Svenskättlingar tar hand om oss
Efter en vilovecka i Hamilton kände
Linnéa sig så pass återhämtad att hon trodde hon skulle klara en förflyttning
igen. Vi packade in alla våra grejor i
bilen och tog adjö av vårt snälla värdfolk som låtit Linnéa komma hem till sig
varje dag för att ta ett salt bad i badkaret. Det hade hon ordinerats av
doktorn på sjukhuset men att få tag i en unit med bad till ett rimligt pris i
Hamilton hade visat sig omöjligt. Till slut löste det sig i alla fall på det
här viset.
- Vi åker så långt Linnéa orkar, sa vi och kom
ända ner till Foxton, ett litet samhälle 10 mil norr om Wellington. Det var
mycket roligare att resa nu när Linnéa också var med och kunde få se samma
saker som vi, inte bara höra våra beskrivningar. Det var så hon upplevt det
mesta av Nya Zeeland hittills. Hon levde upp och blev på så gott humör att hon
morgonen därpå t.o.m. hoppade studsmatta i trädgården. Såret gick upp förstås men jag hade inte
hjärta att klandra henne.
På vägen mellan Hamilton och Foxton lunchade vi i Taupo en liten stad
vid Lake Taupo, landets största insjö. Där åt vi pizza för tredje dagen i
följd. Här i landet kör man med flermanspizza som man skär som en tårta och
äter som en smörgås. Servitrisen blev både förvånad och sur när vi bad om
bestick att äta med.
- Man BRUKAR inte äta pizza med kniv och
gaffel, sa hon. Den goda pizzan och den underbara utsikten över sjön med vackra
berg i fonden gjorde att vi förlät henne.
Utanför pizzerian såg vi en, för oss svenskar, märklig skylt: DRIVE IN
FOR WINE. Nya Zeeland är nedlusat av spritbutiker och här behövde man alltså
inte ens kliva ur bilen för att handla. Myndigheterna kompenserar med
pedagogiska skyltar utefter vägarna: DRINK DRIVE DIE !
Söder om Lake Taupo såg vi vårt första snöklädda berg här, Mount
Ruapehu, snudd på tretusen meter över havet, aktiv vulkan och högsta toppen i
Tongariro Natiolal Park. Just nu såg den
alldeles lugn ut men på den näst högsta toppen sipprade rök upp ur sidan och
det var den första rykande vulkan ungarna sett i verkligheten. Sanna hade under
resan blivit så intresserad av landskapet och hur det bildats att hon satt mest
varje kväll och läste sin kart- och geografibok som hon fått i julklapp. Nu
MÅSTE hon få stanna och ta bilder att skicka till kompisarna.
Ruhapeu med lite snö på toppen.
Fredagen den 7 maj nådde vi så äntligen Wellington, "Världens
vackraste huvudstad" enligt flera reseskildringar. Vi kom redan kl 12 på
dan så vi hoppades att vi snart skulle hitta en bostad och hinna se på stan
under eftermiddagen. Och nog fick vi se stan allt men inte på det sättet som vi
hade tänkt. Just den dagen började ett långlov mellan två terminer för skolorna
så det var nästan hopplöst att få plats på något ställe. Vi gick direkt till
turistbyrån för vi trodde att vi skulle spara tid på det sättet. Men där fick
vi en lista på några svindyra motell och en lista på hotell med överkomliga
priser men utan kokmöjligheter. I stället gick vi till en lägenhetsförmedling
och en av de anställda där ringde åtskilliga hyresvärdar men antingen ville de
inte hyra ut för kortare tid än ett par månader (och så lång tid kunde vi ju
inte binda oss för) eller också var det redan uthyrt. Hon var vänlig och
förstående och ringde flera prisvärda hotell och motell också men alla var
fullsatta. Det blev till att åka runt stan och leta själva och kuta in och ut
på olika ställen som var dammiga, snuskiga eller hade katter inomhus. Ulrika kan inte ens vara inne i ett rum där
en katt har varit innan utan att bli sjuk så såna ställen var inte att tänka
på. Föga anade vi då att nästan varenda
familj i detta land har minst en katt.
När vi finkammat stan utan resultat fortsatte vi till förorterna. Det
hade blivit mörkt och svårt att läsa kartan så vi stannade utanför en liten
Take away för att fråga om vägen. Då hörde vi ett klagande ljud alldeles
ovanför oss och när vi tittade upp mot en villa stod en rundlagd polynesiska på
trappan och sjöng. På sig hade hon en tunn vit klänning (nattlinne påstod Ulrika
bestämt) och i handen hade hon ett vitt band med en boll i varje hand. Hon lät
bollarna snurra och svängde samtidigt med kroppen så förföriskt hon kunde.
- Är detta det pryda Wellington vi har hört
talas om? frågade vi förvånat varandra.
Senare har vi lärt oss att de snurrande bollarna kallas poi och är en
mycket vanlig och viktig ingrediens i maoridans. Troligen var det en medlem ur
någon dansgrupp som vi borde ha passat på att lyssna till i stället för att
misstänka för någon tvivelaktig verksamhet.
Sent på kvällen tog vi in på ett motell i Lover Hutt och fick betala 100
dollar. Så kunde vi ju inte fortsätta så nästa dag gjorde vi en ny runda och
hamnade på kvällen i Porirua, som ligger vid kusten 17 km norr om city. Där
hittade vi till slut ett motell med en resonabel ledning som efter en del
förhandlingar lät oss hyra två units med vardera ett vardagsrum med två sängar,
ett barkök och ett separat sovrum med dubbelsäng. Det här med dubbelsäng retar
mej. Det anses alltid självklart att två av personerna i en unit ska ligga i en
dubbelsäng. Jag måste ligga med huvudet högt och med täcket väl omstoppat om
fötterna medan Tore vill ligga lågt och vifta med fötterna i friska luften. Det
går ju inte att genomföra i samma säng och ungarna avskyr att dela bädd med nån
annan natt efter natt så det uppstod alltid dispyter om vilkas tur det var. Hur
gör ett gäng kompisar som reser tillsammans?
500 dollar per vecka skulle vi få betala om vi städade själva. Ett trädgårdsbord fick vi låna till matbord
men det var alltid ett pusslande för att alla skulle ha något att sitta på
varje gång vi åt. Sängar, rummets enda fotölj och en inlånad pall fick tjäna
som sittplatser.
Två units var fina fisken för oss. Sängarna räckte till och ungarna
kunde glo på TV hur mycket de ville eller spela stereon högt utan att störa
Tore och mig och alla kunde vi vila oss lite ifrån varandra. Linnéa fortsatte att bygga upp sin garderob,
Sanna satt mycket för sig själv och pysslade och Ulrika kollade in omgivningen.
På dagarna gjorde vi utflykter och upptäckte bl. a. Miramar, en nästan
avsnörd halvö i stan där man fyllt ut avsnörningen lite och byggt en flygplats
på schaktmassorna. Nya Zeelands pilotförening har gång på gång protesterat mot
den korta landningsbanan som stäcker sig tvärs över landfästet men för åskådare
är det fantastiskt att få se det ena planet efter det andra, med bara någon
minuts mellanrum, susa ut över vattnet och försvinna i det blå. Mellan den ena änden av landningsbanan och
stranden går bilvägen ut till Miramar och när man passérar där har man planen
alldeles ovanför huvudet. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända om ett
plan missar att lyfta i rätt ögonblick och det är just vad pilotföreningen har
varnat för. En förlängning av banan
planerades men planerna befann sig ännu så länge bara på diskussionsstadiet.
Runt halvön växlar strandmiljön mellan små vikar med sandstrand och
sträckor med uppstickande taggiga lavaklippor av de mest spännande och
fantasieggande former. Mellan klipporna ligger grov svart sand. Jag älskade
detta landskap och brukar säga att det var värt att resa runt halva jorden bara
för att få uppleva det. Även om jag stunden innan andats tungt i uppförsbackar
och känt mej som en gammal orkeslös gumma så blev jag härute så lätt till sinnes
att jag kunde klättra omkring i timmar och plocka snäckor och vackert formade
träbitar och stenar. Havet ligger nästan alltid på här och vågorna kan även i
normal Wellingtonblåst bli ett par meter höga.
När de slår in över klipporna bildas tusentals små vattenfall i den
skrovliga ytan.
Dramatik vid klipporna.
Man tröttnar aldrig på att beskåda
denna havets attraktion. Tyvärr är inte hela Miramar lika njutbar för på ett
par ställen mynnar avloppsledningar rätt ut i havet och stora skyltar varnar
där för bad.
Utanför hotellet hade vi en uppvärmd pool och en spa att mjuka upp våra
lemmar i om vi hade suttit för mycket i bilen en dag. Eller om vi ville leka Dallas och ligga på rygg
i den vackert mönstrade bassängen som kantades av exotiska växter medan vi
tittade in genom glasväggen till baren och låtsades att allt detta var vårt.
Ulrika tog ett dopp varje kväll medan vi andra var lite mer sparsamma
med baden. En kväll frestade hon mej klockan tio när det var mörkt ute och rätt
kallt i luften. Vattnet kändes varmare än på dan nu när luften runt omkring var
kall men när vi började huttra klev vi över till den heta spapoolen.
Färdigkokta svalkade vi av oss i bassängen igen o.s.v.
Efter den behandlingen väntade jag mej en lång skön sömn på natten men
där misstog jag mej. Jag somnade nästan omedelbart när jag la ned huvudet på
kudden men vaknade strax igen av att jag hade jättesvårt att andas. Så där
plötsligt hade astman aldrig kommit förut så jag greps av panik och rusade ut
på balkongen. Ju mer upprörd jag blev desto svårare fick jag att andas. Tore
väckte ungarna och försökte ringa efter ambulans men fick inte liv i telefonen.
Linnéa gjorde vad hon kunde för att stötta mej både moraliskt och kroppsligt.
Medan Tore kämpade med telefonen sprang Ulrika och väckte grannarna i en villa
bredvid för att få hjälp. Jag försökte hela tiden intala mej:
- JAG SKA KLARA AV DET. JAG SKA KLARA AV DET.
En annan familj som bodde på motellet vaknade och när de förstått vad
som var på färde kom mamman, som själv hade astma, med ventolinespray och gav
mej. Själv hade jag i förvirringen inte tänkt på att jag hade en likadan. Hittils hade jag använt ungarnas svagare
medicin som vi hade fått en ordentlig mängd av i Sverige.
Pappan fick telefonen att fungera (man skulle slå ett par siffror för
att komma ut på linjen) och när ambulansen kom hade det värsta gett med sig men
jag fick i alla fall en blandning av syrgas och ventoline tills jag kunde andas
normalt igen. Ambulansmännen sa att det
mest olämpliga man kan göra när man får ett astmaanfall är att rusa ut i
kyligare luft för ett temperaturfall bara förvärrar situationen. En dyrköpt men
nyttig lärdom hade jag fått.
Nästa natt skulle vi väl i alla fall få sova trodde vi. Icke. På
motellet hade en grupp cigarettförsäljare konferens och de hade varit rätt
högljudda tidigare men ikväll skulle de in till stan och gå på restaurang och
skulle inte komma hem förrän baren var stängd. Motellägaren som fått höra vad
som hänt natten innan bad att festprissarna skulle visa hänsyn mot oss när de
kom hem på natten men det hade de visst glömt bort för de satte sig nere vid
poolen och söp och skrålade till långt fram på morgonen. Att Ulrika fyra gånger
gick ut och riktigt bönade att de skulle vara tysta struntade de blankt i.
På motellet jobbade en ung kille som hette Andrew Medland och visade sig
vara en trevlig och rar svensk-danskättling vars förfäder på 1800-talet kom
till Nya Zeeland och byggde upp ett litet samhälle norr om Wellington som
skulle få namnet Mauriceville. Andrew
blev de här första veckorna vår guide och rådgivare i Wellington och han gjorde
verkligen sitt bästa för att göra livet lättare för oss den kanske svåraste
tiden hittils. På dagarna höll vi oro och ångest borta med hjälp av "fullt
program" men på nätterna bröt hela registret av stressreaktioner ut,
mardrömmar, magkramper, illamående, sömnlöshet o.s.v. Säkert förvärrades min
astma också av vår osäkra situation.
Andrews föräldrar tog emot oss med öppna armar och vi var hemma hos dem
ett par gånger, både på fika och på middag. En dag for vi allihop upp till
Mauriceville med Lorna, Andrews mamma, som guide. Hon var född i byn och hade
mycket att berätta. Hennes farmor Hanna Herlund kom till Mauriceville som
tonåring. Där blev hon kär i den jämnårige Lars Nielsen som kom från Danmark.
På juldagen år 1882 gifte de sig och levde sedan hela sitt liv som farmare i byn. De fick inte
mindre än åtta barn och under sin levnad fick de se grannskapet utvecklas från
en fattig nybyggarbosättning till en relativt välmående jordbruksbyggd.
Deras emigration till Nya Zeeland hade varit
strapatsrik. Resan dit tog lång tid och på fatyget utbröt sjukdomar som många
dog av. Första åren här var också fyllda av prövningar och det berättar jag om
i ett extra kapitel i slutet av berättelsen om vår emigration.
För att komma till Mauriceville måste man köra över ett pass mellan två
bergskedjor, Rimutaka Range och Tararua Range. I Tararua finns toppar på över
1500 m. Vägens högsta punkt ligger bara 555 m över havsytan men det är
tillräckligt för att vägen vid stark vind måste stängas. Den går i serpentiner
uppför fjällsidorna med tillräckligt höga stup utanför kanterna för att ge även
de mest förhärdade nya zeeländare svindel. Någon vecka innan hade vi gjort ett
försök att ta oss över men blev då stoppade av polis. Två bilar hade redan
blåst av vägen.
Så kan det lätt gå när man färdas på
nyazeeländska vägar.
Den här dagen hade vi bättre tur. Solen sken och det var lugnt och
varmt, en riktig sommardag fast det egentligen var höst. Vi rastade i en park i
Masterton. Eftersom det var söndag vimlade det av lediga familjer på pick-nick
och asfaltgångarna i parken kantades av bilar. Phil, Andrews pappa, parkerade
bilen på en gräsmatta liksom flera andra familjer redan hade gjort. Efter stor
tvekan gjorde vi likadant, det skulle man ju aldrig drömma om att göra i
Sverige. Sen åt vi vår matsäck till tonerna av skrällig popmusik. Man får ta
seden dit man kommer.
Lorna berättade att när hon var liten hände det ungefär en gång om året
att hennes familj fick möjlighet att följa med någon skjuts till Masterton. Det
var ett stort äventyr att åka till "storstaden" och alltid åt de sin
medhavda lunch i parken där vi nu satt.
Vi började vår sight-seeing i Mauriceville vid den lilla träkyrkan. Den
ursprungliga byggnaden var så rutten att den år 1957 revs och ersattes av en
ny. Synd tycker jag för den gamla kyrkan såg mycket finare ut. Det ser man på
gamla fotografier.
Den första kyrkan som byggdes i Mauriceville. Linnea
tecknade efter ett fotografi som vi fick låna.
De flesta av de gamla gravarna runt kyrkan var vackra men dåligt skötta.
Danska namn dominerade men där skulle också finnas både Forsbergare och
Lindbergare.
Många gravstenar och träkors var så
illa åtgångna av väder och vind att inget namn syntes längre.
Den gamla kyrkogården i Mauriceville.
Andrew med föräldrarna Phil och Lorna
framför de svenska förfädernas grav.
Från kyrkogården gick vi över till skolan på andra sidan landsvägen.
Lorna flyttade när hon var tio år till Featherstone, halvvägs till Wellington,
men fram till dess gick hon i den gamla byskolan som på hennes tid bara hade
ett femtontal barn. Alla hade samma lärare, en sträng gammal dam som ingen
vågade sätta sig upp mot. Nu är skolan nedlagd men används fortfarande som
samlingslokal för de få som bor kvar i byn.
Själva skolhuset var låst så vi fick nöja oss med att titta in genom
fönstren och prova skolklockan som hängde utanför porten. De pyttesmå
vattentoaletterna i ett olåst litet hus på gården provade vi också för vi var i
stor nöd och sen fortsatte vi upp mot Lornas farfars gamla marker. Gården är nu
såld och både huset som farfadern byggde och det hus Lorna växte upp i är
rivna, likaså "urfadern" Nils Herlunds hus.
Men alla ursprungliga byggnader var inte rivna utan flera gamla gårdar
från nybyggartiden fanns kvar. Lorna pekade och berättade:
- Här bodde Lindbergs, här Larsens och där
bodde Forsbergs. Här fanns ödehus redan när vi var barn. Hemvägen från skolan
tog alltid en faslig tid för vi kunde inte låta bli att stanna och leka i de
tomma husen. Det var spännande men lite otäckt för pojkarna tog alla tillfällen
i akt att skrämma oss flickor med berättelser om spöken och annat
övernaturligt.
Jag såg framför mig ungar lekande och pratande engelska som den
naturligaste sak i världen utan en tanke på att deras far- och morföräldrar
sprungit och lekt likadant i Sverige, Norge och Danmark men på ett helt annat
språk och i en helt annan natur.
Vid en hastig blick tycker man att naturen i Mauriceville påminner om
Hälsingland men vid närmare betraktande märker man att buskar och träd inte
alls stämmer överens även om man planterat in lite europeiska växter här och
där.
Vid ett vägskäl i byn har man på senare tid rest en minnessten för att
hedra de första kolonisterna.
1873 -
1973
TILL
MINNE AV
PIONJÄRERNA
FRÅN
DANMARK, NORGE OCH SVERIGE
SOM
FÖRST BOSATTE SIG I
MAURICEVILLEOMRÅDET
DE
HEDRADE SINA HEMLAND
GENOM
ATT VILLIGT GE SITT BÄSTA
TILL
SITT UTVALDA HEMLAND
Numera bor bara en enda familj kvar som
härstammar från de skandinaviska nybyggarna.