Åter till hemsidan

Åter till delöversikt

 

 Var ska vi bo ?

 

När vi kom tillbaka till Auckland igen hade vi varit borta  från Sverige i nästan tre veckor. Vi hade hunnit med att se  och uppleva en hel del. Det hade gått förvånansvärt bra att  resa med vår stora och stökiga familj. Det var första gången  vi gjorde en långresa med hela familjen samtidigt.  Naturligtvis hade det varit ett evigt jämkande av motstridiga  viljor. Ideliga diskussioner, utbrott, hot och vädjanden. Men  också nya, okända, sidor hos var och en hade kommit fram.  Ulrika t. ex var fixaren, bäst på engelska och den som  räddade situationen när vi andra stod handfallna och bara  tuggade luft. Sanna sprang ärenden och var betydligt  tjänstvilligare än hemma.  Linnéa hade ju inte varit med på  så många utflykter eftersom hon varit så trött men hon var  som vanligt familjens diplomat och Tore hade blivit riktigt  tuff. Själv kände jag mej som en cikusdirektör som höll ihop  det hela, tröstade, skällde, delade på slagskämpar och fick  se till att aldrig tappa greppet. "The show must go on". 

  Nu skulle vi alltså "göra" Auckland ett tag medan Tore  sprang på anställningsintervjuer. Trafiken i stan med omnejd  var rent förskräcklig. Även i förorterna fick man skrika till  varandra när man gick på trottoarerna. Alla tycktes köra bil  dit de skulle. Det gick bussar men det var nästan omöjligt  att få tag i en busstidtabell och dessutom fanns det flera  bussbolag.  På hållplatserna stod det inte vilka bussar som  stannade där eller vart de gick så det blev till att fråga  sig fram eller chansa.  Tacka sjutton för att folk tar bilen.  Alla man frågade brukade också svara olika.  De verkade inte  vara så noga med vad de svarade utan var mer intresserade av  var vi kom ifrån, hur länge vi skulle stanna o.s.v. Sen  berättade de om den eller den släktingen eller kompisen som  varit i europa m.m.  m.m.  Ja ett pratsamt folk är det och  det är ju kul men det brukade sluta med att man missade  bussen. 

88 Aukland

Gatubild från Aukland.

  Vi tog oss en ordentlig titt på Takapuna, en förort norr om  stan, som vi fått höra skulle vara så trevligt att bo i. Det  hade nog ändrats en hel del de sista åren för där var  smutsigt och larmigt och massor av folk på gatorna och i  affärerna. Det fanns affärer av alla de slag utom vanliga  matvaruaffärer. Hur vi än letade så kunde vi inte hitta ett  enda ställe att proviantera på. Badstranden kantades av  villatomter som sträckte sig ända ner till sanden så att det  bara var på ett par ställen man kunde nå den.  Plastpåsar,  flaskor och cigarettfimpar låg utspridda i sanden och hussar  och mattar med både en, två och tre hundar promenedade längs  stranden. Nej hit ville jag inte flytta. Kåkar som hemma  skulle kosta ungefär en miljon kostade här fyra miljoner  kronor! Och hus i vår prisklass fanns inte. 

  

 Medan vi hade varit i Bay of Islands hade familjen Lundin  stannat i stan och skaffat sej både bil och tomt. Jan hade ju  ordnat jobb redan i Sverige så de visste var de skulle komma  att slå sig ned. Vi hälsade på dem en eftermiddag i deras  hyrda hus, tog en fika och tittade på husritningar.  Deras  entusiasm smittade av sig på mej och ungarna. Tänk om vi  också kunde hitta nånting här i Auckland. Vi hade börjat  gilla stan i alla fall. Där finns många oaser, Auckland  Domain är ett och One Tree Hill ett annat. Ur ett grönområde  som syns vida omkring reser sig en hög kulle. Längst upp ser  man ett monument och ett enda lutande träd. Här fanns en gång  en Pa, en maorifästning, men nu kan man bara ana spåren av  den.  Längs en vindlande bilväg kommer man upp till toppen  och hittar då en grav mellan trädet och monumentet. Förvånat  läser man att här ligger en av stadens forna pampar , Sir  John Campbell,begravd.  Man har en milsvid utsikt varvet runt  och får en rejäl överblick över storstaden. Liknande såna här  lugna tillflyktsorter mitt i larmet finns det gott om i  Auckland. 

  Tillsammans med Lundins åkte vi för att titta på deras fynd  fast det hade börjat skymma.  Tomten låg på en halvö, Te  Atatu, i nordvästra delen av stan längst bort på en  återvändsgata intill ett grönområde. Vilket läge!  Tio  minuter med bil till innerstan och tre, fyra minuters gångväg  genom bushen till en underbar liten badstrand. På stranden  hade man utsikt över lungt vatten med speglande ljusglitter  från stadens avlägsna byggnader och över Harbour Bridge som  såg ut som ett gult pärlband i vattnet. Fantastiskt. Ja  otroligt. Mitt i stan och ändå tyst och lugnt. Det finns som  sagt oaser. 

  På stranden fanns en grillplats med en uppmurad grill och  sittplatser runt omkring.  Vad var nu naturligare än att vi  ordnade vårt första "barberque" denna underbara afton med  stilla ljummen luft.  In i bilarna igen och iväg till ett  stort kvällsöppet matcenter där vi inhandlade grillad varm  kyckling, pain riche, öl, juice... ja allt som behövdes för  en fest i det fria. 

  När vi sen satt och festade och såg ut över vattnet  bestämde jag mej. 

 - Här vill jag bo.  Tomten intill Lundins var till salu även den. Den var större  och bättre lämpad för odling men dyrare förstås. Fick nu Tore  bara ett jobb snart så..... 

  Jag hann bara lägga mej ned i sängen när vi kommit hem så  satte min astma igång på allvar. Den hade hållit sig borta  länge men börjat göra sig lite påmind uppe i Paihia.  Jag  hade inte uppgivit i immigrationsansökan att någon av oss  hade astma för jag tyckte att vi hade den under kontroll och kände av den så sällan, så det var inget att orda om. Nu vågade jag inte söka läkare i rädsla för att  bli avslöjad och kanske hemskickad.  Vad kunde astman bero  på, kvällsluften nere vid stranden, pollen från bushen vi  gått igenom eller mögellukten i lägenheten vi bodde i? Jag  kämpade mej igenom natten utan att veta att Nya Zeeland är  världens "astmatätaste" land med världens högsta procent  dödsfall i astma! 

 

 På jobbfronten gick det trögt. Ekonomin i landet var på  nedgång och företagen mycket restriktiva med nyanställningar.  De ytterst få tänkbara jobben antingen krävde mycket bättre  engelska än Tore vid det här laget kunde eller var inte alls  vad han tänkt sig. 

  De dagar Tore inte hade intervjuer hyrde vi bil och gjorde  långa utflykter utefter kusterna både norrut och söderut. Vi  upptäckte att på västkusten var sanden svart och på ostkusten  vit. Bara några få personer badade  men desto fler  surfade eller dök iklädda våtdräkter. Vi nöjde oss oftast med  att äta matsäcken på stranden och sen fara vidare för att  hinna se så mycket som möjligt. Tids nog skulle vi få bada  tänkte vi. 

  Måndagen den 24 april var helgdag, Anzac day, och vi liksom  nästan alla Auklandbor packade bilen full med badgrejor,  matsäck, tröjor, tuggummi (mot åksjuka) och astmamedicin och  for norrut.  Ja, Linnéa stannade hemma och vilade men vi  andra styrde mot en på kartan spikrak kust på västsidan av en  halvö med en lika spikrak väg utefter stranden. Det verkade  lockande tyckte vi. 

  När vi hittat platsen där vi antog att den spikraka vägen  skulle börja körde vi fel och hamnade i ena änden av en flera  mil lång sandstrand, Muriwai Beach, där folk började samlas  med fiskeredskap, bilar, motorcyklar, hundar, småbarn,  surfingbrädor och trailors med motorbåtar på. Tio meter från  vattenbrynet reste sig en hög sandbrant med vindlande trappor  som vi klättrade uppför och kunde se hela semesterskådespelet  under oss. Ur branten stack svarta blankslitna klippor ut och  bildade djupa grottor och stora platåer där vi utan trängsel  kunde ha provat våra kastspön om de inte hade befunnit sig på  resa i en låda någonstans på oceanerna. 

  En del klippor som nu i lågvatten kommit upp i dagen var  klädda med en centimeter långa svarta musslor tätt tätt ihop  som en skimrande heltäckningsmatta.

88 Musslor

Heltäckningsmatta av musslor.

Under klipputsprången  satt stora röda sjöstjärnor fastkletade ovanpå varandra.  Sanden var fin och svart. Det var ju på västkusten. Vid  minsta pust yrde den upp i maten och kaffet och trängde in  överallt.  Det knastrade när man bet i en smörgås men vi var  så fascinerade att vi accepterade både knastret och  bottensatsen i kopparna. 

  När vi väl hittade vägen vi letat efter så visade det sig  att mellan vägen och stranden fanns en skogsremsa som  effektivt skymde all utsikt mot havet och när vägen efter  några km gjorde en tvär gir ut mot vattnet var den avstängd  med en bom. Så är det oftast här. De finaste ställena kommer  man inte åt. 

  

Massor av tid ägnade vi också åt att leta efter en lämplig  bil att köpa. Lundins hade köpt en Nissan van, en minibuss i  personbilsstorlek. Den sortens bilar är mycket vanliga här  och faktiskt ibland billigare än combibilar. Ganska snart  förstod vi att det var bilen för oss. Efter ett evigt  springande hos bilhandlare, provkörande och prutande bestämde  vi oss för en havsblå sex år gammal Nissanbuss som gått 8500  mil. 9.000 dollar, knappt 40.000 kr skulle vi få ge för den  och lättade över att ha ett problem ur världen gav vi oss  iväg till banken där jag varit tidigare på dan och fått  bekräftat att våra eftersända pengar kommit in på mitt konto.  Nu skulle vi säga upp den mögel-doftande lägenheten och dra  vidare mot söder och förhoppningsvis mera luftrörsvänliga  trakter. Tore ville pröva lyckan i Wellington för han gillade  inte alls Auckland. 

  På banken blev det krångel. Pengarna stod visserligen inne  på mitt konto men eftersom de var skickade med check från  Sverige så skulle det, av någon anledning som jag inte  förstod, ta ytterligare en vecka innan de var disponibla.  Jag förklarade som det var  att vi först kontrollerat att  pengar fanns på kontot sen beställt en bil och ordnat för  resa till sydön (drog jag till med för att få situationen att  låta lite mer desperat) och att vi nu stod här med en familj  på fem som väntade plus bilförsäljaren som måste ha sina  pengar. 

  Kassörskan förklarade vänligt igen varför jag inte kunde få  ut mina pengar och jag förstod lika lite den här gången men  försökte låta ännu mer förtvivlad och hjälplös vilket jag ju  också var. Då gick hon och ringde huvudkontoret och si efter  en stund fick vi ut våra  tio tusen dollar i tvåhundra  stycken femtidollarsedlar ! man hade inte större sedlar på  kontoret. Liknande situationer har vi varit med om många  gånger sen dess och lärt oss att man aldrig ska ta för givet  att en tjänsteman menar vad han eller hon säger första  gången. 

  Så kom vi då glada och stolta hem till ungarna och visade  upp bilen. Ännu fanns inget baksäte det skulle komma dan  därpå men vi tyckte att vi behövde bilen så vi körde hem den  med en gång.

88 Karori familjen utanför huset på Swadel Way - Kopia

Vår nya bil som fick heta  Beachboy.

  Linnéa visade inget större intresse för den nya familjemedlemmen. Hon hade ju varit trött och hängig hela tiden men  de sista dagarna hade hon blivit allt tystare. Nu klagade hon  över att hon inte kunde sitta för att det värkte i  underlivet. I flera dagar hade hon kännt det men hoppats på  att det var nån liten böld hon kunde fixa själv. Trots att hon  mådde så dåligt ville hon absolut inte söka läkare. 

  Vid åttatiden på kvällen stod hon inte ut längre så vi  frågade motellägaren vart man skulle vända sig och han  förklarade vägen till närmaste "emergency", akutmottagning,  för oss. Det fanns en i närheten av North Cote, förorten vi  bodde i.  Linnéa kunde vid det här laget varken stå eller  sitta så hon fick ligga på mage på bilgolvet med ett  liggunderlag och ett par kuddar under sig. Så fraktade vi  henne till doktorn. 

  Där satt massor av folk i väntrummet med skrubbsår, stukade  fotleder och andra skador.  Förvånansvärt många var klädda i  träningsoverall och såg ut att komma direkt ifrån rugbyplanen  eller gymet.  Vår stackars dotter som inte kunde sitta och  också hade feber fick nästan genast komma in i ett av  undersökningsrummen. De låg som fack runt väggarna i ett  stort öppet fyrkantigt rum med alla attiraljer som kan  behövas på en akutmotttagning, telefoner, instrument, bandage  och kemikalier, lätt åtkomliga på diskar och hyllor i mitten. 

  När en läkare undersökte henne konstaterade han att hon  måste opereras snarast men eftersom man inte hade resurser  för större operationer här så remitterade han henne till  National Womens Hospital. Han ringde dit och förberedde dem  på att vi skulle komma och skickade efter en ambulans. Tore  fick åka efter i blåa bussen medan jag höll Linnéa sällskap i ambulansen. 

  På sjukhuset blev vi genast omhändertagna och Linnéa kördes  in på en sal med fem sängar. I taket gick skenor så att  rummet delades i små sektioner med förhängen runt varje säng.  Dessa drog man för vid undersökning och bort efteråt.  Förhängena var av blommigt dubbelt tyg och det såg mycket  trevligt ut men varje ord och ljud hördes förstås ut. 

  I "båset" bredvid låg en ung tjej och såg ledsen ut. Hon  fick strax besök av en läkare och en sköterska som drog för  draperiet och sen hörde man prat och skratt därinnanför i  ungefär tjugo minuter. När gardinen drogs undan igen såg  tjejen betydligt gladare och piggare ut. 

  Sammanlagt fem läkare undersökte Linnéa. En överläkare, två  kirurger och två narkosläkare. Dessutom en narkosassistent,  en sköterska och ett biträde som tog hand om henne före och  efter operationen. Gott om personal alltså och de var av alla  kulörer och alla var lika glada och skojfriska fast det hade  hunnit bli mitt i natten. Visst ja, jag glömde två killar som  körde folk till och från operationssalen," the theatre suit",  som dom säger här. 

  Det var ändå inget hurtfriskeri utan man tog sig verkligen  tid för varje patient och var extra noga med att förklara  både för mig och Linnéa hur ingreppet skulle göras. Om och om  igen tills vi förstod. Jag fick också skriva under en  försäkran att jag gick med på att operationen utfördes.  Under tiden hade Tore hittat dit och klockan ett var  sjuklingen opererad, uppvaknad och hade fått en spruta morfin  för att hon hade så ont. När hon efter nån timme rullats  tillbaka till salen igen och började domna av sa vi god natt  och åkte tillbaks till North Cote. Vi kom i säng klockan två  men så mycket sömn blev det inte för mig. Man sover inte  särskilt gott när man lämnat ett nyopererat barn på sjukhus i  ett främmande land. 

  När vi skulle hämta ut Linnéa nästa dag presenterades vi en  räkning på 375 dollar eftersom vi inte hade tänkt på att ta  med hennes pass och visa att hon hade Residence Permit.  Jag  hade mitt pass med mig men det dög inte som bevis utan vi  fick åka hem och lämna Linnéa och sen tillbaks till sjukhuset  och visa hennes pass. 

 - Nu gör vi så här, sa kassörskan och rev sönder räkningen  efter att ha sett stämpeln i passet. 

  Alla som befinner sig i landet får gratis behandling vid  olycksfall men om man blir sjuk får man betala hela  vårdkostnaden om man varit i landet mindre än en månad och  inte har Residence Permit eller är medborgare. För bofasta  kostade då ett läkarbesök hos familjedoktorn, som varje familj  valde ut och sen besökte i första hand, c:a 26 dollar  för  vuxna och hälften för barn. (1dollar = knappt 4kr då)  Behandling på ett emergency  eller sjukhus var gratis.  Utskriven medicin kostade två dollar  för varje förskrivning.  Ville man ha ett hembesök av en  jourhavande läkare så kostade det 50 dollar. 

  

Hela familjen var snart i upplösningstillstånd. Det var  dammigt och mögligt i lägenheten trots att vi dammsög,  skakade sängkläder och vädrade dagarna i ända. Fastän solen  sken från morgon till kväll och det var klart i luften blev  jag inte av med astman. Jag blev desperat och ville därifrån.  Ulrika som hade besökt universitetet ett par gånger för att  skaffa information ville genast börja plugga och fick inget  utlopp för sin energi. Sanna saknade någon jämnårig kompis  att utforska omgivningarna med. Linnéa hade ont och var  förtvivlad för att hon inte kunde sitta och för att hon  hindrade oss andra från att fara vidare. Tore blev stressad  och deprimerad av dåligt resultat av jobbsök och av alla krav  från olika håll. Ingen idyll precis. 

  Till slut bestämde vi att så fort vi fått säkerhetsbälten  installerade i baksätet (standardbältena passade inte) så  skulle alla utom Linnéa åka 10 mil söderut till Hamilton som  en första etapp. Där skulle vi försöka få tag på något  mögelfritt ställe att bo på och sen skulle Tore hämta Linnéa  och återigen frakta henne på golvet. Alla acepterade planen  och den fungerade också så när som på säkerhetsbältena så dem  fick vi skippa tills vidare. 

  Hamilton är en rätt stor men ren och prydlig stad med c:a  95.000 inv.  Tvärs igenom rinner en bred, slingrande flod  kantad av välskötta vackra parker. Mitt i stan finns en liten  sjö lagom för jollesegling och vattenlek.  Gott om tygaffärer  med billiga tyger finns där också, en välsignelse för oss för  nu kunde vi ladda upp med tyg och Linnéa som blivit lite  bättre kunde se fram mot lugna skapardagar framför symaskinen  medan vi andra gjorde turer åt alla vädersträck. 

  Vi bodde en mil utanför stan. Motellet bestod av två längor  med nybyggda, rena, mögelfria units i en stor trädgård där  alla fruktträd fanns representerade. Apelsiner, citroner,  clementiner, äpplen, vindruvor (slut för säsongen),  grapefruit och feojas (som vi adrig sett förut). Det var gröna  avlånga frukter som smakade som ett mellanting mellan päron  och jordgubbar.  Första kvällen smög Ulrika sig ut i mörkret  och nallade ett par smakprov och vi kände oss som skurkar men  nästa morgon kom motellvärdinnan och skänkte oss en hel  plastkasse full.  Brottet var tydligen inte så allvarligt. Vi  fick t.o.m lov att plocka vad vi ville från träden. 

  I trädgården fanns också en liten swimmingpool, den  obligatoriska spapoolen, en stor voljär med exotiska fåglar  och en get som spankulerade fritt omkring. Utanför staketet  i en inhägnad gick får, kor och höns. Rena zoo´t alltså. 

  Tyvärr kom vinterkylan med frost samtidigt som oss och som  vi frös första natten där har vi nog aldrig frusit. Då hade  vi ändå värmt sängarna i god tid med elektriska värmefiltar och hade  haft flera lager med kläder på oss plus sovsäckar och dubbla  filtar. Jag tror banne mej det var frost inomhus. I det här  landet vädrar man hela dan, har högst ett värmeelement i hela  huset men brassar elfiltar i sängarna en halvtimme innan man  går till sängs. På mornarna rinner vatten utefter fönstren  som ser ut som skyltfönstren i fiskaffärerna gjorde när vi  var barn.  Inte undra på att husen möglar. 

  Jag hade inte vågat mej på att köra bussen ännu. Den var  så olik tidigare bilar jag kört och dessutom satt alla spakar  och knappar på "fel" sida. Här var det ju vänstertrafik och  bilarna är anpassade till det. En kväll letade vi i alla fall  upp en liten slingrig nästan otrafikerad väg där jag satte  mej bakom ratten, repeterade alla handgrepp och startade.  Aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så ovant att köra  på vänster sida. Tore hade ju körkort under den tid det var  vänstertrafik i Sverige så han hade snabbt kommit in i det  och var nu helt "tillvand". Jag låg hela tiden för långt till  höger på vägen för jag kunde inte se vägkanten tyckte jag.  Kanske berodde det också på den höga bilen. Men jag måste ju  vänja mej så det var bara att köra vidare och efter en stund  kändes det bättre. 

  Då fick Tore syn på sitt livs fotomotiv och körlektionen  avbröts i en hast. Höga gröna kullar låg i svepande motljus.  Några får betade på en höjd och var och en markerades av  lysande ull.  Det skulle bli den perfekta bilden. Fram med  kamera och stativ. Morsan fick parkera bäst hon kunde medan  mästerfotografen monterade upp sina arbetsredskap vid  vägkanten. 

88 a Auklandtrakten

Tores fantastiska fotomotiv.

Jag tog några bilder på ett vackert lutande  staket och en grupp kraftfulla tjurar med min kamera. Under  tiden klättrade Ulrika och Sanna upp på en kulle och när jag  såg dem där högt uppe på kammen tänkte jag att jag MÅSTE  anstränga mej och fylla lungorna med hög frisk luft. De hade  känts som ihopskrynklade russin den sista tiden, men jag  mobiliserade alla mina krafter och lyckades till sist hinna  ifatt ungarna längst uppe på en topp.  Kulle efter kulle med  betande får och kor så långt ögat nådde. Det var lite  Schweizerkänsla, bara pinglandet av koskällor fattades. Nere  i en dal kom en motorcykeldriven "fårboy" körande och drev  sin hjord med hjälp av ett par hundar. Kossor råmade, solen  gick ned, himlen färgades röd och friden sänkte sig över  "alperna". En liten glimt av paradiset var det allt. 

 

 Ena dan var vi i "Paradiset", nästa dag i "Helvetet".  Sådana kontraster består det här landet av. "Helvetet" hette  i själva verket Hells Gate, Helvetesporten. Det var ett  inhägnat område i norra änden av Rotoruasjön. I hela  Rotoruadistriktet pyser det ur marken och luktar svavel men  här vid de mest aggressiva öppningarna mot jordens inre har  man byggt en restaurang, en souvernirshop och en upphöjd  promenadslinga att gå på. Längs hela slingan varnade skyltar  för att gå utanför stigen. Då kan man riskera att utlösa ett utbrott. Över ingången till anläggningen hade man  byggt en jippobetonad portal (därav namnet) med målat  maorimönster.  Det såg lite löjligt ut så jag drog mej för  att gå in och betala inträde men Tore sa: 

 - Jippo eller ej det här SKA man se om man är på Nya  Zeeland. 

  Det var faktiskt värt inträdet men Sanna och jag gick med  varsin näsduk framför mun och näsa för det var påfrestande  för luftrören. Det luktade illa, ångade vit rök, bubblade  brun lera och stänkte svart vatten i olika hål och pölar.  Marken var varm och steril men runt omkring tycktes växterna  trivas och de yttersta pölarna var fyllda med en varm grön  sörja. 

  Efter Hells Gate körde vi ett varv runt Lake Rotoriti. Båda  sjöarna är lika vackra och kantade av riktiga fjäll delvis  klädda med skog. Vi stannade för att tanka på en  bensinstation och därutanför satt två bastanta maoritanter  med en stor grupp tre - fyraåringar och väntade på  skolbussen. De kom antagligen just från Kohanga Reo som  betyder språknäste. Maorierna har startat lekskolor för  småbarn ledda av äldre kvinnor som fortfarande behärskar  maori. Det är ett led i försöken att rädda det utdöende  språket. Hur det skulle bli med uppföljningen i skolan sen var då inte klart ännu. Alla barn hade visserligen rätt att få en viss undervisning i maori om föräldrarna krävde det men det var ännu inte tillräckligt mycket för att det skulle  bli ett naturligt andraspråk. Under 1990-talet hände mycket på språkfronten. Regeringen satsade stora resurser på undervisning i maorispråket som nu har en mycket starkare ställning i landet. 

 Ungarna var jättegulliga och jag ville så gärna ta en bild  av hela gruppen men nu är man ju så väluppfostrad och hämmad  så istället för att langa upp kameran framför det pittoreska  motivet satt jag kvar i bilen och vinkade mesigt åt de  tilltänkta fotomodellerna.  Någon pressfotograf blir jag nog  aldrig.

90 Ostkusten

Ett kohangareo fotat vid ett senare tillfälle, på ostkusten.

 

Åter till hemsidan

Åter till delöversikt