnar avloppsledningar rätt ut i havet och stora skyltar varnar där för bad.

  Utanför hotellet hade vi en uppvärmd pool och en spa att mjuka upp våra lemmar i om vi hade suttit för mycket i bilen en dag.  Eller om vi ville leka Dallas och ligga på rygg i den vackert mönstrade bassängen som kantades av exotiska växter medan vi tittade in genom glasväggen till baren och låtsades att allt detta var vårt.

  Ulrika tog ett dopp varje kväll medan vi andra var lite mer sparsamma med baden. En kväll frestade hon mej klockan tio när det var mörkt ute och rätt kallt i luften. Vattnet kändes varmare än på dan nu när luften runt omkring var kall men när vi började huttra klev vi över till den heta spapoolen. Färdigkokta svalkade vi av oss i bassängen igen o.s.v.

  Efter den behandlingen väntade jag mej en lång skön sömn på natten men där misstog jag mej. Jag somnade nästan omedelbart när jag la ned huvudet på kudden men vaknade strax igen av att jag hade jättesvårt att andas. Så där plötsligt hade astman aldrig kommit förut så jag greps av panik och rusade ut på balkongen. Ju mer upprörd jag blev desto svårare fick jag att andas. Tore väckte ungarna och försökte ringa efter ambulans men fick inte liv i telefonen. Linnéa gjorde vad hon kunde för att stötta mej både moraliskt och kroppsligt. Medan Tore kämpade med telefonen sprang Ulrika och väckte grannarna i en villa bredvid för att få hjälp. Jag försökte hela tiden intala mej:

 - JAG SKA KLARA AV DET. JAG SKA KLARA AV DET.

  En annan familj som bodde på motellet vaknade och när de förstått vad som var på färde kom mamman, som själv hade astma, med ventolinespray och gav mej. Själv hade jag i förvirringen inte tänkt på att jag hade en likadan.  Hittils hade jag använt ungarnas svagare medicin som vi hade fått en ordentlig mängd av i Sverige.

  Pappan fick telefonen att fungera (man skulle slå ett par siffror för att komma ut på linjen) och när ambulansen kom hade det värsta gett med sig men jag fick i alla fall en blandning av syrgas och ventoline tills jag kunde andas normalt igen.  Ambulansmännen sa att det mest olämpliga man kan göra när man får ett astmaanfall är att rusa ut i kyligare luft för ett temperaturfall bara förvärrar situationen. En dyrköpt men nyttig lärdom hade jag fått.

  Nästa natt skulle vi väl i alla fall få sova trodde vi. Icke. På motellet hade en grupp cigarettförsäljare konferens och de hade varit rätt högljudda tidigare men ikväll skulle de in till stan och gå på restaurang och skulle inte komma hem förrän baren var stängd. Motellägaren som fått höra vad som hänt natten innan bad att festprissarna skulle visa hänsyn mot oss när de kom hem på natten men det hade de visst glömt bort för de satte sig nere vid poolen och söp och skrålade till långt fram på morgonen. Att Ulrika fyra gånger gick ut och riktigt bönade att de skulle vara tysta struntade de blankt i.

  På motellet jobbade en ung kille som hette Andrew Medland och visade sig vara en trevlig och rar svensk-danskättling vars förfäder på 1800-talet kom till Nya Zeeland och byggde upp ett litet samhälle norr om Wellington som skulle få namnet Mauriceville.    Andrew blev de här första veckorna vår guide och rådgivare i Wellington och han gjorde verkligen sitt bästa för att göra livet lättare för oss den kanske svåraste tiden hittils. På dagarna höll vi oro och ångest borta med hjälp av "fullt program" men på nätterna bröt hela registret av stressreaktioner ut, mardrömmar, magkramper, illamående, sömnlöshet o.s.v. Säkert förvärrades min astma också av vår osäkra situation.

  Andrews föräldrar tog emot oss med öppna armar och vi var hemma hos dem ett par gånger, både på fika och på middag. En dag for vi allihop upp till Mauriceville med Lorna, Andrews mamma, som guide. Hon var född i byn och hade mycket att berätta. Hennes farmor Hanna Herlund kom till Mauriceville som tonåring. Där blev hon kär i den jämnårige Lars Nielsen som kom från Danmark. På juldagen år 1882 gifte de sig och levde sedan  hela sitt liv som farmare i byn. De fick inte mindre än åtta barn och under sin levnad fick de se grannskapet utvecklas från en fattig nybyggarbosättning till en relativt välmående jordbruksbyggd.

 Deras emigration till Nya Zeeland hade varit strapatsrik. Resan dit tog lång tid och på fatyget utbröt sjukdomar som många dog av. Första åren här var också fyllda av prövningar och det berättar jag om i ett extra kapitel i slutet av berättelsen om vår emigration.

 

  För att komma till Mauriceville måste man köra över ett pass mellan två bergskedjor, Rimutaka Range och Tararua Range. I Tararua finns toppar på över 1500 m. Vägens högsta punkt ligger bara 555 m över havsytan men det är tillräckligt för att vägen vid stark vind måste stängas. Den går i serpentiner uppför fjällsidorna med tillräckligt höga stup utanför kanterna för att ge även de mest förhärdade nya zeeländare svindel. Någon vecka innan hade vi gjort ett försök att ta oss över men blev då stoppade av polis. Två bilar hade redan blåst av vägen.

90 Ruapepu

Så kan det lätt gå när man färdas på nyazeeländska vägar.

 

  Den här dagen hade vi bättre tur. Solen sken och det var lugnt och varmt, en riktig sommardag fast det egentligen var höst. Vi rastade i en park i Masterton. Eftersom det var söndag vimlade det av lediga familjer på pick-nick och asfaltgångarna i parken kantades av bilar. Phil, Andrews pappa, parkerade bilen på en gräsmatta liksom flera andra familjer redan hade gjort. Efter stor tvekan gjorde vi likadant, det skulle man ju aldrig drömma om att göra i Sverige. Sen åt vi vår matsäck till tonerna av skrällig popmusik. Man får ta seden dit man kommer.

  Lorna berättade att när hon var liten hände det ungefär en gång om året att hennes familj fick möjlighet att följa med någon skjuts till Masterton. Det var ett stort äventyr att åka till "storstaden" och alltid åt de sin medhavda lunch i parken där vi nu satt.

  Vi började vår sight-seeing i Mauriceville vid den lilla träkyrkan. Den ursprungliga byggnaden var så rutten att den år 1957 revs och ersattes av en ny. Synd tycker jag för den gamla kyrkan såg mycket finare ut. Det ser man på gamla fotografier.

Den första kyrkan som byggdes i Mauriceville

Den första kyrkan som byggdes i Mauriceville. Linnea tecknade efter ett fotografi som vi fick låna.

 

  De flesta av de gamla gravarna runt kyrkan var vackra men dåligt skötta. Danska namn dominerade men där skulle också finnas både Forsbergare och Lindbergare.

Många gravstenar och träkors var så illa åtgångna av väder och vind att inget namn syntes längre.

88 Mauriceville

Den gamla kyrkogården i Mauriceville.

 

88 Mauriceville

Andrew med föräldrarna Phil och Lorna framför de svenska förfädernas grav.

 

  Från kyrkogården gick vi över till skolan på andra sidan landsvägen. Lorna flyttade när hon var tio år till Featherstone, halvvägs till Wellington, men fram till dess gick hon i den gamla byskolan som på hennes tid bara hade ett femtontal barn. Alla hade samma lärare, en sträng gammal dam som ingen vågade sätta sig upp mot. Nu är skolan nedlagd men används fortfarande som samlingslokal för de få som bor kvar i byn.

  Själva skolhuset var låst så vi fick nöja oss med att titta in genom fönstren och prova skolklockan som hängde utanför porten. De pyttesmå vattentoaletterna i ett olåst litet hus på gården provade vi också för vi var i stor nöd och sen fortsatte vi upp mot Lornas farfars gamla marker. Gården är nu såld och både huset som farfadern byggde och det hus Lorna växte upp i är rivna, likaså "urfadern" Nils Herlunds hus.

  Men alla ursprungliga byggnader var inte rivna utan flera gamla gårdar från nybyggartiden fanns kvar. Lorna pekade och berättade:

 - Här bodde Lindbergs, här Larsens och där bodde Forsbergs. Här fanns ödehus redan när vi var barn. Hemvägen från skolan tog alltid en faslig tid för vi kunde inte låta bli att stanna och leka i de tomma husen. Det var spännande men lite otäckt för pojkarna tog alla tillfällen i akt att skrämma oss flickor med berättelser om spöken och annat övernaturligt.

  Jag såg framför mig ungar lekande och pratande engelska som den naturligaste sak i världen utan en tanke på att deras far- och morföräldrar sprungit och lekt likadant i Sverige, Norge och Danmark men på ett helt annat språk och i en helt annan natur.

  Vid en hastig blick tycker man att naturen i Mauriceville påminner om Hälsingland men vid närmare betraktande märker man att buskar och träd inte alls stämmer överens även om man planterat in lite europeiska växter här och där.

  Vid ett vägskäl i byn har man på senare tid rest en minnessten för att hedra de första kolonisterna.

 

 

1873 - 1973

TILL MINNE AV

PIONJÄRERNA

FRÅN DANMARK, NORGE OCH SVERIGE

SOM FÖRST BOSATTE SIG I

MAURICEVILLEOMRÅDET

DE HEDRADE SINA HEMLAND

GENOM ATT VILLIGT GE SITT BÄSTA

TILL SITT UTVALDA HEMLAND

 

Numera bor bara en enda familj kvar som härstammar från de skandinaviska nybyggarna.

 

Åter till hemsidan

Åter till delöversikt