Utflykter,
sjukdomar och kamp med myndigheter.
När Tore börjat jobba i veckorna hade
vi bara helgerna på oss för upptäcktsfärder. Familjens hälsa var det skralt med
men varje ledig dag med någorlunda väder stack de som för tillfället var friska
iväg med bilen. En strålande vacker lördag när alla för en gångs skull mådde
hyggligt och ville följa med åkte vi över till andra sidan Port Nicolsson. Där
följde vi en väg söder om Rimutakabergen för vi hade hört att längst ut på
udden skulle det finnas en stor sälkoloni.
Vägen slutade vid Orongorongoflodens utlopp och där tog en i början bred
och cykelvänlig men småningom alltmer slingrig och stenig stig vid. Vi var rätt
skeptiska till uppgifterna om sälarna. Vi visste inte riktigt var de höll till
eller om vi ens skulle få se några. Det blåste friskt och eftersom det varit
varmt i bilen kände vi oss ruggiga och trötta när vi stod i blåsten. Tveksamt
började vi följa stranden bortåt men lämnade matsäcken i bilen, den var det
inte lönt att släpa på. Vi skulle nog
snart vara tillbaks igen.
Tore som hade sin älskade cykel med sig kunde inte cykla i den lösa
sanden så han tog stigen. Vi andra hittade skaldjur, intressanta växter och
annat som fångade vår uppmärksamhet och snart var vi utspridda åt olika håll.
Sanna och jag höll ihop, vi brukar dras till samma sorters fynd och det dröjde
inte länge förrän vi hade händer och fickor fulla med snäckor, stenar,
metkrokar och andra dyrgripar. Vi blev tvugna att ta av oss jackorna för att
använda dem som väskor.
Stranden hade hittils varit tämligen slät med avbrott för en och annan
uppstickande sten men nu tornade högre och högre klippor upp sig framför oss.
Vi hade totalt glömt bort både familjen, matsäcken och bilen. Var
någonstans i klippvimlet fanns de andra?
Var de här i närheten eller hade de kanske gått åt ett annat håll? Nästan
yrvaket lät vi våra blickar svepa över landskapet och då fick vi se, långt
borta, högt uppe på en jättestor stenbumling, två figurer som viftade med
armarna. Kläderna stämde med Tores och
Linnéas så vi travade på åt det hållet och när vi nådde dem hade de just upptäckt ett par sälar i
vattnet.
Men oj vad hungriga vi var allihopa. Ulrika var också på plats så hade
vi nu bara haft matsäcken med oss så hade det blivit lunch bums. Nu fick Tore
cykla hela vägen tillbaks till bilen och haka på sig ryggväskor, kameror och
kikare bäst han kunde medan vi andra gonade oss i solen i lä mellan
klippväggarna.
Gonade sig gjorde sälarna också. När vi tog hjälp av kikare upptäckte vi
att det låg sälar överallt inom ett stort område. De syntes på berghällar, i
skrevor och i vattnet.
Sälar vid Orongorongoflodens utlopp.
Efter maten beslöt sig Tore för att med
kameran försöka smyga sig närmare djuren.
Han var noga med att gå mot vinden för att de inte skulle känna någon
vittring av honom. Vi andra gjorde
försiktigt en kringående rörelse för att om möjligt få se dem från ett annat
håll.
Vi såg hur Tore först gick hukande och sen, när han började komma på
fotograferingsavstånd, ålade sig närmare och närmare. Då hörde vi skratt och
stoj och fick se en hel familj komma gående förbi honom. De tittade lite
undrande på den krälande kurren men fortsatte högljutt pratande och pekande mot
sälarna. Och sälarna lät sej inte
störas! De var tydligen vana vi uppmärksamhet.
Snopet reste sig Tore och knallade vidare tills han kom tätt inpå sina
"offer".
Men man fick inte gå FÖR nära. Det fick Linnéa erfara när hon skulle
fotografera några sälar som tumlade runt och lekte i vattnet. Hon hade krypit
upp på en klippa och just fått in motivet när hon hörde ett fräsande bredvid
sig. Där, på en hylla en halv meter ifrån henne lyftes ett grått huvud upp och
lät tydligt höra att hon betraktades som en inkräktare.
Man fick inte komma FÖR nära.
Första tiden i Wellington fortsatte Ulrika och
jag med våra kvällspromenader som vi så ofta brukat ta i Gnesta men det fick vi
snart sluta med av två skäl. Jag märkte att min astma alltid blev värre om jag
gick ut i den råa kvällsluften. Och så de förbannade hundarna... Var man än går
stöter man på lösgående hundar. De flesta nosar vänligt på en och viftar på
svansen och de kan man ju fördra, även om de ibland ser ut att ha ohyra av alla
tänkbara sorter. Då är det värre med vakthundarna som kommer emot en med
uppdragna läppar och ett dovt morrande. Att bara forsätta trottoaren fram och
nonchalera monstret är otänkbart. Nej man får vackert göra en vid lov ut i gatan
runt revirgränsen om stäcker sig långt utanför den egentliga tomtgränsen. Efter
några sådana möten tappar man lusten att promenera och det till synes idylliska
villaområdet ser inte så inbjudande ut längre. Det är väl det som är meningen.
Linnéa och jag var snart stammisar på Karori
Medical Center. Kappt hade vi hämtat oss
från den första influensan med åtföljande blodbrist och igenslammade luftrör
förrän det var dags för en ny operation av Linnéa. En cysta ovanför ena örat
var inflammerad och måste bort. Det fixade vår snälla husläkare med hjälp av
lokalbedövning. Han var mäkta inponerad av Linnéas stoiska uthärdande av
behandlingen och sa flera gånger:
- She is a tough lady, a very tough lady.
Inte var då ladyn så tuff när bedövningen släppte ett par timmar senare.
Då var vi ensamma hemma och då fick mamma trösta. Men vid varje efterbehandling
visade hon upp samma "svenska" tålighet igen. Den ena åkomman avlöste
den andra. Så fort vi tyckte att vi började känna oss friska igen så var det
dags för magsjuka, halsfluss, snuva e.
dyl. Sanna hade några förkylningar och Ulrika fick otäcka såriga utslag
som växte på händerna och satt i över en månad annars klarade de sig hyfsat.
Tore? Jo han fick en vaxpropp i örat som behövde spolas bort annars hade väl
doktorn aldrig fått träffa honom.
Egentligen borde man inte förvåna sig över alla våra infektioner. Vi
levde ett påfrestande liv och hade ännu inte lärt oss att handskas med det
omväxlande vintervädret. Det växlar så snabbt att man aldrig kan beräkna hur
det är lämpligt att klä sig.
På förmiddagen den sista juni stod jag på verandan i bara strumpfötterna
och hängde tvätt i solskenet.
- Tänk att det kan vara så här varmt och skönt
mitt i vintern, sa jag för mig själv. Strax efteråt började det mörkna vid
horisonten. Jag såg gråa tunga skyar komma svepande över bergen och rusade ut
för att rädda det lilla som hade hunnit torka. Lakanen fick jag hänga upp i
vardagsrummet. När det var gjort var det nästan alldeles mörkt ute och jag var
tvungen att tända lamporna för att kunna läsa. Sen skvalade det hela dagen och
vid femtiden föll stora vita SNÖBLAFFOR som låg kvar på verandagolvet i en
kvart ungefär. Sanna jublade.
- Jag som trodde att jag aldrig mer skulle få
se snö! Det här måste jag skriva till Petra och Solvig om!
En som inte jublade var Ulrika som kom hem från jobbet en timme senare.
Hon var blöt, blåfrusen och förtvivlad.
Glad i hågen hade hon trippat iväg på morgonen i kort kjol och tunn
sommarblus. Sen hade vintern slagit till.
Nu lindade vi in henne i ett tjockt täcke, satte henne på en stol i
köket med fötterna i en balja varmvatten, hällde i henne hett té, gav henne
några tröstande ord och hoppades att hon skulle klara äventyret utan några
framtida men. Det gjorde hon.
Den 5 juli fick vi känna på vår första jordbävning. Linnéa missade
sensationen för hon satt på en buss just när det skakade och Ulrika som var på
universitetet märkte heller ingenting men Tore och jag var hemma och kände
plötsligt att huset skakade ungefär som om en stor lastbil kört förbi utanför
fönstret. Vi tittade båda på varandra och Tore sa:
- Det här kanske är en jordbävning?
Strax efteråt kändes en svagare
skakning och sen var det över.
Sannas klass befann sig samtidigt på på femte våningen i skolan och där
kändes det ordentligt. Läraren satt på en hög stol och den svajade
riktigt.
- Våra bänkar liksom flöt omkring,
berättade Sanna när hon kom hem. Så olika kan det vara i olika delar av stan
och i olika typer av byggnader. Jordbävningen hade haft sitt centrum i vattnet
utanför Makara (på andra sidan våra berg) och en styrka på 4,7 på Richterskalan
läste vi nästa dag i tidningen.
Utbildnings- och invandrarmyndigheterna
här i Wellington gav oss huvudvärk. Vi började med ett besök på Labour
department's distriktskontor, dit man vänder sig om man vill ha Residence
Permit (= permanent uppehållstillstånd) eller Students Permit. På sikt ville Ulrika förstås ha Res. Permit
men vi frågade vilket som skulle gå fortast eftersom nästa universitetstermin
skulle starta om en månad. Vi undrade också vilka papper hon skulle lämna
in. Damen vi talade med svarade att
Stud. Perm. nog skulle gå fortast men att Ulrika måste visa att hon var antagen
på en kurs innan något Stud. Perm. kunde
komma på fråga. Hon måste också visa upp
en översättning av sitt avgångsbetyg från gymnasiet, gjord av en auktoriserad
översättare på Department of Internal Affairs. Översättningen tog en vecka och
kostade 25 dollar.
Under tiden följde jag henne till Viktoria University som ligger på en
kulle med en underbar utsikt över stan. Utsikten fick vi beundra en annan gång
för nu skickades vi från den ena till den andra innan vi till slut hamnade hos
en person som brukar ta hand om utlandsstuderande. Han tittade på Ulrikas betyg
och frågade sen mej om hon skulle vara behörig att studera vid svenska
universitet.
- Ja, i vissa ämnen, svarade jag
sanningsenligt.
Då fyllde han i en blankett, skrev sitt namn på den och satte fast
betygskopian på baksidan. - Nu har du
tillträde här också, sa han och räckte henne pappren.
Med dessa papper gick vi än en gång till Labour Department.
- Var så god och vänta, sa damen bakom disken,
jag måste ringa till huvudkontoret om det här. Efter ett par timmars väntan
meddelade hon att vi måste vända oss till huvudkontoret i andra änden av stan
och de i sin tur måste ringa till ambassaden i Haag och ta reda på varför Tore
och jag fått Residence Permit. Men det skulle inte bli några problem för Ulrika
att få börja vid universitetet försäkrade samma dam. Några ansökningspapper
ville hon inte ta emot.
- Vi kanske slipper pappersexercisen, sa vi
blåögt.
Huvudkontoret var stängt och skulle inte öppna förrän efter helgen.
Eftersom Ulrika jobbade då tog jag hennes papper och åkte dit. Där fick jag
tala med en ung tjej från studentavdelningen.
Hon tittade i våra pass, skrev upp mitt telefonnummer och lovade att
ringa dagen därpå för att underrätta oss om "next step" som hon sa.
Inte heller hon ville ta emot några papper.
En vecka gick och ingen hörde av sig. Veckan därpå ringde Tore och
frågade varför. Dum som jag var hade jag inte tagit namnet på tjejen jag talat
med för på departementet hade man ingen aning om vem det kunde vara eller
varför vi skulle vända oss dit. Själv låg jag i hög feber och kunde inte ta mig
ur sängen, än mindre argumentera med en tjänstenan i telefon, men så fort jag
kunde stå på benen igen fick Tore skjutsa mig till kontoret. Då var jag heligt
förbannad.
Jag hade en hel trave papper med mig: Ifyllda ansökningar för både Res.
Perm. och Stud. Perm. betyg, personbevis på engelska, utdrag ur polisregistret
och alla våra pass. Tjejen jag talat med förra gången tycktes vara uppslukad av
jorden men jag fick följa med upp till den omtalade studentavdelningen och dra
min historia ännu en gång. Där fick jag veta att för att kunna behandla
Ulrikas ansökan måste man skicka efter
våra ansökningshandlingar från Europa. När de kommit och man bedömt det som
troligt att Ulrika skulle komma att få Res. Perm. då först kunde hon få ett
Stud. Perm. Men den proceduren skulle ta minst en månad. Res. Perm. kunde hon
kanske få om ett år!
- Men terminen börjar ju om två veckor,
protesterade jag.
- Då får hon väl vänta till nästa år, svarade
den kallsinniga tjänstemannen.
Han tog i alla fall emot alla mina papper och jag fick betala en avgift
på 200 dollar. Nästan 800 kr.
Kvittot på ansökningsavgiften tog Ulrika med sig till universitetet och
visade upp tillsammans men sina andra papper på den första inskrivningsdagen.
Nu skickades hon åter till mannen som hade hand om utlandsstudenter. Han tog
hennes behörighetsintyg och sa:
- Det här kan du riva sönder det blev fel
förra gången. Du ska sända dina betyg, en passkopia och en ansökan om tillträde
till New Zealand University Entrance Board och få tillstånd därifrån. Sen kan
du komma och skriva in dig.
Stackars Ulrika. Det såg mörkt ut för henne och varje gång hon skulle
till universitetet måste hon ta ledigt från jobbet. När sista möjliga
inskrivningsdagen kom hade hon fortfarande inte fått något meddelande från
någon myndighet. Men skam den som ger sig.
Hon gick till inskrivningskontoret och förklarade läget och personalen
där var allt annat än kallsinnig. De lät henne skriva in sig och börja kurserna
utan formellt tillstånd. Det kunde hon
lämna när det kom.
Ulrika med sin studiekompis Zoe Melling.
När en månad av terminen återstod fick hon sitt behörighetsintyg och
efter en ny departementsrunda, av en morsa som vid det här laget lärt sig hur
nya zeeländska myndigheter ska tas, fick hon Students Permit.
Den första november, åtta månader tidigare än
den kallsinniga tjänstemannen påstått, kunde hon gå till distriktskontoret och
få sin Residence Permitstämpel i passet. Det hade kostat många timmars väntan
utanför olika myndighetspersoners arbetsrum och, i svenska pengar räknat, drygt
tvåtusen kronor( läkarundersökning, stämpelavgifter och betygsöversättning) men
nu var hon även officiellt återförenad med familjen.