|
|
TANTER |
|
Titti la handen på
berghällen. Den var alldelas varm, fastän lite snö låg kvar på gräsmattan och
man fortfarande kunde åka kana på nord-sluttningen i skogen. - Tänk
om... Nej det är nog för tidigt... Men kanske i alla fall
att några videungar slagit ut. Hon hasade snabbt ned på gräset och sprang
utefter bergsidan, bort mot videbusken. Det var en grov buske, mera som ett
träd. Ja man kunde till och med klättra i den. Det gjorde Titti nu och hon fann det hon
sökte. Små vita kissar på ett par av kvistarna närmast berget. - Dom ska tant Nilsson och hennes mamma få,
bestämde Titti. Tant Sandberg och tant
Nilsson, mor och dotter, bodde på nedersta våningen i samma hus som Titti.
Den ena var i sextioårsåldern, den andra runt åtti. Fem fina kvistar fick hon
ihop och glatt traskade hon hem. Hon såg tant Nilsson gå och pyssla med
krukväxterna i fönstret och kvickt åkte videungarna in bakom ryggen. Det
skulle ju bli en överraskning. Det var det viktigaste. Porten var tung men
Titti var stark och hade redan flera års vana av att först göra ett
ordentligt ryck, sen snabbt sätta in ena benet och axeln, och så skjuta upp
porten med hela kroppen. Fotstegen
ekade i trappan. Det går inte att smyga i en farstu med marmortrappor. Titti
kunde det i alla fall inte. Ringknappen var lätt att nå, hon hade ju blivit
sex år nu och var stor för sin ålder som folk sa. - Nämen Titti, så roligt. Kom in och få en
kopp kaffe. Vad ser jag? Har videkissarna redan kommit? Mamma nu har du vilat
färdigt! Kom upp nu och ta en kopp kaffe med mej och Titti! Våren är här! Hos tanterna kände Titti sig nästan som en
tant själv. Fick sitta i finrummet och dricka kaffe med sockerskorpor till.
Kopparna var tunna och höga, målade med lilafärgade blommor och ingen sa
nånsin något om att de kunde gå sönder. Titti var en mästare på att spilla ut
mjölk och choklad hemma. Hos tanterna hände det aldrig. Där satt hon och
talade om vädret och livets bekymmer och kände sig så varm om hjärtat. Så
varm, så varm. Snart kom tussilagorna
fram och då blev det dags för ett nytt besök hos tant Sandberg och tant
Nilsson. Varmt kaffe, söta skorpor och varma samtal igen. Det blev under
årens lopp många blombuketter och många koppar kaffe. Samtalen förändrades.
Började handla om skolan, om krämpor, om ålderdom. Tittis bekantskapskrets
utökades. Lekkamrater, skolkamrater, scout-kamrater men tantkamraterna var
alltid desamma. Fanns alltid till hands för en lugn pratstund. Tant Sandberg
blev tröttare, pratade mindre och kom ibland inte upp från sin vilostund utan
Titti gick in till hennes sovrum och hälsade strax innan hon gick. I realskolan blev
tiden än mer knapp och kaffestunderna alltmer sällsynta. En dag när Titti
ringde på dörren kom ingen och öppnade. Hon väntade en stund, ringde igen och
väntade. - Dom MÅSTE vara hemma. Har ALLTID varit
det. Så hördes hasande steg inifrån lägenheten och så en viskning. - Vem är det? - Jag, Titti. - Åh Titti jag kan inte öppna. Jag är så
ledsen. Mamma dog igår. Tittis ögon började rinna. Där stod de på varsin sida
om den stängda dörren och försökte trösta varann. Sen sa tant Nilsson: - Nu måste du gå. Nu orkar jag inte prata
mer. - Mamma, vad ska jag göra frågade Titti när
hon kom hem. - Vänta några dagar och gå dit igen Tant
Nilsson behöver dig nog då, svarade mamma. När Titti gick
tillbaka till lägenheten efter en vecka var den tom. Inga möbler, inga
tanter. |
|
|
|