Körkort,
skola och samhällsstudier.
Så här var situationen i december 1988:
Nu är det bara några dagar kvar till
första advent men ingen i familjen kan ännu uppamma någon julstämning. Det är
ljust längre på kvällarna och det känns tydligt att sommaren har kommit även om
det just här uppe i bergen fortfarande
är rått i luften vissa dagar. De fuktiga molnen som kommer in från
havet, pressas ihop över Makarabergen och drar in i Karoridalen tjocka,
drypande och mörkt gråa.
Nere på stan är julskyltningen i full gång säger ungarna så jag får väl
ta bussen en dag och göra mej ett ärende dit för att få se spektaklet. Kanske
kan man bygga upp lite julstämmning då?
Var tolfte minut går en trådbuss från Karori Park, 500m ifrån vårt hus.
Så fina allmänna kommunikationer har jag inte haft sedan jag bodde hemma hos
mina föräldrar i Årsta på 50- och 60-talet. Bussarna ser precis likadana ut som
"våra" gjorde. Tomatröda med
långa spröt som går från taket upp till luftledningar 5-6 meter ovanför gatan.
Lika ofta som då hoppar sprötena av ledningarna och busschauffören får gå ut,
ställa sig på gatan bakom bussen och lirka en stund tills han lyckas haka på
krokarna igen och bussen kan fara vidare.
Tyst och mjukt går färden. Även stämningen i bussen är densamma som jag
minns från min barndom. Dämpat småprat mellan passagerarna av vilka de flesta
tycks känna varandra. Det är självklart att skolbarn reser sig för vuxna om det
är fullsatt i bussen. Men på en punkt
skiljer sig bussresorna från min barndoms. Här tackar man chauffören när man
kliver av.
- THANK YOU DRIVER! ropar både den snofsiga
unga tjejen i snäv kjol och högklackade skor och den långhåriga
skinnsjacksklädda lufsen när de hoppar ned från trappsteget vid bakdörren.
Den 9 december börjar skolornas
sommarlov. Då tar Linnéa itu med slutspurten i körskolan. Man får börja köra vid 15 års ålder och man
tar körkortet i tre steg:
1. Första steget är teorin. Den läser
man in på egen hand och avlägger sen skriftligt och muntligt prov hos Ministry
of Transport. Samtidigt gör man en ögonkontroll. Klarar man alla tre får man
LEARNERS LICENSE.
2. Nu kan man börja övningsköra, antingen
privat eller på körskola. Går man på körskola får man köra upp efter tre
månader annars får man vänta sex månader.
Klarar man uppkörningen får man RESTRICTED LICENSE. Det innebär att man inte får köra mellan kl
22 och kl 05.30, inte ha passagerare i bilen. Och man får inte ha en
alkoholhalt högre än 30mg/100ml blod.
Men om en person på över 20 år som har haft körkort i minst två år
sitter bredvid är det fritt fram att köra utan restriktioner.
3. Efter 18 månader med Restricted
License får man automatiskt FULL LICENSE.
Tiden kan förkortas till hälften om man tar en fortsättningskurs,
"Advanced Course" på körskola.
De flesta ungdomar väntar sina 18 månader och kör som om de hade Full
License för det enda som händer om de bryter mot restriktionerna är att det
dröjer ytterligare ett halvår innan de får Full License och den risken tar de
gärna.
Man kan välja körlektioner på skoltimmarna för fria aktiviteter och det
har Linnéa gjort den sista terminen.
Nu har Sanna och Linnéa gått två hela
terminer i skolan, två tredjedelar av ett helt skolår, och känner sig ganska
hemmastadda. De tycker att det inte är så dumt med skoluniform egentligen. Inget funderande om vad man ska sätta på sig
på morgonen. Kläderna åker på
automatiskt. Är den vita blusen solkig kan det inte hjälpas, man får tvätta den
till nästa dag.
Det går inte an att fuska med någon detalj. Skolans tillsynslärare, Mrs
Kelly, har tagit som sin livsuppgift att se till att flickorna i Wellington
Girls College alltid bär korrekt skoluniform. Ve den som går omkring på stan i
någon halvmessyr till uniform och skämmer ut skolan istället för att visa att
hon är stolt över och hedrar sin skola.
Då och då tar Mrs Kelly sig en runda genom klassrummen för att
kontrollera att alla är regelmässigt klädda. Vid ett tillfälle satt Linnéas
kompis under en konstlektion och målade i uppkavlade ärmar och med den
opraktiska slipsen nedstoppad i fickan.
- VAR HAR DU SLIPSEN! ljöd Mrs Kellys gälla
stämma. Flickan hade också, oh fasa, blekt håret. Det kommenterades endast med:
- SNYGG FÄRG PÅ HÅRET DU HAR! i en ton som
inte kunde misstolkas.
Linnéa har inte heller klarat sig undan. En gång hade hon vita sandaler
och grå kortstrumpor istället för vita kortstrumpor och bruna eller svarta
skor. Det avslöjades omedelbart. En
annan gång satt hon på en bänk och luftade sina ömma fötter.
- Linnéa, man går inte BARFOTA i skolan!
En gång i veckan kallar Mrs Kelly skolans äldre elever till aulan. Hon
ställer sig bakom talarstolen, samlar sig, spänner ögonen i de som står närmast
och börjar sin predikan:
- Jag har märkt att en del flickor här i
skolan har en LÖJLIG vilja att se annorlunda ut. Det är inte därför ni går i
den här skolan. Jag vill INTE se någon som inte har korrekt klädsel i
fortsättningen. Eller:
- Jag såg häromdagen några Wellington
Girl-flickor som RÖKTE på stan. Jag bryr mig inte om att ni förstör era lungor
på fritiden. MEN DET FÅR INTE SKE I SKOLUNIFORM!
Flickorna i aulan gör sitt bästa för att se respektfulla och underdåniga
ut men i själva verket har de rätt roligt åt hela föreställningen och ingen
tycker egentligen illa om Mrs Kelly. Hon betraktas nog mest som en gammal
tjatig men välvillig moster.
Linnéa och Sanna i skoluniform.
I skolan finns elever från 21 olika nationer. De som inte har engelska
som sitt första språk får särskild undervisning i "English as a Second
Language". En lärare, Mrs Ellis, har ansvaret för E.S.L. och hon ger varje
elev både individuell undervisning och undervisning i grupp under så lång tid
som hon anser att de behöver det, vanligtvis ett eller två år.
Alla som under någon period har fått E.S.L. undervisning är med i
E.S.L.-klubben. De träffas på lunchrasten en gång varannan vecka och brukar då
hålla till i skolköket. Det är praktiskt för flickorna brukar roa sig med att
bjuda varandra på mat från sina olika hemländer. De berättar om sin bakgrund
och talar om gemensamma problem. Alla är de ju invandrare och har erfarenhet av
hur det är att komma till ett främmande land med allt vad det innebär. Ibland
uppträder de för varandra och en dag var det International Day i skolan. E. S.
L.-klubben dukade upp med specialiteter ifrån "världens alla hörn"
och alla presenterade sig och sitt land i tur och ordning uppe på scenen i
aulan och framförde något typiskt sång-eller dansnummer.
Både Sanna och Linnéa tycker det är skönt att dra sig tillbaka till E.
S. L.-klubben ibland. I skolan går c:a
1200 elever men här är de bara ett tjugotal och Mrs Ellis fungerar som en andra
mamma för dem. Till henne går de med sina bekymmer och hon lägger märke till om
någon behöver pysslas om lite extra för tillfället. Just nu är ungarna här
hemma i full färd med att baka pepparkakor med kristyrdekoration. Nästa vecka
är det "barberque" med knytis i trädgården hemma hos Mrs Ellis. Vad
passar då bättre så här i jultider än att bjuda på Luciapepparkakor.
Jag fortsätter med mina
"samhällsstudier" med tidningarna som läromedel. En dag läser jag t.
ex. i lokaltidningen att Karoris kvarterspolis fått en cykel köpt för insamlade
medel av en av de otaliga välgörenhetsorganisationer som springer omkring och
samlar pengar till det ena projektet efter det andra. Den här organisationen
hette Karori Progressive Association, vad det nu kan vara för något.
Överlämnandet firades i Karori Centrum med pompa och ballongförsedd cykel. Det
säger lite om läget inom den offentliga sektorn.
En annan dag läser jag i Dominion, (Dagens nyheters motsvarighet) om en
fyrbarnspappa som fick ett vansinnesanfall av hämndlusta, brände ned tre hus
och sköt vilt omkring sig. En man
dödades och en kvinna blev svårt brännskadad.
Våldsmannen var en fiskare som nyligen fått sin fiskekvot indragen. Nu hade
han försökt starta en handelsträdgård men misslyckats och det blev för mycket
för honom.
Liknande nyheter med dödsskott och stor dramatik läser man om minst en
gång i veckan. Ungefär lika ofta utspelar sig s. k. "domestik
disputes" med våldsam upplösning. Men det är inte alltid hustrumisshandel
det är fråga om. Det kan lika gärna vara kärringen som slår ihjäl gubben eller
ger honom ett par saftiga knivhugg i bröstet. Mord, våldtäkter och överfall är
dagligt stoff. Kanske skriver man om varenda våldsbrott så att det verkar vara
värre här än i Sverige. Men folk är rädda, den saken är klar. Alla som vi känner säger att flickorna
absolut inte borde gå ensamma ens till bussen (fem minuters väg) när det blivit
mörkt. Inte undra på att så många har
vakthund.
Mycket utrymme ägnas också åt maorifrågor. Det är ett stort och
komplicerat ämne och journalisterna älskar att svänga sig med svåra ord,
obegripliga även för många nya zeeländare intygar Barbara, som nu får vara min
lärare per brev. Det mesta handlar om fiskeri- och landrättigheter. Regeringen har beslutat att, så långt
möjligt, rätta till brott som begåtts mot "The Treaty of Waitangi",
avtalet som slöts mellan maorier och engelsmän år 1840. I det stadgades att
inga markköp fick ske direkt mellan maoriklaner (som ägde sin mark gemensamt)
och invandrare, utan skulle förmedlas genom staten och att maorierna skulle få
ett skäligt pris för sin mark.
En tribunal bestående av sju personer, fyra maorier och tre pakeha
(européättlingar), har utsetts av regeringen. Några av medlemmarna är jurister
andra är åldersmän i maoriklaner. Maoriklanerna får framlägga sina
klagomål. Tribunalen går igenom allt
tillgängligt material och yttrar sig sedan.
Huvuduppgiften är att behandla nya ärenden men maorierna har även
möjlighet att framlägga klagomål om brott begångna ända ifrån år 1840.
Tribunalen hade dittils bara haft en rådgivande funktion men i december
-88 gick en ny lag igenom som gav den makt att tvinga regeringen att återlämna
maoriland som tidigare överförts till stadsägda företag. Under 1989 utökades tribunalen till sexton
medlemmar. Allteftersom maorierna har sett att det lönar sig att klaga hade
tribunalens arbetsbörda vuxit och nu blev det möjligt att arbeta i mindre
grupper och på så sätt hinna med fler ärenden.
Alla brott mot "The Treaty of Waitangi" kan behandlas men
maorierna har hittils i möjligaste mån undvikit att lämna in klagomål om privat
mark. Så här säger rådet för en maoriklan, Ngai Tahu:
- Ngai Tahu siktar inte på att återfå en enda
kvadrattum av land som köpts och bearbetats i åratal av deras vänner och
landsmän. Det är mot kronans mark de pekar och säger: Om den marken, eller bara
en del av den, återlämnas till oss, om de orättvisor vi har lidit av förklaras
som orättvisor, då kommer vår "mana" att bli återställd. Då kommer
våra sår att börja läka. (Mana kan översättas med andlig kraft, självrespekt
eller pondus)
När det gäller fiskevattnen handlar diskussionerna om huruvida maorierna
ska få 25 eller 50 % av fiskekvoterna. Det är alltså inte fråga om att
överlämna allt land och vatten till maorierna eller att frånta farmare deras
fäderneärvda mark men på åtskilliga av inläggen på insändarsidorna låter det
som om domedagen var nära förestående.
Många protesterar också mot att maorispråket har fått officiell status
som andraspråk och har ingen som helst förståelse för de försök som görs för
att rädda det språk som var det officiella här på öarna för bara drygt
hundrafemtio år sedan.
Maorierna betraktas som bråkiga, bortskämda och lata. Att de i allmänhet
har högre arbetslöshet, sämre skolutbildning, sämre hälsa, högre
spädbarnsdödlighet och en oerhört mycket högre procent ungdomsbrottslighet än
sina vita medsystrar och -bröder får de skylla sig själva för om man får tro
insändarna. Tyvärr får man sällan läsa någon motsatt åsikt.
Mycket görs för att hjälpa maorierna att höja sin levnadsstandard i nivå
med de vitas men utslagningen sker redan i skolan. De flesta maoribarn slutar
när skolplikten upphör vid 15 års ålder. Jag tror att man måste försöka hitta
en alternativ studieform och ett alternativt studieinnehåll i skolan. Det måste
vara bättre anpassat till maoriernas livssyn och ta till vara deras speciella
kunskaper och erfarenheter. Då skulle förhoppningsvis fler ungdomar känna sig
motiverade att gå ut hela Secondary School, vidareutbilda sig och därmed få
större möjligheter till bra jobb och högre standard.
En lång följetång utgjorde i vintras skriverierna om medlemmarna ur
Mogrel Mob, ett maoriungdomsgäng, som protesterade utanför Paremoremofängelset
i Auckland. De placerade sina tält och bilar på en gräsmatta utanför fängelset
för att fästa uppmärksamheten på de dåliga förhållanden som rådde innanför
murarna och som deras kompisar där blev utsatta för. Lokalbefolkningen reagerade mycket olika.
Några kom med varmt te och filtar till demonstranterna, andra kastade sten på
dem och försökte sätta eld på deras bilar. Mycket bråk blev det och lång tid
varade "ockupationen" men den ledde till slut till ett ordnat möte
mellan gängmedlemmar, fångar, äldre representanter ur maoriklaner,
fängelseledningen och en parlamentsledamot för att diskutera problemen.
I en rapport om brottslighet bland maorier har advokaten Moana Jackson,
själv maori, föreslagit ett särskilt rättssystem för maorier. Vid våldsbrott
skulle offret få välja om brottet skulle behandlas i det vanliga eller
maorisystemet. Justitieminister Geoffrey Palmer har förkastat den delen av
rapportens förslag men är öppen för en anpassning av det gällande systemet till
maoriernas rättssyn.
Nya zeeländare tycks älska jippon. Ständigt är
det något på gång. Det är Aids-veckan, Reumatism-veckan, Handikappade Barns
vecka o.s.v. TV-program, informationskampanjer, fester och insamlingar följer
upp det som är aktuellt för tillfället.
Det går inte att engagera sig i allt. Ska jag vara ärlig så går nog det
mesta bara förbi mitt medvetande. Men ett jippo var jag innerligt tacksam för,
nämligen "Melanoma Week". Jag visste redan när vi var i Sverige att
Nya Zeeland låg väl framme i statistiken när det gäller hudcancer. Speciellt den farligaste formen, malingt
melanom, har ökat till dubbelt så många fall de senaste tio åren. Jag visste
också att Sanna var den känsligaste i familjen eftersom hon har väldigt ljus hy
och har blivit allvarligt bränd en gång som småbarn. Under vintern var det ju
inte så många soldagar så det var någon fara men på våren började det bli
allvar. Hur får man en trettonåring att förstå allvaret med solbränna utan att
för den skull skrämma henne i onödan.
Cancerföreningen löste problemet. Under en vecka informerade man i
skolor, på TV och här och där på stan om hur hudcancer uppstår och hur man bör
skydda sig. Till ungarnas skola kom en kvinna och berättade med både humor och
allvar. Hon uppmanade eleverna att delta i en hattävling där det gällde att
tillverka den roligaste och mest praktiska solhatten. Sanna stal en grå tyghatt av Tore och sydde
fast en nedfällbar ansiktsmask och ett långt fransigt axelskydd. På kullen
fäste hon en egenhändigt tillverkad skär ros och hatten gjorde succé. Hon vann i sin klass. Visserligen bär hon inte hatten särskilt ofta
men hon är noga med att alltid smörja in sig med solskyddskräm när hon går ut
och hon tänker på den slogan som stod som rubrik för hela cancerveckan:
"Between eleven and three, sit under a tree."
Grönsakerna i min trädgård växer.
Potatisblasten är nu ett par decimeter höga och jag hoppas få egen färskpotatis
till jul. Broccolin kan vi snart
provsmaka, den första omgången rädisor är uppäten och nästa är på gång.
Citronträdet har fått små vita blomknoppar men vinrankorna tycker att det är
för kallt och vill inte veckla ut sina blad. Mandarinträdet orkar inte hålla
kvar sina blad i blåsten och har nu bara fem stycken kvar.
Nästan varje dag kommer ett andpar och flygande och landar på
grönsakshöjden. Om jag sitter däruppe
kommer de fram till mej och hälsar:
- Ork ork ork. Annars vaggar de skrockande
nedför branten till verandan och vill ha bröd. Ibland får de några brödbitar
men ibland får de nöja sig med sällskap och en pratstund. En regnig förmiddag
kom de när jag satt inne och åt. Båda gick fram till glasväggen som vetter ut
mot verandan och knackade på glaset med näbbarna. Jag låtsades som om jag inte märkte dem för
jag satt och läste till maten och ville inte bli störd. Ett sådant nonchalant
mottagande kunde de inte acceptera. De hoppade upp i varsin kruka för att synas
bättre och knackade intensivt på rutan.
Kryddorna i krukorna trampade de på och gödslade ohämmat ovanpå bladen
så jag blev till slut tvungen att lägga ifrån mig boken och gå ut och schasa
iväg mina vänner. Men tro inte att herr
och fru Anka lät sig schasas bort. De makade sig några meter åt sidan medan jag
flyttade undan krukorna från glasväggen. När jag gick in igen knackade de några
gånger till och la sig sen tillrätta på verandagolvet och sov i ösregnet.
Andpar på besök.
Ett och annat får kommer också på besök i trädgården men det uppskattar
jag inte lika mycket. Deras klövar gör stora hål i landen och de blir så
nervösa om man försöker fösa undan dem att de snor runt så jorden sprätter åt
alla håll och frön och plantor också.
Då gillar jag stararna bättre. Särskilt en som satt i flera veckor i en
trädtopp och underhöll mig med den mest skiftande musik. Man kunde tro att det
var en mängd olika fåglar som lät men det var samma stare som varierade sig i
oändlighet. Nu har han inte tid att sitta och briljera i träden längre för nu
har han fått en fru och tillsammans sliter de från morgon till kväll med att
lyfta byggnadsmaterial till undersidan av vår grannes balkong. Då och då tar de
sig dock en paus och mumsar på pistillerna i de höga blomställningarna till det
nya zeeländska linet, som heter Harakeke på maori. Det är en växt med långa
liljelika blad som är lika vanlig i trädgårdarna som i vilda naturen. Maorierna
använder bladen till att fläta mattor, väskor m.m. De ibland flera meter höga
blomstänglarna är kraftiga nog att bära betydligt större fåglar men i min
Harakeke har jag bara sett starar sitta och gunga.
Harakeke. Här med Tongariromassovet i
bakgrunden.
Om man inte håller verandadörren under uppsikt har man snart
vardagsrummet befolkat av hundar, katter, änder och decimeterlånga vandrande
pinnar. Jag tycker att vandrande pinnar är trevliga djur som borde få stanna
eftersom ingen i familjen är allergisk mot dem. Men Linnéa protesterar, hon kan
inte tänka sig att ta risken att vakna mitt i natten av att en levande pinne
kliver tvärs över ansiktet på henne. Sanna och jag håller oss i alla fall med
ett saltvattens"akvarium" på verandan. Det består av en stor vit
plastbalja med havsväxter, sjöstjärnor och små krabbor i. Några husdjur ska vi väl få ha.
Sanna håller en vandrande pinne i
handen – utomhus.
För fem veckor sedan köpte vi en liten
segeljolle lagom för två personer att segla i vikarna runt Wellington med. Vi
var optimister och trodde att stormarna i Cooksundet skulle ta semester framåt
sommaren. Varje vecka såg vi fram mot en helg med ömsom bad, ömsom segling och
varje helg blev vi bokstavligen blåsta på det nöjet. Men den senaste helgen
fick vi full kompensation. Hela lördagen tillbringade vi vid Porirua Harbour,
en stor grund lagun strax norr om stan. När vi kom var det högvatten och
segelbart i hela lagunen. Vi började med förmiddags kaffe vid strandkanten och
dukade upp med thermos, muggar, mackor och frukt. Just när vi skulle sätta
tänderna i den första smörgåsen fick vi se att långa vita halvgenomskinliga
slamsor låg och flöt i vattenbrynet. Vid närmare påseende var det nog
toalettpapper. Sanna som är synnerligen
känslig och äckelmagad när hon ska äta kunde inte sitta kvar men Tore och jag
lyfte blicken mot de gröna vackra kullarna, som omsluter lagunen, och mumsade
vidare. När vi ätit färdigt hade vattnet dragit sig tillbaka så mycket att
toalettpappret låg uppe på land. Fler
människor hade kommit till stranden. Ungdomar och vuxna låg och simmade långt
ute i sjön medan ungar i alla schatteringar mellan brunt och vitt stojade
närmare land och hällde sand och vatten på varandra. Bortsett från toalettpappret såg det väldigt
frestande ut att kasta sig i böljorna och delta i leken.
Hur kunde folk bada så obekymrat i detta kloakvatten? Själv skulle jag
inte ens vilja riskera att slå runt med båten och få ett ofrivilligt dopp. Jag
gick fram och frågade en mamma vars man och barn just hade givit sig ut med en
liten jolle medan hon satt väntande kvar på stranden.
- Kan man verkligen bada i den här viken fast
de släpper ut avlopp här. Det ligger ju fullt av toalettpapper utefter
stränderna.
- Det där är inget toalettpapper, svarade hon
skrattande. Det är en alg som är grön så länge den är levande men blir så där
vit när den dör.
Fritt fram för bad alltså. Vi turades om att segla och simma i den
alltmer krympande viken och när vi på eftermiddagen skulle lägga upp båten på
biltaket igen fick jag köra långt ut på sjöbotten för att komma till den plats
där båten strandat.
Tore och Sanna i vår lille Sandman ute
på havet.
Söndagen ägnade vi åt Wairarapadistriktet norr om Rimutaka Range. Där
ligger Lake Wairarapa, en grund men rätt stor insjö med bördiga slätter runtom.
Klimatet är varmare än i Wellington och mera lämpat för odling. Tomt- och
huspriser är betydligt lägre där och med våra numera tynande resurser är det
nog det enda området vi har möjlighet att köpa ett hus med lite mark till.
Man kan inte påstå att Lake Wairarapa är någon förstklassig badsjö med
kristallklart vatten. Den är bara två meter som djupast och kantas av
strandängar med betande boskap. Floder och bäckar som rinner till river upp
bottenslammet så sjön ser ofta mer brun än blå ut. Men vi svenskar är ju vana
vid algblommning och grumliga skogssjöar så för oss skulle den nog duga. Det
gick utmärkt att segla på den men vid stranden skulle vi ha behövt blanda ut
sololjan med myggolja. Både sandflugor
och myggor anföll oss och fastän vi inte kände att vi fick några stick så var
vi nästa dag rödfläckiga och svullna på armar och ben.
Vi åkte runt och tittade på Featherstone, Martinborough, Greytown och
Carterton. Alla är små villasamhällen ute på slätten med ung. 10 -15km emellan.
Martinborough har de billigaste husen och det bästa klimatet. Där finns stora
vingårdar och där ligger flera biodynamiska grönsaksodlingar men det är 18km
till närmaste tågstation och vi fick höra att anslutningsbussen nyligen har
dragits in. Där gick mina drömmar om odling i större skala upp i rök.
Vi pratade med ortsbor på några ställen och fick reda på att
indragningen av bussen till Martinborough bara var ett första steg i försämringen
av de allmänna komunikationerna. Tågindragningar var också att vänta. Nu går
några få tåg om dagen till Wellington. Järnvägen har dragits genom en tunnel i
berget och resan in till stan tar ungefär en timme. Att köra bil tar längre tid
för då måste man ju ta den slingriga vägen över bergen. Och vägen kan när som
helst stängas av på grund av storm....
Två gånger under dagen körde vi över Ruamahanga River som vi hört så
mycket berättas om och som de gamla Mauriceville-borna fick tampas med på sin
tid. Nu fick vi tillfälle att testa den som badflod. Här behövs inte några
konstgjorda anordningar som vattenrutschbanor eller jetströmmar. Naturen bjuder
på en rutschbana så lång att det skulle ta dagar att åka hela sträckan. Det
gäller bara att akta sig för alla uppstickande trästubbar och stenar. Någonting
för småbarn är nog inte den här floden men vi hade jättekul. Man steg ned i vattnet, la sig på mage eller rygg
och simmade mot strömmen för allt vad man var värd. Efter en lång simtur var
man fortfarande på samma ställe där man gick i. Mycket praktiskt!
Nu har vi fått en hel del att grubbla
på. Ska vi stanna i Karori där vinterluften är rå och olämplig för astmatiker
och där det är dåliga odlingsmöjligheter men där de allmänna kommunikationerna
är utmärkta?
Ska vi försöka hitta en enkel liten stuga utefter västkusten norr om
Wellington. Där finns de fina sandstränderna och även där är varmare klimat men
huspriserna är omöjliga. Vi skulle få sänka vår standard betydligt och kanske
inte ha råd med de två bilar vi då promt skulle behöva.
Eller ska vi satsa på Wairarapa och låta ungarna byta skola ännu en gång
och Tore återgå till de långa jobbresor han såg fram emot att få slippa när han
lämnade Sverige.
Fick vi det lindriga och okomplicerade
liv vi drömde om?
Vill vi verkligen ha ett okomplicerat liv?