Vi gör
oss hemmastadda
Redan efter en vecka i Porirua var vi
alla överens:
- Wellington är en vacker stad och mycket
lugnare och trivsammare än Auckland. Här stannar vi ett tag. Alla aukländare
som rynkat på näsan åt Wellington och tyckt att där är alldeles för "windy
and shaky" hade förstås delvis rätt.
Det VAR blåsigt men vi tyckte inte det var värre än på berget på Tyresö
där jag vuxit upp. Skakningarna kunde vi
inte uttala oss om, vi hade inte varit med om någon ännu, men alla här nere
lugnade oss och sa att det mest kändes som om någon stampade i golvet och ofta
märkte man inte skalven alls.
Nej naturkrafterna bekymrade oss inte då men nu vet vi bättre. Om man samlar ihop alla stormar och skyfall
jag har varit med om sammanlagt i hela mitt liv i Sverige så väger det ungefär
jämnt med vad vi fick genomleva de första sex månaderna i Wellington.
Vindstilla är det aldrig.
Lyckligen omedvetna om detta satte vi igång att leta ett hus att hyra.
Tore ville bli lite säkrare på språket innan han började söka arbete så vi tog
en sak i taget. Efter en veckas intensivt husjagande var vi på det klara med en
sak. Det finns inga hus på Nya Zeeland som inte har heltäckande mattor i nästan
alla rum. Många hade mattor t.o.m. i kök och badrum, gamla illaluktande
dammsamlande yllemattor, sämsta tänkbara miljö för allergiker. Runt
fönsterkarmarna brukade det vara prickigt av mögel. Inga värmeelement och
ytterst sällan mer än en toalett i huset och den saknade som regel handfat att
tvätta sig om händerna i. De hus som hade någorlunda standard och var fräscha
hade omöjliga hyror. Vi kontaktade massor av mäklare, svarade på annonser och
satte själva ut annons.
De flesta vi talade med tyckte nog vi var lite rubbade som ville ha ett
hus utan mattor.
- Så kan man inte bo på vintern och det finns
spray som tar död på dammkvalster i mattorna, fick vi till svar. När en vecka
gått och vi var på gränsen till sammanbrott fann vi i alla fall ett acceptabelt
hus för 320 dollar per vecka i Karori, en av de västra förstäderna. Huset låg
längst upp på en återvändsgata alldeles i kanten av en tät bush av gorse och
halvvägs upp mot toppen på Makara Hill.
Huset i Karori. Fint men vi tittade
nervöst upp mot huset ovanför varje gång marken skakade.
Däruppe på 412 meters höjd har man i
klart väder utsikt över hela Wellingtonområdet med förstäder, naturhamnen Port
Nicolson och Rimutaka Range med gröna tusen- meterfjäll i bakgrunden. Vänder
man sig åt andra hållet ser man också ut över fjäll och utanför dem det klarblå
glittrande Cooksundet. Långt bort
skymtar sydön med snötäckta toppar.
Fjällvandraren i mej vaknade genast när jag såg vilka möjligheter vi
hade utanför knuten.
Kylskåp och tvättmaskin är inte standard här så det fanns inte i huset
men spis och diskmaskin var installerade. Två toaletter fanns, den ena i
duschrummet och den andra i badrummet, det är absolut nödvändigt i en familj
med tre tonårsdöttrar. I alla utrymmen i hela huset, även badrummet, låg en begie yllematta. Kortsnaggad och
damsugarvänlig var den men hur skulle man våga använda badkaret? Och tänk om toaletterna började läcka?
Trots brister var huset det bästa vi sett och äntligen hade vi ett eget
hem. Ulrika och jag gnuggade händerna av
förtjusning vid tanke på att få börja inreda det. I den närmaste matvarubutiken, Write Price, får
man själv prismärka varorna man köper (nej ingen bluffar) och man får packa i
använda kartonger i stället för plastkassar så vi hade snart gott om råmaterial
för möbeltillverkning. Tre, fyra
småkartonger i en rad blev en bokhylla, en uppochnedvänd stor kartong med en
tygbit över blev ett bord o.s.v. Ett matbord och varsin stol köpte vi i olika
secondhandaffärer men vi kostade på oss nya madrasser. Sängar fick vänta så länge. Här är det nästan
en folksport att sälja sina gamla avlagda prylar. Man annonserar i tidningen
och sätter ut en stor skylt GARAGESALE på gatan och sen säljer man det mest
häpnadsväckande skrot till hutlösa priser. Och folk köper, för nya möbler är
svindyra och leveranstiden flera veckor, ja månader ibland. Priserna på
begagnat är ungefär fyra gånger så höga som i Sverige. Vi besökte åtskilliga
garagesales men köpte ytterst lite.
Bord och stolar kostade vi på oss.
Lampor och gardiner ingår alltid i hyran.
Linnéa och Sanna var mer intresserade av att få börja skolan så de
började i Wellington High School samma dag som vi flyttade till Karori.
Waldorfskolan i Wellington var inte fullt utbyggd och båda var för gamla för
att gå där. Wellington High är en statlig skola med både pojkar och flickor och
eleverna bär inte skoluniform som annars är det vanliga. Linnéa som klarade engelskan rätt bra fick
börja i en vanlig klass i 6 Form, det näst sista året i High School. Sanna som
inte förstod så mycket, och kunde prata ännu mindre, fick börja i en
invandrarklass. Hon var den enda vita i sin klass och den som kom ifrån
landet närmast Sverige var en flicka ifrån Libanon.
Nu fick vi på allvar känna hur det är att vara invandrare. Det svåraste
är inte allt nytt och ovant, nej det är att ständigt gå omkring och känna sig
korkad. Att inte förstå skämt, inte hänga med i disussioner, inte kunna använda
det redskap som i hela ens liv hjälpt en att få det man vill. Kort sagt, att
inte kunna hävda sig språkligt. När vi kom hit tyckte vi alla utom Sanna att
våra kunskaper i engelska var utmärkta och vi klarade oss bra i affärer och på
motell med våra vardagsord. Men nu ökade
kraven för varje dag och vi tyckte att vårt ordförråd bara minskade.
Det gick ändå rätt bra för ungarna i skolan men Linnéa gillade inte den
dåliga disciplinen och blev ibland riktigt chockad av elevernas uppförande. De
kunde sitta på lektionerna och spela kort eller kasta papperssvalor och snacka
medan den stackars läraren inte hade en chans att göra sig hörd.
Sanna led mest av att hon tyckte att läraren inte brydde sig om ifall
hon förstod eller ej. Flickan från Libanon som kommit några månader tidigare
och då inte kunde ett ord engelska var den enda som tog hand om henne och
förklarade vad de skulle göra och till vilket klassrum de för tillfället skulle
gå.
Två veckor stod de ut sen bad Linnéa gråtande att få byta skola. Vad
hade vi för alternativ? Den andra statliga skolan inom rimligt avstånd var
Wellington Girls' College, en gammaldags flickskola med skoluniform och stränga
men bra lärare berättade de vi frågade av våra nyfunna vänner i stan.
Jag ringde till flickskolan och sa precis som det var och fick genast en
tid för ett samtal med rektorn. Vi gick dit allihop och det var som att stiga
in i en annan värld jämfört med den andra skolan. Tillsammans kom vi fram till
en ämneskombination för båda flickorna . Sanna fick börja i 3 Form och båda
skulle få extraundervisning i engelska.
De sista åren, motsvarande vårt gymnasium, läser man bara fem ämnen. (Om
man är väldigt duktig och orkar med pressen kan man välja ytterligare ett men
det är inte så vanligt.) Linnéa ville inte gärna släppa konsten och här tar man
verkligen konstundervisningen på allvar. Alltså gick ett ämne åt till det.
Engelska var obligatoriskt och extraengelskan räknades som ett ämne. Återstod
två ämnen att välja ut. Hon som sista året hemma hade haft femton olika ämnen!
(Waldorfskolor har fler ämnen än svenska grundskolan.) Det fick bli matte och
fysik. Mest matnyttigt tyckte hon och så finns det ju en privatlärare hemma....
Nu måste vi skaffa skoluniformer. Blågrå kjol, vit långärmad skjorta med
svart och gulrandig slips, blågrå V- ringad ylletröja med ränder runt V-et som
matchade slipsen, beige eller bruna strumpbyxor och svarta eller bruna skor.
Det var inga billiga kläder, 80 dollar för en kjol t. ex. men blusar och
slipsar köpte vi begagnat genom skolan och det sänkte utgifterna något. Jag
tyckte nästan det var värt pengarna för de var riktigt söta i sina dräkter och
de var nog lite stolta i alla fall fast de inte ville erkänna det.
Linnéa och Sanna utanför Wellington
Girls´ College.
Ulrika ville också studera men för henne var
det mer komplicerat. Efter en lång tids grubblande bestämde hon sig för att
göra ett försök att läsa vid universitetet trots att hon bara gått tvåårigt
gymnasium hemma. Även om hon inte skulle klara kurserna i de ämnen hon valde så
skulle hon i alla fall få en ordentlig duvning i engelska. Men först måste hon
skaffa ett intyg på att hon var behörig att studera vid universitet i Nya
Zeeland och sen måste hon ha ett Students Permit. Att omvandla hennes Visitors
Permit visade sig inte alls så lätt när det kom till kritan.
De aktuella kurserna skulle inte börja förrän första veckan i juli så
hon hade över en månad på sig att bearbeta myndigheterna. Nu blev det förstås
jag som fick stå för den bearbetningen för efter idogt sökande fick Ulrika som
första person i familjen ett jobb. Det var i ett pharmacy, en blandning av
apotek och parfymeri.
Våra lådor anlände en efter en. Alla kom fram till slut men de var i
mycket olika skick. En del var kantstötta och sönderrivna. Vissa öppnade och
genomgångna av tullen. En dag kom brevbäraren med en stor säck full med
sysaker, böcker, färska tidningar och brev. Allt låg huller om buller men
ingenting var förstört. Av allt vi skickat ned var bara en träljusstake och ett
par galgar trasiga. Galgarna hade jag stoppat ned för att fylla ut vikten och de som var hela kom omedelbart till
nytta. Den enklaste lilla plastgalge kostar här en dollar och en hållbarare,
oftast av bambu, kostar minst det dubbla. Trägalgar har jag aldrig sett.
Det var rena julaftonstämningen när vi packade upp våra kära saker.
- Åh, skickade du malmstakarna va bra dom kan
vi ställa här. Och farmors duk. Den lägger vi på bordet så ser det lite mer
hemtrevligt ut. Men var det verkligen nödvändigt att skicka KAFFE?
Ju mer engagerade vi andra var i bosättning, skolor och jobb, desto mer
pressad kände sig Tore. Han tyckte fortfarande att han talade så dålig engelska
att det inte var någon idé att börja söka arbete på allvar. Det var massor vi behövde köpa. Tvättmaskin,
kylskåp, husgeråd, sängar.... våra sparpengar bara rann undan. Att placera dem i ett hus var inte att tänka
på innan Tore fått ett jobb och vi visste var vi skulle bo permanent.
Kris närmade sig igen. Dagbok den 19.6 söndag: "Regn, regn, regn.
Blåst. Hosta. Snuva. Trötthet. Segt att andas. Inget jobb åt Tore. Inga krafter
åt mej. Ulrika vantrivs i sitt lyhörda källarrum. Alla går varann på nerverna.
Influensan har tagit på våra krafter. Ulrika, Linnéa och jag fäller hår som
gamla hundar. Vitaminbrist?"
Men det fanns ljusglimtar i tillvaron också. På midsommarafton dansade
vi på vardagsrumsgolvet runt en minimal men dock midsommarstång. Vi gick igenom
hela det traditionella programmet, från små grodor till räven raskar, och hela
familjen deltog med liv och lust och glömde för en stund alla tråkigheter. Vad
grannarna tänkte om de såg oss kan man ju bara ana. På midsommardagen tog vi en
tur med bilen och vid tvåtiden räknade vi ut att klockan hemma i Sverige var
fyra på morgonen. När vi erinrade oss att buskarna så här dags nog var fulla av
utsupna ungdomar, akutmottagningarna fyllda av slagskämpar som skulle sys ihop,
alla vikar i skärgården kantade av flytande skräp och stränderna täckta med
krossat glas. Då kände vi att det var trevligare att befinna sig på Nya Zeeland
bland lördagslediga vitklädda kricketspelare och och svettiga men nyktra
joggare.
Midsommarkvällen blev förvandlad till Luciakväll. The Sweden New Zeeland
association firar alltid Lucia så här års (hon kommer ju med ljuset) och det
ville vi förstås inte missa. Vi åt lussebullar och pepparkakor och avnjöt ett
Luciatåg med Lucian sjungande på svenska med engelsk accent. Man blev lite
full-i-skratt och tur var det för tårarna brukar annars forsa på mej när jag
ser alla vitklädda söta barn och hör våra vackra julsånger. Den reaktionen
brukar INTE uppskattas av mina döttrar.
TV var där och filmade när tåget togs i repris och alla sjöng med så vi
kan skryta med att vi sjungit i nya zeeländsk TV.
På festen träffade vi också familjen som Ulrika och jag stött ihop med
på en restaurang i Auckland och fick veta att pappan var vår ambassadör och
både mamman och sonen Esben läste på unversitetet. De gav Ulrika värdefulla råd
och övertygade henne om att hon också skulle klara studierna. De hade båda snabbt anpassat sej till
studieförhållandena här. Om Ulrika behövde fler råd så var det bara att ringa.
En dag tog Tore kontakt med ett språkinstitut för att höra om de gav
privatlektioner i engelska. Det var i rätta ögonblicket för strax innan hade en
lärare i engelska för invandrare ringt till samma institut och frågat om de
hade något jobb till henne. Hon bodde
egentligen i Dunedin och skulle bara stanna i Wellington ett par månader. Tore
och läraren, Barbara, träffades och det visade sig att Barbara och hennes man
Ross bott i Sverige i ett helt år på sjuttitalet. Barbara förstod precis vad
Tore behövde och "skräddarsydde" en intensivkurs åt honom. Efter tio lektioner kände han sig mogen att
ta kontakt med en arbetsförmedlare igen och den första platsen han sökte, på fiskeridepartementets
forskningsavdelning, fick han. Under
tiden hade jag också lärt känna Barbara och hennes familj. Hon kunde ungefär
lika bra svenska som jag kunde engelska och nu kom hon med ett förslag. Skulle vi
träffas en eftermiddag i veckan och vara varandras lärare?
Det var precis vad jag behövde. Varje morgon lusläste jag dagstidningen
och strök under alla ord jag inte hittade i min ordbok och skrev upp
frågor. Barbara läste gamla VI- tidningar
hon fått av svenska vänner och gjorde likadant. Sen träffades vi och talade
halva tiden engelska och halva tiden svenska och lärde oss massor. Jag fick ju
dubbel utdelning för jag lärde mej både engelska och samhällskunskap men jag
tror vi hade lika roligt båda två. Vi fortsatte med våra lektioner så länge
Barbara och hennes familj stannade i stan och sen fick det bli
korrespondenskurs i stället.