|
|
|
|
Wellington augusti 1988 SÄLLSKAP Bakom en häck kom han fram. Ljusbrun, lite tufsig
och våt i pälsen. Hängande öron och en blick som bara en Hund kan ha. - Nej
inte nu igen. Dessa förbannade hundar som stryker omkring överallt. - Åh
hjälp mamma, tänk om han bits. Men Hunden bara nosade vänligt på oss och viftade
med sin långhåriga svans som vi trodde var full av loppor, skabb och jag vet
inte allt. - Skönt
nu gick han in på en tomt. Vi hade
packat matsäck och var på väg till ett reservat med ursprunglig skog som vi
sett på kartan. Palmer och kauriträd. Lianer som hängde ned från träden. En
riktig Tarzanskog skulle det vara. Där skulle vi äta lunch och lyssna till
papegojor och andra vildmarksljud. Vägen dit
gick genom ett villaområde och för att nå skogen kunde man gena över en
kyrkogård. Från kyrkogården skulle sen en liten stig gå genom den täta bushen
till en iordningställd vandringsled inne i reservatet. Vi hade planerat det
här länge och idag var det perfekt väder. Soligt. Inte för kallt men inte
heller för varmt. Naturligtvis glömde vi kartan. - Det
gör inget, Jag har kartan så väl inpräntad i huvet, sa jag. Från nästa
tomt kom han emot oss igen. Hunden. - Här
har ni mej. Nu blev ni väl glada, sa han med ögonen och svansen. - Gå hem
med dej! Nej visst ja. Go home! Men Hunden brydde sej varken om svenska eller
engelska. - GO
AWAY!!! Hunden vände sig hastigt mot oss. - Nej
mamma. Den kan bli farlig om man skriker åt den. Gatan
kantades av små gräsmattor med ett gammaldags hus i kolonialstil på var och
en. De flesta husen var vita med en liten veranda på framsidan men varje
veranda lyste ensam och övergiven i förmiddagssolen. Det var lördag och
lördagar är shoppingdagar, här som i alla förorter världen över. Ingen
tycktes sakna Hunden. Längst ned på gatan jobbade några maorier i sina
tjocka, rutiga yllejackor. Runda, svartlockiga och godmodiga log de mot oss
och hunden. - Dom
tror förstås att det är våran hund. - Hoppas
den stannar hos dom. Det gjorde den. -
Äntligen blev vi av med honom. Jag hade inte kunnat äta matsäck i sällskap
med den där luspudeln. En blöt
geggig väg ledde förbi en skogsdunge upp till kyrkogården. Vi tog långa
försiktiga kliv mellan vattenpussarna, andades in den friska skogsdoften,
lyssnade till fågelsången inifrån dungen och njöt. Vem kom där? Hunden
förstås. Plöjde genom en lerpöl och
drack vällustigt ett par klunkar. På
kyrkogården var det torrt men trist. Här låg långa ojämna rader av gravar
tätt, tätt intill varandra på kulle efter kulle. Mellan raderna smala cementgångar. Gravarna såg ut som cementerade barnssängar
med 10 cm tjocka sidor och gavlar. Alla av olika höjd och modell. "Bädden", ibland nedsänkt, ibland
i jämnhöjd med sidorna, kunde bestå av grus, en cementplatta eller en slipad
sten. Huvudändans gavel alltid högst, med namn och dödsdatum ingraverat.
Gravarna var i en eländig kondition.
Spruckna, ibland delvis sönderslagna.
Vissa uppgrävda och förmodligen tömda.
Rostiga konservburkar med urblekta plastblommor i "prydde"
en del av gravarna. En och annan numera trasig porslinsblomma hade en gång
förskönat andra. Vi kände oss beklämda
men Hunden såg ut att trivas. Han sprang
upp och ned för backarna mellan gravraderna men var noga med att inte förlora
oss ur sikte. Eller lukte. - Vi
måste lura honom på nåt sätt. -
Fortsätt på vägen du så går jag upp mellan gravarna här och försöker smita
ifrån honom. Hunden
följde med intet ont anande. Jag tog skändligt ett hopp upp på en grav och
ned på en annan när han försvunnit bakom krönet. Smög en parallell gångväg
ned till Ulrika och andades ut. Runt
kullen kom Hunden. - Hello!
Vift, vift på svansen och sniff sniff mot matkassen. -Usch ta
bort honom. Fy va äckligt! Nu kom vi
till en finare del av kyrkogården. Här var gravarna hela och välvårdade. En
del riktigt exklusiva. Många hade ett fotografi av den döda inmurat i
huvudändans gavel. Slipad sten på
åtskilliga. Somliga ståtade dessutom
med färgglada blomkransar av porslin eller höga stenänglar. Hunden lika trogen. I en grässlänt, lite
avsides och inramad av höga träd, låg jämna rader av vitkalkade gravar. På
avstånd såg de verkligen ut som vita barnsängar och jag kom att tänka på
visan: "I en sal på lasarettet......." Det var så vackert att vi gick ned i
"salen" och kunde läsa det ena grekiska namnet efter det andra. - Lille
Gregorius tre och ett halvt år. Men va sorgligt. Iiii! Rör mej inte din
läbbiga hund. - Nä nu
MÅSTE vi bli av med honom. Hur gör man egentligen? - Om vi
ryter åt honom ordentligt så förstår han nog men man vet ju inte. Han kanske flyger på oss i stället. - Nu vet
jag. Vi klättrar upp i ett träd. Då kan han ju inte komma åt oss. Sen kan vi
ryta och skrika bäst vi vill.
Kyrkogården kantades av höga grova tallar sen tog tät bush vid. Ännu
hade vi inte lyckats hitta den lilla stigen som skulle ansluta till
vandringsleden men lika bra var nog det.
Vi kunde ju inte ha hunden med oss i reservatet. När vi valt ut ett
lämpligt klätterträd började vi svinga oss upp. Inte så lätt minsann med
varsin väska och kamera i händerna. Hunden gjorde förtvivlade försök att
också komma upp. Han gnällde och krafsade med framtassarna uppåt stammen. Ylade till. Gav upp. Vilade sina trofasta
ögon på oss. Oåtkomliga
blev vi stöddiga. - Go home! We don't want you! - Do you hear! Go away! STICK! Hunden tog några steg bortåt. Vände sig om och såg på oss, bedjande,
tvekande. - Didn't you hear? Go
home! We don't want you! Och så vände vi ryggen till för att visa att vi
menade allvar. Nu skulle man ha behövt ögon i nacken. Om vi vände oss om för
tidigt skulle han kanske komma tillbaks. Vi kunde inte hålla oss. Jo, han hade
gått en bit till men stod nu och iakttog oss.
Skulle vi kanske ångra oss? - GO AWAY
WITH YOU NOW! DO YOU HEAAAR!!! Ulrika vrålade så mina trumhinnor nästan sprack.
Snabbt vände vi ryggen till igen och när vi tittade nästa gång var han
försvunnen. - Äntligen fria. Nu SKA vi hitta stigen till
djungeln. Kanske där nere? Eller där? Vi
hittade den aldrig. |
|
|
|