Åter till hemsidan

Åter till delöversikt

DEL 4

Lägenhet i Årsta, efterkrigstiden

1949 Firmafest Årsta Rurstam Skoth Ansa Nuth Annchen Sundberg Helny Pecka Carl-Gustaf Johansson

Firmafest 1949 i Årsta. Rurstam?, Skooth, Anna-Lisa, Nyth, Annchen, Sundberg, Helny, Pecka med Carl-Gustaf i knät och Manne Johansson (Hovis)

1945

Vi började nu fundera om man ej skulle flytta till en större lägenhet, eventuellt villa, så att jag slutligen kunde få ta upp alla mina möbler och nedpackade tavlor. Jag hade ju ända sedan 1926 haft mina möbler, tavlor och annat nedpackade på seminariets rektorsvind i Härnösand . Några enstaka pjäser hade jag tagit ned till Hammarbyhöjden men det mesta hade varit kvar där uppe. Så 1942 eller däromkring kom det ett dekret om att man måste företaga ”vindsröjning” då vindar belamrade med möbler m.m. vore farligt eldfängt material vid ett eventuellt flygangrepp. Vi fick alltså order att mottaga allt material från Härnösand.

I all hast fick vi tag på en villa i Huvudsta, där vi fick hyra in oss i två källarrum, dit möbler och lårar flyttades. Det blev en hel järnvägsvagn från Härnösand. Även Annchen hade en låda ouppackat som lagrades där. Vi hade ju rätt trångt på Hammarbyhöjden. Vi skulle ha nyckel och tillgång till varorna i Huvudsta och kom överens med ägaren, en byggmästare, om hyra. Men vi märkte när vi ibland varit där och inspekterade, att tydligen även andra varit där och ”tullat” på varorna, så vi var angelägna om att kunna få en egen tillräckligt stor våning att kunna packa upp alla våra saker i.

Under våren började vi att noga undersöka möjligheten att få tag på en villa och snokade igenom hela Enskede och andra förstäder för att hitta något lämpligt. Nog hade det väl gått att få tag på en villa men det största problemet, som vi såg det då, var att i egen villa måste man sköta eldningen och skaffa bränsle. Just då var det mycket ont om bränsle och rätt så omständligt att sköta eldningen med trä och avfall i dessa gammalmodiga villapannor. Dessutom hade jag just då rätt mycket att göra i mitt företag. Vi voro ju också ute på landet hela somrarna så vi beslöto oss för att i stället söka få tag på en rymlig våning och kom i kontakt med planerade nybyggen på Årsta. Närheten till fin terräng och lämplig utsikt och modern inredning gjorde att vi kom i god kontakt med byggmästaren och fick den bästa våningen i söderläge samt möjlighet att lägga till ytterligare rum till våningen.

Först ville vi ha två rum tillagda men detta godkändes ej av byggnadsnämnden. Vi fick dock ett rum tillagt och fick sålunda den rymliga våning vi sedan dess (våren 1945) bott i. Våningen kom att utgöra 4, senare (genom uppsatt provisorisk vägg) 5 rum. Hörnrum med bibliotek och bokhyllor, stort salsrum som gick in med matvrå mot köket.  Matvrån avdelades senare med en provisorisk vägg där Agneta och efter henne Carl-Gustaf huserade under flera år. Senare anslöt vi den åter till salen. Vi hade två sovrum. Det innersta var ”barnkammaren” där först Agneta sedan även Toppi och Carl-Gustav bodde men varifrån senare Agneta och så småningom Carl-Gustav flyttade ut.

Vi kom överens med byggmästaren, Folke Eriksson som så småningom blev en av Stockholms främsta byggmästare, att få leverera parkettgolven och hade vi ännu kvar lagren så vi fick in Sorocabaparkett, ett rosenträliknande träslag i de stora rummen och elfenbensträ i sovrummen. Dessa golv har hållit sig bra trots att vi ännu 1980 (efter c:a 35 år) ej fått dem nylackade. När vi så i april flyttade in var Annchens bror Ragnar där med ”flyttgröt” till vilken vi tärde medhavd punsch och det var ju rätt festligt. Agneta var mycket trött efter flyttningen och vi försökte locka henne med ”tomtegröt” men det gjorde ej någon effekt. Hon bara somnade.

Sen fick vi ju börja packa upp alla möbler som stått inkapslade i nära 20 år. Särskilt svårt var det att få upp det stora svarta barockskåpet men det var väl bibehållet. Sen fick vi planera upphängningen av tavlorna och det ostindiska porslinet.

Till den sena påsken och 1:a majhelgen foro vi till Sälen, där Skidfrämjandet hade en anläggning. Agneta var med, likaledes Ragnar. När Agneta fyllde tre år så ropades det ut i högtalarna och hon var mäkta stolt. Vid en improviserad slalomtävling fick Agneta utdela prisen. Annchen åkte även slalom i någon mån, men Toppi, var ju med(!), Annchen gick nämligen ”i väntans tider” men åkte försiktigt i backarna. På valborgsmässokvällen var vi nere i Sälen på en logdans. Då Annchen skulle gå över en hög tröskel i dunklet kom en skäggig, upprymd, dalmas och lyfte upp henne högt i luften och Annchen blev helt vettskrämd. Men sen fann hon sig i det stojiga livet.

1945 Sälen Ragnar Pecka Elsa Fahlborg o Annchen med bebis i magen

Ragnar, Pecka, Elsa Fahlborg och Annchen med bebis i magen.

På våren hade våra lager blivit nästan tomma. Jag reste ned till Småland och ut på Öland för ett få tag på sågad ek och alm samt faner från en fanerfabrik i Vimmerby. Kvaliteterna voro väl ej de bästa, så det gällde att genast få varorna sålda särskilt som man nu räknade med att krigsslutet skulle vara nära. Vi hade under våren beställt faner från Schweiz. Försäkringen kunde inga svenska försäkringsbolag ta så vi fick låta exportören ordna försäkringen. Så det hela var rätt hasardartat. Det hade ju gått tidigare. Den sista lasten, en järnvägsvagn med faner från Zürich, kom dock aldrig fram. Den kom väl in i den allierade offensiven. Först ett halvår efteråt lyckades vi d få åter pengarna för försäkringen. Men vi hade nog varit mer betjänta av att få varor då, ty vi voro alldeles tomma och vi måste ju ha försäljningar och omsättning för att kunna avlöna vår personal.

Så kom då krigsslutdagen. Redan i Sälen fick vi i radio höra om Hitlers död i bunkern och när vi kom hem i början av maj kom så krigsslutdagen som firades överallt. Sigfrid hade rest hem till U S A på vårkanten och återtagit sin verksamhet i tapetbranschen. Han fick sedan medalj av presidenten för sina insatser i Europa.

Denna vår byggde vi ut verandan och utnyttjade det kvarvarande lagret av lärkträ. Hovis och Helge voro med och de spikade av hjärtans lust och gjorde en fin veranda som står än i dag fastän vi nu (1980) kanske måste bygga om den.

För att förbereda vår import för efterkrigstiden och bygga upp den till fredsnivå hade jag korresponderat med mina gamla leverantörer i USA, Brasilien och Ecuador, men även sökt andra länder. Jag hade lagt in stora beställningar och måste vara beredd på att öppna rembourser, eventuellt sända förskottsbetalningar. Vi hade även skött finanserna så att när vi i början av kriget och förkrigstiden alltid måste lita till bankkrediter hade vi nu, när lagren voro slutsålda, byggt upp en försvarlig bankreserv.

När vi nu i juni skulle ordna med importen måste vi ha importlicenser för att få valuta till våra bankrembourser. Jag tog då kontakt med Handelskommissionen och lotsades in till den avdelning som hade hand om sydamerikanska varor. Där satt två personer. Den ena var en rätt dryg herre, namnet var visst Gustavsson, och så en Söderblom som kommit hem från Argentina. Det var samma Söderblom som jag träffat i Rio, son till den gamle, kände ärkebiskopen Nathan Söderblom. Gustavsson verkade mycket omedgörlig och hade alla möjliga invändningar men Söderblom var mer ”hejig”.

Vi fick då höra bland importörkretsar att det tycktes vara något ”mygel” med dessa herrar i Handelskommissionen, att man måste bjuda på saftiga luncher etc. för att få sina licenser, eventuellt betala vissa tributer. Jag tog kontakt med Exportföreningen och även de hade hört detsamma men rådde mig att ej lockas till något utan avvakta en undersökning, som på föranstaltande av Exportföreningen var på gång. Vi hade redan vid vår nästa uppvaktning och samtal antytt till Söderblom att vi kanske kunde träffas under en lunch och återuppliva gamla minnen och då hade Gustavsson inflikat att de hade så mycket att stå i, och ej kunnat sätta sig in i vår ansökan, men de kanske kunde behandla den under lunchen. Jag anförde även för Exportföreningen denna invit till lunch men de sa bestämt ifrån att vi skulle ej behöva bjuda en myndighet på lunch för att få våra rättmätiga licenser på varor som landet behövde!

Någon dag därefter kom stora skrällen i tidningarna då det avslöjades med bilder och allt av ”klubben borsta mig på ryggen”- där det relaterades hur vissa importörer brukade träffa herrar Gustavsson och Söderblom i Sturebadets bastu och därstädes borsta varandra på ryggen - som sedermera blev ett vedertaget namn för denna slags hantering - och så äta en god middag på Riche eller annorstädes. Här fanns goda reportagebilder med i tidningen. Dessa herrar blev omedelbart avpolletterade från Handelskommissionen, ställda inför rätta i en uppsluppen rättegång och så småningom dömda . (Söderblom hade hunnit resa åter till Buenos Aires men ställde dock så småningom upp i rätten, och fick villkorlig dom. Gustavsson däremot fick sitt fängelsestraff men ”borsta mig på ryggen” blev en ny handelsterm för kontakterna mellan näringslivet och de makthavande.

Nåväl, jag hade även under tiden uppvaktat andra myndigheter och framfört behovet av att få importera teak och hårda träslag. Någon vecka därpå, efter skrällen när det hela lossnade, kom så alla mina licenser vederbörligen tillstyrkta. Jag hade ju även åberopat medlemskap i Exportföreningen och landets behov av varor. Licenserna hade bara legat på ett bord och när nu nya tjänstemän kom löpte det hela normalt. Vi hann alltså öppna våra rembourser och hade bara att avvakta ankomsterna av varorna.

Denna sommar var mycket varm. Vi tillbringade baddagarna på ”andra sidan” Ällmoraviken dit vi åkte över med båt och Agneta badade värre. På hösten började så de beställda varorna att komma. Vi satte igång ångtorkarna och leveranser till kunderna gick fint. Affärerna ”blomstrade” och så småningom gällde det att få tag på extra försäljare men här blev det alltid ett problem att få dessa utbildade fackmässigt.

I oktober kom så Toppi. Agneta fick resa till någon inackordering någon vecka, och detta var ju alltid tråkigt.

1946 Mormor med Toppi på dopdagen

Mormor Anna med Toppi på dopdagen

Denna höst fick jag en särskilt svår förkylning och var något krasslig över julhelgen, så att vi reste ej bort något. Dessa senare vintrar hade jag haft rätt besvärliga förkylningar så Professor Holmgren trodde att det kunde vara något ”allergiskt”, vilket nu var ett nytt begrepp, och remitterade mig till dr Enggård på Mörby sjukhus, som var expert. Han gjorde noga allergitest och fann att jag var allergisk mot choklad, hummer och mögel. Jag hade ju regelbundet druckit choklad om morgnarna och jag kom ihåg att en gång när jag var bjuden till Ragnar Westling och Lisa, och de bjudit på hummer, hade en förskräcklig snuva utbrutit. Vi trodde att jag ”satt i drag” men det var ju tydligt att det var allergin. Sen visade det sig att i det nybyggda huset på Årsta, där vi inflyttat på våren, voro betongväggarna rätt fuktiga och när vi flyttade en tavla visade det sig att det var stora mögelfläckar under. Dessutom trodde Enggård att det alltid stod möglig stoft över exempelvis det gärde som fanns nedanför där vi bodde. Jag fick en antiallerigmedicin (Lergitin?) rätt svag men tydligen bra, ty nu blev besvären mindre. Jag slutade även med chokladen, vilket var en viss uppoffring, samt humrarna! vilket var något lättare!

1946

Detta år blev ett rekordår ur försäljningssynpunkt. Det fanns stora behov och vi hade nu skaffat oss bra förbindelser och leveranserna flöto snabbt. Från Brasilien kom det trä, från Kentucky fanerleveranserna, från Ungern och Tjeckoslovakien sågade varor. Vi hade bland annat under kriget hjälpt en ungersk jude med s.k. ”Wallenbergspass” så att han klarade sig från koncentrationslägren och han ordnade sedan bra leveranser. En del av dem gick via Polen med omlastning i Danzig. Här belastade oss polackerna med mycket höga kostnader.

Samtidigt bestämde dåvarande handelsministern Myrdal att våra exportörer måste sänka de priser de överenskommit med polackerna så att de skulle få sina varor billigare. (Helt i motsatt riktning gjorde fransmännen när jag 1949 skulle köpa ek därifrån. Där bestämde myndigheterna vissa minimipriser under vilka exportörerna ej fick sälja. Detta var ju rätt logiskt då myndigheterna ville ha in så mycket pengar som möjligt. Hur det gick där skall jag berätta när jag behandlar 1949.) Det var fortfarande viss varubrist de första åren efter kriget, med bl.a. kafferansonering. Vi fick nu sändningar från Jan Stenström i Rio och från Sigfrid i USA.

Denna första-maj-helg voro vi åter i Sälen och jag gjorde långa uppfriskande turer i fjällen och fick rätt bra kondition.

1945 pecka kommer susande i Sälen-fjällen

Pecka kommer susande i Sälenfjällen

Vi firade också Lillprinsen Carl-Gustafs födelse däruppe. När vi så, till sommaren, flyttade ut till Tyresö hade vi ytterligare en flicka från Härnösand, klasskamrat till Kerstin, Sigrid Engblom kallad ”Siggan”, som skulle ta hand om Toppi. Våra förhoppningsfulla döttrar Agneta och Toppi hade sålunda var sin ”barnjungfru” och hade mycket roligt tillsammans denna sommar. Även Sigrid var hos oss flera somrar.

1946 Agneta Kerstin Siggan Toppi

Agneta, Kerstin och Siggan med Toppi i knät.

Sigfrid Lönegren kom på besök med sin fru och barn och senare kom faktiskt Sigfrid på besök i Sverige minst två gånger om året och hade alltid presenter med till barnen, plastsaker och annat som var nytt i USA.

1947 Fam Lönegren på besök Sigge Pecka Agneta Annchen, Virginia och Lee

Familjen Lönegren på besök. Sigge, Pecka, Agneta, Annchen, mamma Virginia och Lee.

Affärerna fortsatte intensivt, vi jobbade hela sommaren. Jag hade under de föregående somrarna alltid fått göra särskilda utredningar om den s.k. krigskonjunkturskatten och jobbat med beräkningar, lagtolkning och deklarationer, så det var ej egentligen någon semester utan man jobbade hela tiden. Så även denna sommar, då det kom mycket leveranser.

Vi började nu göra längre utflykter i skogarna. Agneta skuttade med och Toppi hade vi i en sittstol på min rygg. Vid en tur till ”Telegrafberget” ovanför Trinntorp brast det löst ett förskräckligt åskregn. Vi fick först söka rasta under en gran i en skreva vid toppen. Sedan fick vi rusa hem genom skogen i blixt och dunder, men det bekom ej Toppi det minsta. Denna gång hade blixten slagit ned i en transformatorstation vid Ällmora. Barnen blev sålunda väl härdade för skogsliv. I augusti gick den sedvanliga firmafesten av stapeln, med kräftor, OP, melon och Madeira, samt punsch. Personalen badade och låg kvar över helgen.

På julhelgen, efter det vi firat jul på julaftonen hemma, foro vi till Idkerberget, ovanför Rämshyttan. Agneta var nu med men Toppi lämnade vi till en vänlig grannfamilj, Gustavsson, som bodde i en våning lägre ned i vårt hus. När vi hade gjort i ordning julgranen med alla julgransprydnader, bl. a. uppblåsta glasbollar, tog Toppi en sådan och åt upp med god aptit, så vi måste hals över huvud åka iväg till ett barnsjukhus och få henne magpumpad. Men det bekom henne ej hon var lika glad för det. (Magpumpnigen på sjukhus hände vid ett annat tillfälle då jag ätit malmedel. Den här gången räckte det med att ge mig sparris som lägger sig runt glasskärvorna och skyddar magslemhinnan. T:s anm.)

På resan till Idkerberget hade vi sällskap på tåget med Ragnar och Lisa som reste till Leksand. I Idkerberget var det fullbelagt i huvudbyggnaden så vi fick bo i ett annex där storköket var beläget och bakning försiggick. Men det var bara bra, för där fick vi alltid färska bullar och frallor. Det var ännu knapert med gott bröd i Sverige. Agneta blev sjuk och måste ligga till sängs under helgen så hon fick ej så stort utbyte av resan, men jag hann åka en hel del skidor.

1947

Affärsverksamheten fortsatte på hög nivå. Men importen blev föremål för mer restriktioner. Man måste ha importlicenser och så småningom fick man bara en viss kvot. Man måste räkna ut importen för tidigare år och gå tillbaka till förkrigstiden. Det uppstod också vissa agenter som skaffade sig importkvoter och man måste köpa genom dem och det fördyrade och försvårade importen.

Det var ännu en snörik vinter och jag började söka mig fram till skidtursmöjligheter från Årsta. Årstaskogen och områdena kring Stureby och söderut kunde jag nå direkt hemifrån. Jag gjorde mina skidturer om kvällarna eller söndagarna. Senare började ju Valla gärde att bebyggas och likaså områdena söderut. På påsken, som var mycket snörik, åkte hela familjen inklusive Anna-Lisa ut till Tyresö och jag minns att vi hade Toppi i en sittstol på ryggen. Vi byggde en stor snömur mot söder, ”iglo”, där vi satt och solade oss i den kraftiga påsksolen. Men sen kom värmen och hela muren smälte och ramlade ned över oss. Vi fick köra ut med skidkälke och släpa hem stockar för uppsågning till ved från skogen.

1947 Mars Gröna dodgen vår familj och Maj Johansson

Hovis hade kört ut familjen med firmans gröna Dodge. Agneta, Pecka, Toppi, Annchen och Maj Johansson (Hovis fru).

 

1947 Mars Toppi i ryggstolen Hovis fru maj på skidor

På skidor upp till stugan. Pecka med Toppi i ryggstol, Agneta, Annchen och Maj.

 

Vi började nu även importera hela mahognystockar att såga upp i Sverige då det i många länder ännu ej fanns så gott om sågverk. Särskilt för brädor till båtbranschen, skulle dessa sågas på ett särskilt sätt. Stocken - ”blocksågades” d.v.s. i bräder som var stockens fulla bredd, i särskilda blocksågar. Vi kunde ej få tag på någon närmare Stockholm än Kungsör, bortom Eskilstuna, där det fanns ett stort båtvarv som hade en blocksåg. Vi kom överens med dem och fick alltså frakta stockarna från Stockholm upp till Kungsör, sedan resa dit allt som oftast och övervaka sågningen, sedan frakta de uppsågade blocken till Stockholm, eller senare med leveranser direkt från Kungsör till våra kunder. Dessa affärer, som till en början voro rätt givande, blev senare en stor belastning och mycket förlustbringande och tog mycket tid. Vi fortsatte med sågningen och lagring i Kungsör till slutet av 1950 talet.

På våren gjorde vi upp om en leverans av ett parti mahogny från Mexico med en leverantör från Köpenhamn. Jag reste ned för att besiktiga stockarna men de lågo lastade i vattnet, så jag fick ej klarhet om kvaliteten och när de kom till Kungsör hade vi en reklamationsprocess med leverantören. Detta var väl det första besöket i Köpenhamn efter kriget och man märkte hur nerslitet allt var. Jag gjorde även en del faneraffärer där. Danskarna voro alltid något före svenskarna när det gällde att göra affärer så de hade varor som vi ej hade. Man kunde då i Köpenhamn redan börja att njuta av deras goda öl och wienerbröd.

första-maj-helgen var jag ensam några dagar i Sälen, det var det sista besöket där på vintern. Sedan skulle det taga många år innan jag åkte på skidfärd till fjällen. Det blev i stället så att jag utnyttjade Tyresö mer. På våren fick jag veta av Tyresöförvaltningen, Lagergrens stärbhus av vilket jag köpt min tomt, att det fanns en spekulant på tomten som gränsade till vår. Den tomten hade jag begärt förhand på hos förvaltaren Lundell.  Jag tog direkt kontakt med Anna-Lisa Carlén och hon tecknade genast - på söndagen - kontrakt med Lundell om tomten, så när den andre spekulanten kom ut på måndagen var tomten redan såld och han blev mycket förgrymmad.

I samma veva köpte även Magnussons tomten bredvid Anna-Lisa. Genom lån hos mig kunde Anna Lisa sedan göra en beställning på en stuga hos en trähusfirma och under sommaren uppfördes densamma. Det var mest Helge Jäderlund, Annchens bror, som jobbade. Gideon var då emot köpet och tycktes ej ha deltagit i arbetet - men senare blev han så mycket mer entusiastisk för tomten. Annchen var med och jobbade och så småningom fick Anna-Lisa en trevlig stuga. Senare byggde Gideon till en liten gäststuga och uthusbodar.

Denna sommar började vi göra mer trädgårdsanläggningar, mest rosor som ju senare visade sig växa särskilt bra, likaså Rhododendron.

 På Tyresö hade vi nu fått indraget elektriskt ljus, kylskåp och telefon. Telefonen kom väl till pass på somrarna då jag kunde sitta i kontakt med försäljarna ute på fältet. Vi måste nu ha resande som direkt besökte kunderna och problemet var alltid att få tag på pålitliga personer, som man kunde sända ut. De måste även tränas och instrueras speciellt i vår bransch. Jag hade utarbetat noggranna instruktionsböcker och vid en anställning hade jag alltid en lång tids instruktion och utbildning. Men ofta visade det sig att någon vi satsat på ”la av” efter några månader och så fick vi börja om från början igen.

En av mina gamla leverantörsbekanta, Spoerri, schweizaren som arbetet för en Parisfirma år 1937-39, hade nu flyttat till USA och var representant för (senare ägare av) en fabrik i Kentucky. Han hade en agent, Florath i Göteborg, som lyckats få ”importlicenskvot” så vi måste köpa genom honom. Vi gjorde även upp om leveranser genom honom och fick även en del faner till rätt dyra priser och det fortsatte vi med i flera år. Spoerri var ofta på besök och det var en duktig och trevlig man. Vi hade även besök av en australiensare som hade en fabrik och vi gjorde preliminära beställningar - men jag tyckte att de kvalitetsangivningar och mått de hade ej voro vidare fördelaktiga. Lyckligtvis kom det ej några leveranser från Australien. Deras faner hade nog varit för dåliga och för dyra. En del av de varor vi fick från Spoerri blev nog också en dålig affär.

På det hela taget hade affärerna och försäljningarna gått bra under 1946 och under första hälften av 1947 men nu hade vi fått för stora lager och voro rätt ansträngda rent finansiellt. Vår egen marknad började bli hård och en del varor började bli mer svårsålda. Men ännu var det importkvoter. På hösten sammankallades det till ett möte i Nässjö av trä- och fanerhandlarna i landet. Dit jag åkte ned och träffade mina ”kolleger” eller konkurrentfirmor, med vilka jag sedan hade god kontakt. Vi bildade en ”trä- och fanerimportörsförening”, som anslöt sig till Sveriges Grossistförbund. Vi fick nu bättre ordning på importkvoteringsbestämmelserna och visste vad vi kunde importera. Men vi var fortfarande delvis beroende av andras importkvoter. Jag gjorde därför upp om en leverans från en fransk firma, där Florath hade importlicenser, men vi kom överens om att jag skulle själv resa ned på nyåret 1948 och överta varorna och detta blev en minnesrik resa.

På hösten (1947) hade ”Härnösandspojkarna” en livligt besökt surströmmingsskiva, som sedan recenserades i vissa tidningar. Vi hade en gammal skolkamrat, Östby, som var journalist på tidningen Aftontidningen. Han skrev alltid verser till festerna och jag kom alltid med i någon strof där man påminde om min skidlöpning och mitt Vasaloppsdeltagande. Här blev jag nu avfotograferad ätande en surströmming och harangerad i artikeln. Jag blev kassör i föreningen och skulle driva in avgifterna. Vi hade även en insamling för att fira Härnösands Gymnasiums 500-årsjubileum och vi skulle få ihop till en byst av vår gamle Rektor. Jag skickade ut insamlingsmaningar och lyckades få in en försvarlig summa.

Denna jul var vi åter i ldkerberget. Nu var både Agneta och Toppi med och de voro ute och tumlade om i snödrivorna. Själv åkte jag mina långa turer i fjällterrängen. Där träffade jag en grupp skidlöpare från Rämshyttans turisthotell med en skidledare, Rämsby, som jag några månader senare åter träffade i S:t Moritz. Där var det Olympiska spel i februari 1948 som jag på min resa besökte men mer därom senare.

Vägfrågorna hade alltid varit brännande på Tyresö, dels de stora vägarna, dels avfartsvägen vid Ällmora upp till oss, som senare döptes till ”Utsiktsvägen”. Huvudvägen till Brevik sköttes av staten, allmänna vägverket, resten av vägarna av Tyresö-förvaltningen ”Lagergrens sterbhus”. Underhållet var där alltid mycket dåligt. Vägen från Trinntorp, Mokärrsvägen,  var en smal cykelstig. Man måste alltså alltid åka över Brevik, dit bussen gick (ibland gick bussen endast till Tyresö och då fick man gå därifrån). Vägen från Brevik till Ällmora var småbackig och dålig. Från Ällmora upp till oss var den knappast farbar med häst, till en början ej med bil.

På hösten 1947 skulle det bildas en allmän vägförening enligt vissa stadgade normer och vi kallades till ett möte där en karta visades. När jag fick se den fann jag att vår väg ej var medtagen. Jag inskred genast på mötet och fick kartplanen vederbörligen ändrad så att vår väg intogs i det allmänna vägnätet. Senare skulle Tyresöförvaltningen överlåta vägarna och betala en viss klumpsumma för det framtida underhållet. När jag så fick det slutliga protokollet för vägföreningen fann jag att vår väg endast upptagits en kortare bit i full bredd, resten skulle göras till ”kärrväg”.

Jag samlade genast ihop tomtägarna och sände in en skrivelse där vi anhöll om att hela vägen skulle göras i full bredd . Sen fick jag uppvakta vägföreningens styrelse och springa på vägsammanträdena. Vägfrågorna ältades under många år. Dels var det i bland svårt att få tomtägarna att förstå att vi måste agera för att få vår väg. Till en början hade jag starkt mothugg. De menade att vi behövde ej någon bättre väg. De flesta hade ju ej bilar så det var bra som det var. Sen fick jag gå rätt hårt åt vägföreningens styrelse och hade ofta skarpa duster med dem. Den stora backen var i bland i bedrövligt skick, särskilt efter ett större regn, då det kunde vara djupa regnvattenfåror på 3 decimeter och mer. Vi fick alltid sätta bilarna nere vid Ällmoravägen och gå upp. Endast Hovis kunde någon gång manövrera upp firmans bil en Dodge 1938.

Nere vid vägen hade Dahlman, som hade tomten mellan Bruns och Calle Bergkvist, byggt en affär. Han transporterade sina varor från Brevik med en gammal häst som hette Putte. Den stod under en presenning, med baken ut mot vår väg. Hästen brakade i bland iväg en kanondust när man gick förbi. Tidigare hade arrendatorn Eriksson i Ällmora gård en häst med det fina namnet ”Paramount” - Agnetas ”Paramonken”- som fick köra upp våra flyttsaker på vårarna. Lastbilen från stan fick lasta av vid avfartsvägen och Paramonken drog upp sängar och flyttsaker.

Paramonken gjorde även nytta i det han levererade vår första rosengödsel. När vi gick från Brevik vid bussfärder, samlade vi alltid ihop hästgödsel i våra tidningar som sen lades i rosenrabatterna. De första åren gick det även kor nere på vår badäng, vilket hade till följd att det var mycket flugor och vi måste alltid ha flugfångare, pappersremsor med en klibbig vätska, hängande i taken för att fånga flugor.  Detta var länge det enda sättet att komma från flugplågan. Ja senare kom D D T, som tog bort  flugorna och sen hade de inga kor längre. På senare år var vi rätt förskonade från insekter.

 

1948

På nyåret planlade jag en större utlandsresa för inköp, den första efter kriget. Det gällde då att skaffa rätt valuta och tillräckligt, likaså importlicenser. Jag hade ju egen kvot som var begränsad och det gällde att få ut så mycket som möjligt av denna. Den utländska agenten, Florath, i Göteborg som skaffat sig egen kvot använde den för den stora franska fanerfabriken Miguet i Paris. Vi kom överens om att vi skulle träffas i Paris och jag skulle där göra mina inköp hos dem på hans kvot. Jag var medveten att jag då måste betala ett högre pris men hoppades att kunna göra fördelaktiga inköp hos andra fabriker på min egen kvot.

 Jag hade beräknat att resa, inte bara till Frankrike utan även till Italien och Schweiz. När jag skulle inköpa resevaluta och skulle räkna ut beloppen i Franc och Schweizerfranc meddelade mig bankkamreren i förtroende att det glunkades om en kommande kraftig devalvering i Paris så vi ändrade i sista stund beloppen för Frankrike till resekredit på svenska kronor och för Italien i dollarvaluta. Resan ner var spännande. Man såg hur sönderbombat det var i Hamburg och Tyskland. Kölnerdomen var skadad och i Frankrike såg man märken efter frontstriderna.

När vi närmade oss gränsen mellan Belgien och Frankrike bad en medpassagerare att få lämna över en del valuta som han hade. Tydligen var han rädd att visa upp den vid gränsen. Men jag aktade mig visligen för att låta mig bli inblandad i andras affärer så han fick klara sin valuta själv. Jag fick själv då alltid deklarera vid gränserna vad jag hade med mig och det var noggrant inskrivet i passet de olika valutaslagen jag hade med.

Florath hade skaffat plats på ett rätt så flott hotell. Jag tog genast kontakt med svenska konsulatet vid framkomsten och de meddelade att man väntade en devalvering inom de närmaste dagarna. Den franska finansministern, Schumann, var på besök i London och av tidningarna såg jag att man i finanskretsar med spänning avvaktade meddelanden från London. Så åkte jag till fanerfabriken, Miguet och vi började diskutera priser och kvoter ( som ju Florath hade). De ville sälja i kronor och skulle sålunda tjäna fullt på en devalvering. Jag invände att jag visste om en kommande devalvering. De sågo oroade ut – ”det hade inga andra svenska importörer kommit på” men jag insisterade och de gingo med på att vid en eventuell kommande devalvering skulle vi dela på devalveringsvinsterna och så kommo vi överens och priserna sattes i kronor. ”Men tala inte om det för era konkurrenter” och det hade jag ju ingen anledning till, jag fick ju mina varor i så fall billigare.

Jag köpte så mycket som täcktes i Floraths kvot, den var ju fix i kronor. Sedan sökte jag kontakt med andra fanerfabriker och fick tag på några som hade de speciella varor jag sökte, alm och specialfaner. Här hade de fixa priser i franc och jag gjorde preliminära beställningar som täckte min kvot med gällande kurs men gjorde reserveringar för vissa andra partier, där jag sade att jag skulle ”återkomma inom några dagar”. Ja, så gick jag och väntade på besked i tidningarna om finansministerns förhandlingar i London. Jag köpte alla extra upplagor av aftontidningar allt eftersom dom kom och det stod alltid något om förhandlingarna men de voro segslitna. På så sätt fick jag även praktik i franska språket. Jag fick också efter en vecka veckoräkning från hotellet och sade att jag skulle ”återkomma”. De höjde ögonbrynen och sågo misstänksamma ut. Eter någon dag började de ”köra på om räkningen”.

Så kom då meddelandet om devalveringen . Den blev mer än 50 %, det vill säga jag skulle få dubbelt så mycket franc för mina svenska kronor. Jag skyndade mig att växla, betalade genast min hotellräkning och nu bockade hotellförvaltningen. Så åkte jag ut till mina leverantörsfabriker, där jag hade kvot i franc, och fyllde på med vad mina svenska kronors kvot räckte till. De hade ej observerat francdevalveringen. Det var nog endast de större exportörerna som gjort det. Jag fick alltså mina faner här för halva priset. Likaså avslutade jag kontraktet med den andra fabriken där vi skulle halvera devalveringsvinsten så här blev det en rabatt på 25 %. Man hade varnat mig på svenska konsultat att de franska exportörerna skulle höja priserna lika mycket som francen devalverades men de små fanerfabrikerna hade ej kommit på detta.

En nackdel med dessa inköp var att man lätt förköpte sig. Man köpte kanske vissa varor som sedan ej visade sig så kuranta och där man i framtiden fick rätt svårt att får dem sålda. Jag fick alltså gå i Paris några veckor och vänta och passade då på att lära känna Paris riktigt noga och lyckades hitta rätt bra. Jag skaffade en hel del presenter hem likaså den goda förnäma likören Cointreau, som var en sällsynthet.

Så reste jag vidare till Milano och sen till Schweiz. Jag råkade ut för ett intressant intermezzo. I tågkupén vid Gare Lyon steg några svartmuskiga typer på med stora väskor och påhejade av vänner. De såga lite mystiska ut men jag fäste mig ej vidare vid detta. När vi skulle passera fransk-schweiziska gränsen kom tullen och polisen och hämtade ”de svartmuskiga”. När så tåget avgick igen kom de aldrig på tåget igen. Men jag såg att på hyllan låg det kvar en väska och den låg kvar när jag steg av i Milano. Kanske de hade tipsat sina vänner i Milano och dessa gick till vagnen och hämtade ut ”kontrabandet”.

I Milano sökte jag kontakt med några fanerfabriker - rätt små jämfört med de franska - och gjorde väl några preliminära inköp. Turligt nog blev det senare inget vidare av dessa affärer. Varorna voro ej så bra. En fabrik låg i Como, dit man åkte med elektriskt tåg på någon timme, och där jag först 1976 nästa gång skulle passera. Jag hade kontakt med en schweizisk fanerleverantör, agent i Zürich, som levererat en del åt mig åren före. Jag besökte honom i Zürich och han meddelade mig att när det nu pågick olympiska spel i S:t Moritz kunde han ordna så att jag kunde åka dit, bo till hyggligt pris på ett sporthotell som han hade kontakt med och få se en del av tävlingarna. Det var ju ett angenämt avbrott i min fanerinköpsresa så jag åkte på de förnämliga elektriska tågen till S:t Moritz där jag ju tidigare, nyårsdagen 1937, varit och försökt sälja skidor. Nu kom jag i överrock och galoscher, ej någon vidare sportig utrustning när man skulle plumsa kring vid skidspår och slalombackar, men hann i alla fall få se både störtlopp och stafettlopp på skidor, där ”Mora Nisse” gjorde en bra insats för svenskarna. Det var något kyligt på turisthotellet men annars härlig luft och skönt. Vid återresan på tåget satt Prins Bertil med uppvaktning i kupén bredvid.

Nästa dag skulle jag embarkera i Zürich för att resa hem via Hamburg och Köpenhamn. När jag nu vid stationen inventerade min valuta visade det sig att jag hade en del Dollar och Schweizerfranc över - endast smärre belopp. Då gällde det en underkurs på svenska kronor i Schweiz, beroende på att många svenskar sålde ut sina kronor när de behövde valuta. När jag alltså sålde mina dollar och schweizerfranc fick jag väl 200 - 250 svenska kronor när jag annars kanske skulle fått 150. Då jag ju var på hemresa var det bäst att växla allt i kronor eftersom jag ju snart skulle vara hemma. Jag köpte litet frukt och hoppades kunna äta på restaurangvagnen på tåget. Men det fanns inget att köpa på hela resan genom Tyskland så jag fick klara mig på frukten. Så småningom passerade vi genom Tyskland och Danmark och kom så ombord på färjan. Nu kunde jag förtära en Tuborg starköl, och väl styrkt ringde jag hem och talade med Annchen att resan hade gått perfekt.

Ja sen när vi passerade gränsen, d. v. s mitt på Öresund, på färjan kom tull och valutakontrollen. Jag hade ju med mig en hel del goda drycker, presenter och ”grannlåt” till Annchen och ungarna i bagaget och var väl litet undrande. Men de frågade efter valuta. Ja jag hade ingen utländsk valuta kvar ”endast 250 svenska kronor”. ”Men vet ni inte att man ej får föra med sig in i Sverige mer än 99 kr. 100 kronor är förbjudet det står så i bestämmelserna”. Jag blev något perplex, men stärkt av min Tuborg sade jag att jag varit ute som affärsman och rest och gjort en hel del affärer, att jag t. o. m. lytt finansminister Vigfors maning att spara och att jag sålunda hade levt så att jag fått 250 kr över. Jag kunde ju ha gjort av med dem.

Och så höll jag en nationalekonomisk föreläsning för den överraskade tullmannen och som triumf visade jag att jag ju haft betydligt mer svensk valuta med på utresan. Han kunde se i mitt pass att jag haft svenska kronor till betydligt större belopp - jag tror det rörde sig om några tusen kronor - och då var det ju bara en del av dem jag hade kvar. Då bockade han och bad om ursäkt och brydde sig ej heller om att kolla om jag hade för mycket sprit eller andra saker med. Mina medpassagerare som förnöjt hört på blev i stället så mycket noggrannare kontrollerade. Jag tror att en som hade ett kilo kaffe blev av med det. Ja, så kom jag då så småningom hem oskadd.

Den 9:e april fyllde så min bror Evert 50 år och hade festmiddagar i tre dagar, en där stadsråd och högre statliga digniteter var med och en där släktingar var med. När vi skulle uppvakta honom köpte vi en större sollampa men den passade väl ej så bra så han bytte den mot ett parti silverskedar och det var väl bättre.

 

 

1948 En son född

Så på våren den 20 maj föddes då minsta barnet, Carl-Gustaf. Jag minns att samma kväll hade ”Härnösandspojkarna” fest. Sigfrid Lönegren var först hemma hos mig och vi fick sedan fira sonens födelse vid festen på Skansen. Där träffades ånyo den gamla ”fyrväpplingen” Sigfrid, Arne Ringblom, Jan, Stenström och jag. På natten efteråt träffades så Sigfrid och jag hos Gunnar Dahlquist och där diskuterades de annalkande lågkonjunkturerna som jag fått föraningar av. De stora partierna faner vi fått hem från Frankrike hade ej varit så lättsålda som man väntat och det började nu gå trögare i fanerbranschen.

Denna sommar fick vi en ny sommarflicka, Doris Pennar, som skulle ta hand om spädbarnet  ”Charlie” men nu var ej Siggan med.

1949 Carl-Gustaf  och Doris

Carl-Gustaf och Doris. Bilden tagen 1949

På sommaren var det ett stort scoutläger vid Åva i Tyresöskogarna, ”Åva-Tyr”, och dit åkte vi med roddbåt jag, Kerstin och Agneta, som ju bara var sex år. Det var dock skojigt att se hur de ordnat det där.

1948 Carl-Gustaf senior och junior

Stolta föräldrar med Carl-Gustaf 2 månader

På hösten märktes avmattningen av konjunkturen och jag började söka få tag på nya försäljare . Vi kom i kontakt med en Stig Gunnar Skooth som så småningom, 1949, anställdes och visade sig rätt bra. Efterkrigskonjunkturen 1946-47 började nu ebba ut och det blev hårdare tider, svårare att sälja, så på hösten fick vi ligga i med försäljningarna.

Denna höst var det riksdagsval. Vi var ute på Tyresö med Annchens bror Helge och Majken och med barnen. Även Carl-Gustav, endast fyra månader, var med. I riksdagsmannavalkampanjen ingick att de olika partierna bjöd på bilskjuts till vallokalerna. Vanliga människor hade då ej ännu bilar. Vi ringde från Tyresö och en valarbetare kom och hämtade oss alla, så vi fick åka in till staden.

På hösten hade vi barndop i hemmet då vi döpte Carl-Gustaf i det gamla familjedopfatet. Släktingar och Fritz och Anna Kaijser var med. Toppi, då tre år, deltog ljudligt i dopförrättningen och sjöng små barnvisor vid prästens andaktsfulla förrättning. Det blev sedermera tradition att vi skulle döpa våra barnbarn i det gamla familjedopfatet från medeltiden.

Denna jul blev det varken resa till Idkerberget eller Tyresö, då barnen var så små.

 

1949

Det var en dålig vinter med litet snö. Annchen och Agneta samt Anna-Lisa och Lill-Annchen reste i februari till Tällberg i Dalarna och hade några sköna veckor på ett pensionat. Toppi och Carl-Gustaf var inackorderade på ett barnpensionat i en liten villa i Tullinge, dit jag ibland åkte och hälsade på dem. Den påsken var vi ute på Tyresö och en del av de rosenland vi nu har började då anläggas, med stenbumlingar och cementningar.

Vi anställde en del nya försäljare med växlande framgång men tiderna voro tröga och det gick rätt knalt. Skooth var dock den som lyckades bäst.

På sommaren började vi göra längre skogsturer. Christer, Annchens bror, var ute hos oss några veckor. Han satte upp ett tält ovanför nuvarande ”lekstugan” och jag minns särskilt en längre skogstur som vi gjorde. Båt över till Luraström - så promenad Vissvass - Åva - Stensjödal - Stensjön - Stormyra - Luraström och båt åter. Christer som var Stockholms Tidningens korrespondent i Bonn, i Tyskland, kom hem på somrarna och började vara ute hos oss sporadiskt. Senare kom han att köpa en granntomt och vi hade mycket gemensamt. När han var hos oss hade han även med sig en tysk vän, kallad ”Lieber Fritz” (alla Christer eller Anna-Lisas vänner i Tyskland voro alltid ”Lieber Karl” eller "Lieber Ernst”).

 

Vi hade även traditionell firmafest med kräftor och när deltagarna kände sig väl uppvärmda behövde de duscha av. Vi hade då ej vattenledning utan vattnet från tunnorna fick duga. Christer lade sig raklång på berget och deltagarna i festen fick hälla över honom från väl fyllda vattenkannor.

 

Då på somrarna började det förekomma ”fribytare” i skogarna, ”Tumba Tarzan”, ”Bildsköne Bengtson”, förrymda långholmsfångar och dylika, som levde på att göra inbrott i sportstugor och föra ett friskt friluftsliv. I Tyresöskogarna höll ”Bölja Johansson” till. När länsman och ”fjärdingsman” skulle jaga honom fann de att han förskansat sig på Stormyra-torpet som låg på vår väg till Stensjön. Det blev spännande skildringar i tidningarna hur han legat barrikaderad vid torpet och de laglydiga sherifferna – fjärdingsman- siktat in honom från Lillmyra-torpet på en kulle cirka 500 meter därifrån och hur det knallat på varandra med hagelgevär.

Våra damer på Ällmoraberget blev nu väldigt uppskärrade och från den tiden härstammar Anna-Lisa och Gideons försiktighet. De låste alltid om sig och efter sig när de gick ut på dass. Tidigare brukade Mamma och Kerstin ibland ligga ute på kasens tak för att vänta ut grävlingen men nu blev också de försiktigare.

Det hände ju även att en eller annan älg kom framlufsande till stugan ja ända fram till sandlådan och när jag med Toppi var ute bakom vårt berg kom vi på en hel älgfamilj - men Toppi var ej ett dugg rädd. Däremot hände det en gång att Annchen och Eja Magnusson, vår granne, var ute och plockade bär i skogen då Eja plötsligt fick se att något som låg i skogen. Eja viskade färskräckt till Annchen ”BRUN BASKERMÖSSA”. Annchen trodde att Eja sett en död karl ligga i blåbärsriset och fick stora skälvan. De rusade hem så fort de nu orkade. Då mötte de Roland men han var misstänksam och började skratta. Då blevo de ännu mer uppretade och beordrade honom att gå ut i skogen och undersöka vad det var. Då mötte han några förskrämda ungar, Agneta, Hasse Magnusson och Toppi som endast hade hållit på att ”smyga på” sina föräldrar. Nu skrattade Roland och jag men damerna Annchen och Eja blevo ännu mer förargade. Nå, så småningom när ”skräcken” hade lagt sig så tog även saken från den humoristiska sidan.

1951 eller 2 Annchen Stor-Eja o Lill-Eja i Blåbärsskogen

Annchen, Stor-Eja och Lill-Eja i blåbärsskogen (1951) den sommaren då händelsen med den bruna baskermössan inträffade.

Jag firade min 45-årsdag och en del av firman var ute och uppvaktade. Annchens kommande 40-årsdag firades även och det blev senare tradition att vi skulle fira hennes födelsedag i augusti då ju hennes riktiga födelsedag inträffade den 25 december som var juldag och kom mitt i julhelgen.

1949 Annchen o Anna-Lisa firar sin 40-årsdag i förväg

Födelsedagsfirande. Anna-Lisa, Annchen, Majken, Stor-Eja, …?, Kerstin, Doris, Christer och Pecka. Björn Jäderlund närmast kameran.

Vi anordnade även ett ”knytkalas”, med utstyrsel, där alla voro mer eller mindre maskeradklädda och vi hade inbjudit våra grannar på berget, de som då fanns där. Senare kom det ju nya grannar då andra sidan vägen avstyckades. Nu deltog Calle Bergkvist med fru, Irma Bruhn med man (han dog senare och hon blev änka) så Magnussons, Eja och Roland, samt Gideon och Anna-Lisa Carlén. Kerstin var utklädd till skogstroll och det hela var mycket lyckat. Vi höll till på ”punschverandan”, västra platån bortom ”lekstugan”. Jag minns att starkdryckerna mest bestod i rödvin, så det var ej så ”blodigt”.

1949 Maskerad på Tyresö. Rurstam el. Nuth Siggan Stor-Eja Ansa Doris Roland Kerstin Annchen Pecka

Maskerad. Övre raden: Rurstam el. Nyth, …? med fiol, Siggan, Eja Magnusson, Anna-Lisa och Doris. Nedre raden: Roland Magnusson, Kerstin, Annchen och Pecka.

På höstkanten började jag planera en ny inköpsresa till Paris samt till Holland, där jag skulle få tag på en särskild sorts ljus alm som då var efterfrågad inom möbelindustrin. Den nya försäljaren Skooth hade lyckats rätt bra med försäljningarna, så vi behövde fylla på lagren. I september reste jag så först till Amsterdam där jag hade kontakt med en stor holländsk firma med fanerfabrik. De hade dock inget faner av rätt sort i lager utan vi kom överens om att jag skulle passera på återvägen. Holland var då på väg ur krigssvårigheterna, maten var god och man fick rikligt med vispgrädde och fina maträtter som jag då, som gourmet, senterade mycket.

Jag for så vidare till Bruxell i Belgien, åkte runt till olika fabriker och lyckades få ihop en del specialfaner. Sen vidare till Paris. Där hade jag genom min vän Gunnar Dahlquist fått tag på ett mycket bra och centralt beläget hotell vid Rue Surene vid Madelaine-kyrkan och där brukade jag senare allid ta in. Det var även nära till Champs Elyseé.

Jag tog så kontakt med mina fanerfabriker, som alla låg i södra Paris, och fick nu kalkylera och planlägga inköpen. Det var alltid spännande att inköpa och ”gå igenom” de olika fanerpartierna. Det var något av lotteri. Senare skulle det visa sig om det man köpt var faner som gick bra eller om modeväxlingarna i möbelbranschen skulle göra att vissa fanersorter blev svårsålda. Jag skulle även söka få tag på sågade varor t.ex. ek och genom svenska konsulatet kom jag i kontakt med ett företag i Normandie som skulle kunna leverera.

Deras representant kom och hämtade mig i bil men först måste han ha exporttillstånd i Paris. Han meddelade mig att exportmyndigheterna hade satt minipriser så att inte exportörerna skulle sälja för billigt. Myndigheterna ville ha in största möjliga mängd valuta. Men exportörerna hade ju den egna konkurrensen att räkna med. Vi svenska importörer ville köpa så billigt som möjligt och det kunde nog även exportören finna sig i för att få en affär till stånd.

Min leverantör sade då att vi nog kunde komma överens. När vi, för ett visst parti ek, kommit överens om priset kunde vi ju justera detta vid mätningen av bräderna. Om vi då skulle gå 10 % under det officiella exportpriset så gjordes en motsvarande justering vid mätningen av de individuella bräderna. Då dessa ej voro kantade utan att man hade rätt att ”justera för vankant och fel” så skulle det hela gå i lås. Men det fordrade att jag var med hela tiden på staplarna och sprang med måttstock. Hela mätproceduren var mycket subjektiv.

Nå, vi gav oss iväg till Normandie i en gammal förkrigs Renaultbil. Min exportör visade sig vara en slottsherre av gammal normandisk stam. Han var Marquis de La Hay, direkt ättling av de gamla normanderna och såg ut som en storvuxen, skånsk, ädling. Först åkte vi runt till olika sågverk och valde ut partierna. Det var en varm höst, 35 grader i skuggan, och vi fick stanna upp här och där för att svalka oss med Cidre de Normandie, en champangne-liknande dryck, som dock var rätt så stark i värmen. Han sträckte hem på kvällen till Paris och bjöd mig på sin favoritrestaurant vid Champs Elysee, där alla bugade sig för ”Monsieur de Marquis”.

Nästa morgon hämtades jag av hans sågförman och vi åkte så runt till de olika småsågar han hade kontakt med och tog ut de virkespartier jag skulle ha. Det var jobbigt med mätningarna men det hela gick bra i lås. Jag övernattade på ett litet landsortsgästhus med god mat. Så fortsatte vi hela dagen och på kvällen kom vi så fram till Rouen där vi skulle besöka markisen på hans chateau. Det visade sig vara ett pampigare slott på 40 rum med tinnar och torn, beläget på en hög platå ovanför den lilla staden och dess omgivning, som väl även den förr tillhört hans släkt.

Han kom och mötte oss och sade att han tyvärr inte kunde bjuda på middag hemma för hans markisinna väntade barn (det var visst det 12:e, det var en fruktsam familj!) så vi skulle äta på bykrogen. Där fick vi en fin fransk middag. Alla byborna kom fram till bordet och skålade med le Marquis och hans svenska vän och dryckerna voro goda, särskilt Calvadosen, landets specialitet. Man lade märke till den specifika franska demokratin i det att alla voro mycket vänliga mot varandra, trots att kanske en del voro ”kommunister” och markisen representerade en tid före revolutionen. För honom tycktes tiden därefter inte vara något vidare, han levde i det gamla men hade anpassat sig efter de nya förhållandena. Han åkte omkring till sågverk och skötte exportförsäljningen.

På natten åkte vi så upp till hans magnifika chateau från 1700-talet och jag fick ett fint rum. Hans unga markisinna kom ned i nattdräkten och var förtjusande. Det blev en nattsmörgås och han hämtade ett franskt årgångsvin, samt presentade mig med en flaska gammal Calvados som jag hade med mig hem. (Den var nog mycket ”högoktanig”, jag tror väl över 60 % och kom sen att, av min svåger Helge och min förhoppningsfulle son Carl-Gustaf Anders, vid högtidliga tillfällen avsmakas)

Nästa morgon skulle den högklerikala markisfamiljen gå i mässan men då jag ju var ”protestant” och markisen själv nog ej vidare kyrklig så gick vi ut i hans fina slottsträdgård och jag fick bland annat med mig några äpplen som voro stora som fotbollar, som jag sedan hade med mig hem. Jag lämnade slottet på förmiddagen och markisen skjutsade mig till kusten där de flotta badorterna Trouville och Deauville låg. Vi fick även se platsen för invasionen i Normandie fem år tidigare, ”Caen”, och där fanns fortfarande färska märken kvar av de tyska tankshindren, taggtråden och bombningarna.

Jag tog farväl av markisen som varit en mycket intressant bekantskap och skulle så bada i badinrättningarna vid stranden. Det var övergyttrigt med badhytter och småhotell och mycket folk. Tidvatten gjorde att man ibland måste vada långt ut och vid flod måste man passa sig för vågorna och det sandblaskiga vattnet. Något särskilt inbjudande fann jag ej havsbadandet vara. Visserligen var det varmt och skönt men sen måste man noga skölja av sig all sand.

På eftermiddagen for jag så med buss via Rouen, en rätt trist industristad, med tåg till Le Havre där jag skulle kontakta en stor träexportfirma. Det var en firma som specialiserade sig på afrikanska träslag. De hade stora anläggningar med sågar och stocklager. Jag övernattade där och gick på dagen igenom deras lager och fick på så sätt goda insikter i de möjligheter som fanns för Afrikaleveranser, vilka leveranser jag ju senare vidare utvecklade.

Så återvände jag till Paris. Under höstveckan i Paris hade jag även träffat Gunnar Dahlquist med fru, som bodde på samma hotell som jag, och vi besökte även Versailles. Där råkade det vara ”vattenfontänfest” där hela parken strålade i bengalisk belysning, fontäner sprutade och vackra danser utfördes på parkens gräsmattor. Vi besökte även på kvällen Butte på Mont Marte, där man då ännu kunde gå utan att det var för mycket folk och priserna voro överkomliga för en festmåltid.

Hemfärden skedde sedan via Amsterdam, där jag så skulle avsluta fanerinköpen med holländska firman Bruynzell. Holländarna voro alltid ”hårda” affärsmän så man fick se upp med både kvalitet och pris. Nå, allt gick bra och jag gav mig av hem igen. När jag så kom till den svenska tullen gällde det ju de sedvanliga inköpen. Man fick ha en flaska starksprit och en flaska vin. Jag deklarerade min sedvanliga ”Cointreau” och när jag tog upp markisens flaska Calvados, som ju ej hade någon etikett och som var öppnad, sade jag att det var hembryggt vin. Tullaren luktade och sade skrattande att det var starkt men allt gick vägen.

 På hösten hade vi firmafest med surströmming hemma på Årsta med försäljare och lagergubbar. (Första bilden) Luciadagen firade vi med Luciafest på firman. Detta hade vi börjat med under ett antal år. Vi hade först sedvanlig Lucia hemma och sedan åkte Annchen och barnen med till Kocksgatan där vi möblerade om och dekorerade. Det blev så småningom en tradition även där. Det bjöds på all sorts förtäring och sång.

Till julen, (juldagarna firade vi hemma) åkte vi så upp till Idkerberget och nu var alla barnen med. I Huvudbyggningen var alla rum upptagna, så vi fick bo på en annexlänga och måste varje dag bylta på barnen kläderna när vi skulle ned och äta. Skidlöpningen, som ju gick bra för Agneta, gick sämre för Toppi som bara var fyra år och ännu ej någon framstående skidlöperska. Jag minns att Carl-Gustav var synnerligen yster, så yster att han slet av mig mina glasögon som sen måste repareras. Vi gjorde skidturer i bergen och Agneta hängde bra med. Nyårsnatten var det vaknatt med dans och rätt festligt. Detta var näst sista gången vi var i Idkerberget eller Rämshyttan, där jag börjat vara redan 1927, alltså en 22-års period. Sedan blev det mer och mer Tyresö- och Nacka terrängen för min skidåkning,

 

1950

Vi skulle inköpa en ny bil till Skooth och det var ett omständigt provande. Bl.a. vände vi oss till en god barndomsvän till Annchen, Sven Björkman, som hade en bagerianläggning och bodde i Älvsjö. En av bilarna som provades av Skooth blev visst skadad så vi fick punga ut med en del skadekostnader. Så småningom fick vi den nya bilen och Skooth körde igång ganska bra denna vår. Nyth slutade hos oss och gick till en konkurrent i Göteborg (han kom något år senare åter tillbaks).

Konjunkturerna blev nu märkbart bättre. Koreakriget som just börjat, resulterade i snabbt stigande priser på råvaror. Särskilt mahognystockar gick upp i pris, så även när vi skulle skaffa hem dem, vilket nästa år hade vissa negativa effekter. Men än så länge lyckades vi genast sälja stockarna, råa eller uppsågade, när vi fick hem dem. Men vi måste allt som oftast åka upp till Kungsör och gå igenom för mätning av sågarna och uppsågning. 1950 hade förhandlingarna om vägen i Ällmora kommit så långt att vi fått lov att få backen iordninggjord för 2 000 kr men ingenting gjordes. Jag bearbetade vägföreningen men vi fick ytterligare vänta några år.

På våren låg Agneta och Carl-Gustaf på Epidemisjukhuset i scharlakansfeber. I juni åkte Annchen och Anna-Lisa till Schweiz där de var några veckor och reste bl.a. ned till Rom fram och åter på en blixtvisit. Barnen var hos Melkerssons. Annchens resa var rätt äventyrlig. Hon drack vatten i Flensburg vid tysk-danska gränsen och blev svårt magsjuk vid hemkomsten.

På somrarna fick vi nu börja att själva se om att bryggan blev reparerad. Vi fick ringa till Förvaltningsbolaget och få material men sköta all lagning själva. Likaså att rensa badstranden så att barnen kunde bada. Vi hade så småningom fått en rätt bra badstrand. Grannen intill ”badallmänningen”, Brolin, hade köpt några pråmlass med sand men vind och stormar hade sköljt det mesta av sanden in i vår vik så där blev det bra att bada för småbarn. Bottnen var också då ännu rätt bra. Nu började barnen att regelbundet vara nere vid stranden och det var rätt många ungar, våra tre, Lill-Annchen, Magnussons två, Bruuns två, så det var ett oherrans liv där. När jag kom ut om kvällarna, åkte vi ibland över till ”andra sidan”, där det ju var kvällssol. Vi brukade ha middag med.

1950 Lill-Annchen Hasse Agneta m.fl vid Ådängen

Lill-Annchen, Hasse Magnusson, Agneta m.fl. vid Ådängen.

 

På hösten skulle jag göra en inköpsresa till Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike och planerade noggrant vad jag skulle köpa. Jag hade kommit i kontakt med en firma i Lϋbeck som skulle leverera tysk bok och började min resa där. Det var intressant att se den gamla familjestaden varifrån vår anfader Evert på mitten av 1600-talet utvandrat. Av köpmannen från Lϋbeck erfor jag att han kände till att det fortfarande fanns personer med namnet Strokirch där men jag kom aldrig i tillfälle att forska vidare. Först långt senare, när strokirkska släktföreningen bildades, lyckades jag få uppgifter om den strokirkska släkten i Lϋbeck.

Jag åkte runt i de Nordtyska skogarna med den tyske exportören och köpte en del sågat virke. Sen fortsatte jag till Hamburg och tog kontakt med en fanerleverantör där och fick en del varor. Jag träffade även Christer och han visade mig runt där. Christer som ibland vistades i Väst-Berlin, hade meddelat till hotellet att han var i Berlin och det gällde att få tag i honom där. Då måste man flyga för att komma till Berlin (avspärrningstiden T:s anm.)

Genom mitt hotell ”Europeisches Hof”, ett fint gammaldags hotell nära Hauptbahnhof,  togs kontakt med flygplatsen i Berlin och så småningom kom jag i kontakt med Christer. Som internationell tidningskorrespondent var han välkänd. Så småningom dök han upp på mitt hotell och skjutsade mig runt i Hamburg.

Jag fortsatte så till Holland där jag gjorde mina sedvanliga inköp av ljus, holländsk alm hos den stora firman Bruynzell. Sedan fick jag kontakt med en annan, mindre, firma. Den låg uppe vid Arnheim där tidigare, under krigets slutskede, stora strider förekommit. Denna firma kom sen att regelbundet sända mig holländsk genever i vackra flaskor. Så vidare till Bruxselles för fortsatta inköp och sen till Paris. Här hade jag mina gamla kontakter och fyllde på mina fanerlager, kanske väl mycket, men hade även fått kontakter med en leverantör av sågad ek. Han hade sina sågverk i mellersta Frankrike. Här skulle jag resa ned till sågverken med en jugoslavisk emigrant och sågverksexpert, kroatisk flykting undan Tito, som var mycket originell och duktig. Vi åkte ned i en gammal Renault-bil.

Här gällde det ju att vara mycket noga vid inmätningen så att man fick rätt kvantitet och kvalitet och vid mätningarna måste jag vara med hela tiden. På ett sågverk fick vi göra inmätningarna på en söndag och gubbarna ställde väl upp rätt motvilligt. Det råkade också vara regnväder så när mätningarna var klara sade min vän att jag nog måste bjuda dem på en omgång på en bykrog. Det blev både konjak och calvados och stämningen lättades upp. Vi skålade. Det visade sig att de flesta voro rätt radikala halvkommunister men så började de skåla för Roi Gustav som var ättling av marskalk Bernadotte, den gamla hjälten från franska revolutionen, och så blev det ett evinnerligt skålande och en förbrödring.

Efteråt gick vi så på den finaste bykrogen där fin mat serverades med många goda, fina, årgångsviner - vi voro nu i ett vindistrikt. Under tiden vi åt satt så jugoslaven igång och började räkna ut ”stocknotan” d.v.s. utbytet av vad vi inmätt. Det var en rätt knepig sak då virket ej var kantat utan varje bräda hade individuella mått. Han sade att om vi skulle vänta tills kontorspersonalen, med sina räknemaskiner, räknat ut det så skulle det ta flera dagar. Men han klarade av hela uträkningen medan vi åt och skålade och han samtidigt flörtade med uppasserskorna.

Han var både ett räknegeni och en charmör. Han tillhörde de kroater som en gång tillhört det habsburgska väldet och hade en österrikisk grandessa. Sen fortsatte vi hem i natten och körde i sporrsträck genom Paris förstäder med den gamla skrangliga Renault-bilen. Jag fortsatte så till Rhonedalen där jag stannade vid ett litet sågverk och köpte sågad valnöt. Det var en idyllisk liten plats och sedan hade jag kontakt med detta sågverk i flera år.

Så vidare med tåg via Genève där jag stannade över natten. Jag hade kommit i kontakt med ett sågverk och en fanerfabrik i en schweizisk by, Langwil, och efter en del tågbyten kom jag så fram dit. Det var ett litet familjeföretag och jag låg kvar där över natten. Ägaren hade en stor alpvilla med stora, gediget inredda, rum och jag bjöds på god mat. Vi gjorde en del bilturer i bergen så jag fick se hur de schweiziska lärkträskogarna, väl ansade, växte utefter alpsluttningarna. Jag tog ut mitt virke och reste så hem. Stannade upp i Hamburg för en del fanerkompletteringar.

Vägfrågan på Tyresö hade nu avancerat så att vi fått löfte om anslag på några tusen till vår backe, men inget arbete hade gjorts och jag fick göra ytterligare uppvaktningar. De började nu även bygga om vägen från Brevik till Ällmora så att bussen skulle kunna köra till Ällmora om somrarna. Hittills hade jag alltid fått gå till Brevik när jag skulle in till staden. Vissa somrar hade jag cyklat till Brevik och haft cykeln stående där. Ibland hade jag cykeln nere vid stranden. Då gick jag ned och tog ett morgondopp, cyklade till Brevik och lämnade cykeln där. Vid återkomsten från staden cyklade jag så till stranden, tog ett dopp och klättrade upp för trapporna. I bland kanske familjen redan rott över till ”andra sidan” - vår badudde - och då kom de och hämtade mig och så badade vi och åt middag där.

På hösten dog kung Gustav V och det var en pampig begravning. Jag minns att i samma veva var jag på en försäljarkurs som höll till på Byggnadsföreningen. Under dessa år gick jag på alla sorters kurser och konferenser för att hålla mig a jour med den ekonomiska och marknadstekniska utvecklingen. Även Skooth var med på denna kurs. Om man fick så mycket ut av dem kan ju vara tveksamt. Vid en ekonomisk konferens denna höst, som jag deltog i, uppträdde även den dåvarande finansministern Sköld, som varit försvarsminister under kriget och väl tillhörde en av våra ”äldre statsmän” under en längre epok . Det var en intressant person och man diskuterade då en ”engångsinflation” som genom kraftig prisstegring skulle ”suga upp” en viss köpkraft men, som det skulle visa sig senare, fick en motsatt effekt. I samband med det pågående Koreakriget blev det ju en överhettad ekonomi men sen bakslag.

Kamreren Sundberg, som kommit mer och mer i konflikt med företaget och haft en del ekonomiska oegentligheter, fick så på revisorns inrådan sluta. Vi skulle så ha en ny kamrer och revisor Lagerman skaffade mig en blivande ekonom Brattborg, som visade sig vara rätt ruschig. Han började vid årsskiftet.

 

1951

Denna vår kom konjunkturerna fullt i gång. Vi sålde mycket särskilt, mahognystock gick bra. Vi hade några nya försäljare, Skooth och Nordahl. Priserna rusade i höjden - både inköp och försäljning men det gällde att även få dem rätt transporterade hem från Afrika. I vissa fall gällde till och med löpande priser. Man kom överens om priset först när man fått hem stockarna. Detta visade sig dock vara en bumerang när priserna föll. Då annullerade kunderna köpen. Denna vår nådde försäljningarna kulmen, kamreren Brattborg var skicklig på att driva in fordringarna, så att vi hade god likviditet, samtidigt låg vissa kunder efter och ”ville köpa mer”. Försäljarna ville alltid ha stort urval.

Grossistförbundet var rätt aktivt. Man försökte hålla sig a jour med konjunkturerna. Det kunde ju hända att det rusade iväg till full inflation och därför måste man gardera sig och beställa varor. Bedömningarna av framtidsutsikterna voro rätt vaga. Grossistförbundet hade årsmöte med bankett på Hasselbacken och där var även Sven Dahlman inbjuden. Han var ju redan då handelsexpert på U D och vi hade en trevlig kväll där. Även Olov Kaijser, den yngste av Dr Kaijsers pojkar, var där (han var också vid UD och blev senare Ambassadör i ett flertal länder bl.a. Nya Zeeland och Island).

I början av juni kom påssjukan till familjerna på Ällmoraberget. Först fick Jörgen Brun, jämngammal med Carl-Gustav, sjukdomen. Sen smittade han Carl-Gustav och efter några dagar fick även jag påssjuka. Jag fick feber och ont i huvudet. Vi ringde till vår livläkare Dr Wallin. Han sade att jag skulle hålla mig stilla, men gav inga vidare förhållningsorder, så jag fick aldrig klart för mig hur allvarlig denna sjukdom kunde bli om den ej sköttes.

Vi låg mitt uppe i en försäljningskampanj. Försäljarna voro ute på resor och jag brukade då alltid hålla kontakt med dem per brev och daglig telefon. Vi tog upp ett hål i väggen så att jag kunde ha telefon bredvid mig i sängen och trots feber och smärtor pratade jag regelbundet med försäljarna. Jag gjorde även en del ytterligare brevbeställningar till olika länder för att fylla på lagren och hade väl ej samma restriktiva försiktighet som jag annars borde ha haft vid denna konjunkturtopp.

Den amerikanske fanerfabriksrepresentanten Spoerri kom på besök och ville ovillkorligen träffa mig så han fick komma ut till Tyresö med en billast provfaner. Han hade även med sig en magnifik norsk ”pangbrud” och där satt vi i stolar runt golvet med alla fanerproven utlagda, jag i långt skägg, uppsvullen hals och omslag, pangbruden, Hovis och Spoerri. Jag gjorde nog en del onödiga beställningar, trots att jag intuitivt kände på mig att jag skulle bromsa.

På grund av att jag ej varit tillräckligt försiktig, under sjukdomens kulmen, tillstötte en del komplikationer som senare kom att visa sig vara rätt så ödesdigra. Men det förstod man ej då. Dr Wallin var bortrest och hans vikarie ordinerade endast smärtstillande medicin.

Medan jag var borta skulle ju livet gå som vanligt på kontoret. Men det visade sig att en viss sommarstiltje lagt sig över verksamheten. Vid samma tidpunkt, halvårsskiftet juli, kom så vapenstilleståndet i Korea och alla priser började vända. Dock var man väl ej på det klara med hur det hela skulle utvecklas.

1951 kräftskiva Pecka och Skoth

Kräftskiva med firman. Pecka konvalescent men rätt glad ändå. Skooth t.h.

1951 kräftskivan Annchen och Hovis

Hovis behöver lite assistans av Annchen

Vi skulle ha den sedvanliga firmafesten och denna gång var det ovanligt många deltagare. Jag var då, i augusti, konvalescent och kunde ej deltaga i festandet utan kände mig väl något utom. Jag började sedan att försöka göra promenader men hade mycket dålig kondition och kände mig direkt deprimerad. När jag återkom till kontoret hade arbetet där legat nere. Bokföringen var månader efter, försäljningarna hade dalat och jag kände mig rent chockad.

Jag fick åka ut till Mörby sjukhus och blev undersökt av en sommarvikarie. Han fann att jag hade hög sänka och dålig kondition och behövde få ”luftombyte” så jag for upp till Rämshyttan på några dagar. Där vandrade jag i skogarna och trodde att jag var återställd för fortsatt arbete och satte så i gång med att bearbeta marknaden och dirigera försäljarna. Nu behövdes det påfyllning av fanerlagren och en del laster med stockar som skulle komma från Afrika hade hamnat i Hamburg då det hade varit svårt med frakter direkt till Sverige.

Jag måste alltså dels åka till Hamburg för att ordna med hemfrakt, dels till Paris för att söka komma loss från några av de beställningar jag gjort eller åtminstone få priserna justerade nu när priserna här hemma fallit. Vi bestämde att Annchen skulle resa med, det skulle bli en försenad bröllopsresa 1941-1951 alltså 10-årsjubileum. Jag trodde att jag hade god kondition men felbedömde väl mitt tillstånd. Särskilt min affärsbedömning var väl ej så klar. Efterverkningarna av påssjukan kom att visa sig.

I Hamburg tog Christer emot oss. Vi åkte ut till Frihamnen där jag fick springa ikring och se på stockarna och ordna med transporter. Annchen var med men frös mest hela tiden. Vi besökte även en fanerfabrik och på kvällen var vi ute på ”Reperbahn” där Christer visade oss på attraktionerna. Då var det väl ännu rätt så städat, en och annan brud med nakna bröst i baletterna.

Vi fortsatte så till Holland där jag köpte mina ljusa almfaner. Även där var jag väl ej så stark i förhandlingarna med de hårda holländarna utan fick ej så fördelaktigt pris som jag annars kunde ha fått. Vi åkte ut till en liten by, Volendam, som var byggd i en uppdämning av Zuidersee, med gammaldags hus och originella människor. På kvällen gick vi på en Javanesisk restaurang och åt en extra starkt kryddad rätt, ”boumerang”, som brann som eld och som vi aldrig glömde. Sen reste vi till Bruxelles för fortsatta fanerinköp. Den belgiske leverantören bjöd på en fin supé på en gammal elegant restaurang där vi fick ostron, champagne och glace, som vi kom att minnas länge. Vi köpte även några vackra dockor till våra barn.

I Paris tog vi in på mitt gamla hotell vid Rue Suréne  vid Madelainekyrkan och hade så några trevliga dagar i Paris, men även rätt jobbiga. Först skulle jag ta kontakt med fanerfabriken och fylla på det sedvanliga lagret av faner. Vi började på förmiddagen och gick igenom faneren men blev ej klara så vi skulle ha lunch emellan. Vi blev då bjudna på en verklig praktlunch på den exklusiva restaurangen ”Rotisserie Perigourdine” vid Seine-stranden med utsikt över Notre Dame. Det var en av de flottaste måltider vi fått och vi voro rätt belåtna. Att jag sedan kanske ej var så noggrann vid avslutande av affärerna är en annan sak. På eftermiddagen skulle jag sedan förhandla med den franska leverantören av stockar från Afrika men det gick ej att komma ifrån leveranserna.

Vi besågo även en stor show på Casino de Paris och så Mont Martre. Everts äldsta flicka, Elisabeth, var just då i Paris för att utbilda sig till målare och vi tog kontakt med henne. Hon följde med oss till Mont Martre där vi gick på en liten källarkrog på Butte de Mont Martre, där det var sång och musik. De sjöngo växelsång och appostoferade bl. a. Annchen men då hon ej kunde följa med i växelsången blev hon trött av både vinet och luften så hon måste gå ut i natten för att få luft. En annan kväll var vi på en känd nattklubb, mer studentikos, ”Tabou” i Quartier Latin och där var det ännu mer spännande.

Vi promenerade omkring och hann se rätt mycket. En dag, som var rätt kylig, på boulevard St Michel i Mont Parnasse gick vi upp på en restaurang för att få vår lunch. Till kaffet skulle vi ha en likör. När den gamle kyparen hällt upp skvimpade han över på Annchens glas så det rann ned på fatet. Då tog han omsorgsfullt vara på det spillda och hällde det i mitt urdruckna glas med en elegant bugning och sade ”pour monsieur ”.

Vi åkte också med en av våra sågleverantörer ned till ek- och vindistrikten söder om Paris för att köpa sågad ek, bodde på ett litet värdshus och klättrade omkring bland brädstaplarna om dagarna och åto lukulliska måltider med årgångsviner på kvällarna.

Så gav vi oss då på väg hem. Vi hade väl köpt en del och hade rätt så mycket bagage med oss på hemresan. Starkvarorna voro väl anpassade så att de skulle klara bestämmelserna så att när vi kom i tullen så hade vi gott samvete. Men se där fanns en nitisk tullare som, till övriga passagerares förtjusning, anmärkte på våra vackra, belgiska, dockor. Dem måste vi betala tull för. Vi visade oss väldigt snopna och indignerade och han var nog rätt generad. Nå, det var inga blodiga slantar. Svenska staten fick kanske några kronor extra i tull och de andra passagerarna fick sig ett gott skratt.

Vid hemkomsten gällde det ett räkna ut allt vad jag hade köpt av varor och ankommande stockar och nu visade det sig att den forna goda likviditeten hade förbytts i betydligt sämre ställning. Försäljningarna började gå sämre, priserna föll och det blev hårdare på marknaden.

I december avled Mormor och samlingen för begravningen skedde hemma hos oss, begravningsmiddagen hölls på en lokal vid Götgatan. Alla släktingar voro med, av de yngre även Lill-Christer Jäderlund. Våra små barn voro hemma. Julafton firade vi hemma men julhelgen och nyåret reste jag och Agneta upp till Idkerberget. Annchen och småbarnen plus Anna-Lisa och Lill-Annchen voro hemma hos oss. I Idkerberget åkte vi skidor. Agneta var duktig och följde mig på en del turer, annars lekte hon med sin medhavda docka. Hemma ställde Lill-Annchen och Toppi till med en hel del bus, men annars gick det bra.

 

1952

De höga försäljningssummorna under 1951 minskade under början av 1952. Man märkte att det blivit en markant avmattning i konjunkturen. De stora beställningarna av stock och sågat virke under 1951 och inköpen under höstresan 1951 gjorde att vi rätt snart fick mycket stora lager. En del av inköpen hade föranletts av att försäljarna lämnat in order från vissa kunder, som dessa senare annullerade när priserna föll. Då försäljningarna gått bra flera år i rad tog jag väl ej så hårt på motgångarna utan fortsatte i samma banor. Att vi skulle stå inför en lågkonjunktur beroende på Koreakrisen förstod man ju ej då.

Jag började få känningar av efterverkningarna från min påssjuka och vid undersökning hos överläkare Berg på Mörby Sjukhus konstaterade han att jag hade ”fel på omsättningen” och ordinerade medicinen ”Thyroedea”, vilket jag skulle ta regelbundet. Den visade sig dock så småningom ha mycket negativ effekt på mig. Man hade då ännu ej beaktat medicinernas bieffekter. På rekommendation av dr Berg åkte jag i juni upp till Riksgränsen på en vecka, men denna min sista fjällsejour hade ej den livgivande effekt som jag väntat.

Under våren visade sig försäljarna mycket ohågade och två slutade och gick över till konkurrenter, så jag fick börja leta efter nya. Min nye kamrer Brattborg som varit hos oss ett och ett halvt år slutade for att fullborda sina studier och söka sig till någon annan verksamhet (han blev sedan handelslärare) och jag fick söka efter en efterträdare. Så småningom fick jag en duktig ung man, Rying, som var mycket ordentlig som kamrer, men som ej hade några direkta intressen i själva branschen och därför ej kunde komplettera vid själva försäljningen. En ny försäljare som tidigare varit i limbranschen (Casco) kom. Unning gjorde försök på några månader men med mycket litet framgång.

På sommaren lät vi slipa ned och omlackera parkettgolven på Tyresö och de blev som nya. I augusti hade vi en lyckad firmafest, en av de sista. Här medförde den nye kamreren Rying sin trumpet och förljuvade festligheterna med klangfulla toner och det var rätt många deltagare. Det serverades kräftor, O P, melon och Madeira som vanligt och deltagarna badade och simmade.

En tysk-brasiliansk affärsman i Rio, som levererat en del sågade varor från Victoria i Esperito Santos skrev och ville att jag skulle deltaga och leda en fanerfabrik i en viss trakt i Espito Santos, där han hade anläggningar och koncessioner. Det hela lät mycket lockande för mig då. Jag fantiserade om möjligheten att kunna vara i Brasilien halva året och i Sverige andra halva året och kunna bygga upp en stor verksamhet. Jag hade nog för litet självkritik då och överskattade mina egna möjligheter och min firmas fortbestånd.

 Alltnog, han ville att jag skulle göra undersökningar beträffande maskininköp, fabriksanläggning etc. Jag tog kontakt med tyska och amerikanska fanermaskinsleverantörer, gjorde en omsorgsfull underökning både beträffande lämpliga maskiner och uppträning av personal och blev mycket entusiastisk. Kanske la jag ned för mycket arbete på projektet och försummade bevakningen av den egna försäljningen som fortsatte att gå bakåt trots alla mina ansträngningar.

I anslutning till fanerfabriksprojektet tog jag kontakt med en konkurrentfirma i Sverige, Tändsticksbolagets fanerfabrik i Jönköping där min gamla kompis Adamsson nu var försäljningschef. Då jag hade en del extra stora mahognystockar som kommit med i det stora stockköpet föregående år och som visade sig förstora att såga upp till bräder beslöt jag att låta skära upp dem till faner i Jönköping. Denna fabrik, som hade överkapacitet, var glad att åtaga sig skärningen och jag fick en anledning att resa ned och övervaka skärningen och på så sätt få en mer praktisk erfarenhet i den tekniska fanerfabrikationen eftersom jag , som jag hoppades, snart själv skulle leda en fanerfabrik i Brasilien.

Den brasilianska firman började bli otålig och skrev, angående vidare förhandlingar, bl.a. ”hur mycket jag själv var beredd att satsa”. Som mina hemmaförsäljningar en tid gått mycket trögt såg jag nu att det ej skulle bli något över här hemma för investeringar utomlands så jag fick dra på frågan. När jag nu fortsatte mina undersökningar och började noggrannare beakta de negativa aspekterna såg jag att jag troligen ej alls kunde vara borta från mitt företag och att jag först och främst måste se till att jag kunde rida ut motgångarna på hemmamarknaden. Dessutom insåg jag att jag dels ur hälsosynpunkt - med minne av mina tidigare erfarenheter från Brasilien - dels med hänsyn till familjen ej kunde bo på två ställen samtidigt.

På hösten 1952 hade Civilekonomföreningen haft 40-års jubileum och där hade jag träffat den gamle ekonomen från Rio, Wennerström, som ju givit mig goda råd när jag reste ned dit 1932, så jag bjöd hem honom och min kusin Calle Dahlman, gammal Rio-bo, på gåsmiddag. Vi hade en trevligt kväll och jag sökte få så många tips som möjligt om de aktuella förhållanden där nere. Senare skrev Wennerström och erbjöd mig investeringsmöjligheter vid de nya turistanläggningarna vid det stora vattenfallet Iguassu vid Paranafloden - men jag hade ju ej då något att avvara så jag avböjde.

Mot slutet av året började jag känna mig både trött och håglös och i samband med en förkylning i december vrickade jag mig i knäet. Det hände för övrigt när jag och Toppi var ute i Årstaskogen på en promenad. Knäet svällde upp och jag besökte Södersjukhuset. Jourhavande läkaren lade endast på ett omslag men knäet svällde upp och blev tjockt som en ballong.

Själva nyårsaftonen var vi bjudna till Sven Dahlman på nyårsfest med släkten. Han hade just blivit utnämnd till ambassadör i Haag, Holland och det var samtidigt en avskedsfest för honom. Agneta var hemma och hade öron- inflammation men ringde under kvällen och hade blivit sämre. Rakel Dahlman, Folke Dahlmans fru som var sjuksköterska åkte hem på kvällen och gav Agneta Pennicilin, som just då hade börjat användas, och Agneta kryade på sig.

 

1953

På nyåret fick jag lägga mig till sängs igen. Jag gjorde nya besök på Södersjukhuset, men knäet blev bara sämre. Samtidigt tilltog min trötthet och jag hade svårt att hålla kontroll på firman. Jag fick dock söka sköta det hela från sjukbädden. Jag fick nu besöka olika läkare dels för omsättningsrubbningar, som de trodde var orsaken till tröttheten och den höga sänkan, dels för knäet. En specialist på leder, Professor Silverstolpe, en mycket originell man, lät helt enkelt gipsa benet och nu var jag ganska markerat invalid. Andra läkare gav mig olika mediciner och jag fortsatte med min ”Thyroedea”.

Jag fick åka till Mörby lasarett eller Sofiahemmet och ta omsättningsprov, och värdena var mycket dåliga lika så sänka och feber . Jag låg till sängs januari - februari och fick leda firman så gått det gick. I samma veva skulle jag anställa nya försäljare, och fick ta emot dem hemma på intervjuer, men några bra napp fick jag ej. När jag så småningom kom på benen fick jag försöka skutta omkring ute på Henriksdalslagret för att sortera och prissätta faner. En del tidigare inköpta fanerpartier kom fortfarande och måste sorteras. Detta var en påfrestande tid och ännu 25 år efteråt brukar jag ha mardrömmar som handlar om ett stort växande fanerlager som ej gick att sälja. Jag minns från denna tid bl.a. att det var operamaskerad och utsändning på radio med Pecka Langer som radiopratare, som något förgyllde min sängtillvaro.

När jag haft gipsförbandet en tid ”krympte” knäet och musklerna ihop och jag fick gipsförbandet uppklippt och skulle få gymnastikbehandling. Jag fick behålla gipsförbandet men jag fick alltid ta av fodralet när jag skulle ha behandlingen. Det blev regelbundna besök hos sjukgymnaster med massage och knäböjningar, en långsam, plågsam och tidsödande procedur. Jag fick gå och hoppa på benet, göra vissa tupprörelser. Hela tiden gick jag med två käppar, men då jag började halta betänkligt gällde det att lära mig gå rätt. Hela behandlingen tog flera månader. Först i slutet av mars började ja kunna vara ute och röra mig kortare sträckor.

Vid Mariebebådelsehelgen, 25 mars reste jag till Norberg i Dalarna, där jag tog in på ett pensionat några dagar. Hovis skjutsade mig till järnvägsstationen. Jag minns att jag hade rätt svårt att få någon sittplats på tåget. I Norberg gjorde jag kortare promenader i samhället, tog av mig lösbenet och övade på rummet och fick sålunda litet frisk luft.

Den allmänna tröttheten och olusten satt i och jag sökte nya läkare. Fram på vårkanten fick jag genom Moster Astrid tag på en ny läkare, som med anledning av att jag beskrev mina symptom och talat om att jag var allergisk undrade om det ej kunde vara att jag var överkänslig just för Thyoredea, som man nu funnit kunde vara direkt skadligt för vissa personer. Jag fick sluta med denna medicin och börja med en särskild antihistaminmedicin, ”Lergigan” som jag skulle ta regelbundet om nätterna. Jag hade under det senaste halvåret även sovit dåligt och haft svåra svettningar. Denna medicin verkade vara bra och jag kände mig bättre. I början av juni gjorde jag en konvalecentresa till ett pensionat i Insjön, högt beläget, med vacker utsikt och bra luft och jag hade två fina veckor. Jag övade mig regelbundet, tog av mig gipsbenet, gymnastiserade och sparkade i luften, gick kortare promenader och följde med på bilturer runt kring i bygden.

När jag återvände flyttade vi ut på landet till Tyresö. Vid slutet av månaden var jag och Annchen med på Bo Westlings bröllop, Annchens bror Ragnars pojke. Det var ett förnämligt bröllop först i Huddinge Kyrka, sedan på middag på solliden på Skansen. Jag skuttade kring med mitt ben och mina käppar så gott det gick. På landet sen fick jag alltid gå med två käppar även när jag skulle ut i badet. Både på våren hemma i stan och på landet hjälpte mina flickor till med att linda på och av mitt gipsben och när jag skulle åka med bussen in till stan - jag jobbade regelbundet hela sommaren - gick de alltid med ned till bussen.

Försäljare Skooth som varit hos oss sedan 1949 slutade vid halvårsskiftet och då hade jag en tid ingen försäljare alls utan fick så småningom ta en försäljare som ambulerat mellan olika firmor, Lindblom. Försäljningen hade under 1953 fallit kraftigt men kostnaderna hade ej gått ned. Samtidigt såldes alla varor till mycket låga priser så det blev stora förluster och åderlåtningar vilket kom att fortsätta i flera år. Även om konditionen blev bättre så sade läkaren Dr Berg att jag fick beräkna att leva med mina omsättningsbesvär.

Min bror Everts näst äldsta flicka, Viveka, som var cirka 20 år, fick börja som försäljarepraktikant några månader hos oss på firman och besöka arkitekter. Fanerförsäljningen gick rätt trögt. Däremot var det bättre efterfrågan på ek, så jag beslöt att göra en inköpsresa till Tyskland för att få tag på särskilt sådana faner som det var direkt efterfrågan på. Dessutom skulle jag köpa sågat virke. Jag hade varit i brevkontakt med en del firmor och reste till Hamburg. Här träffade jag Christer som skjutsade mig till bl. a. Bremen. Träagenterna i Hamberg skjutsade mig långa sträckor ned i Tyskland och jag stod på de små sågarna och tog emot och mätte in sågad ek.

1953 Pecka på inköpsresa i Tyskland

Pecka på inköpsresa

En resa fick jag starta med tåg kl. 5 på morgonen, fick så byta tåg på ett otal platser och hann besöka en del intressanta småorter i Hartzområdet. Ibland låg jag över någonstans och kom så åter till Hamburg, rätt utschasad, då jag fortfarande måste ha käpp. Jag minns att när jag kom till en liten lokalstation där jag skulle byta tåg, och detta just skulle avgå, så stoppade stinsen tåget, tog mig under armen och ledsagade mig till vagnen med ett artigt honnör, och så gav sig tåget i väg. Det var då ännu rätt idylliskt i Tyskland. Landet var just på uppgång efter kriget, industrin levde på det ”tyska undret”, uppsvinget efter kriget. Många av arbetarna och tjänstemännen voro östflyktingar, tyskar från de delar av landet som fått avträdas till Polen eller Ryssland.

 Vid återkomsten gällde det så att sortera faner och virke och sätta igång försäljningarna igen. Jag hade anställt en ny försäljare på prov men efter någon månad visade han sig omöjlig. Under de närmaste åren hade jag ideliga prov och utbildningsscheman för försäljare. Det fanns ju ej branschkunniga så jag måste först kosta på dem utbildning och lön för att efter några månader skicka ut dem på försäljningsresa och då skulle det visa sig om det blev några försäljningar. I ett flertal fall blev det misslyckanden och förluster.

Min kondition blev dock snart bättre och denna jul firade vi på Tyresö. Jag började kunna åka skidor, som visade sig vara mycket bra för mitt knä. Jag hade visserligen fortfarande ont men fick ha gummistrumpa på. Det var mycket snö på Tyresö och jag fick stå och såga ved mest hela dagarna. En dag när det blåste starkt stod jag ute i snöstormen. Men nere i ”vedgropen” bakom vedboden var det lä så stormen bekom mig ej så mycket. Den dagen blåste det ner en hel del träd. Jag tror ett femtiotal träd stormfälldes bara på vår tomt och det var en allmän förödelse i östra Sverige.

När jag dagen därpå skulle åka in med bussen från Tyresö var vägen nästan helt igensnöad. Träden lågo kors och tvärs över vägen. När jag kom fram till Brevik var bussen försenad en hel timma så jag kom lagom till den tur som skulle gått en och en halv timme tidigare. Jag åkte dock in till stan och uträttade mina ärenden på firman och så ut igen. Vårt hus hade klarat sig skapligt men uppe på berget hade massor av träd blåst i kull.

Senare på vintern var Johansson och Rurstam från firman ute och sågade upp de kullfallna träden till stockar och med tillhjälp av häst och släde från det då ännu fungerande torpet i Dyvik fick vi stockarna nedforslade till vägen. Jag gjorde upp med en såg i Vendelsö om att såga upp stockarna till, som jag tyckte, skapligt sågningspris. Men när stockarna skulle hämtas till sågen och det sågade virket sedan forslas åter till Tyresö, var transportkostnaderna högre än sågningskostnaderna. Jag fick dock rätt mycket sågat virke som jag sedan använde i mina tillbyggnader.

 

1954

Denna vinter började jag åka rätt mycket skidor och gjorde långa utflykter runt Stensjön och Tyresö och det tycktes vara bra för knäet, som dock ej var helt återställt. Jag hade också fått ont i örat och nu tycktes professor Holmgrens behandling ej lyckas lika bra - han började bli gammal och kunde väl ej klara det lika bra som förr. Han satte in sulfabehandling, men det kanske drog ned min allmänna kondition. Öroninflammationen satt i hela våren och sommaren.

Försäljningarna gick även detta år dåligt. Vi hade ej fått någon bra försäljare efter Skooth utan laborerade med snabbtränade försäljare som stannade någon månad eller så utan att få några resultat . Själv var jag ej i någon vidare form för att kunna resa ut till kund er. Vi hade tidigare köpt en begagnad Dodge bil och bytte den mot en begagnad Simca skåpbil på försäljarnas inrådan, men den visade sig vara mycket dålig och åsamkade oss stora reparationskostnader.

1954 Pecka 50 år

Pecka femtio år

I juli fyllde jag 50 år och hade födelsedagsfester på landet. En fest lördagen före var firmapersonalen och grannarna ute.

1954 födelsedags fika på morgonen

Morgonkaffe på födelsedagen. Pecka, Annchen, Stor-Eja, Anna-Lisa, Majken, och Helge. Gidde närmast kameran.

Det var rätt festligt och uppsluppet. Barnen hade haft paratyfus och måst ligga på epidemisjukhuset, där alla tre samsades och hjälpte varandra, men de blevo friska så de kunde vara med på min födelsedag.

1954 Pecka 50 år luch för barnen på berget

Barnen hade ett eget bord. Lill-Annchen, Toppi, Carl-Gustaf, Lill-Eja, Tette (Anette Bergqvist) och Agneta. Jörgen och Mia Bruhn närmast kameran.

 

1954 Pecka 50 år lunch för grannar o släkt

Och de vuxna hade sitt bord. Calle och Margit Bergqvist, Erik och Irma Bruhn och Pecka. Anna-Lisa, Helny och Stor-Eja närmast kameran.

Lördagen med all dess firande, först lunch för grannar och sen middag för övriga på kvällen, var ganska påfrestande så Annchen var rätt så trött på morgonen den 12:e med svår migrän. Hon kvicknade dock till och på middagen hade jag mina släktingar på middag. Christer och Bambi kom från Värmland - för sent till middagen som vanligt - men hann dock deltaga i festligheterna. Både Evert och morbror Sigurd var med. På kvällen efter middagen gick vi nedför trapporna och badade på stranden. Christer, som just köpt sin tomt men ännu ej byggt satte upp ett tält på tomten där han och Bambi huserade.

 

1954 Firmafest

En skål på övre verandan. Lindblom?, Hovis, Hjelm?, Majken, Brattborg, och Helge. Gidde närmast kameran.

 

Då kokmöjligheterna då voro rätt dåliga på landet, endast en mindre kokplatta, lät vi beställa färdiga på portioner som man då ännu kunde få till skapligt pris. Jag vill minnas att vi hade lax och det skulle räcka till båda dagarna. Hela transporten av mat och porslin plus glas fick göras med ”Simkan” och försäljaren Lindblom transporterade hela sändningen ända upp på berget utanför huset vilket då var rätt våghalsigt.

1954 Pecka o Annchen med födelsedagspresent

Efter den festen fick Pecka transporteras på skottkärra…

Jag hade fortfarande inflammationen igång i örat och det hade väl tagit på krafterna - nu under ett halvt år. Professor Holmgren började känna sig rätt gammal och trött (han var väl härmare 80 år - det var ju 1917 han opererat mig) så han skrev en utförlig information om mitt öra och instruktion och rekommenderade mig till en av sina yngre vetenskapare, sedermera professor, Bengt Barr, som på sommaren 1954 tog hand om mig och med vilkens behandling jag åter blev fri från akut inflammation. Professor Holmgren dog sedan inom några månader.

Under juli och början av augusti försämrades hastigt mitt knä och jag fick söka en del innan jag fick någon expert. Doktor Nilsonne, som var överläkare på Norrbacka institutets vanföresjukhus, hade sin behandling förlagd till Betaniasjukhuset på Östermalm. Dit fick jag så plötsligt forslas med ambulans och efter röntgen och olika prover konstaterades en svårartad inflammation i knäet. Han hade att väga mellan operation eller medicinsk behandling. Jag fick ”streptomycin” och ”kortison” och det konstaterades att jag hade hög sänka.

Jag lades in på behandling och var till en början rätt sjuk. Jag blev dock snart piggare men måste ligga, då sänkan ej gick ned. Jag fick sköta firman från sängen. I samma rum där jag låg fanns två intressanta utlänningar. En persisk flygare och en rumänsk oljeingenjör och jag fick användning för mina språkkunskaper som tolk samt fick många intressanta inblickar i deras liv. De hade bägge undergått behandling med specialoperationer av professor Olivecrona, som då endast kunde ske i Sverige och vistelsen betalades av respektive hemland.

Rumänen, som kom från ett kommuniststyrt diktaturland, ansågs såsom oljeexpert värdefull och fick därför vistas i Sverige men det gällde att hindra honom från att komma i alltför intim kontakt med svenska förhållanden. Han berättade utförligt om de svåra förhållandena där. Men då han hade släktingar och familj kunde han ej komma loss. När han anlände ville de ej att han skulle se hur det såg ut på gatorna och han tittade alltid ut genom fönstren för att se på gatulivet och trafiken. Representanterna för rumänska legationen besökte honom regelbundet - alltid två personer för kontrollens skull. Han hade lyckats smussla med sig litet pengar och ville gärna ha ett armbandsur - något som det ej fanns möjlighet att få i Rumänien då.

Med stor tveksamhet, om han skulle våga lämna ifrån sig dem, gav han pengar till Hovis, Manne Johansson, och han skaffade honom ett fint armbandsur, schweiziskt, som man då kunde få till hyggligt pris. Han var överlycklig, som ett barn som fått en fin klocka. När han blev frisk och skulle resa hem skjutsades han direkt till flyget så att han ej skulle kunna kontakta några andra rumäner i Sverige.

Flyglöjtnanten från Persien - en sammetsögd sagoprins - gjorde stort intryck på de unga sjuksystrarna. Trots att han hade genomgått en svår kroppsoperation lyckades han - med min tolkhjälp - komma överens med en sjuksyster om att de skulle gå på nattklubb en kväll. När kvällsronden gått och ljuset släckts kom hon in, hjälpte honom med bandage och påklädning, stödde honom nedför trappor och hiss med benäget bistånd av nattsköterska och portvakts öppnande. De tog så taxi till vederbörande nattklubb, ett ganska beskedligt ställe då för tiden, där plats tidigare beställts. Efter någon timme av, får man hoppas, vederkvickande vistelse på nattklubben, med möjlighet till ett litet kärleksäventyr, återvände så paret och utflykten hade lyckats. Man får väl hoppas att det haft en terapeutisk verkan – under vederbörlig medicinsk kontroll.

Efter några veckor på sjukhuset fick jag så åka ut till Tyresö för konvalsens. Nu blev jag ej gipsad utan hade stadigt förband och fick gå på kryckor, i flera månader än. Försäljningarna gick ju dåligt och försäljareproblemet kvarstod. Ytterligare en ny försäljare anställdes, Bergstedt, som prövade några månader. Han hade vissa kontakter med utländska företag, där man kunde göra ”direktaffärer”, knyta upp leveransen direkt till kunden och få denna att lösa in varupartierna på växel. Det var ett förfaringssätt som var rätt riskabelt - i händelse av reklamationer från kunderna då vi måste hoppa in.

När vi flyttat in från landet fick jag åka in till jobbet transorterad av Hovis och hoppa  omkring i lagret på mina kryckor. Jag minns att en gång så ramlade jag utför trapporna i farstun i Årsta med kryckorna i ett förskräckligt buller som förfärade mamma mycket men jag klarade mig med bara förskräckelsen. Nu började återigen en långvarig gymnastikbehandling och hela denna vinter fick jag hålla på med behandlingen. Det blev ej mycket tillfälle att försöka skidlöpning. På julen kunde vi ej åka ut till Tyresö. Vi var bjudna till Spånga en av juldagarna och jag minns att jag frös om knäet så sedan fick jag alltid ha kamelhårsstrumpa på, över bandaget.

1955

Jag hade under 1954 börjat förstå att det ej skulle kunna gå med fortsatt drift av Tropikträ. Antingen skulle jag söka kontakt med annat företag att gå ihop med eller också avveckla rörelsen och själv söka ta anställning. Jag började redan 1954 att söka kontakter dels med konkurrentfirmor som kunde vara intresserade i mina anläggningar, dels med företag eller institutioner där jag själv kunde få jobb.

Evert, som ju själv övergått från Kooperativa Förbundet till statlig tjänst trodde att jag nog kunde få jobb med min utbildning och erfarenhet och jag var väl rätt hoppfull när jag började mina kontakter. Men det skulle ta fem år (!) innan jag fick napp. En av de första annonser jag nappade på var en annons från Handelsdepartementet som sökte en ”handelssekreterare” i Afrika, områdena Portugisiska Öst- och Västafrika, Nord- och Syd Rhodesia. När jag ringde och meddelade mina erfarenheter var vederbörande mycket intresserade. Jag kunde ju portugisiska och hade haft kontakt med koloniala länder. När jag kom upp och visade min omfattande meritförteckning tittade han på överskriften där det stod att jag var född 1904. Det är ”fel” siffra, det skulle varit 24 i stället för 04, sade han cyniskt och sade att det ej var någon mening att jag sände in någon ansökan - jag var 20 år för gammal. Ja, det visade sig ju senare vara mönstret men tur var att jag ej under alla dessa år lät mig förskräckas.

Jag fortsatte, instruerade försäljare, hade kontakter med kunder och leverantörer. Vi gjorde nu per brev och telefon upp om en leverans av gaboonfaner från en fanerfabrik i Minden Tyskland till Ljusne Voxna plywoodfabrik, två vagnar med exakta specifikationer. Vi fick leveransen uppknuten så att vi själva fick lösa partiet när det kom men banken fick överbrygga betalningen så att Ljusne löste varorna när de kommo fram. Det var dock en affär på cirka 30 000 kr, en stor summa för oss då när alla våra likvida medel lågo låsta i lager och löpande kostnader voro stora. När så varorna hade levererats kom det (som vanligt höll jag på att säga) reklamation från Ljusne. Jag fick åka upp och gå igenom partiet. De hade kontraktat ytterligare ett parti, så det gällde att resonera. Det visade sig att teknikerna på Ljusne voro resonabla.

Att jag själv var gammal plywoodtekniker, och en gång börjat min bana som plywoodman med besök vid samma fabrik 1927, gjorde väl sitt till. Så vi kom överens om att nästa leverans skulle de själva vara med och ta emot på fabriken i Tyskland där vi skulle träffas i slutet av maj. Ljusnefabriken var annars flott, jag bodde gratis på brukshotellet och vi kom bra överens.  Jag minns att det var vårvinter när jag var i Ljusne och jag hoppade kring med min käpp.

Jag förhandlade även med Ljusne om att leverera faner av hård tropikteak till plywood för betongformar och kom därför överens med en fanerfabrik i Hamberg om att de skulle skära upp några plankor som jag sände ned. Tropikteaken var ju fet och det borde bli en bra yta för betongformar. Jag hade ju själv experimenterat med att impregnera betongplywood med paraffinlösningar i Olympia 1931 och först nu hade betongplywood börjat bli en stor artikel  i Sverige.

Jag reste så ned i maj, ordnade med fanerskärning i Hamburg, gjorde en del inköp, träffade Christer och sammanträffade med representanterna för Ljusne i Minden, utanför Hannover. De godkände faneren, vi åt en god middag, jag övertog en del faner själv från fabriken och så for vi till Hamburg. Här stannade jag någon dag, avslutade mina affärer där och råkade så träffa Sigfrid Lönegren som bodde på samma hotell, Kaiserhof. Vi år en god lunch på det fina hotellet ”Vier Jahrzeiten”. Han hade besökt Tyskland för att köpa vissa delar till sin tapettillverkning i USA. På kvällen var jag med Ljusneherrarna på en restaurang-koncert, där den kända sångerskan ”Lale Anderson” uppträdde - hon som en gång lanserat ”Lili Marlene” under kriget.

Hemfärden företog jag tillsammans med Ljusneherrarna i deras bil till Köpenhamn, en trevlig resa i den begynnande våren. Jag hade hoppat ikring med mitt svaga ben och käppar och det hade varit ganska jobbigt. När jag sen kom hem till Stockholm och ut till Tyresö var jag rätt slut och behövde vila upp mig. På försäljarfronten försökte jag en ny försäljare, Pellén, som var Tyresöbo och som jag träffat i Tyresö. Han var textilförsäljare och på sommaren började jag att instruera honom.

Denna sommar var jag ju rätt invalidiserad och fick gå med mina käppar. Jag hade även besvär med örat och fick resa in till Karolinska för regelbunden behandling. Det var en torr och varm sommar. Carl-Gustaf som börjat få besvär med regelbunden snuva fick komma in för undersökning på Sachsska barnsjukhuset där en släkting till oss på Strokirkssidan, Kraeppelin gjorde noggranna undersökningar på honom.

I september kom Sigfrid över för att fira sin 50-årsdag. Man brukade ej fira sådana dagar i USA så det passade honom bättre att göra det här. Den gick av stapeln på en militärmäss vid Brunnsviken, där hans broder Gunnar hade kontakter och det var en trevlig tillställning,

På hösten beslöt vi oss för att skaffa en ny försäljarebil och valde en ny Volvo Duett som hade särskilt stora utrymmen för fanerväskorna. (Denna bil har vi nu ännu kvar, 1980, och den hade hösten 1979 endast gått c:e 12.000 mil).

Pellén gjorde en försäljareresa med knalt resultat. Sedan utrustades han med nya prover och reseförskott och skulle ge sig av på en ny resa. Då lämnade han bilen i Henriksdal och ringde och meddelat att han ”hoppat av” d.v.s. slutade tvärt. Ja, så var det bara att söka nya försäljare. Pellén blev sedan predikant i Filadelfiaförsamlingen och hade tydligen bättre framgång där än inom affärslivet. Han bor fortfarande kvar på Tyresö och vi träffas i bland i bryggföreningssammanhang.

Julen firade vi ånyo på Tyresö och jag började kunna åka skidor så pass att jag fick min regelbundna motion.

1956

Jag fortsatte även nu med nya försäljare. Började att söka kontakter med mina kolleger om samarbete eller samgående med andra träfirmor. Jag reste ned till Tibro, förhandlade med en firma Göran Zäll, som hade stor möbelfabrik och med vilken jag haft goda kontakter, om att lägga upp en filial i detta möbelcentrum. Likaså förhandlade jag med en firma i Nässjö och en firma i Malmö. Samtidigt utbildade jag försäljare med dåligt resultat.

Jag gjorde så upp en generalplan med olika alternativ, antingen fortsatt drift med nya experimenterande med försäljare, eller så avveckling och försök att placera om mig i andra branscher. Jag var nu rätt mycket på det klara med att det behövdes betydligt större kapitalresurser för att klara en sådan verksamhet som vi hade, kombinerad lagerhållning, import med ofta förskottsbetalning och långa krediter, samt att det skulle bli riskfyllt i framtiden. Det visade sig ju senare att mängder av företag i liknande situation måste nedläggas. Jag kontaktade flera professionella ekonomiska rådgivare och fick olika svävande svar - alla tycktes vara rätt ovissa. En ekonomisk konsultbyrå, civilekonom Börje Lindberg, ansåg att jag dock borde göra ytterligare försök, gå ut med en stor annons och söka få en toppman, som fick god ersättning och som kunde göra någon stor insats!

Vi utarbetade en stor, braskande, annons (jag hade tidigare annonserat ofta och fått växlande antal svar). På denna annons, i maj, fick vi närmade 80 svar och nu följde ett noggrann bearbetande av svaren. Så vidtog intervjuerna och klassificeringen och till slut stannade jag för en svensk-finländare, Lagerros, som hade en egen firma och ett flertal agenturer och verkade mycket säker och entusiastisk. Jag tränade och instruerade honom under sommarmånaderna och fortsatte att importera vissa faner så att det alltid skulle finnas sortiment, till lika med det nu allt större lagret av ”inkuranta” fanersorter . Valet av försäljare blev ju alltid ett lotteri, med högre insats ju bättre person man trodde att man valt. Man fick binda sig för höga löneersättningar även under utbildningstiden.

Christer hade ju köpt en tomt gränsande till vår och började planera byggandet. Han kom på somrarna upp från Tyskland och bodde alltid en tid hos oss. När han denna sommar kom upp resande i bil hade han ”fiskat upp” en liftare, en amerikansk collegestuderande från Wisconsin, och hon besökte oss, fick väl bo någon dag innan hon åkte vidare. Denna sommar minns jag att vi också hade besök av Helges son Björn, som åkte omkring på motorcykel och alltid hade en fästmö med sig. Till en början fick han bo hos Anna-Lisa men så blev han portförbjuden och fick då bo hos oss.

Sigfrid Lönegren kom över till Sverige och hyrde ett sommarställe på Ingarö med Virginia. Han skulle nu avveckla sin tapetfabrik och stod i omställningsaffärer. Vi träffades i bland. Bl.a. planerades en middag för både Everts och Sigfrids. Vi inköpte stekar och allt, men hela festen blev inhiberad på grund av återbud. Sigfrid som hyrt en flott motorbåt kom och hämtade oss och körde oss över till Ingarö. Han reste sedan hem och började avveckla sin fabrik.

På hösten började Lagerros resa med fanerproverna, först i Mellansverige och södra Sverige sen gjorde han en längre resa runt i Norge. Jag backade upp honom, la upp resrouten och till en början blev det ju en del order. Fram på höstsidan tappade han dock sugen och åberopade att han ”hade svagt hjärta” och i december lämnade han bilen i Malmö. Det hade tidigare under åren hänt att försäljare som ”la av” antingen blev ”fastsupna” i någon ort, exempelvis Göteborg eller helt sonika lämnade bilen, i Växjö, och varje gång fick Hovis åka ned och hämta hem bilen. Ja nu var det ju bana att börja om igen. Nyth, som slutat två gånger, hade börjat hos oss på nytt men han kunde ju ej göra några försäljningsresor. Så försäljningen och omsättningen blev även detta år dålig. Vi hade nu haft fem förlustår sedan 1952 så det hade tagit kraftigt på de tidigare hopsamlade reserverna.

Vägfrågan, iordningsställandet av backen, hade blivit alltmer akut under senare år. Vägföreningen körde på något lass sand då och då i backen, men vid varje regn sköljdes sanden bort och ibland kunde det vara tre dm djupa fåror i backen. Vid några fall av ambulansutryckningar hade denna ej kunnat komma fram. Vi hade därför flerfaldiga gånger uppvaktat föreningen om backen i gemensamma skrivelser från tomtägarna. Under 1955 hade en undersökning och kostnadsberäkning gjorts av föreningen där man efter att ha gjort kraftiga pålägg i beräkningen kommit fram till att kostnaderna skulle bli 22 000. I en skrivelse till mig meddelade man att om tomtägarna ville stå för hälften, 11 200 eller 700 per tomt, skulle arbetet utföras i två etapper fram till 1958.

Jag satte igång och bearbetade tomtägarna, 16 tomter, däri inräknade Hansson och Wetterberg vid början av vägen. Det blev genast mothugg. Många svarade att de ej hade bil eller beräknade att skaffa sig sådan (dessa tomtägare kom sedan att ha flera bilar per familj) och jag fick sedermera utstå mycket obehag och smälek, även från ganska nära håll. Några tomtägare som voro positiva, bl.a. Christer, Rundgren och Dahlman voro beredda att betala beloppet. Jag försökte då att få de övriga att teckna sig för de belopp de kunde och en del hakade på, men fortfarande kvarstod en del som ej ville betala något. Jag själv erbjöd mig att betala 1 000 kr och fick så ihop en lista med belopp från 1 000, 700 (3 st), 500 (1 st)450 (2 st) ned till 100. Tre tomtägare ville ej ange några belopp så jag fick sända in en skrivelse med uppställningen och det sammanlagda belopp vi fått ihop 5.300. Skrivelsen kom in på våren 1957 och så blev det ingen vägombyggnad den gången . Vägfrågan kom ju upp flera gånger men mer därom senare.

Den sommaren hade vi börjat bilda en bryggförening och reparera bryggan, spika syllar och karbolinea. Då småningom blev det en bryggförening. De första somrarna hade det mest varit vår familj som krattat och skött badstranden.

Denna höst blev det mest avvecklingsarbeten på firman. Vi sökte sälja så gott det gick. På hösten kom också Ungernrevolten och det var stora klädinsamlingar till ungernflyktingar. Barnen bidrog genom att scouterna hjälpte till.

 

1957

Då vi nu ej hade någon resande försäljare, endast Nyth som telefonförsäljare, började jag komma på det klara med att en mindre firma ej kunde klara sig ensam och att jag därför måste gå i samarbete med någon större. Jag hade ju lager och anläggningar, lokaler med visst värde och en bra sortering.

Jag började därför bearbeta mina kollegor i branschen och gjorde upp detaljerade förslag till samarbete. Man måste gå rätt försiktigt till väga, ta en i sänder. Jag började med företagen i Stockholm, Lundell & Zetterberg, Fanerkompaniet, Bohman i Oskarshamn, Simpler o Blidberg men där fanns inget intresse. Skandinaviska Träimportbolaget, en rätt stor firma, drog på saken. Vi höll på i flera månader men de hoppade av. Lika så Nils Truedsson i Göteborg som till en början var intresserad. Utländskt Trä i Göteborg, var en stor firma men chefen där svarade, att vad de behövde var en yngre försäljare. Tändsticksbolaget i Jönköping, där en syssling till mig Hedborg, var med i styrelsen, var först intresserad men sen blev det inget.

Sen började jag bearbeta andra branscher Wallboardbranchen etc. Samma dag jag besökte min gode vän Lövgren på Wallboardföreningen kom den stora nyheten om Wennergrens stora satsning i British Colombia - som slogs upp i alla tidningar. Jag blev intresserad och tog kontakt med dem och så började mitt intresse för att även söka mig utomlands.

Min bror Evert som övergått från KF till statlig verksamhet ansåg att jag med mina kunskaper borde lätt få jobb antingen här hemma eller utomlands i chefställning och så började jag planlägga en eventuell resa till USA. Jag tog brevkontakt med Sigfrid. Han sade att det eventuellt kunde finnas möjligheter men jag skulle inte sätta förväntningarna för höga. Han skulle komma hem i början av sommaren och då skulle vi planera resan vidare.

Jag gjorde upp en reseroute, plockade fram företagsadresser på Skogis bibliotek, skrev en del förberedande brev till ett flertal företag och lade upp resan som en omfattande marknadsundersökning över träindustrier i modern tid – erkannerligen plywood och fanerindustrin . Jag ordnade med pass, visering och vaccinering.

Samtidigt höll vi på med bryggföreningen och hade fått material till bryggan. Genom uppvaktning hos Markisen Lagergren hade jag fått lov att hugga träd till bryggan och ta ut material från brädgården. Några av gubbarna avverkade och vid midsommartiden var vi ett helt lag och arbetade med bryggan. Själv hade jag hög feber av vaccineringen men jag jobbade så gott jag kunde. Sigfrid kom och vi gingo noggrant igenom planerna för min resa.

På våren hade Christer bestämt sig för att bygga en stuga på sin tomt. Jag skaffade förslag och anbud från husleverantörer, gjorde upp om fördelaktigt pris och betalningsvillkor och anskaffade allt material till grund och övrigt byggmaterial, murning, sten etc. Vi hjälpte till och stakade ut exakta läget för huset. Ja, mamma och barnen voro även med och sopade berget rent. Christers egna pojkar syntes ej till.

I juni månad kom det monteringsfärdiga materialet. Gunnar Eriksson, Gideon och jag var med och en dag vid byggnadsarbetena kom även Björn Jäderlund, men han sysslade mest med att vakta sin baby. Christer kom så hem från Tyskland och fortsatte under sommaren att iordningsställa huset. Annars skötte jag betalningarna och handlingarna så han fick ett mycket bra hus. Annchens syster Dagmar från Washington var hemma på besök och på min födelsedag, strax innan jag skulle resa var hela släkten hemma på kalas.

Alla frya systrarna tillsammans Helny Pecka Annchen Doris Ansa Lisa Dagny Ingmarie

Dagmar på besök från USA. Helny, Pecka, Annchen, Doris, Anna-Lisa, Lisa, Dagmar och Ingmarie. (Helny, Annchen, Anna-Lisa och Dagmar är systrar).

Resan till USA fann jag vara fördelaktigast att företa med det isländska flygbolaget Loftleijder, som flyger Köpenhamn - Reijkavik - New York. Biljetten köptes i Sverige T O R och även flygresan till New York - Seattle T O R betalades samtidigt i Sverige varvid jag fick fördelaktiga rabatter, som senare visade sig vara en bra satsning.

Resan startade i början av juli med tåg till Köpenhamn där jag embarkerade på flyget. Vi stannade några timmar i Reijkavik, där vi gjorde en rundtur ut till varma källor och besåg badbassänger uppvärmda med naturligt hett vatten. På kvällen och natten foro vi vidare mot USA. På morgonsidan fick jag plötsligt se ett alplandskap med snöklädda toppar och den uppgående solen i bakgrunden. Jag trodde det var en hägring men en medpassagerare sa att det var Grönland. Vi hade alltså flugit i en båge och följde Grönlands kust. Denna var här hög med snöklädda bergstoppar och det var mycket praktfullt. Vi följde så Amerikas kust, passerade Boston, där jag tidigare 1928 landat och kom så fram till New York, La Guardias flygfält. När jag passerade ut genom spärren och passviseringen utropades mitt namn i högtalarna och meddelade att Mr Lonegren väntade på mig i mottagningshallen.

I New York var det mycket hett, skillnaden märktes markant från den svala sommaren på Island. På flygstationen var det en mängd puertoricaner och det gjorde ett exotiskt intryck. Porto Rico är ju anslutet till USA så de kan resa fritt till staterna. Sigfrid hade sin bil vid flygfältet och vi gjorde först en tur in till New York, där det faktiskt gick att komma in i Manhattan med bil. Vi for runt en stund och sedan åkte vi ut till hans hem i New Jersey. Sigrid hade flyttat en eller annan gång och här hade han köpt en gammal bondgård som han byggt om mycket hemtrevligt, med stall för hästar. Tidigare hade han även biffkor här men hade nu endast hästarna kvar. En stor simbassäng hade han med automatisk vattenrening och ett sinnrikt system, som han sedan installerat hos sina grannar.

Jag bodde hos Sigfrid några dagar, åkte in med tåg och tunnelbana om dagarna för att besöka träindustrier i New York och omväxlade med långa bilturer med Sigfrid runt i New Jersey. Sigfrid höll på att avveckla sin tapetfabriksrörelse. Han hyrde ut fabriken som skulle säljas och hade ett litet kontor inne i en liten stad där han hade en del affärer på gång. Han lyckades verkligen avveckla sin tapetrörelse, sälja fabriken och få pengar frigjorda så att han sedan kunde köpa in sig i en del andra bolag i bl.a. biltillbehörsbranschen. Där blev han så styrelseledamot och hans eminenta organisationstalang kom till användning och han kom att kvarstå i flera bolag ännu 1978, alltså ett 20-tal år.

Han hade köpt en stor välbelägen tomt med vacker utsikt där han planerade att bygga ett stort hus. Den fördelaktiga fastighetsbeskattningen i U S A möjliggjorde detta. Han kunde sälja sitt gamla hus med en god vinst som han sedan fick behålla om han investerade det i en ny fastighet. (Först nu, 1977, har denna skatteregel - i modifierad form – införts i Sverige).

I New York besökte jag Amerikas största plywoodkoncern, U S Plywood Corporation, som hade fabriker och anläggningar runt om i landet och fick anvisningar på fabriker som jag kunde besöka. Sigfrid skulle följa med på resan till Seattle för han hade personliga bekanta i Washington State och British Columbia som han skulle hjälpa mig att kontakta.

När vi skulle boka in flygbiljetten, jag hade ju köpt flygbiljetten till Seattle redan i Sverige  men den var endast turistklass, fick Sigfrid den ändrad så att vi kunde åka den s.k. Champagneturen med ett specialplan, så benämnd därför att bolaget bjöd på champagne vilket amerikanarna särskilt senterade. Biljetten gick utan vidare att ändra då jag som europeisk turist ansågs attraktiv. Vi åkte i ett stort fint tvådeckat plan med endast få passagerare och gick snart ner i pentryt och fick vår champagne. (Det var skillnad mot mina tidigare resor i USA på 20-taltet då man fick smygdricka dålig booze – hembränt).

Vi reste på morgonen och reste hela förmiddagen över Chicago, de västra präriestaterna, Klippiga Bergen med magnifika vyer och kom så fram till Seattle på kvällen. När jag sist åkte samma sträcka, 1931, tog det över en vecka. På flygplatsen mötte oss Annchens kusin, Myrtle, och hennes man, Jack Schaeffer, från Tacoma, hos vilka jag sedan bodde några dagar och som tog väl hand om mig. Annchens syster Dagmar, gift Wennberg, bodde i Seattle och hennes barn bodde dels i Seattle dels i Portland . De voro mycket gästfria och jag besökte de olika familjerna.

Familjesammanhållningen var mycket starkare i Amerika än hemma i Sverige. När man kom till en ort blev man alltid bjuden att bo i deras hem - ungefär som det var ”förr” i Sverige, i slutet av 1800-talet eller början på 1900- talet. Senare gjorde väl trångboddheten i Sverige - de flesta bor ju små våningar - att man sällan kunde bo hos familjerna. Jack Schaeffer skjutsade mig runt när jag skulle besöka de olika fabrikerna i Seattle och Tacoma.

Sigfrid stannade några dagar på västkusten. Vi tog flyget från Seattle till Vancouver i British Columbia i Kanada där jag skulle göra en del undersökningar. Jag väntade svårigheter vid gränspasseringen men det gick som ingenting. Passkontrollören var troligen svensk-amerikan ty han tilltalade mig med ett hjärtligt ”Välkommen Carl” (man var ej van med förnamnstitulering då vilket var något speciellt för västkusten – senare har det tydligen blivit mer formellt i USA, däremot friare i Sverige). Sigfrids brorson, Ulf Lönegren mottog oss i Vancouver. Han hade varit anställd i en skogskoncern och kände väl till skogsindustrin. Nu hade han bytt bransch och arbetade inom oljebranschen, där han senare avancerade till en chefspost inom Gulf Corporation.

I Vancouver skulle jag närmare undersöka det s.k. Wennergrensprojektet. Wennergrens-koncernen skulle exploatera ett större markområde i norra British Columbia och hade fått en koncession av den staten. De skulle kartlägga området och undersöka alla råvarutillgångar och hade redan rätt detaljerade planer på att dämma upp en stor flod, Peace river som flöt österut, där en större kraftstation skulle byggas, två pappersfabriker skulle anläggas, järnväg byggas och gruvdrift igångsättas. Finansieringen skulle ske så att Wennergren satsade pengarna (Kanadensarna ville då ej ha amerikanskt kapital, för vilket det fanns en viss rädsla och de trodde att ”svenskt kapital” var bättre). Att Wennergren egentligen ej hade något större kapital visste man ej då. Inte heller kände man till deras hemliga planer att Wennergren själv skulle via skilda kontakter få amerikanska försäkringsbolags pengar.

Jag hade i Sverige varit i kontakt med den då rätt okände chefen, miljonären Wennergrens högra hand, Strid, och han hade rått mig att på ort och ställe ta kontakt med de lokala ledarna. (När Wennergrenkoncernen 10 - 15 år senare råkade ut i svårigheter, Wennergren dog och företaget vansköttes, var det Strid som fick bära hundhuvudet och han blev även 1976 - 77 dömd). Då (1957) var ju Wennergren, teknologie hedersdoktor med många donationer, ett bombsäkert namn. Allt vad han företog sig lyckades alltid och i Sverige var man mycket entusiastisk. Även jag tänkte ju främst på möjligheten att få vara med vid starten av en plywood och fanerfabrik.

Sigfrid hade personligen kontakt med en svensk-amerikansk professor, Brännström, ursprungligen från Umeå. Han var professor i skogsskötsel vid Universitetet i Washington och hade gjort resor i de trakter som skulle bli föremål för Wennergrens koncessioner och han var rätt skeptisk till de storslagna möjligheterna och gav mig ingående informationer. Jag fick även erfara att planerna ej alls voro så långt framskridna, så jag fick nog dämpa mitt intresse. Det visade sig även några år senare att den kanadensiska delstaten i British Columbia ur politisk synpunkt ej ville ge några långtgående koncessioner utan själva övertog de undersökningar och flygkartläggningsarbeten som Wennergrenkoncernen utfört.

Det var förresten just vid de finansiella manipulationerna i samband med avvecklingen av dessa arbeten som koncernen fick fram stora ”fordringar” i koncessioner, gruvinmutningar etc. som senare användes när den ekonomiska ställningen började vackla och man skulle förklara vad en hel del miljoner tagit vägen. Det var ju tur att jag ej la ned mer arbete på detta projekt in utan min intuition stoppade mig i tid.

En dag gjorde vi en lång biltur från Vancouver över gränsen ned i norra Washington till staden Bellingham, där Brännström bodde, och åter till Vancouver. Vid återkomsten till Seattle åkte jag med Sigfrid runt och besökte mina gamla fabriksstäder Olympia och Aberdeen, där jag arbetet 1930-31, 27 år tidigare, och träffade min gamle chef Nyman och en chef för en större träkoncern, Arnold Koutonen, svensk-finländare, som när jag sist träffade honom var en ung radikal fackföreningspamp på fabriken men som blivit aktieägare och stigit i graderna och nu på äldre dar blivit rätt konservativ. Han var mycket vänlig mot mig men frågade hur vi i Sverige kunde ha en så socialistisk regering (och dock tror jag att hans far hade varit med på röda sidan i Finland 1918 men det hade han väl för länge sedan glömt).

Plywoodindustrin på västkusten hade expanderat kraftigt sedan jag var där. Då, 1930, fanns 6 fabriker, nu, 1957, fanns det 138 fabriker och produktionen hade 30-dubblats. I Sverige hade antalet fabriker samtidigt stagnerat under samma år, cirka 4 st. Jag bedömde det alltså vara rätt stora möjligheter om jag kunde komma in vid någon fabrik. Ett visst svalt intresse fann jag även för mig men just då var det ej någon särskild högkonjunktur. Jag hann besöka ett stort antal fabriker och institutioner och gjorde noggranna anteckningar som senare resulterade i en omsorgsfullt (på engelska) nedskriven marknadsundersökning.

Jag besökte även University of Forestry i Seattle där jag träffade en professor, Bror Gröndal, med vilken jag tidigare haft ingående diskussioner och samarbete (1931) vid mina träexperiment i Olympia. Jag var då allvarligt intresserad av att fortsätta mina studier och ”ta en doktorsgrad” med specialisering på plywoodindustrin. Det blev dock skrinlagt på grund av depressionen. Han gav mig nu en del tips och rekommendationer för min fortsatta resa. Familjen Schaeffer skjutsade mig runt och vi gjorde även en tur till Mount Rainer nationalpark där jag ju tidigare brukade åka skidor. På en del markområden där det tidigare hade varit stor kalhuggning hade det nu hunnit växa upp stora skogar, vilket visar att kalhyggen ej var så farligt, som man i en del kretsar ännu tror i Sverige.

Jag reste så vidare till Portland, Oregon, där jag vistades några dagar hos Earl Wennberg, Dagmars äldsta son, alltså en systerson till Annchen. Han hade en liten trevlig villa och de tog väl hand om mig. Själv jobbade han hos en större kreditkontrollfirma - han hade någon sorts kombinerad juridisk ekonomisk utbildning - och verkade mycket driftig och arbetssam. I Oregon tog jag kontakt med ett stort antal träindustrier runt omkring Portland bl. a. Weyerhouser Timber och Georgia Pacific Plywood. Jag åkte även ned till en stad, Corvallis, där ett större universitet var beläget, Oregon State College.

Där fanns ett mycket välkänt skogsuniversitet, School Forestry, som hade nära kontakter med Skogshögskolan i Stockholm. Jag blev mycket välvilligt mottagen av universitetets president professor Strand, av svensk härkomst. Han bjöd hem mig till honom och gav mig fina kontakter med de skilda avdelningarna. Vi förhandlade även om möjligheterna för mig att kunna vara ”special instructor” där. Chefen för deras skogsuniversitet, Dr Dillworth, skulle nästa år ordna en gruppresa för skogsmän och träindustritekniker till Sverige och han bad mig hjälpa honom att skaffa kontakter. Vi höll oss underrättade och på våren 1958 kom han så över med en del gubbar - men mer om detta besök senare.

Bland de olika träindustrierna jag där besökte fann jag många kontakter med svenska företag - bl.a. en nära kontakt med Arne Asplund, chef för det stora företaget Defibrator. Jag minns att när jag åkte kring i bil med den gamla professorn och universitetschefen Strand så påpekade han när han tittade på TV antennerna på alla husen: ”här har alla människor TV. Jag tror att jag är den enda som ej har det - jag har ej tid att titta på TV”.

Jag reste ut till kusten och badade i Pacific, Stilla havet. Det var rätt kyligt och klimatet verkade rätt svalt fastän det var mitt i augusti. I dessa trakter i Oregon bodde mycket svenskättlingar och man stötte ofta på dem bland de ledande vid fabrikerna. Från Portland åkte jag med buss ned till San Fransisco. Det var en heldagstur men en mycket vacker resa genom dalar en bit från kusten mellan snöklädda alptoppar och stora skogar. Det var varmare i luften så länge man åkte i inlandet en bit från själva kusten. När man kom fram till San Fransisco var där betydligt svalare. Staden har ett svalt, behagligt klimat. Här tog jag in på ett litet hotell och stannade några dagar för sight seeing och besök hos träindustrier och institutioner.

Jag åkte runt i staden och besåg de stora parkanläggningarna, Golden Gate bron och åkte på de välkända spårvagnarna som går rätt uppför de backiga gatorna, dragna av stålvajrar. Först besökte jag ”Chinatown” och provade deras maträtter men blev ej särskilt frälst på denna mat. Däremot var det roligare och mer välsmakande att besöka hamnen med alla fiskrestaurangerna. Jag åkte även ut och besökte de två välkända universiteten, som låg en bit utanför staden, University of Californa norrut och Stanford University söderut. Även där hade jag kontakt med skogs- och ekonomiska institutionerna och hade ingående diskussioner om de aktuella förhållandena. Dessa hade nära kontakter med motsvarande svenska institutioner.

Vid resan från Portland hade jag ombokat biljetten - den gällde ju New York - Seattle T o R - och fick den att gälla för en resa tillbaks via Louisville, Kentucky där jag hade en del gamla kontakter att hälsa på. Ombokningen gick fint, ja så fint att jag någon månad senare vid hemkomsten fick en rabattcheck från det amerikanska bolaget på pengar som blivit över. (Hur de nu räknat men de ville väl vara flotta!) Jag bokade alltså in mig på ett flygplan till Chicago med ombyte till annat plan till Louisville, Kentucky. Detta passagerarplan var fullproppat med folk, väl en 80 - 90 personer och det var mycket på den tiden . Men redan då sade man att det var billigare att flyga än att åka tåg eller buss så det var både negertanter med barnungar och ungdomar med men det var gemytligt även om det var trångt.

Jag kom så fram till Louisville. Här hade jag ett företag, Southern Veneer Co, som jag besökt redan 1929 och med vilket jag hade haft stora importaffärer under 1930-talet och 1940-50 – talet. Där stannade jag några dagar och besökte en del träindustrier. Jag la märke till att nu var det ej längre någon segregation för negrer. 1929 fanns det trädgårdssoffor, där det stod ”only for coloured” - som i Sydafrika nu - men nu märktes ej något sådant. På fabriken var det både svarta och vita om varandra.

Bostäder, butiker och restauranger hade i allmänhet luftkonditionering men ibland kunde det verka för kyligt och dragigt inne på en restaurang. Annars var hettan ej så farlig i staden.

Från Louisville åkte jag så tillbaks till New York, stannade i en förstad i närheten av flygplatsen och hade bokat för återresa i förväg. På kvällen hann jag åka in till centrum och titta litet på staden och så åter till hotellet i förstaden. Jag la märke till att rätt många affärer var öppna på kvällen och natten. Bl. a. en vanlig spritbutik ”liquor store” och det ansågs ej något märkvärdigt att man kunde köpa sprit när som helst. Någon särskild onykterhet såg jag ej och allt var lugnt.

Tidigt på morgonen embarkerade jag så och åkte via Island och ankom till Göteborg, varifrån jag fick ta tåget hem. I Sverige hade Annchen under tiden tränat på bilkörning och tog sedan körkort. Hon hade även jobbat med bygge i lekstugan men skadat sig i benet, men det gick snart över.

När jag nu kom hem gällde det att bearbeta mina reseerfarenheter - om det var något att bygga på - samt definitivt besluta om att avveckla Tropikträs lagerhållande rörelse. Personalen hade nu avvecklats, endast Johansson och Nyth var kvar en tid, sen skötte jag resten själv. Jag fortsatte med en del direktaffärer och la upp en plan för överlåtelse av mina anläggningar. Det var dels anläggningarna i Henriksdal, fördelaktiga kontrakt med Hamnstyrelsen och rätt mycket byggnader som vi byggt själva.

Vid Kocksgatan var det två våningar, lagerrum i källaren, flera hundra kvm, med hyllor och inredning, dels kontorsrum i bottenplanet, fyra rum. Vi hade ”fastlåsta” hyreskontrakt och då var överlåtelsen av hyreskontrakt på affärs och kontorslokaler fullt legalt - det ansågs att man lagt ned så mycket i sina lokaler att man hade rätt att överlåta dessa för ett visst marknadspris. Jag räknade ut de värden jag ville ha och började annonsera och bearbeta lämpliga kunder.

För Henriksdal fick jag rätt snart napp. Södermalms Trävarubolag, en granne till oss vars chef, Roos, var personligen bekant. Även Sveabolaget, Finnboda Varv och  en annan granne var intresserad. Där fick jag förhandla med den kände affärsmannen och storredaren Emanuel Högberg. Jag vill minnas att jag begärt 30 000. Jag uppkallades och det blev ett högdraget resonemang. Han bjöd 15 000 och sa att jag kunde ”gå ned i kassan och hämta pengarna”. Men då hade jag redan gjort preliminära förhandlingar med Roos, till 30 000, så jag gjorde snabbt upp med Roos - jag måste även ha godkännande av Hamnstyrelsen, men det gick bra.

Det gällde nu att snabbt få bort de kvarvarande varorna från Henriksdal. En del virke realiserades snabbt men det var besvärligt med expedieringen nu när jag ej hade någon personal. Beträffande en del av faneren gjorde jag en överenskommelse med en kollega, Fanerkompaniet i Ropsten, Mats Bohman, om att de skulle taga dem och lägga dem i sina lager och sedan sälja på ”konsignation” och där låg faneren i rätt många år, någon liten försäljning då eller då. Det blev alltså rätt stora förluster på mina trä och fanerlager. Pengarna som jag fick för anläggningarna fick bara läggas in för att fylla i mina stegrade bankkrediter. 

Jag fick nu sätta igång en kraftig kampanj för att söka bli av med anläggningarna vid Kocksgatan. Här hade jag en del faner kvar, pyramidfaner och rotfaner, övriga faner hade ju sänts till Fanerkompaniet. Däremot var det mycket snickerier, hyllor, möbler och ädelfanerade väggar. Jag räknade ut den ”kapitaliserade låga hyran” och värdet på alla anläggningar och kom fram att jag med gängse pris även här borde kunna få 30 000 kr. Men här fanns det ”ett aber” - jag måste ha hyresvärdens medgivande för att få överlåta. Jag fick rätt snart napp med en firma i plastbranschen, ombud för ”S M Plast”, Nissen presenningar och plastslangar. Vi kom överens rätt snart, jag tror det var väl cirka 25 000 – 30 000 och nu måste jag åka ned till hyresvärden som bodde i Göteborg. Vi hade nu bott i dessa lokaler sedan 1934 och haft olika slag av hyresvärdar. De tidigare hade varit hyggliga, men denna, familjen Kvartz, inflyttad från Polen hade varit besvärlig. De hade aldrig gjort några reparationer.

En gång hade det kommit en kraftig hyreshöjning för några källarrum men det hade blivit bakslag i hyresnämnden - familjen kom aldrig till förhandlingarna. När jag nu reste ned och slutligen fick träffa dem meddelade de att med hänsyn till bakslaget i hyresnämnden så blev det blankt bakslag. Jag hade hört talas om att om jag eventuellt gav med en ”bit emellan” skulle de då gå med på överlåtelsen, så jag gjorde mina antydningar och då lät det genast annorlunda. Men när jag omnämnde svårigheterna med hyresvärden så hoppade min tillämnade köpare av och så fick jag börja om på nytt och söka nya kunder.

På hösten kom ”Viktoria influensan” (asiaten) till Sverige och även jag insjuknade och det tog flera veckor innan jag blev bra.

Jag hade vid besöket i Kentucky kommit överens med fabriken där att inköpa teakfaner för direkt skeppning och i december åkte jag ned till Köpenhamn där jag valde ut ett parti faner som jag ansåg vara av god kvalitet och gjorde upp om skeppning. Jag måste ju själv betala danskarna och hade kalkylerat med att genast få betalt av amerikanarna när partiet kom fram. Det blev dock, som så ofta i denna bransch, reklamation när varor kom fram så jag fick ha en vidlyftig korrespondens innan jag fick ut pengarna från Kentucky.

Även denna jul vistades vi på Tyresö. Christer var där och han höll på att inreda sitt hus.

 

1958

Nu började ett ganska besvärligt omställningsår. Jag hade ju under nära ett kvartsekel ägnat mig åt att försälja varor, med varierande framgång, och tyckte att det borde väl ej vara så svårt att i stället sälja mig själv d.v.s. ägna mig åt att placera in mig i någon annan verksamhet i Sverige eller utomlands. Jag fick dock känna på att det ej blev så lätt att placera in en femtiofyraåring i något företag. Jag fick dock först se till att få mina lager och kontorsanläggningar placerade och kvarvarande fanerlager likviderade. Jag hade ju ännu en del stockar kvar i Kungsör. Jag lade så upp omfattande planer för bearbetning av hemmamarknaden samt för eventuell omplacering i Australien, Afrika och Sydamerika.

Australien föreföll att vara ett framtidsland. Där fanns stora ännu, ej exploaterade skogar och ett bra klimat. Jag hade haft kontakt med en fanerexportör därifrån, som tidigare besökt Sverige, och vi skrev och konfererade. Jag gjorde ingående studier av landet, lärde känna dess träslag och hade detaljerade planer. Men fanermannen avled och det hela rann ut i sanden.

Sen kom Grängesbergsbolagets stora satsning på järnmalmsprojektet ”Lamco” i Liberia. Man skulle exploatera stora järnmalmsfyndigheter i det inre av Liberia, anlägga hela städer, bygga järnvägar, hamnar och bostäder. Jag tog kontakt med bolaget och framhöll särskilt möjligheterna att i samband med byggandet av järnvägen kunna exploatera de täta skogarna och då jag särskilt väl kände till dessa träslag kunde jag sakkunnigt biträda vid sågverksanläggningarna och exporten.

Kontoret i Stockholm, som skötte rekrytering av personal verkade rätt intresserade. Jag fick bl.a. träffa en ingenjör som varit där nere några år och han gav mig intressanta upplysningar om förhållandena på platsen och vi samarbetade en tid med planer.

Jag tog fram litteratur och undersökningar om markförhållandena och skogarna där nere från Skogshögskolans bibliotek, material som Lamcos personal ej kände till och det verkade något så när hoppfullt.  Jag fick även fylla i ansökningsformulär - där förekom till och med frågor vilken militär grad man innehade!  (Var dom rädda för revolter?)  Även en bekant till Annchen, Anna Lindströms systerson, Ulf Widengren, arbetade då hos Lamco och gav en del tips. (Han avancerade sedan så småningom inom den svenska industrin och blev till slut chef för det stora bolaget "ASTRA").

Men jag fick även veta en hel del negativa saker - hur lätt man kunde bli infekterad och få tropiska sjukdomar och att det även här gällde ålderspärrar. Jag la ned åtskilligt med arbete på projektet men när jag insåg svårigheterna och riskerna drog jag mig ur det hela. En annons från Brasilien där de sökte en chef för handelskammaren i Sao Paulo gjorde att jag kontaktade vederbörande men efter korrespondens med Jan Stenström, som varit Minister där, blev jag avrådd. Även här gällde det åldern. Nå, i alla dessa fall, Australien, Afrika, Brasilien blev det inget av - kanske främst på grund av åldern. Nu efteråt får man vara tacksam att det ej blev något napp utan att jag kom att bli kvar hemma i Sverige.

Jag tog nu kontakt med konsultfirmor och gjorde åt dem eller i egen regi vissa marknadsundersökningar. En sådan gällde jordbruksmaskiner på Tyskland, här låg Åtvidabergskoncernen bakom ett underlydande bruk som tillverkade plogar. Ett omfattande arbete gällde den framväxande Europamarknaden. Där deltog jag i en del ”symposier”, kurser, och satte mig noga in i EFTA- och E G- organisationerna. Jag fick även uppdrag från Australiensiska handelkammaren att kartlägga exporten från Australien av vissa varor till Sverige och avgav en omfattande rapport.

Jag hade en gammal vän sedan Rämshyttetiden som också var granne vid Folkkungagatan, Erik Hedlund, som hade två bilskolor. Där hade både Annchen och jag tagit kurser. Jag började detta år att sköta hans bokslut och deklarationer och andra finansiella utredningar. Jag gjorde en ingående marknadsunderökning av hela bilskolebranschen och över framtidsutsikterna för densamma, speciellt konkurrensförhållandena, så att han skulle kunna beräkna sina framtidplaner. Det blev en mycket intressant sak bl.a. baserad på statistiska undersökningar av tillväxten av vissa åldersgrupper för att beräkna det framtida körkortsunderlaget, lika väl som bilindustrins tillväxt. Det visade sig senare att mina beräkningar slagit väl ut (annars brukar ju prognoser sällan hålla). Han gjorde på min tillrådan kraftiga investeringar och finansiella åtgärder som han tjänade bra på. Jag fortsatte sedan i ett tiotal år med hans rådgivning fram till hans död 1969.

Handelskammaren och Sjöfartsnämnden fastställde varje år en förteckning på vissa utsedda ”besiktningsmän” för skilda branscher - fackmän som skulle biträda vid försäkringsfall och reklamationer av varusändningar. Jag blev utsedd som besiktningsman för trä och fanervaror, vilket jag fortsatte att vara tills jag fyllde 70 år. Vid ett flertal tillfällen fick jag rycka ut och gjorde ibland rätt vidlyftiga utredningar, som var av både teknisk och juridisk art. Nu började jag metodiskt bearbeta skilda träbranscher, där jag ansåg mig ha speciella kunskaper. Det dök upp en fråga om att anställa en ny ombudsman för Plywoodindustriförbundet. Jag tog kontakter och ett visst intresse fanns. Jag fick resa ut och tala med vederbörande företagschefer, bl.a. Kristinehamns Plywoodföretag. Det rann dock ut i sanden.

Sedan tog jag kontakt med Svenska Fläktfabriken, en stor koncern som även specialiserat sig på träångtorkar. På detta område hade jag ju tidigare på 30-talet varit specialist och även då varit i kontakt med dem. Sedan hade jag ju drivit egna torkanläggningar och fick nu repetera mina kunskaper och förde en del förhandlingar med dem. Likaså tog jag kontakt med en annan ångtorksfirma, Eve-Maskiner, som tidigare levererat våra ångtorkar i Henriksdal 1938. Här fick jag göra en del sonderingar för deras exportmarknad, bl.a. en del korrespondens med träindustrier i Chile. Sen tog jag de större svenska skogsindustrierna, bl.a. Cellulosabolaget, där jag hade rätt ingående kontakter och fick mycket vänligt mottagande, men så småningom avslag.

I en del fall vid min korrespondens fick jag artiga brev där de sade att de ansåg mig vara för ”överkvalificerad ” men i de flesta fall svarade de att de ”hade tänkt sig en yngre person”. Samma med Statens skogsindustrier. Det blev ett stort antal företag som jag sålunda bearbetade med ingående brevkorrespondens, personliga uppvaktningar och förhandlingar och det drog ut på tiden så jag var dock fullt sysselsatt. Jag hade ju även en hel del arbete med att söka sälja ut de sista svårsålda delarna av mina varulager.

Beträffande Kocksgatans lageranläggningar hade jag en del annonser och förslag. Många olika branscher voro intresserade men det var även en avmattningsperiod detta år. Det gällde ju även att vara säker på att vederbörande spekulant var något så när pålitlig. En möbelkedja hörde av sig. Ja även Povel Ramels teaterföretag ”Knäpp upp” var uppe och tittade på lagren.

Annchen som nu tyckte att hon ville ”komma ut och jobba” när barnen började växa upp, gick igenom en kompletteringskurs för kvinnlig kontorspersonal. Hon hade ju innan hon gifte sig fått en god handelsutbildning och arbetat både på Stockholms Tidningen och hos skilda företag, en motorfirma och en byggnadsfirma. När kursen var klar, fick hon genast arbete hos en branschförening, KELIFA Kemisk Tekniska och Livsmedelsfabrikanters Förbund, och sedan vid dess systerföretag, Handelskredit, som förmedlade krediter till nyetablerade detaljhandlare.

Hon utförde ett bra arbete inom dessa företag och stannade där i flera år. Men det blev ju jobbigt för henne att hon måste åka iväg och jobba hela dagarna. Hon tog även körkort och på somrarna åkte vi in med bilen dagligen från Tyresö. Den Volvo Duett, som firman köpt 1955, för fanerförsäljningen kom nu väl till pass när vi skulle ut med hela familjen till landet. Den kurs ”för medelålders damer” som Annchen tagit hade uppmärksammats så att hon blev intervjuad i dels DN dels i tidningen Trivsel där en representant kom ut till Tyresö och gjorde ett ”hemma hos reportage ” om hela familjen.

Stortrivsel del 1

 

På våren fyllde Evert 60 år och det var stor, frackmiddag med släkten och vänner.  Jag uppvaktade med en elektrisk såg, borr och maskinuppsättning, som han sedan fick bra användning för vid sina reparationsarbeten.

För att vidmakthålla mina kunskaper och vidga mina vyer i samband med mina konsultuppdrag deltog jag i skilda kortare kurser i nya material. Ytbehandling och färg hade ju nära samband med träbranschen, likaså satte jag mig in i olika plastmaterial. Civilekonomföreningen hade ofta kortare kurser och konferenser och jag deltog när det var något nytt. Bl. a försökte jag sätta mig in i databranschen.

Arbetet med att placera kontors och lagerlokalerna vid Kocksgatan resulterade så småningom, på höstkanten, i att jag kom i kontakt med en affärsman, disponent E. Mörtberg, som hade några egna firmor och egna fastighetsaffärer på gång. Han verkade mycket slipad och smart men tycktes ha näsa för lokalerna . Han var politiskt verksam, utsedd till nämndeman och scoutledare och väl närmast frisinnad. Jag tog genast så mycket upplysningar om honom som jag kunde få och de voro rätt varierande. Han hade dock förbindelser med vissa banker och kunde få krediter.

Han bestämde sig för lokalerna och vi schackrade något om priset. Jag vill minnas att vi kom överens om 20 000 men med lång amortering. Våra affärer kom nu att sträcka sig rätt många år framåt och det tog lång tid och många ansträngningar innan jag fick ut allt. Jag fick även pruta. Mörtberg hade dels ett aktiebolag i pappers- och presentvarubranschen, Vahlund och Mörtberg A.B., dels egna affärer med försäljning och köp av fastigheter. Det gällde nu att få fru Kvarts att godkänna överlåtelsen. Vi åkte ned gemensamt till Göteborg en gång men hon ville ej bestämma sig. En annan gång fick vi resa till Karlstad, där hon tillfälligt vistades, för att få tag på henne. Vi bilade dit fram och åter en vacker höstdag.

Jag gick då in i Hyresgästföreningens avdelning för handelsidkare, det var ju massor av småföretag som hade lokaler med hyrestvister. De rådde oss att låta Mörtberg flytta in i en del av lokalerna, men sitta kvar i något rum själv och låta honom betala hyrorna, så att det så småningom skulle uppstå ett hyresförhållande, som kunde räknas som överlåtelse. Vi fick nu sätta igång att flytta en del av våra faner och möbler ut till Tyresö, och sopa och städa. Agneta och Toppi var med och jobbade . Vi fick ett stort lass på lastbil och la ner en del av kvarvarande faner - pyramider och rotfaner i källaren på Tyresö och fick en del virke med.

Mörtberg började bygga om i källaren för att kunna lagra sina varor. Han hade mest jobb vid jultiden då han levererade till småbutiker runt landet och hade en försäljare som reste och tog upp order. Jag erbjöds att sköta bokföring och bokslut och fick sålunda viss sysselsättning varje vecka. Ersättningen blev timpenning - synnerligen blygsam, och det var Aktiebolaget som stod för betalningen. Till en början fick jag betalning - alltid i efterskott men dock någorlunda ordentligt men på slutet fick jag en större summa innestående som jag ”blev blåst på” då han lät aktiebolaget gå i konkurs men detta hände några år senare.

I början var det full rusch, Mörtberg var mycket livaktig. Han hade sina föreningar men rätt röriga affärer. Jag var med ute när han köpte och sålde en villa och hade vidlyftiga bankkrediter. Betalningarna från Mörtberg tog Kvart ej emot så jag fick betala hyran. Jag fick ej några pengar från Mörtberg så dessa år jobbade han i realiteten hyresfritt - jag fick stå för fiolerna och ovissheten. Han skulle ju betala när överlåtelsen var klar.

Strax före jularna 1958 och 1959 hade han mycket att göra och en hel del personal sysselsatt. Ja Agneta och Toppi fick visst jobba något för en blygsam timpenning (2 kr i timmen T:s anm).

Han hade även lyckats komma över en butikslokal som gränsade till vårt kontor - även där hade han trasslat med betalningen men i stället hyrt in en liten presentfirma, samt tagit upp en dörr in till mitt kontorsrum. Vi hade ordnat det så att jag hade ett kontorsrum kvar, samt ett lagerrum kvar för vissa faner.

Han hade alltid klater med sin försäljare och mycket växlar i skilda banker - men hans oljiga sätt hade gjort att han fått god kontakt med vederbörande bankkamrer, så växlarna blev omsatta. Bokföringen var rätt krånglig, så jag hade fullt schå att få det hela att gå ihop. Jag fick alltså inställa mig på ett långtidssamarbete.

Denna jul, 1958, hade vi planerat att vara ute på Tyresö. Mamma jobbade ju numera och flickorna hjälpte till med matlagning och julstök. När vi flyttade ut och Mamma skulle komma ut till juldagarna fick hon en svår förkylning, som visade sig vara lunginflammation, och fick komma in på Södersjukhuset. Det var ju ett svårt avbräck att hon måste tillbringa julen där. Vi gjorde så gott vi kunde. Agneta kokade massor av lutfisk.

Släktingarna, Ragnar och Lisa Westling, Christer, Helge och Majken skulle komma ut en dag och vi planerade ett mottagande. Men då ingrep Anna- Lisa och sade att släktingarna skulle vara hos henne, så släktmiddagen fick gå av stapeln hos henne men barnen voro ej bjudna. Det var rätt ledsamt men sedan klarade vi oss bra - fick äta lutfisk mest hela tiden. Vi åkte hem till staden och Mamma fick så småningom komma hem från sjukhuset men det tog lång tid innan hon återfick krafterna.

 

Åter till hemsidan

Åter till delöversikt