DEL 10 1985 Möte med ”Amaltheamannen”.
Färdigställandet av Krönikan (om ätten Strokerke)
och Släktboken (om släkten Strokirk i Sverige).
Fester och jubiléer. Får och tjurar på rymmen.
Avslutas med 85-årsfirandet.
Annchen, Pecka, Henrik och Agneta
festklädda för 85-årsfirande I januari kom jag i gång med regelbunden skidlöpning, några
dagar i sträck så någon dags uppehåll. Fyra fem dagar i veckan åkte jag men
det blev snart ovanligt kallt. Det var rätt jobbigt och jag blev fort trött
men jag kände att det var nyttigt för kroppen. Kylan satte in, temperaturen
gick ned till - 15 - 18 grader. Jag åkte skidor men kände att det var
påfrestande för hjärtat när det var kallt och fick känningar i örat. Vid
besök hos prof. Barr var det en inflammation på gång. Han lade då in en
“tampong“ - vilket jag tidigare alltid reagerat mot - och flytningen
fortsatte. Jag fick nu börja med regelbunden droppbehandling hemma, tre
gånger dagligen utförd av min snälla grannfru Ella Hallengren, lika gammal
som jag. Sen fick jag komma tillbaka till, antingen prof. Bengt Barr
eller sonen Björn Barr en gång i veckan på Läkarhuset vid Odengatan. En stor
tur var det att jag hade samma läkare sen 1954 och en likvärdig behandling.
Hade jag måst gå till Södersjukhuset hade jag fått vänta flera veckor mellan
varje besök och dessutom fått byta läkare. Vi växlade med två sorters droppar
men denna gång var inflammationen svårläkt. Det tog tre och en halv månader
och först fram i april var inflammationen hävd. Jag höll mig dock igång men
när det var som kallast hade jag svårt att gå ut och åkte skidor endast när
det var varmare än 10 minusgrader och fortsatte till slutet av mars och hann
med 55 gånger. Sven Dahlman fyllde 80 år den 2 januari och jag uppvaktade
honom. Då han varit rätt sjuk under hösten blev det endast en lugnare
mottagning. En kall januaridag, när jag stod i Konsumbutikens kassakö
på Årstavägen stod en gammal man bredvid mig med en kasse och handlade. Någon
bredvid frågade hur gammal han var. ”97 år och i kväll skall jag resa till
Göteborg och hålla föredrag”. Jag blev då intresserad och frågade vad han
sysslade med. ”Jag var flygare i yngre dar” och hans
namn var Nilsson . Då slog det mig att det kanske var den beryktade ”Amalthea – Nilsson” som 1912 kastat en bomb mot ett
strejkbrytarfartyg i Malmö varvid två engelska strejkbrytare dödats. Efter en
dramatisk rättegång blev han dömd till döden men fick straffet omvandlat till
fängelse. Han kom sen att sitta på fångvårdsanstalten i Härnösand och nu kom
ett intressant minne fram för mig. Jag sade till Nilsson att jag varit med när han 1 maj 1917
skulle fritas av ett demonstrationståg från Ådalen. Det blev en intressant
diskussion när jag 68 år efter åt kunde berätta om de dramatiska händelserna
utanför fängelset där jag som liten grabb kunnat råka in i svåra kravaller.
På våren 1917 var det ont om mat i Ådalen och demonstrationståg gick ut för
att vittja böndernas potatiskällare och samordnades sen i en stor 1:a maj
demonstration till fängelset i Härnösand där den då kände Amaltheamannen
Anton Nilsson satt. Tåget leddes av Axel Ståhl, Sveriges blivande Lenin, som
själv suttit inburad sedan han i tidigare Ådalsoroligheter slagit ut ögat på
länsman Borin och nu blivit en stor
revolutionshjälte. Han gick först upp till tidningen Västernorrlands Allehanda
där han läste upp en proklamation och program för fritagningen av Nilsson för
Hadar Hessel som arbetade på tidningen. (Hessel blev senare en god vän till mig och på äldre dar framstående journalist i Dagens Nyheter). Han lyckades dock förmå Ståhl att avstå
från stormningen. Tåget leddes av Ståhl i fladdrande röd halsduk och stor
slokhatt och på banderollerna stod det ”LEVE REVOLUTIONEN” med stora
bokstäver och med små bokstäver ”i Ryssland” (detta var två månader efter
mars-revolutionen i Ryssland och Lenin hade ännu ej
tillträtt). Utanför fängelset stod soldater med kulsprutor och vi smågrabbar
som samlats tyckte att det var mycket spännande - tur för oss att det ej blev någon skottväxling. När jag för Nilsson relaterade händelserna utanför
fängelset berättade han att innanför murarna hade fängelseledningen meddelat
honom att om det blev någon stormning skulle han själv skjutas. Nu gjorde
tåget halt vid fängelseportarna och tal hölls och därefter tågade man vidare
genom stan. Sveriges blivande Lenin,
revolutionsgeneralen in spe emigrerade sedan på tjugotalet till USA där han
anställdes vid en snickerifabrik, gifte sig med chefens dotter och blev så
småningom själv ägare av fabriken och ”kapitalist”.
Bilden tagen från Wikipedia
Amalthea 1908 med hål i bordläggningen
efter sprängdådet. Bilden tagen från Kulturarv Malmö på Malmö Stads hemsida. Nilsson blev senare benådad av Gustav V och begav sig till
Ryssland där han enrollerade sig i Röda Armen som flygare under Trotsky, men lyckades klara sig hem till Sverige innan
Stalins utrensningar började. I Sverige fick han plats vid Flyget i Skåne som
instruktör och blev sen en känd föredragshållare och skribent in på ålderns
höst. Han levde vidare och fyllde 100 år! I februari dog Advokaten Sven Byström, 90 år och gift med
min kusin Lena Byström född Hamberg, 87 år. Vid Begravningen i Solna kyrka
träffade vi Sven Dahlman med fru Britta, Greta Kastman och min kusin Oskar
Ivar. Mot den gamla vanan var det ej något
begravningskaffe utan vi träffades efteråt, Greta Kastman och jag, hemma hos
Sven på kaffe och var han nu på bättringsvägen efter sin svåra sjukdom. I januari hade jag äntligen lyckats få till stånd ett
sammanträffande med styrelsen för Strokirkska
släktföreningen. Dock hade styrelsemedlemmarna synnerligen bråttom. Först
bestämdes att årsmöte (vi hade ej haft något på 3 -
4 år) skulle hållas i september. Så diskuterade vi min släktkrönika. Jag hade
med allt material och koncept men de hade ej tid att
se på det eller bestämma om eventuellt anslag till tryckningen från
föreningen utan fastställde tid för årsmötet till i september. Behandlingen
av vårt arkiv hade de ej alls tid att diskutera. Min och familjens alla deklarationer, Agneta, Charlie,
Marja och Linda, avklarade jag i sedvanlig god tid. Jag kunde även denna
vinter och vår deltaga i en del
föreningssammanträden, Byggnadsföreningen, Genealogiska Föreningen, 1904 års
män, Ekonomföreningen samt Ångermanlands Gille där jag kom att sitta
tillsammans med den 85-årige Hedlund i Rådom (Helgum),
tidigare partiledare för Centern och Bondeförbundet. Jag deltog även på
bolagsstämmorna i Graningeverken och Astra, där det bjöds på god förtäring. Vintern var ovanligt kall med mycket snö och våren nära en
månad förskjuten så att jag ej var ute på Tyresö
under Påsken, som alla år förut, utan den firades i Tungelsta.
Någon utflyttning till Tyresö blev ej av förrän i
början av maj. Duetten, som jag försökt sälja i november, hade fått stå i
garaget under vintern men när jag flyttade ut i maj satte jag åter in
annonser. Nu kom det åter en del svar, som vanligt ”raggare” och bilhandlare
och några besökare och det blev ett ivrigt schackrande. Då det samtidigt blev
strejk på Bilregistreringen, så tog jag ett bud på 11.000
från en sjökadett och studerande vid Teknis, som
kom ut, betalade kontant och åkte iväg med bilen och så var det bekymret ut
vägen. Min behandling av ”polymialgian”
- inflammationen i musklerna - med avtagande dos cortison - prednisolon - hade på våren nått ned till en halv tablett
varannan dag och med en låg sänka på 19 så läkarna bedömde att jag nu kunde
sluta behandlingen efter 31/5. Vid provtagning efter 14 dar,
15/6, hade sänkan gått upp till 24 och efter ytterligare två veckor 31/6 var
sänkan 34. Doktor Bertil Jonsson, som endast gav telefonbesked - ingen tid
för personligt besök! (den akuta läkarsituationen) sade att vi fick börja om
igen med behandlingen nu med en tablett per dag. Dock ansåg han att mina
prover för övrigt var bra. Jag hade på våren tagit alla vanliga blodprover och
EKG på Björkhagen enligt Dr Wallins beställning. Proverna var alla bra men
tolkningen av EEG angav även denna gång antydningar om en hjärtinfarkt så
Wallin rådde mig ett vara försiktig på landet med jordkörning, grävning och
cement. Jag märkte även att så fort jag sågade ved eller arbetade för hårt
med ogräsrensning fick jag känningar efteråt. Vid det regelbundna inkallade ögonprovet i mars, det 23:e,
med den 16:e läkaren fick jag en ”oriental” dr Nadadje,
kvinnlig, som var mycket stressad och som påstod att det nu var moget för
operation men att jag skulle få närmare besked efter påsk. Då tidigare alla
läkare hade sagt att jag ej borde opereras så länge
jag såg bra på ena ögat blev jag ju oviss. Nu fick jag ingen ny tid hos en av
de gamla läkarna, Zetterström, förrän efter juni eller hos överläkaren på
ögonavdelningen på hans privata mottagning likaså i juli och fick alltså
avvakta. Denna vår hade Härnösand 400-årsjubileum och Härnösandskamraterna
från det gamla läroverket skulle samtidigt ha en hemvändarfest i anslutning
till de sedvanliga studentjubileerna i slutet av maj. Jag anmälde mig, Agneta
skulle resa med för att samtidigt besöka familjegraven och vi reste med buss
och fick bo hos Kerstin Karlsson. Vi hade ressällskap med Sigrid Engblom, som
ju varit hos oss på somrarna på 1940-talet samtidigt med Kerstin. Det blev en
lyckad resa. Vi besökte Annchens grav på
kyrkogården tillsamman med Kerstin, som sedan skjutsade oss runt i stan. På förmiddagen skedde så sammanträdet på Läroverket,
varvid jag var äldste medlem, årsklass 1924. Därefter en medlem av 1925 års
klass - som firade 60-årsjubileum - tandläkaren Anders Uhlin. Sedan följde ett stort uppbåd av ett sextiotal årsklasser –
flera hundra hade kommit resande ända från US A och Frankrike. Bl.a. kom Olov
Kaijser, den yngsta kvarvarande av alla Kaijser-bröderna, ambassadör i skilda länder, Nya
Zeeland, Tanzania och Island, och Fritz Hedborg, son till min syssling Tage
Hedborg. Dessutom fanns en del något yngre kamrater som ännu kom ihåg mig
från skolan. På stadens nya förnämliga konserthus var det först stor
jubileumsföreställning och där var även en del gamla bekanta från Flickskolan.
Så vidtog den stora festmiddagen, på den gamla St Petri
Logen, med en hel del festtal. Det började med att jag hyllades särskilt som
den äldste deltagaren och då reste sig alla och sjöng: ”det var i vår ungdoms
fagraste vår…. och alla så dricka vi nu Pecka till”.
Då fick ju jag svara med en hälsning från de kvarvarande 1924-orna Jan
Stenström från Portugal och Sigfrid Lönegren från USA. På festen var även
Flickskolan representerad och Sigrid Engblom var där och jag fick dansa. Jag
fick också tillfälle att grundligt resonera med alla gamla vänner och det
blev en lyckad fest. På söndag gick vi först på en historisk
jubileumsutställning över Härnösands stad i gamla Posthuset. Där fick jag ett
”datautdrag” med uppgifter om min morfars far Hans Hambergs byggnader i
början av 1800-talet. Sen åkte vi upp till Murberget och gick runt till de
gamla minnena. På måndag besökte vi pensionärshemmet, Fristad, i närheten av
Kerstins villa och hälsade på min äldsta kusin Anna Helleberg,
född Hamberg, som i juni månad fyllde 90 år, samt Stina Ramström, gift med
min gamle barndomsvän Fritz (Isse Ramström som
sedan dog i augusti). Hemfärden gick bra och hela resan blev mycket lyckad. I juni deltog jag, tillsammans med Agneta och hennes barn,
i Johan Strokirks konfirmation. Den skedde i
Enskede kyrka där Agneta döptes 1942. Därefter samlades vi hos Marja i hennes
och pojkarnas våning i Årsta. Under våren fortsatte jag med en del besök på Riksarkivet
och fick även Fil. Dr. Hans Gillingstam på Svenskt
Biografiskt Lexikon (som själv var expert på Medeltidshistoria) att noggrant
gå igenom konceptet på krönikan. Efter att ha överlagt skilda alternativ för
tryckningen bestämde jag mig för att använda ”Författarnas Bokmaskin” men
måste då få konceptet utskrivet på ”diskett” för databokbehandlare
och det gällde att få tillgång till en sådan samt någon som kunde göra
utskriften. Först gick jag noggrant igenom konceptet med
detaljrättelser. Sen ställde Christer Jäderlund, brorson till Annchen och som hade en datafirma, upp. Han son Johan
skulle kunna skriva in konceptet på en ”diskett”. Under tiden skulle Charlie
iordningställa bildmaterialet som bestod av foton, dokument och teckningar.
Johan arbetade med konceptet i juni och i juli lämnades disketten till
”Bokmaskinen” varefter Charlie fick materialet att iordningställa för vidare
tryckning i augusti. Mina preliminära kalkyler för en upplaga på 500 ex, det
antal som fordrades för bästa kalkyl hos Bokmaskinen, gick på c:a 12.000 kr för tryckningen. Därtill för utskrifter för
Johan och Charlie samt distributionskostnader. Det fanns vissa institutioner
som kunde tänkas ge bidrag till publiceringen. Statens Kulturråd gav endast
för en upplaga över 1.500 ex. Jag satte ihop
skrivelser med kopior av källförteckningen och sände till sju institutioner,
Längmanska Fonden, Humanistisk – Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
(HSFR), Jernkontoret, Patriotiska Sällskapet, Riddarhuset, Värmlands läns
Landsting och Filipstads Kulturnämnd. Jag fick så småningom avslag av alla utom två, Längmanska
Fonden som skulle avgöras först i februari nästa år och HSFR. Där skulle jag inkomma
med detaljerad ifylld blankett i 8 exemplar, exakta
kalkyler, offerter från två tryckerier, koncept, utförlig sammanfattning och
sammandrag på både tyska och engelska och intyg från bl.a. Gillingstam. Jag fick lämna in originaltrycket från
disketten och den skulle så läsas av någon expert. Förlaget Författarnas
Bokmaskin begärde förskott innan de satte igång med arbetet och trycksidorna
från disketten skulle nu av Charlie klippas ihop, korrekturläsas och sättas
upp för vidare tryckning, vilket Charlie höll på med under sommaren och först
på hösten fick färdigt. Det visade sig att en hel del korrekturfel fanns samt
att en del bortglömts så att tryckningen blev mycket försenad. Dessutom
skulle en del bildmaterial och rubriker ordningställas. Då jag haft svårt att få tid på ögonavdelningen men även
ville få koll med överläkaren Jahnberg, som endast tog emot privat (med 300% förhöjt arvode !), fick jag så i juli träffa honom,
som konstaterade att vänstra ögat fortfarande var helt bra men att då jag
hade både grå och grön starr på högra ögat ville han ej tillråda en operation
nu då det i så fall ej blev tillräcklig förbättring av min synförmåga . Även
vid det ordinarie besöket - var tredje månad - på ögonavdelningen, Dr
Zetterberg, konstaterade denne att trycket var bra på högra ögat, alltså
gröna starren under kontroll men även han avrådde operation. Vid nya prov på polymialgia - Reumatiska avdelningen - var sänkan bra och
efter kontakt med Dr Jonsson, dock endast per telefon(!) skulle jag fortsätta
men med mindre dos kortison tre månader till. Jag kände mig nu under sommaren rätt bra med god kondition
men badade ej längre, klättrade kring i landen men
vedsågning gick ej bra, jag kände det i hjärtat. Arbetet på ”Taj ma Hall” stod egentligen stilla jag arbetade med trappa
och ram till lilla stugan och fick den stabil. Midsommaren hade vi en del
gäster och vi dansade på altanen. Till min födelsedag, 12:e juli kom bl.a. Wechtmeisters med två söner och en dotter från England
samt Ulla Strokirk, den äldsta Strokirkssläktingen,
på besök. På morgonen kom grannarna och till middagen även Magnussons. Min
gamle kamrat från Handels, Folke Rudén 83 år, kom
även ut en dag och vi hade en trevlig middag . Efter en energisk bearbetning av ordföranden i Strokirkska släktföreningen hade han äntligen kallat till
årsmöte den 15 september (valdagen) det fjärde årsmötet sedan 1968, alltså
endast fyra möten på 18 år! Mötet hölls hos Gunnar Strokirk
i Stocksund och rätt många, hade hörsammat kallelsen
men då det sammanföll med valet var det en del som ej kom. Av mina barn och
mågar endast Agneta. Jag redogjorde för arkivet och för krönikan och anhöll
om bidrag till tryckning. Ordföranden meddelade att han tillstyrkte 6.000 men att endast hälften skulle utbetalas genast,
resten när boken var klar! Vilket jag tog som en prickning. Stefan Strokirk, ambasadsekreterare,
som senast varit i Japan, visade sig intresserad av arkivet. Då jag hade Pappas och Mammas brev från 1800- och
1900-talet med på Tyresö fortsatte jag med sorteringen som omväxling med mitt
trädgårdsarbete. Jag lagade en del lås till innerdörrar som gått sönder men
måste resa in till staden och springa runt på Söder i gamla bodar för att få
tag på delar. I september - oktober åkte jag regelbundet in till staden,
för att ordna med post och deltaga i skilda
aktiviteter. Ångermanlands Gille hade sin traditionsenliga surströmmingsskiva
i Gamla stan och där var jag som vanligt den äldste.
Toppi fyllde 40 år den 2 oktober och vi besökte
henne i Gnesta, Agneta med barn. I oktober var jag ute endast några dagar i
taget. Det blev så småningom för kallt för mig. Jag var nu mer känslig för
kylan och flyttade så helt in. Agneta och Tommy hjälpte till med att ”kupa
upp” jord kring rosorna. Jag arbetade nu vidare för att få tryckningen av Krönikan
klar. En del kompletteringar hade måst göras och tryckningen efter
”disketten” blev rätt krånglig. Först vid årsslutet tycktes det bli klart för
bindning, vilket arbete vi själva skulle utföra. För att få fram namnen på de
släkter som härstammade från Strokerke-ätten
började jag åter besöka Riksarkivet regelbundet och i dess förnämliga
bibliotek gick jag noga igenom Elgenstjärnas
Annaler, Adelskalendern, Svensk släktkalender av skilda årgångar och andra
källor och fick så småningom fram över hundratalet släkter. Sen bearbetade
jag materialet för att få fram namn på personer som kunde vara intresserade
av krönikan och utarbetade en folder som senare skulle sändas ut. Charlie som på senare år arbetat med grafik, och fått fram
en hel del, hade länge planerat en utställning och i september hade han så
fått plats på ett galleri vid Hornsgatan. En hel del vänner och bekanta kom
till vernissagen, Toppi med familj, Sven och Britta
Dahlman, Annchen Jäderlund och Anna-Lisa. Efteråt
hade han en "ateljefest” hemma i sin bostad.
Utställningen besöktes bl.a. av författaren Ivar Lo Johansson som även köpte
ett verk. Tommy hade under sommaren arrenderat ett område nere i dalen
vid fotbolls- och midsommarängen av markägaren, Folkhem, och haft två
tjurkalvar och ett halvt dussin får och lamm, vilket varit rätt jobbigt.
Djuren gick allt som oftast ut på landsvägen och skrämde slag på en del och
larm kom titt som tätt. Området var visserligen ingärdat med stängel som var
elektriskt laddat från ett batteri men ibland stals till och med batteriet. Fåren klipptes på hösten och Agneta fick en hel del ull,
som hon senare kardade och växtfärgade i garn med vackra färger. Hon
insamlade allehanda växter, grenkottar och småkryp och blandade häxbrygder
och sedan stickade hon lämpliga plagg av ylle. Fåren fördes senare på hösten
till Tungelsta, en del slaktades, tillika med
tjurarna och köttet lades i frys. Sedan anskaffade de nya tjurkalvar för
nästa säsong, fyra stycken och av fåren tillkom en hel del nya lamm för
tillväxt. Djuren hölls under vintern i en ladugård i Tungelsta
men nu vidtog ett mycket jobbigt arbete för Tommy att under vintern dels
sköta djuren, dels sköta sitt vanliga arbete vid skolan. Tommy hade även
under sommaren haft ett stort potatisland tillsammas
med en del av grannarna men det blev nog mer arbete än utbyte. När jag flyttat in till staden deltog jag så i en del
aktiviteter i skilda föreningar. Stockholms Byggnadsförening föredrag med
middag varje månad och en högtidsfest i december. 1904- års män hade
traditionsenlig höstmiddag. En särskild organisation för gamla elever vid
Handelshögskolan med ”home coming
day” var rätt lyckad med spex och muntrationer på
gamla Handels. Genealogiska Föreningen hade en del sammankomster och där fann
jag ju alltid likasinnade och fick en hel del inspiration för mina
genealogiska forskningar. Den sedvanliga släktsammankomsten i november för
firande av vår Annchen, nu 5-årsdagen av hennes bortgång,
gick av stapeln. Agneta med barn, Charlie och Marja med barn samt Anna-Lisa –
tyvärr ej Toppi med barn. Sommaren hade varit välgörande för hälsan även om jag ej kunnat bada. De sedvanliga, fyra, läkarkontrollerna
vidtog nu. Prov på Reumatiska avdelningen för Polymialgian
visade låg sänka och doseringen av cortison minskades ned. Ögonproven var bra fortfarande endast syn
på ett öga - samt örat hos prof. Barr. Dr Wallin - kontrollen med EKG etc. på
Björkhagens läkarstation visade bra prov, men beträffande hjärtat,
fortfarande samma egendomliga utlåtande av hjärtspecialisten att jag skulle
ha haft antydan till hjärtinfarkt, till vilket Wallin ställde sig tveksam.
Tidigare hade de sagt att jag hade ett förslitet hjärta. Jag skulle dock vara
försiktig med vedsågning och jordkörning, dock kunde jag åka skidor men akta
mig för att falla och bryta lårbenshalsen. Snön kom tidigt och i december
började jag så med skidåkningen - kanske min sista säsong, den 75-te … Min ansökan om bidrag till Krönikan från Statens
Forskningsråd blev avslagen. I december insände jag i stället en komplett
ansökan till Längmanska Fonden. I december firade vår granne, Sven Björn, sin
70-årsdag, och då träffades en hel del Ällmora-grannar
till en glad fest.
Pecka på kalas. Fr. v. Födelsedagsbarnet Sven Björn,
Lennart Andersson, Pecka, Gunnar Eriksson och Bosse Nordstedt. Senare avled vår gamla granne Carl Bergkvists fru Margit
och begravdes i Solna kyrka. En dag ringde min kontaktman på Riksarkivet, expert på
brevstämplar på gamla brev, ing. Almquist och meddelade att en samling med
brev från Strokirkska arkivet (som tidigare kommit
ut på marknaden) skulle säljas på en frimärksauktion. Jag kontaktade Knut Strokirk, släktföreningens kassör och själv
frimärksexpert, men han kunde ej gå så jag och
Agneta gick på auktionen som ägde rum på Hotell Sheraton. Denna form av auktion var rätt speciell och mycket intressant.
Partiet omfattade 20st brev från 1850-talet, där dock de värdefullaste breven
blivit bortplockade. Dock var samlingen för oss intressant då de gällde Degernäs bruk och Carl Elias Strokirk.
Samlingen gick för c:a 200 kr och hamnade alltså så småningom i vårt arkiv på
Riksarkivet. Julen och Nyåret firade jag traditionsenligt hos Agneta och
Tommy i Tungelsta och det var mycket stämningsfullt
och uppfriskande. 1986 Krönikan hade försenats men tryckningen av arken blev klar
vid årsskiftet och därefter skulle de tryckta arkbuntarna (16 sidor var)
hopsorteras för bindning, vilket vi skulle göra själva. Det visade sig att en
del buntar saknades, med ytterligare fördröjning som resultat, men så började
då hopläggningen och inmatning i limbindningsmaskinen, där jag fick hjälp av
Charlie och Agneta på kvällarna. Det var nu januari och rätt kallt så vi fick
göra många resor till Kungsholmen med mycket kompletteringar innan alla
böckerna var färdiga. Det blev c:a 500 böcker.
Krönikan färdig Jag hade utarbetat en folder med beskrivning av boken och
alla de hundra släkterna namngivna, uppställda i rader med släkthänvisning
prydd med en vinjett med släktvapnet som Charlie ritat. Till en början sände
jag boken till de flesta medlemmarna i släktföreningen, till skilda vänner
och bekanta och till personer eller institutioner där jag fått hjälp som
Riddarhuset, Genealogiska Föreningen, Kungl. Biblioteket. 15 exemplar
skickade jag till Universitetsbiblioteken. Jag skickade också till af
Malmborg för recension i ”Släkt och hävd”, till ”Heraldisk Tidskrift” och
till den kände författaren Sven Stolpe som nu bodde i Filipstad men tidigare
bott på min fars fädernegård Lidetorp. Jag fick vänliga brev, särskilt från Sven Stolpe. Jag
skulle nu planera distributionen och uppgöra listor på dels gratis exemplar,
dels presumtiva köpare enligt släktnamnslistorna. Här fick jag gå igenom
Adelskalendern, Svensk släktkalender och telefonkataloger vid besök på
Genealogiska Föreningens kontor. Jag fick anskaffa lämpliga kuvert, stämplar
etc. och inhandla frimärken. Till en början hade jag räknat med
frimärksrabatter men nya bestämmelser gällde ej för
privata föreningar utan jag fick betala fullt pris. Böckerna skulle även innehålla lämplig dedikation, som
ibland blev personligt utformade. Jag sände nog ut några hundratal foldrar
och fick till en början 60 - 70 svar. Prisberäkningen satte jag till 80kr men
med generösa rabatter till medlemmar i Genealogiska föreningen 65kr, andra
ned till 50, gärna gratisexemplar till gamla vänner. Någon telefonbearbetning
orkade jag ej med. Jag fick ofta springa till posten
där det var långa väntetider. Genom att bilägga postgiroinbetalningstalonger
kom det så småningom in beställningar och sen hade jag att successivt
leverera böckerna. Jag blev sålunda både bokförläggare, försäljare och
bokhandlare! Beställningarna fortsatte att komma in långt in på sommaren. På
våren fick jag avslag på ansökningen om bidrag till krönikan från Längmanska
fonden. Av anslaget från Strokirkska
släktföreningen (beslutat i september 85) hade jag fått ut en del, 3.000kr, i
november och, efter en del påstötningar, fick jag resten, 3.000kr, i juni 86. Skidsäsongen, som påbörjats i november, fortsatte in i mars
och jag hann med ett 40-tal gånger. Det var dock nu rätt jobbigt då jag hade
svårt med balansen. På vintern och våren deltog jag i en del tillställningar,
föredrag, sammanträden och bolagsstämmor med traktering. 1904 års män,
Ångermanlands Gille, Byggnadsföreningen, Graningeverken och Astra och
träffade därvid gamla vänner, bl.a. Sven Dahlman. Min gamle vän Manne Johansson, som vi kallade ”Hovis” och
som varit med när vi startade Tropikträ 1934, avled i hjärnblödning i
februari och jag bevistade hans begravning. Samma dag skedde det dramatiska
Palmemordet, som kom att betyda stora förändringar i landets historia. Tommy
Sundberg fick i mars plötsligt en hjärnblödning, troligen överansträngning.
Han fick först åka in på Nacka sjukhus och därefter till Södersjukhuset där
han undergick noggranna undersökningar och fick ligga kvar några veckor.
Därefter ansågs han kunna vårdas hemma och skulle få återkomma först efter
några veckor för kontroll. Genom den på våren inträffade läkarstrejken fick
han dock ej inkomma på kontroll förrän efter
strejkens slut i juli. Han skulle hålla sig hemma men kunde så småningom
börja vistas ute. Det var en svår tid för Agneta att hålla ihop familjen men
hon var väldigt duktig. Tommy hade haft fyra tjurar och får i Tungelsta
över vintern att dagligen och i bland på nätterna sköta om, vilket hade överansträngt
honom. Nu fick en del vänner hjälpa till att passa djuren, som ju senare
skulle ut på Ällmoraängen. Han repade sig dock rätt
snabbt. Han fick ej köra bil men kunde på våren
flytta ut till Tyresö. För att planera för framtida arvsfördelning hade jag besökt
Handelsbankens Notariatavdelnings experter som rått mig att göra ett delskift
för att dels i lugn och ro komma överens, dels minska framtida arvsskatt. De
hade utarbetat en plan med början för lösörefördelningen. Noggranna listor
hade tidigare av mig och Annchen gjorts över alla
våra antikviteter, silver, porslin och glas och jag hade gjort upp särskilda
prickningslistor så det var bara att fördela och väga de skilda enheterna i
tre delar. Det visade sig bli över 1.400 persedlar
och cirka 40 sidor listor och måste alltså ta lång tid. I april träffades vi en gång och började gå igenom. Det
gick rätt bra, men nästa gång, i maj kom ej Toppi och ställde ej vidare upp. Vi hann alltså endast
med två dagar och fördelningen fick skjutas på framtiden. Jag flyttade ut
till Tyresö i maj och åkte sedan endast in vissa dagar för att ordna med post
eller expediera krönikor när order inkommit. Denna vår blev det ingen resa till Härnösand. Midsommaren
firades traditionsenligt, dock endast Agneta, Tommy med barn. Födelsedagen
den 12 juli kom Agneta med barn, Charlie med tre pojkar och Wachtmeisters och
vi hade en trevlig middag. På morgonen kom grannarna Arne och Ing-Marie Wenngren och Sven Dahlman ringde från Västkusten och
gratulerade. I juli kom så en dag Arne Adenstam från Kanarieöarna och i
augusti kom Jan och Aina Stenström på sitt sedvanliga vartannat års besök
från Portugal. Början av sommaren var vacker, jag satt ute på altanen rätt
mycket och läste och emellanåt rensade jag rosenlanden och vissa
blomsterland. Det var dock rätt jobbigt men rosorna bommade rikligt och en
del blommor blev rätt bra. Något bad i Trollsjön blev det ej
detta år, jag kände att det ej var bra för mina muskler och min balans var rätt
skral. Något arbete på byggena blev det ej heller
även om en del fortfarande fattades men det var sådant jag numera ej klarade
av. Wallin hade tillsagt mig att ej såga ved eller
göra svårare grovarbeten! När jag i bland jobbade för hårt med landen kände
jag av det i hjärtat och tog det därför rätt försiktigt, vilket hade en
välgörande verkan. Tommy hade nu i sin inhägnade djurpark fyra tjurkalvar, 16
får och lamm samt två ridhästar, tillhöriga två 13-års flickor, och hade
mycket jobb med att bygga stängsel och att hindra djuren från att rymma. En
13-årig ryttarinna som bodde hos Agneta skötte hästarna och de hade
”ridskola” på lördagarna för traktens småbarn. Flickorna red ibland på
Utsiktsvägens backe upp till Agnetas hus och skrämde då dels ”tant Astrid”,
Lennart Anderssons fru, som var rädd för hästskiten som släpptes framför
deras hus, dels Erik Stjernberg, som fick för sig att vägen skadades av
hästhovarna! Jag tog det från den glada sidan som ett trevligt inslag.
Mot hösten började fåren bli aggressiva och krypa ur stängslet och ge sig ut
på vägen och ängsliga larm kom upp till mig per telefon och då var ju Tommy
ofta på arbetet. Han hade visserligen fått två medhjälpare, Svensson, nere
vid Utsiktvägen och Montelius
i Brevik (som delägare i var sin tjur) och som skulle biträda vid
vakthållningen men det blev mestadels deras fruar som fick rycka in. Tommy hade en rätt stor ruffad motorbåt i samägo med Ove
Ståhl och en präst från Tungelsta, Per Axel som vi
kallade ”Pastor Primarius ”. De hade rustat upp båten och gjorde en del
utfärder där jag var med, en gång till Dalarö och en gång till Tyresö slott.
En vacker augustidag transporterade Tommy ett 10 - 20-tal medlemmar från
Haningekyrkorna med präster och personal ut till Ornö
och då var båten rätt så packad. Agneta skötte mathållningen hela sommaren och passade mig
perfekt. I slutet av september flyttade jag in för att expediera en del order
som inkommit på krönikan. Under hösten utsändes foldrar regelbundet och en
jämn ström av order på krönikan fortsatte att komma in. Hösten blev kylig och
jag reste ej ut mer i oktober eller senare då jag
numera var rätt frusen av mig. Tommy grävde upp omkring rosorna och ordnade
med pumpanläggningen för vintern. Han hade djuren kvar en bit in på
höstkanten men slaktade så småningom tjurarna och en del av fåren. För Strokerke-krönikan hade jag
under våren fått en del fina recensioner, i Genealogiska föreningens
”Anropet” av Gidlöf, i Heraldisk Tidskrift
(Adelsförbundets) av Eric Spens och en helsida i Filipstadstidningen av
Genealogen Ulf Nilsson, som noga genomgått boken och hade en del värdefulla
tillägg att komma med. Jag skulle senare ta vidare kontakt med honom för
senare medverkan i Krönikan del II. I Genealogoska
Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” fick jag en god recension av vännen
Nils af Malmborg dock med en viss ”reservation”. I dels ett brev till mig och
i recensionen påpekade han (och gratulerade mig i brevet!!) att jag upptäckt
”en hittills okänd adelssläkt”. Det hade blivit ett tryckfel som dock ändrats
i ”tillägg”. Det stod nämligen Nils von Malmberg i stället för Nils af
Malmborg. Jag började nu även att planera dels för nyutgåvan av
släktboken från 1980, som ju endast utskrivits på stensil i ett 40-tal
exemplar och endast häftats, dels Krönikan del II, 1600- talet till
1900-talet. Jag skulle dock först fortsätta att expediera folders och
exemplar av Krönikan del I samt noga planera och ihopsamla material till den
vidare bokutgivningen och det fick skjutas på nyåret. Under hösten deltog jag i skilda föreningsaktiviteter,
Genealogiska föreningen där jag träffade Mecklenburg-experten
von Wärnstedt, Byggnadsföreningen med regelbundna
månadssammanträden med middag, 1904 år mäns höstfest, Ångermanlands Gilles
surströmmingsfest samt möte på Handelshögskolans kamratförening. Alltså en
rätt aktiv början på höstsäsongen. Jag höll konditionen igång med regelbundna
långpromenader och klarade backarna i Årstaskogen galant. Beträffande hälsokontrollen, besökte jag först Dr Wallin, lika
gammal som jag men fortfarande aktiv. Proverna, sänkan, blodtryck var bra,
hjärtat visade EKG samma utlåtande som tidigare, antydan om genomgången
hjärtinfarkt men när Wallin lyssnade på hjärtat var det bra! men jag skulle
vara försiktig. Ögonundersökningen visade att vänster öga fortfarande hade
bra syn (ned till 9:e raden) men på höger ingen syn. Återbesök först om tre
månader (februari 87). Vid ordinarie besök i början av november hos prof. Barr
fanns antydan till en infektion så jag skulle åter ta till den senaste
droppmedicinen Alsolsprit. Då ingen förbättring
visats efter två veckor skulle vi pröva en ny medicin ett cortisonpreparat ”Kenacort”. Det var svårt att droppa in och tycktes endast
delvis ta, när Agneta eller Vårdcentralen hjälpte till, annars fick Ella
Hallengren söka droppa. Det tog nära två månader och först vid besök den
29/12 tycktes örat ha läkt. Det hade varit en besvärlig infektion och under
senare delen av november och under december märkte jag av besvär. En
egendomlig minnesförlust för händelser under sista tiden märktes vilket
fortsatte senare. Prof. Barr trodde dock ej att det
berodde på cortisonbehandlingen - kanske en naturlig förändring av minnet vid
min ålder... Jag behövde nu ej längre komma tillbaks
till Barr om ej några besvär uppstod. Infektionen hade dock tagit en del på
mina krafter och jag var mycket frusen inför den annalkande vintern. Den 27/11 hade vi familjeträff på Årsta - 45-års jubileum
av mitt och Annchens bröllop 1941 och
tillställningen blev lyckad med stor uppslutning. Agneta och Tommy, Toppi och Totto och Charlie
samt de flesta av barnbarnen utom två, Anders och Mikael som var bortresta.
Sven Dahlman (Britta var sjuk) likaledes Anna-Lisa. Agneta hade gjort i
ordning en fin matsedel, älg skjuten av Tommy m.fl. Goda viner och tal och
allmän fotografering.
Klanen prydligt uppställd. Överst fr.v.
Henrik, Tore, Sven D. Johan, Tommy, Linda och Toppi.
Mellan, Agneta, Pecka, Charlie och Linnéa. Nederst, Ulrika, Annchen och Sanna.
Men sen kunde vi inte hålla oss
allvarliga Krönikan fick ytterligare fina recensioner av bl.a.
historieprofessorn och Svenska Dagbladet-skribenten
Alf Åberg och en hel del vänliga tackbrev strömmade in. Bl. a. kom brev från
släktingen Margot Österrud-Strokirk i U S A och
från kapten Bengt von Strohkirch i Australien.
Sigfrid Lönegren ringde från U S A och tackade. Då aktiemarknaden stigit kraftigt beslöt jag att sälja ut
en del aktier för att få god likviditet och reserver vid sjukdom och kunna
dela ut en del kontanter till barnen. Jag planerade att ge ut en ny upplaga av Strokirkska släktboken, 1980 års upplaga av Annchen Strokirk. Den hade
endast utgivits i cirka 40 ex, i stort A4- format, endast skrivet på ena
sidan och endast hophäftat i med klammer. Det gamla konceptet borde kunna
användas med vissa ändringar och tillägg för nya rön om medeltiden . Julen firade jag hos Agneta enligt gammal tradition och de
tog väl hand om mig. Det kom en stark köldvåg under julen. Jag var hemma
någon dag, så ut igen till Nyårshelgen. 1987 Arkitekt Gullik Dahlstedt (son till prof. Karl-Hampus Dahlstedt Strokirk
som var sysslingson till mig genom sin moder född Mörner) bjöd ut mig på en
trevlig julmiddag tillsamman med sin farbror Fyr Dahlstedt. Även Fyr var
alltså sysslingson. Han var civilingenjör i byggnadsbranschen och hade varit
runt i världen i skilda byggnadsprojekt, Afrika, Asien och Sydamerika.
Bröderna Dahlstedt var tidigare framstående skidlöpare och vi hade på
30-talet kämpat på tävlingsbanorna. De var mycket släktintresserade och hade
alla fått min släktkrönika. Det blev en mycket trevlig julmiddag och de
bilskjutsade mig fram och åter. I jul- och nyårshelgen kom den extremt besvärliga kylan,
med temperaturer ned till 28 minusgrader, som skulle komma att bestå i flera
månader. Öroninflammationen i november och december hade dragit ned min
kondition och jag hade det nu rätt besvärligt med matanskaffningen. Agneta
kom hem då och då och lagade upp en del mat. Jag fortsatte med dagliga
motionspromenader. Denna vinter blev det ej någon
skidåkning. Jag hade ju ägnat mig åt denna sport sedan jag vid 3 års ålder
fick medfölja min moder på de första turerna och avslutade 1986 vid 82 års
ålder. Jag har dock nu rätt dålig balans och måste ha käpp och broddad sko
vid mina dagliga promenader runt Årstaskogen, cirka 1 1/2 timme. Det har gått
bra hela vintern men ibland har jag frusit rätt betänkligt och fått klä mig
ordentligt. Utsändningen av Strokerke-krönikan
gav efter cirka ett år ett rent klent resultat, direkta gåvor till
institutioner, släkt och vänner cirka 90 ex. Utsända foldrar (122 till
släktanslutna, 58 till genealogforskare) och annonser gav totalt 82 sålda
böcker, alltså cirka 50 %, eller varannan bok i order. I februari skedde den
traditionsenliga deklarationsarbetet för mig själv och för familjemedlemmarna
Agneta, Henrik, Linda, Annchen, Marja och Charlie.
Jag måste nu beräkna min egen extra skatt för den tidigare utbetalningen till
barnen och därav följande aktieförsäljning, det blev 40.000
att inbetala i april. De regelbundna läkarbesöken fortsatte - man måste alltid
bevaka och påminna. Barrs öronkontroll var nu bra. Besök hos min gamla allmänläkare,
Johan Wallin, samma ålder som mig och omfattande kontroller på Björkhagens läkarlab. med EKG. Blodproverna fortfarande
tillfredställande och sänkan nu bra. Vid EKG samma utlåtande som sist - anmärkning
om eventuellt
genomgången hjärtinfarkt. Enligt Wallin skulle jag nu vara
försiktig med grävning och jordarbeten. Besök under våren och vintern hos de gamla traditionsenliga
skilda föreningarna gick bra. Byggnadsföreningen hade intressanta föredrag
och goda middagar några gånger. Vid Handelshögskolans kamratförening
överlämnade jag Krönikan till Rektorn och förre handelsministern Staffan
Burenstam Linder då även han, genom Björkenstamska
släkten, var Strokirks-ättling. Min äldsta levande Strokirks-släkting,
Ulla S. 84 år, dotter till tidigare släktforskaren Oskar Fredrik, var vänlig
nog att bjuda mig och Wachtmeisters på lunch. Sven och Britta Dahlman bjöd
mig även på lunch en dag. Arvsfördelningen fortsattes, med besök och
genomgång av silvret i Handelsbankens kassavalv med Agneta och Charlie samt
fördelningsgenomgång hemma i arvslistorna (Toppi
kunde tyvärr ej komma). På våren kom så de traditionella bolagsstämmorna, Astra i
Södertälje och Graningeverken i Stockholm. Där jag träffade en del gamla
vänner. Aktiemarknaden var fortfarande på uppgång. Jag skötte fortfarande min matupphandling och matlagning
själv och det gick bra. Arbetet med Strokerke-krönikan
del II började uppläggas och jag gjorde en del besök på Genealogiska
Föreningen och i bibliotek för att få ytterligare namnkomplettering. Jag
skrev en del brev till Tyskland och fick även brev från Strokirk-medlemmar
i USA och Australien. Jag telefonkontaktade även medlemmarna i styrelsen för strokirkska släktföreningen, ordförande Lennart,
sekreterare Gunnar och kassör Knut, men intresset var svagt. Den tidigare i
utlandet bosatte Stefan var mer intresserad. Jag försökte nu få klart besked om mitt högra öga som
försämrats stadigt under de senaste åtta åren med grå och grön starr och där
jag hunnit med 31 regelbundna besök (av mig noggrant noterade). Jag såg nu
ingenting på det ögat. Redan för tre år sedan sade en läkare att det nu var
moget för operation men andra läkare sade att då det var både grön och grå
starr ville de ej rekommendera en operation. Man
borde vänta tills det kom bättre metoder. Så i juni sade ögonläkaren på
Södersjukhuset att nu gick det att operera och han kom sen med tidpunkten ”om
24 månader” alltså ytterligare 2 år - till de gamla 3 åren eller totalt 5 år. Jag frågade då om
operation privat och rekommenderade han då ögonkliniken OPTAGON med
specialisten docent Åke Holmberg. Även från annat håll hade jag fått
rekommendation om honom och min gamle husläkare Johan Wallin tillrådde
operation. Jag tog kontakt i juni, priset var 15.000kr och operationen kunde
ske i september. Sedan de fått mina journaler från Södersjukhuset
fastställdes operationen till tiderna 1, 2 och 3 september. Jag flyttade ut till Ällmora 30
april/1 maj två varma dagar men sedan blev vädret sämre. Anna-Lisa flyttade
även ut men Agneta var fullt upptagen hela maj-juni ända till veckan före
midsommar. Hon skulle leda ett scoutläger på Gotland. Annchen Sundberg, mitt barnbarn, tog sin
studentexamen (2-årig ekonomisk linje) och kusinen Ulrika Lilja tog sin
examen, teaterlinje, i Växjö. Annchen flyttade in i
min våning. Den gamla ”barnkammaren” reparerades upp, tapetserades av Tommy
och Agneta. Annchen hade redan på våren fått plats
i en juvelerar- och smyckeaffär på Västerlånggatan i Gamla stan,
först på helger under våren och efter examen på heltid. Ulrika, som under
sommaren fått plats i en skobutik, bodde även i våningen. De delade alltså på
hushållet. Henrik, som på våren hemkommit efter sin militärtjänst med
en långresa till Kina med örlogsfartyget Älvsnabben fick plats i en leksaks-
och barnvagnsfirma ägd av vår Ällmora-granne
Stjernberg. Där fick även Henriks numera sambo, Agnetas fosterdotter Linda,
plats först över sommaren, sedan över helgerna. Hon hade fortfarande ett år
kvar på sin tekniska utbildning. De hade även fått en tillfällig lägenhet.
Det var nu en markerad högkonjunktur på arbetsmarknaden och ungdomen fick
lätt jobb. Även Johan, Charlies äldste son, sommarjobbade på postgirot och
senare, på hösten under skoltiden, på helgerna. Agneta flyttade ut veckan före midsommar och under hela
sommaren åt vi måltiderna tillsammans nere hos mig och vid kaffetimmen, kl 11
och kl 15, deltog även Ansa. Vi hade mycket trevligt, Agneta var mig ett
stort stöd. Jag jobbade så gott jag kunde i landen, klippte alla rosorna, men
tyvärr hade en hel del frusit under den extremt kalla vintern.
Ogräsrensningen gick dåligt då jag hade svårt att bocka mig och landen blev
sålunda ej vidare skötta. De senaste årens regn hade
givit en frodig grönska men även mycket småbjörk och
sly hade vuxit upp som delvis skymde utsikten. Tommy hade med en motorsåg en
ordentlig genomgång och utglesning av grenar så nu fick vi fin utsikt över
fjärdarna igen. Jag åkte nu mycket sällan in till stan,
bara på något enstaka läkarbesök eller postgirobetalning och det gick bra. Mitt
födelsedagsfirande den 12:e juli gick traditionsenligt med uppvaktning av
barn och barnabarn och grannarna Wenngren och
Magnusson på morgonen. Till middagen hade jag bjudit Strokirkssläktingen
Gullik Dahlstedt och min gamle Handelshögskolevän Folke Ruden,
84 år och till middagen kom Agneta, Tommy, Henrik, Annchen,
Linda, Charlie med Johan och Mikael samt Ulrika och Susanna. Sven Dahlman
ringde och gratulerade från Västkusten. Agneta arbetade med färdigställandet av nytrycket av 1980
års släktbok och jag började med planläggningen och en del utkast till
Krönika del II. Det gick dock rätt dåligt att skriva på maskinen beroende på
ögonbesvär men jag hann i alla fall arbeta rätt mycket då det var en regnrik
sommar. Något bad blev det ej för mig denna sommar.
Tommy gjorde en tur in till Tyresö med den fina båten och vi hade matsäck med
och det var mycket trevligt. En del reparationer på småhusen som gjordes karbolineumbehandling av trappor och verandor men annars
stod arbetena med färdigställande av Taj-ma-Hal
stilla. Charlie kom ut i bland med pojkarna. Denna sommar hade varit ovanligt
kall och regnig och det hade växt mycket i landen men jag hade på slutet ej
orkat att rensa dem. Då jag skulle opereras den 1 september flyttade jag in den
30 augusti , alltså en månad tidigare än förr om
åren, då jag alltid stannat ute i september. Ögonoperationsserien började så
den 1, 2 och 3/9. Genomgång och kontroll av ögat tisdag av docent Åke
Holmberg, effektiv och älskvärd, men allt var uträknat på minuten. Onsdag så
operation. Agneta var med. Lokalbedövning medelst
stick i ögonvrån, så satte operationen igång. Cirka 30 minuter men jag tyckte
mot slutet att det var oändligt så bedövningen kanske ej
helt tagit. De skulle dels suga ut den grå starren, dels ”transplantera” den
artificiella linsen som skulle fästas. Jag var rätt spänd mot slutet. Denna operation är nog olika
om man är äldre eller yngre. Jag vacklade ut och fick vila cirka 1 timme. Sen
åkte Agneta med mig hem och jag fick sova några timmar. Nästa dag återbesök
då bandaget skulle tas bort och första kontroll göras. Jag märkte ej mycket av ”det nya ljuset” . Vid en del operationer ser
man mycket genast. I mitt fall med både grön och grå starr skulle det ta upp
till sex veckor innan vi visste säkert om resultatet . Återbesök efter en
vecka. Läkaren verkade fortfarande oviss och jag skulle nu återkomma efter en
månad, fortsätta droppbehandling, nu med tre sorters droppar fyra gånger om
dagen och hade nu fullt sjå att hålla reda på turerna. Jag var rätt trött och chockad första dagarna efter
operationen men med dagliga promenader byggde jag upp konditionen. Synen på
det opererade ögat blev endast en glugg och liten förbättring men begynnande
dubbelsyn. Jagåterkom nu regelbundet och kontrollen överfördes till
Södersjukhuset. Jag måste även byta glas och efter en del besvärliga besök
och krångel hos optikern på Årsta fick jag så nya glas. Vänster öga var
fortfarande bra men operationen hade ej givit något
tillskott till min totala syn. Samtidigt som jag opererade i början av september hade Jan
Stenström varit på kort besök i Sverige från Portugal och sökt mig per
telefon på Ällmora men ej
fått tag på mig. Han reste genast åter och tyvärr träffades vi ej. Lill-Annchen bodde nu i gamla barnkammaren och
arbetade på sitt jobb guldsmedsbutiken. Ulrika hade varit på turistresa i
Tunisien och när hon återvände hade flickorna ordnat en middag åt mig med god
mat och hemtransporterat tunisiskt vin. Jag gjorde mina regelbundna höstbesök hos dels professor
Barr för örat, som nu var bra, och hos doktor Johan Wallin, med alla
blodprov, och även här allt bra men rådet var nu ingen skidlöpning eller
grävning på landet. På grund av stelhet i lederna och synbesvär kontaktade
jag på hösten den sociala tjänsten ”Färdtjänst” och efter noggranna förhör av
en socialsekreterare, Siv Pettersson, ifyllda formulär och läkarintyg, fick
jag så småningom denna förnämliga hjälptjänst att åka vissa taxiresor. Jag
fick vissa biljetter till lågt standardpris och det blev en stor lättnad. Nytrycket av Annchens och min
släktbok från 1980 med underlag från Oskar Fredrik Strokirks
bok 1920 trycktes nu med hjälp av en bekant till Charlie i 300 ex och
utsändning planerades till våren. släkttavla i fotostat av Tommy . Jag hade
även kontakter med andra Strokirks-släktingar,
professor Carl Schalén i Lund och ryttmästare Claes
Eric Michaelsson.
Släktboken färdig Under hösten gjorde jag regelbundna besök hos skilda
föreningar som Byggnadsföreningen, Handelshögskoleföreningen, Ångermanlands
Gille och Genealogiska Föreningen. I november hade vi sedvanlig familjefest
ordnad av Agneta med barn, barnbarn, Agnetas, Toppis
och Charlies familjer samt Sven och Britta Dahlman. Julen och nyåret var jag
ute hos Agneta. Jag tog nu under hösten och vintern regelbundna promenader i
Årstaskogen, trots den kallavintern, kombinerad med inhandlande av mat. 1988 Det opererade ögat tycktes ej ge
någon förbättrad syn. Det var besvärligt med maskinskrivning och jag hade
dubbelsyn. Upprepade besök på Södersjukhuset visade att synen på höger öga
gav skelningseffekt och jag remitterades till en särskild skelningsklinik i
mars. Vänster öga var fortfarande helt bra men det jag såg på höger öga kom
snett och bedömdes ej komma att förbättras. Läsdelen
på höger glasöga övertejpades så att jag bara läste med vänster öga. Vid besök på Södersjukhuset senare i maj var vänster öga
fortfarande bra men skelningen på höger öga ingenting att göra åt. Sedvanligt
besök hos Johan Wallin med alla blodprov voro i
huvudsak goda, järnvärde något lågt och jag skulle slå ned på arbetstakten. I
början på januari hade jag fått flytning i örat och efter besök hos prof.
Barr fick jag ta regelbunden droppbehandling, i bland på Årsta vårdcentral,
med en ny medicin, Kenakort, som hade god effekt
och örat läktes igen. Nytrycket blev nu helt färdigt och namnlistor uppgjordes.
Men i stället för att, som för Krönika I, först sända ut folder och vänta på
order, med extra postarbete, uttogs först en hel del exemplar till
släktmedlemmar, medhjälpare och närmare vänner. Sedan uttogs de som tidigare
beställt krönika I och i kuvertet lades en postgiro talong med priset 50:- och anmärkningen ”frivilligt” - om någon skulle känna
sig förnärmad att få skriften utan att ha beställt den. De flesta betalade
snällt med en vänlig påteckning! Så utskrevs adresslappar till kuverten och
min sonson Johan hjälpte mig nu vid postexpedieringen. Så efter en tid kom en
hel del vänliga tackbrev om nytrycket. Sedvanliga besök på Byggnadsföreningen och Genealogiska
föreningen gick av stapeln men planlagda besök senare på våren (ASTRAS
bolagsstämma i Södertälje, Handelshögskolans avslutningsfest och
Ångermanlands Gilles jubileum) fick inhiberas på grund av tillagande trötthet
och jag flyttade till Tyresö i stället. 1904 års män, där jag under en följd av år aktivt deltagit
och varit revisor blev nu upplöst och ett trevligt samkväm hölls på
Skeppsholmen i maj. Jag hade under vintern fortfarande gjort deklarationerna åt
mig själv, Agneta, Charlie, Henrik m.fl. och begärt avdrag för
operationskostnaderna 15.000. Senare kom meddelande
om delvis beviljat avdrag. Jag arbetade nu vidare med Strokerke-krönikan
del II 1600 - 1900 -talet, utarbetade släkttavlor och fick välvillig hjälp
med utskrift av fru Solveig Fridner, som tidigare
hjälpt mig med del I. Jag och Agneta blev bjudna på en trevlig lunch hos Sven
och Britta Dahlman, vilket vi uppskattade mycket. För att förbättra min
likviditet och för skattebetalning hade jag sålt en del ASTRA-aktier
som nu åter stod på toppen. Toppi och Totto
hade beslutat att, med hela familjen, på försök flytta över till det
intressanta landet Nya Zeeland på andra sidan jordklotet. Totto
hade, för säkerhets skull, tagit tjänstledigt från sitt jobb på LM Ericsson.
De avreste 1 april från Arlanda, vederbörligen avhurrade
av släkt och vänner och blev så småningom väl installerade. Totto fick bra jobb, de fick villa och bil och alla
barnen i skolor och Ulrika på universitet. Det gamla familjeföretaget Graningeverken, där jag hade en
pensionsreserv i säkra aktier, blev föremål för uppköpserbjudande av Mo och Domsjö i den allmänna turbulensen med sammanslagning av
storbolag. Efter ingående diskussioner mellan aktieägarna beslöts att ej sälja aktierna och det visade sig senare varit mycket
förståndigt då bolaget med sin kombination av elkraft och stora
skogstillgångar och träindustrier var mycket livskraftigt. Jag flyttade så ut i början av sommaren och landsvistelsen
gjorde att hälsan och arbetslusten återkom. Agneta kom sedan ut och vi åto våra måltider tillsamman. Tommy hade nu åter får och
hästar på gärdet att sköta. Han höll på med ett bygge åt Montelius
och var i full verksamhet. Charlie fyllde 40 år den 20 maj och hade en stor
fest som hölls i minneshuset Taj-ma-Hal med familj,
vänner och arbetskamrater. Midsommar firade vi på sedvanligt manér med Ove och
Per-Axel och Agnetas familj men Charlie firade separat midsommarfest på Taj-ma Hal. Till min födelsedag 12 juli kom endast
Agnetas familj och Ove och Per-Axel och Johan. Sven och Britta kunde ej komma då Britta just blivit opererad. Senare i juli kom
Stefan ut med sin familj och så gjorde även Everts dotter Birgitta Holmström
med make Erik från Norrtälje och hade vi sålunda kontakter med familjen. Jag kom nu väl i gång med Krönika del II några timmar
dagligen och bearbetade ingifta släkter och fick ett utförligt register på
över över 200 namn uppställt med sidhänvisningar.
Det gick nu åter rätt bra att skriva på maskin. I släktregistret förekom
vissa släkter med anknytning flera gånger, Björkenstam,
Bonde, Bratt, Falk, Fernholm och Camitz, 2 eller 3
gånger, och en släkt, Hamilton, 4 gånger. I augusti åkte jag in för att få örat kontrollerat och det
var nu bra. Den 9 augusti, på natten, fick jag en egendomlig ”blackout”,
balansrubbning. Jag föll i golvet, tydligen avsvimmad och när Agneta kom på
morgonen fick hon lyfta upp mig, ringa till ambulansen och jag fördes till
Södersjukhuset, där ingående undersökning gjordes. De ansåg att det var en
tillfällig ”propp” (?) men annars var hjärta och blodtryck bra, dock hade jag
för lågt kaliumvärde. Jag fick dock resa hem igen och skulle senare ta
kontakt med Dr Wallin för noggrann undersökning. Jag märkte nu att synen blivit sämre och att det gick sämre
att skriva maskin så jag flyttade in till Årsta tidigare, 22 augusti, och tog
kontakt med samma socialassistent, Siv Pettersson, som ordnat med min
Färdtjänst förra året. Nu lämnade vi in en ansökan om att få ”trygghetslarm”-
en apparat på armen där man kunde sända larm om man ramlat i kull - men det
skulle ta rätt lång tid innan jag fick svar. Det sedvanliga besöket hos dr Wallin med alla proverna
visade sig tillfredsställande men nu hade jag en lång rad mediciner att hålla
reda på och förnya hos apoteket. Jag hade känt mig något omtöcknad, tydligen
överansträngd, och han sade att jag skulle promenera som vanligt men slå ned
på arbetstakten. Tommy fyllde 50 år och det var en trevlig fest på Tungelsta med uppvaktning från bl.a. skolledningen och
många vänner. Min gamle vän Folke Rudén från
Handels med det tidigare framgångsrika kontorsmöbelföretaget ASKI avled och,
jag var med på hans begravning. Vi hade hållit ihop under alla år sen
studietiden. Strokirkska släktföreningen hade sammanträde
hos Stefan rätt mangrant. Agneta, Charlie och Johan var med. Jag hade tagit
med en hel del material till Krönikan, släkttavlor och fotoalbum från
släktens gårdar i Bergslagen men intresset var måttligt. Ångermanlands Gille
hade sedvanlig surströmmingsfest, där även den gamle veteranen, f.d.
stadsrådet Hedlund i Rådom deltog. Efter sommaruppehållet fick jag så tid för ögonundersökning
då jag märkt besvär med maskinskrivningen. På det opererade högra ögat såg
jag fortfarande endast en ”glugg” samt hade dubbelsyn men på det vänstra
ögat, som hittills varit bra, hade nu begynnande grå starr tillstött och jag
ordinerades ändrad droppbehandling. Jag märkte nu försämrad syn där och var
särskilt känslig för solen. Då jag fortfarande hade en hel del att skriva färdigt och
uppställa släkttavlor för Krönikan II fick jag nu fortsätta att försöka
forcera fram arbetet. Jag besökte Riksarkivet och träffade en ny intresserad
släktforskare och arkivarieexpert Torsten Husén och överlämnade ”nytrycket”
till honom och övriga medhjälpare där. Då jag tyckte att synen var besvärande låg och särskilt
efter den ändrade droppbehandlingen några timmar på förmiddagen fick jag i
november extra tid på ögonavdelningen. De gjorde noggranna prover men kom
fram till att synen på vänster öga var samma som i september, besväret var
alltså droppbehandlingen. Den skulle jag nu ändra för detta öga. Senare
skulle jag få laserbehandling. Jag och Stefan gjorde besök på Riksarkivet och han satte
sig noggrant in i vårt omfattande släktarkiv. En medlem av Genealogiska
Föreningen med släktanknytning, Ian Hamilton även framstående
kommunalpolitiker i Stockholm, hade särskilt intresserat sig för krönikan. Vi
träffades för att diskutera släkttavlornas utformning, särskilt med hänsyn
till att kunna tryckas i den nya krönikan. Det gällde att få storleken att
anpassas till sidstorleken. Jag gjorde sedan en ändrad uppställning så att
det blev en tavla med sex utvikna blad och hade sedan att svårt problem att
rita om släkttavlorna med alla årtal och namn i liten stil särskilt som jag
såg så dåligt. Det tog flera veckor, rätt ansträngande . I november återkom det regelbundna arbetet med Preliminär
Deklaration för 1989. Detta hade jag ju gjort årligen och tyckt det varit så
enkelt men nu tog det ett bra tag innan jag kom in i rushen. Sen gick det
dock bra och jag fick det färdigt i tid. Jag deltog i Byggnadsföreningens traditionella höstfest. Toppis och Tottos
resa till Nya Zeeland blev lyckad. Totto fick
anställning som dataexpert vid Fiskeristyrelsen och barnen kunde fortsätta
sin skolutbildning. De fick även tag på en lämplig bostad. Mina ögon hade dock försämrats under hösten. Vänster öga
som dittills varit rätt bra men blivit sämre skulle nu laserbehandlas, vilket
skedde i december men komplikationer tillstötte och jag hade nu rätt svårt
vid min maskinskrivning. Julen och nyåret firades i Tungelsta
hos Agneta och Tommy. 1989 I januari fick jag inmonterat trygghetslarm ordnat genom
Agneta och socialassistent Siv Pettersson. Det bestod av en telefonapparat och
en larmknapp. Larmtelefonen från LM Ericsson placerades i fönstret vid
skrivbordet och hade kontakt med en larmcentral, som även mottog mitt larm
från den på handleden placerade larmknappen och de skulle då via
larmtelefonen tala med mig om jag exempelvis fallit någonstans i våningen.
Någon enstaka kontroll skedde på vintern men något tillfälle där jag fallit,
eller fått pröva ut ,hände ej under våren. Ögat. Efter laserbehandlingen i december hade en del
komplikationer inträtt men prover senare i januari och februari på
Södersjukhuset, hos samma läkare, visade att synen, vid prover med justerade
glas, var rätt bra. Men med mina egna
glasögon var den rätt suddig med besvär vid maskinskrivning och promenader.
Vid förnyat besök i maj med noggranna prover, även synfältsprov, ansåg
doktorn synen på vänster öga vara tillfredsställande. Den grå starren hade ej försämrats och ännu ingen grön starr så ännu var det ej
tid för glasögonbyte. Dock såg jag vid mitt skrivmaskinsarbete suddigare och
måste gå mycket försiktigt. Vid besök hos professor Barr i januari för örat, som var
bra, ordnade han med noggrann hörselkontroll som visade god hörsel på det
högra örat samt, vilket jag aldrig vetat om, även något litet hörsel på det
operarede örat. Genom Barr och Agneta fick jag extra förstärkning på
dörrklockan och telefonen. I mars-april skedde det sedvanliga besöket hos Dr
Vallin - ett mellanrum på cirka 6 månader - med prover på Björkhagens
läkarlaboratorium. Proverna visade blodtryck och sänka bra, njurar och lever
bra likaså kalium och kolesterolvärden bra. Hjärtat dock svagt och jag skulle
ta det lugnt ej jobba för ivrigt. Jag hade även nu, när jag arbetat för länge med något eller
blivit för ivrig, vissa känningar i hjärtat. Likaså gick jag numera mycket
långsamt på mina promenader. Jag hade en hel del mediciner, dels av Wallin,
dels ordinerade av andra - 11 sorter, vissa två gånger om dagen och det var
rätt jobbigt att hålla reda på alla. Dessutom hade jag droppar för ögonen
samt vid vissa tillfällen droppar i örat. Jag hade en liten låda som fylldes
på varje vecka, vilket underlättade det hela. De skilda medicinerna
tillsammans med min ändrade mathållning gjorde att jag numera kände mig rätt
frisk - hade inte haft någon förkylning på länge. Ett åldersbesvär, som kommer oåterkalleligt och i stegrad
grad är försämrat närminne. Jag glömmer aktuella saker som jag håller på med.
När jag träffar gamla bekanta har jag glömt namnet vilket är mycket
försmädligt. Jag kommer mycket väl ihåg händelser 50, 60 och 70 år tillbaka. Vissa
år ex. 1917, 1918 och 1919 minns jag händelser månad för månad, däremot
senaste åren rätt ojämnt. Men här har jag ju mina anteckningar i mina ”Memoarer”,
som nu äro uppe i 470 sidor! Den tilltagande ålderdomen, jag gick nu in på mitt 85-te år, gjorde
att jag måste ta särskild hänsyn till medicinska arbets- och levnadsvanor.
Jag hade kommit in i en utarbetad daglig rutin. Rätta mediciner och
regelbunden läkarkontroll. Den akuta ekonomiska överhettningen med påverkan
även på läkarsidan gjorde att man måste vara mycket uthållig för att få tider
och kontakter med läkare och sjukhus och även vara på det klara med alla
potentiella sjukdomsrisker. En, efter råd och kontakter med läkare, utarbetad
dietplan med mer vegetabilisk kost och viktkontroll hade givit
mig en känsla av rätt god hälsa dock med reservation för hjärtat som jag
ibland kände besvär av. Jag skötte fortfarande min mathållning med exakta måltider
och regelbundna matinköp. Nu handlade jag en gång i veckan, ett större inköp
som jag då i en viss butik (ICA) fick hemkört. Det hade varit rätt jobbigt
att släpa hem och bära uppför trapporna på slutet innan jag fick denna
lösning. Allt gick nu långsammare och jag fick ta ut matpaketen ur frysen i
god tid till middagen. Jag fortsatte med mina regelbundna promenader i den
fina Årstaskogen med anlagda promenadstråk och utplacerade bänkar, 1 1/2 till
3 timmar dagligen, dock med vilopauser. Jag skred fram i ultrarapid och när
jag hemkom var jag rätt trött och sov då ut ordentligt. Promenaderna fortgick hela vintern igenom. Den var rätt
snöfattig och mild och jag fick därför en rätt god motion. På senvåren när
jag gått flera dagar i följd med långa pass 2 – 3 timmar blev jag nog extra
trött, möjligen en överansträngning vilket bidrog till den senare kollapsen i
början av juni. Agneta kom regelbundet och städade igenom våningen och
hjälpte till att fylla på lagren i frysen. I de dagliga rutinerna ingick min
telefonrapport till ”Veteranringen” och telefonkontakterna med Agneta och
Anna-Lisa. Sedvanligt besök gjordes på Graningeverken,
Byggnadsföreningen, Genealogiska Föreningen och Handelshögskolans
kamratförening. Kontakter och rapporter kom från Toppis
familj i Nya Zeeland och Linnéa beslöt att åka hem och fortsätta sina studier
i sin skola i Järna. Sven Dahlman besökte mig en gång men Britta D. hade
blivit mycket sjuk och vårdades hela våren och försommaren på Danderyds
sjukhus. Jan Stenström kom hem på ett besök på våren och vi beslöt att denna
gång inhibera det planerade 65-årsjubilerandet i Härnösand av vår
studentexamen i maj för vi voro bägge rätt trötta. Genom Agnetas studier av åldringsvård fick vi kontakt med Gereatriska Institutionen, Kliniken på Huddinge sjukhus,
där en vetenskaplig undersökning och vård av åldringar pågick. Vid telefonkontakt
fordrades remiss av läkare och jag kontaktade min gamle läkare Johan Wallin
och fick först ta sedvanliga prov prover vid Björkhagens läkarlaboratorium
och sen skrev han ut en remiss till Huddinge sjukhus dit vi så småningom,
efter någon månad, fick komma den 23 maj. Jag lämnade en utförlig beskrivning
av mina sjukdomar, läkarbehandling och medicinering. Jag fick ett ingående samtal med en kvinnlig läkare Sinnika Gustafsson och fick senare i juli inkomna med
kompletterande prov. Då kort tid därefter det tråkiga inbrottet på vårt
minneshus Taj Ma Hal i Ällmora skedde, med kollaps
och minnesförlust för mig, kommer jag ej ihåg mycket
av Huddinge-besöket. Nu följde en händelserik och dramatisk sommar. l maj hade
ett gäng ungdomar gjort inbrott i huvudbyggnaden, slagit sönder ett fönster och
i Taj-ma Hal slagit sönder fönsterdörren, sedan
festat på öl och vin, slagit sönder ölflaskor och sedan skrämt grannarna
utefter vägen . Nu följde ett besvärligt utredningsarbete, polis och
försäkringsanmälan men det tog lång tid innan vi fick nya glas och reparerat. Jag flyttade ut i början av juni men chocken av inbrottet i
min makas minneshus gjorde att jag den 8 juni kollapsade och fördes i
ambulans till Södersjukhuset. Där konstaterades att det var en hjärtinfarkt
och propp samt lunginflammation troligen orsakad av den sinneschock jag fått.
Jag fick ligga kvar på sjukhuset och var helt förvirrad. Läkarna bedömde att
jag kunde få bättre vård hemma, ute på Tyresö, om Agneta skötte om mig. Hon
blev alltså sjukskriven från sitt ordinarie jobb. Hon skötte mig sedan
perfekt. Till en början måste jag hålla mig stilla i sängen och först till
midsommar fick jag börja att gå upp och senare ta
korta promenader. Jag fick en egendomlig total minnesförlust. Alla händelser
från mitten av maj till midsommar voro helt borta
och först därefter kom minnet och krafterna tillbaka. Britta Dahlman, som varit sjuk en längre tid, avled i
början av juli och den 10 juli deltog jag och Agneta i den anslående
begravningen i Engelbrektskyrkan. Jag var dock rätt
trött och sedan på kvällen deltog jag i uppvaktningen på Ove Ståhls 50
årsdag. Han hade ju varit en mina bästa medarbetare vid bl.a. bygget av Taj-ma Hal. Jag skulle nu fira min 85-års dag
och Agneta hade gjort storartade förberedelser. Dels ommålning av verandan,
möbler och staket. Dels sedvanligt storbak, färdigställande av bakverk och rätter
till den förväntade invasionen och uppvaktningen. På morgonen väcktes jag av
dunder och salut av Tommy, 8 skott - vederbörligen godkända av Polisen i Haninge.
Ny flaggstång av plast, grundligen fastborrad i berget av Tommy.
En yrvaken 85-åring uppvaktas av
familjen. Uppvaktning kom sen under dagen lopp från en hel del
personer per post och telefon. Min svägerska Gudrun Strokirk,
Everts maka, i telefon från Visby, min kusin Sven Dahlman, min gamle
kompanjon i Tropikträ, Arne Adenstam från Kanarieöarna, klasskamraten Jan
Stenström från Portugal, von Strokirch-släkten
genom Rudolf Friedner, Strokirk-släkten genom
Gunnar Strokirk, min dotter Toppi
med familj i Nya Zeeland som sände ett utförligt inspelat band med hela
familjen, Magnus Liljeros i Genealogiska föreningen, Ångermanlands Gille,
Sten Almling (gammal Tyresö-veteran), Annchens brorson Bo med fru Siv Westling, min gamla
arbetskamrat från Socialstyrelsen Sara Björkman Carlsson, 1904-årsvännen Ivar
Cereus, Fritz Hedborg och Birgitta och Erik
Holmström.
Gratulation från släkten von Strokirch. Ett magnifikt långbord med många rätter hade i
ordningsställts av Agneta, med serveringshjälp av Annchen,
Linnéa, Tommy, Henrik och Anncki. En hel mängd
släktingar och vänner hade personligen kommit ut på uppvaktning och deltog i
middagen. Min kusin Carl-Fredrik Strokirk och Eva,
Stefan Strokirk med Talat och döttrar, min äldste
släkting Ulla Strokirk (86 år), min son
Carl-Gustaf, Evert och Siri Sundberg, Tommys föräldrar, släktingarna Margit
och Rutger Wachtmeister, min svägerska, Anna-Lisa Carlén m.fl. En hel mängd
av grannarna från berget uppvaktade även.
Ulla, Talat m.fl. tar för sig av de
läckra rätterna.
Födelsedagsbarnet med Stefan,
Hélène, Talat och Marie-Christne. |
|
|