Var ska vi bo ?
När vi kom tillbaka till Auckland igen
hade vi varit borta från Sverige i
nästan tre veckor. Vi hade hunnit med att se
och uppleva en hel del. Det hade gått förvånansvärt bra att resa med vår stora och stökiga familj. Det
var första gången vi gjorde en långresa
med hela familjen samtidigt.
Naturligtvis hade det varit ett evigt jämkande av motstridiga viljor. Ideliga diskussioner, utbrott, hot
och vädjanden. Men också nya, okända,
sidor hos var och en hade kommit fram.
Ulrika t. ex var fixaren, bäst på engelska och den som räddade situationen när vi andra stod
handfallna och bara tuggade luft. Sanna
sprang ärenden och var betydligt
tjänstvilligare än hemma. Linnéa
hade ju inte varit med på så många
utflykter eftersom hon varit så trött men hon var som vanligt familjens diplomat och Tore hade
blivit riktigt tuff. Själv kände jag mej
som en cikusdirektör som höll ihop det
hela, tröstade, skällde, delade på slagskämpar och fick se till att aldrig tappa greppet. "The
show must go on".
Nu skulle vi alltså "göra" Auckland ett tag medan Tore sprang på anställningsintervjuer. Trafiken i
stan med omnejd var rent förskräcklig.
Även i förorterna fick man skrika till
varandra när man gick på trottoarerna. Alla tycktes köra bil dit de skulle. Det gick bussar men det var
nästan omöjligt att få tag i en
busstidtabell och dessutom fanns det flera
bussbolag. På hållplatserna stod
det inte vilka bussar som stannade där
eller vart de gick så det blev till att fråga
sig fram eller chansa. Tacka
sjutton för att folk tar bilen. Alla man
frågade brukade också svara olika. De
verkade inte vara så noga med vad de
svarade utan var mer intresserade av var
vi kom ifrån, hur länge vi skulle stanna o.s.v. Sen berättade de om den eller den släktingen
eller kompisen som varit i europa
m.m. m.m. Ja ett pratsamt folk är det och det är ju kul men det brukade sluta med att
man missade bussen.
Gatubild från Aukland.
Vi tog oss en ordentlig titt på Takapuna, en förort norr om stan, som vi fått höra skulle vara så
trevligt att bo i. Det hade nog ändrats
en hel del de sista åren för där var
smutsigt och larmigt och massor av folk på gatorna och i affärerna. Det fanns affärer av alla de slag
utom vanliga matvaruaffärer. Hur vi än
letade så kunde vi inte hitta ett enda
ställe att proviantera på. Badstranden kantades av villatomter som sträckte sig ända ner till
sanden så att det bara var på ett par
ställen man kunde nå den.
Plastpåsar, flaskor och cigarettfimpar
låg utspridda i sanden och hussar och
mattar med både en, två och tre hundar promenedade längs stranden. Nej hit ville jag inte flytta.
Kåkar som hemma skulle kosta ungefär en
miljon kostade här fyra miljoner kronor!
Och hus i vår prisklass fanns inte.
Medan vi hade varit i Bay of Islands hade
familjen Lundin stannat i stan och
skaffat sej både bil och tomt. Jan hade ju
ordnat jobb redan i Sverige så de visste var de skulle komma att slå sig ned. Vi hälsade på dem en
eftermiddag i deras hyrda hus, tog en
fika och tittade på husritningar.
Deras entusiasm smittade av sig
på mej och ungarna. Tänk om vi också
kunde hitta nånting här i Auckland. Vi hade börjat gilla stan i alla fall. Där finns många
oaser, Auckland Domain är ett och One
Tree Hill ett annat. Ur ett grönområde
som syns vida omkring reser sig en hög kulle. Längst upp ser man ett monument och ett enda lutande träd.
Här fanns en gång en Pa, en
maorifästning, men nu kan man bara ana spåren av den.
Längs en vindlande bilväg kommer man upp till toppen och hittar då en grav mellan trädet och
monumentet. Förvånat läser man att här
ligger en av stadens forna pampar , Sir
John Campbell,begravd. Man har en
milsvid utsikt varvet runt och får en
rejäl överblick över storstaden. Liknande såna här lugna tillflyktsorter mitt i larmet finns det
gott om i Auckland.
Tillsammans med Lundins åkte vi för att titta på deras fynd fast det hade börjat skymma. Tomten låg på en halvö, Te Atatu, i nordvästra delen av stan längst bort
på en återvändsgata intill ett
grönområde. Vilket läge! Tio minuter med bil till innerstan och tre, fyra
minuters gångväg genom bushen till en
underbar liten badstrand. På stranden
hade man utsikt över lungt vatten med speglande ljusglitter från stadens avlägsna byggnader och över
Harbour Bridge som såg ut som ett gult
pärlband i vattnet. Fantastiskt. Ja
otroligt. Mitt i stan och ändå tyst och lugnt. Det finns som sagt oaser.
På stranden fanns en grillplats med en uppmurad grill och sittplatser runt omkring. Vad var nu naturligare än att vi ordnade vårt första "barberque"
denna underbara afton med stilla ljummen
luft. In i bilarna igen och iväg till
ett stort kvällsöppet matcenter där vi
inhandlade grillad varm kyckling, pain
riche, öl, juice... ja allt som behövdes för
en fest i det fria.
När vi sen satt och festade och såg ut över vattnet bestämde jag mej.
- Här vill jag bo. Tomten intill Lundins var till salu även den.
Den var större och bättre lämpad för
odling men dyrare förstås. Fick nu Tore
bara ett jobb snart så.....
Jag hann bara lägga mej ned i sängen när vi kommit hem så satte min astma igång på allvar. Den hade
hållit sig borta länge men börjat göra
sig lite påmind uppe i Paihia. Jag hade inte uppgivit i immigrationsansökan att
någon av oss hade astma för jag tyckte
att vi hade den under kontroll och kände av den så sällan, så det var inget att
orda om. Nu vågade jag inte söka läkare i rädsla för att bli avslöjad och kanske hemskickad. Vad kunde astman bero på, kvällsluften nere vid stranden, pollen
från bushen vi gått igenom eller
mögellukten i lägenheten vi bodde i? Jag
kämpade mej igenom natten utan att veta att Nya Zeeland är världens "astmatätaste" land med
världens högsta procent dödsfall i
astma!
På jobbfronten gick det trögt. Ekonomin i
landet var på nedgång och företagen
mycket restriktiva med nyanställningar.
De ytterst få tänkbara jobben antingen krävde mycket bättre engelska än Tore vid det här laget kunde
eller var inte alls vad han tänkt
sig.
De dagar Tore inte hade intervjuer hyrde vi bil och gjorde långa utflykter utefter kusterna både norrut
och söderut. Vi upptäckte att på
västkusten var sanden svart och på ostkusten
vit. Bara några få personer badade
men desto fler surfade eller dök
iklädda våtdräkter. Vi nöjde oss oftast med
att äta matsäcken på stranden och sen fara vidare för att hinna se så mycket som möjligt. Tids nog
skulle vi få bada tänkte vi.
Måndagen den 24 april var helgdag, Anzac day, och vi liksom nästan alla Auklandbor packade bilen full med
badgrejor, matsäck, tröjor, tuggummi
(mot åksjuka) och astmamedicin och for
norrut. Ja, Linnéa stannade hemma och
vilade men vi andra styrde mot en på
kartan spikrak kust på västsidan av en
halvö med en lika spikrak väg utefter stranden. Det verkade lockande tyckte vi.
När vi hittat platsen där vi antog att den spikraka vägen skulle börja körde vi fel och hamnade i ena
änden av en flera mil lång sandstrand,
Muriwai Beach, där folk började samlas
med fiskeredskap, bilar, motorcyklar, hundar, småbarn, surfingbrädor och trailors med motorbåtar på.
Tio meter från vattenbrynet reste sig en
hög sandbrant med vindlande trappor som
vi klättrade uppför och kunde se hela semesterskådespelet under oss. Ur branten stack svarta
blankslitna klippor ut och bildade djupa
grottor och stora platåer där vi utan trängsel
kunde ha provat våra kastspön om de inte hade befunnit sig på resa i en låda någonstans på oceanerna.
En del klippor som nu i lågvatten kommit upp i dagen var klädda med en centimeter långa svarta musslor
tätt tätt ihop som en skimrande heltäckningsmatta.
Heltäckningsmatta av musslor.
Under klipputsprången satt stora röda sjöstjärnor fastkletade
ovanpå varandra. Sanden var fin och
svart. Det var ju på västkusten. Vid minsta
pust yrde den upp i maten och kaffet och trängde in överallt.
Det knastrade när man bet i en smörgås men vi var så fascinerade att vi accepterade både
knastret och bottensatsen i
kopparna.
När vi väl hittade vägen vi letat efter så visade det sig att mellan vägen och stranden fanns en
skogsremsa som effektivt skymde all
utsikt mot havet och när vägen efter
några km gjorde en tvär gir ut mot vattnet var den avstängd med en bom. Så är det oftast här. De finaste
ställena kommer man inte åt.
Massor av tid ägnade vi också åt att
leta efter en lämplig bil att köpa.
Lundins hade köpt en Nissan van, en minibuss i
personbilsstorlek. Den sortens bilar är mycket vanliga här och faktiskt ibland billigare än combibilar.
Ganska snart förstod vi att det var
bilen för oss. Efter ett evigt
springande hos bilhandlare, provkörande och prutande bestämde vi oss för en havsblå sex år gammal
Nissanbuss som gått 8500 mil. 9.000
dollar, knappt 40.000 kr skulle vi få ge för den och lättade över att ha ett problem ur
världen gav vi oss iväg till banken där
jag varit tidigare på dan och fått
bekräftat att våra eftersända pengar kommit in på mitt konto. Nu skulle vi säga upp den mögel-doftande
lägenheten och dra vidare mot söder och
förhoppningsvis mera luftrörsvänliga
trakter. Tore ville pröva lyckan i Wellington för han gillade inte alls Auckland.
På banken blev det krångel. Pengarna stod visserligen inne på mitt konto men eftersom de var skickade
med check från Sverige så skulle det, av
någon anledning som jag inte förstod, ta
ytterligare en vecka innan de var disponibla.
Jag förklarade som det var att vi
först kontrollerat att pengar fanns på
kontot sen beställt en bil och ordnat för
resa till sydön (drog jag till med för att få situationen att låta lite mer desperat) och att vi nu stod
här med en familj på fem som väntade
plus bilförsäljaren som måste ha sina
pengar.
Kassörskan förklarade vänligt igen varför jag inte kunde få ut mina pengar och jag förstod lika lite den
här gången men försökte låta ännu mer
förtvivlad och hjälplös vilket jag ju
också var. Då gick hon och ringde huvudkontoret och si efter en stund fick vi ut våra tio tusen dollar i tvåhundra stycken femtidollarsedlar ! man hade
inte större sedlar på kontoret. Liknande
situationer har vi varit med om många
gånger sen dess och lärt oss att man aldrig ska ta för givet att en tjänsteman menar vad han eller hon
säger första gången.
Så kom vi då glada och stolta hem till ungarna och visade upp bilen. Ännu fanns inget baksäte det
skulle komma dan därpå men vi tyckte att
vi behövde bilen så vi körde hem den med
en gång.
Vår nya bil som fick heta Beachboy.
Linnéa visade inget större intresse för den nya familjemedlemmen. Hon
hade ju varit trött och hängig hela tiden men
de sista dagarna hade hon blivit allt tystare. Nu klagade hon över att hon inte kunde sitta för att det
värkte i underlivet. I flera dagar hade
hon kännt det men hoppats på att det var
nån liten böld hon kunde fixa själv. Trots att hon mådde så dåligt ville hon absolut inte söka
läkare.
Vid åttatiden på kvällen stod hon inte ut längre så vi frågade motellägaren vart man skulle vända sig
och han förklarade vägen till närmaste
"emergency", akutmottagning,
för oss. Det fanns en i närheten av North Cote, förorten vi bodde i.
Linnéa kunde vid det här laget varken stå eller sitta så hon fick ligga på mage på bilgolvet
med ett liggunderlag och ett par kuddar
under sig. Så fraktade vi henne till
doktorn.
Där satt massor av folk i väntrummet med skrubbsår, stukade fotleder och andra skador. Förvånansvärt många var klädda i träningsoverall och såg ut att komma direkt
ifrån rugbyplanen eller gymet. Vår stackars dotter som inte kunde sitta
och också hade feber fick nästan genast
komma in i ett av undersökningsrummen.
De låg som fack runt väggarna i ett
stort öppet fyrkantigt rum med alla attiraljer som kan behövas på en akutmotttagning, telefoner,
instrument, bandage och kemikalier, lätt
åtkomliga på diskar och hyllor i mitten.
När en läkare undersökte henne konstaterade han att hon måste opereras snarast men eftersom man inte
hade resurser för större operationer här
så remitterade han henne till National
Womens Hospital. Han ringde dit och förberedde dem på att vi skulle komma och skickade efter en
ambulans. Tore fick åka efter i blåa
bussen medan jag höll Linnéa sällskap i ambulansen.
På sjukhuset blev vi genast omhändertagna och Linnéa kördes in på en sal med fem sängar. I taket gick
skenor så att rummet delades i små
sektioner med förhängen runt varje säng.
Dessa drog man för vid undersökning och bort efteråt. Förhängena var av blommigt dubbelt tyg och
det såg mycket trevligt ut men varje ord
och ljud hördes förstås ut.
I "båset" bredvid låg en ung tjej och såg ledsen ut. Hon fick strax besök av en läkare och en
sköterska som drog för draperiet och sen
hörde man prat och skratt därinnanför i
ungefär tjugo minuter. När gardinen drogs undan igen såg tjejen betydligt gladare och piggare ut.
Sammanlagt fem läkare undersökte Linnéa. En överläkare, två kirurger och två narkosläkare. Dessutom en
narkosassistent, en sköterska och ett
biträde som tog hand om henne före och
efter operationen. Gott om personal alltså och de var av alla kulörer och alla var lika glada och
skojfriska fast det hade hunnit bli mitt
i natten. Visst ja, jag glömde två killar som
körde folk till och från operationssalen," the theatre
suit", som dom säger här.
Det var ändå inget hurtfriskeri utan man tog sig verkligen tid för varje patient och var extra noga med
att förklara både för mig och Linnéa hur
ingreppet skulle göras. Om och om igen
tills vi förstod. Jag fick också skriva under en försäkran att jag gick med på att operationen
utfördes. Under tiden hade Tore hittat
dit och klockan ett var sjuklingen opererad,
uppvaknad och hade fått en spruta morfin
för att hon hade så ont. När hon efter nån timme rullats tillbaka till salen igen och började domna av
sa vi god natt och åkte tillbaks till
North Cote. Vi kom i säng klockan två
men så mycket sömn blev det inte för mig. Man sover inte särskilt gott när man lämnat ett nyopererat
barn på sjukhus i ett främmande land.
När vi skulle hämta ut Linnéa nästa dag presenterades vi en räkning på 375 dollar eftersom vi inte hade
tänkt på att ta med hennes pass och visa
att hon hade Residence Permit. Jag hade mitt pass med mig men det dög inte som
bevis utan vi fick åka hem och lämna
Linnéa och sen tillbaks till sjukhuset
och visa hennes pass.
- Nu gör vi så här, sa kassörskan och rev
sönder räkningen efter att ha sett
stämpeln i passet.
Alla som befinner sig i landet får gratis behandling vid olycksfall men om man blir sjuk får man
betala hela vårdkostnaden om man varit i
landet mindre än en månad och inte har
Residence Permit eller är medborgare. För bofasta kostade då ett läkarbesök hos familjedoktorn,
som varje familj valde ut och sen
besökte i första hand, c:a 26 dollar
för vuxna och hälften för barn.
(1dollar = knappt 4kr då) Behandling på
ett emergency eller sjukhus var
gratis. Utskriven medicin kostade två
dollar för varje förskrivning. Ville man ha ett hembesök av en jourhavande läkare så kostade det 50
dollar.
Hela familjen var snart i
upplösningstillstånd. Det var dammigt
och mögligt i lägenheten trots att vi dammsög,
skakade sängkläder och vädrade dagarna i ända. Fastän solen sken från morgon till kväll och det var klart
i luften blev jag inte av med astman.
Jag blev desperat och ville därifrån.
Ulrika som hade besökt universitetet ett par gånger för att skaffa information ville genast börja plugga
och fick inget utlopp för sin energi.
Sanna saknade någon jämnårig kompis att utforska
omgivningarna med. Linnéa hade ont och var
förtvivlad för att hon inte kunde sitta och för att hon hindrade oss andra från att fara vidare. Tore
blev stressad och deprimerad av dåligt
resultat av jobbsök och av alla krav
från olika håll. Ingen idyll precis.
Till slut bestämde vi att så fort vi fått säkerhetsbälten installerade i baksätet (standardbältena
passade inte) så skulle alla utom Linnéa
åka 10 mil söderut till Hamilton som en
första etapp. Där skulle vi försöka få tag på något mögelfritt ställe att bo på och sen skulle
Tore hämta Linnéa och återigen frakta
henne på golvet. Alla acepterade planen
och den fungerade också så när som på säkerhetsbältena så dem fick vi skippa tills vidare.
Hamilton är en rätt stor men ren och prydlig stad med c:a 95.000 inv.
Tvärs igenom rinner en bred, slingrande flod kantad av välskötta vackra parker. Mitt i
stan finns en liten sjö lagom för
jollesegling och vattenlek. Gott om
tygaffärer med billiga tyger finns där
också, en välsignelse för oss för nu
kunde vi ladda upp med tyg och Linnéa som blivit lite bättre kunde se fram mot lugna skapardagar
framför symaskinen medan vi andra gjorde
turer åt alla vädersträck.
Vi bodde en mil utanför stan. Motellet bestod av två längor med nybyggda, rena, mögelfria units i en stor
trädgård där alla fruktträd fanns
representerade. Apelsiner, citroner,
clementiner, äpplen, vindruvor (slut för säsongen), grapefruit och feojas (som vi adrig sett
förut). Det var gröna avlånga frukter
som smakade som ett mellanting mellan päron
och jordgubbar. Första kvällen
smög Ulrika sig ut i mörkret och nallade
ett par smakprov och vi kände oss som skurkar men nästa morgon kom motellvärdinnan och skänkte
oss en hel plastkasse full. Brottet var tydligen inte så allvarligt.
Vi fick t.o.m lov att plocka vad vi
ville från träden.
I trädgården fanns också en liten swimmingpool, den obligatoriska spapoolen, en stor voljär med
exotiska fåglar och en get som spankulerade
fritt omkring. Utanför staketet i en
inhägnad gick får, kor och höns. Rena zoo´t alltså.
Tyvärr kom vinterkylan med frost samtidigt som oss och som vi frös första natten där har vi nog aldrig
frusit. Då hade vi ändå värmt sängarna i
god tid med elektriska värmefiltar och hade
haft flera lager med kläder på oss plus sovsäckar och dubbla filtar. Jag tror banne mej det var frost
inomhus. I det här landet vädrar man
hela dan, har högst ett värmeelement i hela
huset men brassar elfiltar i sängarna en halvtimme innan man går till sängs. På mornarna rinner vatten
utefter fönstren som ser ut som
skyltfönstren i fiskaffärerna gjorde när vi
var barn. Inte undra på att husen
möglar.
Jag hade inte vågat mej på att köra bussen ännu. Den var så olik tidigare bilar jag kört och dessutom
satt alla spakar och knappar på
"fel" sida. Här var det ju vänstertrafik och bilarna är anpassade till det. En kväll
letade vi i alla fall upp en liten
slingrig nästan otrafikerad väg där jag satte
mej bakom ratten, repeterade alla handgrepp och startade. Aldrig trodde jag väl att det skulle kännas
så ovant att köra på vänster sida. Tore
hade ju körkort under den tid det var
vänstertrafik i Sverige så han hade snabbt kommit in i det och var nu helt "tillvand". Jag låg
hela tiden för långt till höger på vägen
för jag kunde inte se vägkanten tyckte jag.
Kanske berodde det också på den höga bilen. Men jag måste ju vänja mej så det var bara att köra vidare och
efter en stund kändes det bättre.
Då fick Tore syn på sitt livs fotomotiv och körlektionen avbröts i en hast. Höga gröna kullar låg i
svepande motljus. Några får betade på en
höjd och var och en markerades av
lysande ull. Det skulle bli den
perfekta bilden. Fram med kamera och
stativ. Morsan fick parkera bäst hon kunde medan mästerfotografen monterade upp sina
arbetsredskap vid vägkanten.
Tores fantastiska fotomotiv.
Jag tog några bilder på ett vackert
lutande staket och en grupp kraftfulla
tjurar med min kamera. Under tiden
klättrade Ulrika och Sanna upp på en kulle och när jag såg dem där högt uppe på kammen tänkte jag
att jag MÅSTE anstränga mej och fylla
lungorna med hög frisk luft. De hade
känts som ihopskrynklade russin den sista tiden, men jag mobiliserade alla mina krafter och lyckades
till sist hinna ifatt ungarna längst
uppe på en topp. Kulle efter kulle
med betande får och kor så långt ögat
nådde. Det var lite Schweizerkänsla,
bara pinglandet av koskällor fattades. Nere
i en dal kom en motorcykeldriven "fårboy" körande och
drev sin hjord med hjälp av ett par
hundar. Kossor råmade, solen gick ned,
himlen färgades röd och friden sänkte sig över
"alperna". En liten glimt av paradiset var det allt.
Ena dan var vi i "Paradiset", nästa
dag i "Helvetet". Sådana
kontraster består det här landet av. "Helvetet" hette i själva verket Hells Gate, Helvetesporten.
Det var ett inhägnat område i norra
änden av Rotoruasjön. I hela
Rotoruadistriktet pyser det ur marken och luktar svavel men här vid de mest aggressiva öppningarna mot
jordens inre har man byggt en
restaurang, en souvernirshop och en upphöjd
promenadslinga att gå på. Längs hela slingan varnade skyltar för att gå utanför stigen. Då kan man riskera
att utlösa ett utbrott. Över ingången till anläggningen hade man byggt en jippobetonad portal (därav namnet)
med målat maorimönster. Det såg lite löjligt ut så jag drog mej för att gå in och betala inträde men Tore
sa:
- Jippo eller ej det här SKA man se om man är
på Nya Zeeland.
Det var faktiskt värt inträdet men Sanna och jag gick med varsin näsduk framför mun och näsa för det
var påfrestande för luftrören. Det
luktade illa, ångade vit rök, bubblade
brun lera och stänkte svart vatten i olika hål och pölar. Marken var varm och steril men runt omkring
tycktes växterna trivas och de yttersta
pölarna var fyllda med en varm grön
sörja.
Efter Hells Gate körde vi ett varv runt Lake Rotoriti. Båda sjöarna är lika vackra och kantade av riktiga
fjäll delvis klädda med skog. Vi stannade
för att tanka på en bensinstation och
därutanför satt två bastanta maoritanter
med en stor grupp tre - fyraåringar och väntade på skolbussen. De kom antagligen just från
Kohanga Reo som betyder språknäste.
Maorierna har startat lekskolor för småbarn
ledda av äldre kvinnor som fortfarande behärskar maori. Det är ett led i försöken att rädda
det utdöende språket. Hur det skulle bli
med uppföljningen i skolan sen var då inte klart ännu. Alla barn hade
visserligen rätt att få en viss undervisning i maori om föräldrarna krävde det
men det var ännu inte tillräckligt mycket för att det skulle bli ett naturligt andraspråk. Under
1990-talet hände mycket på språkfronten. Regeringen satsade stora resurser på
undervisning i maorispråket som nu har en mycket starkare ställning i
landet.
Ungarna var jättegulliga och jag ville så
gärna ta en bild av hela gruppen men nu
är man ju så väluppfostrad och hämmad så
istället för att langa upp kameran framför det pittoreska motivet satt jag kvar i bilen och vinkade
mesigt åt de tilltänkta
fotomodellerna. Någon pressfotograf blir
jag nog aldrig.
Ett kohangareo fotat vid ett senare
tillfälle, på ostkusten.