Odling,
skogsvandring och dagisjobb.
Så fort vårblommorna började titta fram
i trädgårdarna och signalera: dags för sådd av köksväxter, satte mina
grönsaksfingrar igång att klia. Men hur
skulle man kunna odla något på vår steniga, branta tomt? Jag klättrade upp och ned, funderade och
undersökte alla tänkbara möjligheter.
- Nog borde man väl kunna hitta någon liten
plätt att odla ett par rader sallad och rädisor på? Om man skyfflar undan gruset mellan husväggen
och bergväggen här så blir det några kvadratmeter för de viktigaste köksväxterna.
Och där, nedanför köksfönstret, kan jag lägga komposten. Tänk vad praktiskt att
bara öppna fönstret och slänga ut potatisskal och grönsaksblast direkt på
plats.
Inom kort var trädgårdsmästaren i full versamhet. När jorden i mitt
första grönsaksland låg där, svart, formad till svagt upphöjda åsar med groende
frön inuti, och när komposten var påbörjad en meter ifrån diskbänken, då gick
det inte att stoppa mej. Jag kände ett oemotståndligt behov av att utöka
odlingarna. Ägaren av huset hade byggt en två meter hög mur i ett hörn av
tomten och bakom den hade han fyllt upp med schaktmassor av sand, lera och
småsten. På så vis bildades ett sluttande c:a 50 kvm stort utrymme som nu var
täckt av ogräs. Förmodligen något projekt som hamnat i malpåse.
Mot muren reste jag en hemsnickrad stege jag hittat bakom huset och sen
kilade jag som en liten råtta upp och ned för stegen med hinkar fulla av ogräs
att lägga på komposten. Hundratals hinkar med sten plockade jag ur jorden och
la i en stor hög. Ideligen blev jag avbruten i arbetet av storm, regn eller
sjukdom men ingenting kunde få mej att tappa sugen. Nu kände jag att jag inte
längre bara var en turist i landet. Jag hade blivit en äkta nybyggarhustru.
Finns det någonting som kan få ens sinnen i en sådan harmoni som när man ligger
på knä på marken och känner varm, fuktig jord rinna mellan fingrarna och vet
att man om några månader kan skörda sin egen mat?
En dag i oktober kunde jag sätta mej längst upp på tomten och blicka ut
över mina färdiga sängar där mörkgröna potatisblad höjde sig några centimeter
över jorden och pyttesmå knappt synbara strån av blivande morotsblast stack upp
mellan raderna av nyplanterad purjo. På verandan hade jag min kryddgård i vida,
lite ojämna och skrovliga, handdrejade lerkrukor. Ett citronträd och ett
mandarinträd i varsin jättekruka hade jag också köpt. Och två vinstockar, även
de i krukor, vi måste ju vara beredda på flytt och då var det bäst att satsa på
portabla fruktträd.
Ingen ska tro att jag satt overksam
inomhus under regn och stormdagar. Nej jag hade två fyllda dagböcker att
renskriva på maskin för att plocka ut lämpliga delar av och göra den här
berättelsen. Och så fortsatte jag förstås att skriva dagbok och en och annan
liten novell. En lagom avvägd blandning av trädgårdsarbete, skrivande och
resande. Det var vad jag hade önskat mej av Nya Zeeland-vistelsen och det såg
ut som om den önskan skulle gå i uppfyllelse. Ungarna anklagade mej för att
sitta "ensam hemma och uggla" och var rädda för att jag skulle bli
folkskygg till slut. Dom hade ingen förståelse för mina förklaringar att jag
NJUUUTER AV TYSTNAD LUGN OCH RO.
En solig söndag tyckte jag vi var i
behov av en skogsvandring. Jag var den enda entusiasten i familjen men efter
några målande beskrivningar, tagna ur en broschyr om ett
"Native-bush-reserve" i närheten, lyckades jag lura med mig Tore och
Sanna.
Det blev en farsartad vandring vill jag lova. På kartan i broschyren jag
läst såg stigarna breda och cykelvänliga ut så Tore hade som vanligt med sig
sin hopfällbara följeslagare. Men stigen vi följde slingrade sig betydligt mer
i vertikalplanet än i horisontaldito. Stora stenar och tjocka rötter gjorde det
omöjligt att ens leda en cykel. Jag, som hade legat sjuk veckan innan, tyckte
det var underbart att få motion igen och samtidigt få insupa lite
djungelstämning. Även här, i kanten av storstan kunde man höra papegojor
uppifrån träden. Jag gick först i kön
och utbrast med jämna mellanrum:
- Men nog är det väl vackert ändå? Titta,
riktiga lianer hänger ned ifrån träden! Är det inte fantastiskt? o.s.v. Sanna
kom bakom. Trött, svettig och törstig. Sist gick Tore med matsäcksväska på
ryggen, tung kameraväska över axeln och cykeln i famnen. Hans enda svar på mina
förtjusta utrop lät:
- Mmmm eller öh, ibland stöööön.
Efter en lång klättring, genom skuggig, fuktig regnskog, nådde vi en
liten solig glänta, där den utlovade utsikten över Port Nicolson äntligen
visade sig. Både Sanna och Tore sjönk ned på en stock alldeles utpumpade. Tores
skjorta var genomblöt på ryggen men solen och vinden torkade den lagom tills vi
ätit upp matsäcken, hälsat på en liten ödla som kilade ut och in under
ormbunkarna och samlat nya krafter för nedklättringen. Ädel som jag är erbjöd jag mig att bära den
tomma ryggväskan nu när maten låg jämnt fördelad i våra magar.
På väg upp genom Karori Native Busch
Reserve. Här med utsikt över Karoriområdet.
På nedvägen gick stigen genom ett område med nya zeeländsk bokskog.
Stammarna är lika släta, men inte lika spikraka, som på den europeiska boken.
Bladen ser annorlunda ut men kronan är lika tät och släpper bara igenom så
mycket ljus att några örter överlever på marken. Det här var den första skogen
där vi kunde gå obehindrat mellan trädstammarna och inte var absolut hänvisade
till stigen.
Reservatet sträcker sig till gränsen mot Karori och man kan lätt
föreställa sig hur Karoridalen såg ut innan europeerna kom dit. Då var den känd
för sin mångfald av fåglar som maorierna fångade med snaror och namnet Karori
är en förkortning av Te Kaha O Nga Rore som betyder Skriet Från Snarorna.
Numera får man nöja sig med att snara opossum som anses som en plåga i trakten.
Opossumen är ett pungdjur och hör inte till Nya Zeelands ursprungliga
fauna. Från mitten på 1800-talet fram till 1924 inplanterade man den i omgångar
från Australien. Några fick tjäna som
sällskapsdjur, andra släpptes ut i markerna som villebråd för jaktlystna.
Under en lång period var skinnen mycket eftertraktade och många fick
sitt levebröd av opossumjakt men numera jagar man den mest för att minska
skadorna den åstadkommer.
För oss kändes opossummarna som mycket
exotiska djur och vi tyckte att de var jättegulliga och ville veta mer om dem.
Vi letade efter litteratur på biblioteken och Tore var så idog i sitt letande
att personalen på vårt bibliotek började kalla honom opossummannen.
- Jaså, det är du som är opossummannen, sa de
när han kom för att hämta sina
beställda böcker.
De handlade mest om hur man bygger
fällor och hur man handskas med de gifter man lägger ut för att försöka lura de
stackars krakarna att äta. Man använder en lukt- och smaksatt pasta som
innehåller cyanid. Den verkar förlamande
på andningsmuskulaturen och offret kvävs inom några minuter. Nyzeeländarna
tycker INTE att opossummar är gulliga.
Eftersom opossumen inte har någon annan fiende än människan, och trivs
förträffligt på Nya Zeeland, har den spridit sig okontrollerat över hela
landet. Djuren orsakar stora skador i fruktodlingar, nyplanterad skog och
urskog. I skogen äter de främst årsskotten men i trädgårdarna är det frukten
som lockar. Överallt utefter vägarna stöter man på döda opossumar. De är nattdjur men kommer fram redan i
skymningen och har en fantastisk förmåga att se till att de hamnar under ett av
hjulen på någon bil som susar förbi. Ingen sörjer en överkörd opossum. Det hjälper inte att de är jättesöta med sina
stora svarta ögon och upprättstående runda öron. När frukten i trädgården bara
försvinner eller när finaste rosenbusken en morgon är plundrad på alla knoppar
som just stod i färd med att slå ut, då blir man inte vänligt sinnad mot den
som orsakat förödelsen.
Jag brukade vakna på nätterna av ett tungt flåsande: FFFFFFFFFF-P-P-P-P,
FFFFFFFFFFF-P-P-P-P. Ilsket väste jag till Tore:
- Vänd dej på andra sidan! Du andas så du
väcker hela huset! Och snällt vände han sig, halvt i sömnen men efter en stund
lät det likadant igen.
Senare berättade grannarna att opossumen låter precis så där och mycket
riktigt, Tore var oftast oskyldig. I en buske utanför sovrumsfönstret satt den
verklige boven som höll mej vaken.
Så var det då dags för mej att söka jobb. Ett Childcare Center (dagis) i
Karori sökte personal så jag gick dit för att höra lite om löner, hur de
arbetade m.m. Man var i desperat behov av en person till och bad mig genast att
komma och "provjobba" en dag.
Att få provjobba gratis är inte alls ovanligt. Arbetslösheten är hög och
arbetsgivarna kan välja och vraka. Provanställning utan uppsägningstid är också
vanlig och uppsägningstiden för fast anställda varierar från arbete till
arbete. Timanställda har överhuvudtaget
ingen arbetstrygghet. De kan få gå med
en timmes varsel.
En fredagseftermiddag fick en hel avdelning på Tores arbetsplats
meddelandet att de efter helgen inte hade sina jobb kvar. Det var 16
statistiker och programmerare som Ministry of Agriculture and Fishery inte
ansåg sig behöva längre. Inte ens högste chefen på den lokala arbetsplatsen
Fishery Research visste något innan. Sex av de berörda fick stanna och slutföra
de uppgifter de höll på med och alla fick lön för tre månader enligt det
fackliga avtalet. Men vilken chock de fick; en månad före jul!
Tillbaka till dagisjobbet. Det finns egentligen tre sorters
förskoleverksamhet på Nya Zeeland. Playcenter, som drivs av föräldrar som turas
om att vara ledare, Kindergarten, privata och statliga och Childcare Center
(dagis) som alltid är privata men av vilka många är föräldrakooperativ.
Playcenter och de statliga Kindergarten för tre - femåringar är i stort sett
avgiftsfria men till Childcare Center är det långa köer och många barn hinner
aldrig få plats innan det är dags att börja skolan vid fem års ålder.
Personalen på Childcare Center hade ett års utbildning och
begynnelselönen var 1988 Ung 8 dollar / tim. Kindergartenlärare hade två års
utbildning och tjänade något mer. Efter lång kamp av förskollärarfacken hade nu
regeringen beslutat att all förskolepersonal i framtiden ska få tre års
utbildning, samma som övriga lärarkategorier har. Samma lön hade däremot inte
utlovats.
Det här dagiset var ett föräldrakooperativ för personalen på
lärarhögskolan. Det låg i ett mysigt men opraktiskt gammalt hus med fem rum och
ett stort kök där alla åt tillsammans vid bord i knähöjd. Heltäckande mattor i
alla rum, så när man skulle måla med vattenfärg måste man täcka över golvet med
plast.
De sanitära förhållandena skulle få svenska
hälsovårdsmyndigheter att tappa andan. Ett rum fungerade som kombinerat
kapprum-toalett-tvättrum. Kläder och skor utefter väggarna. En liten toa i två
av hörnen och två tvättfat där emellan. Till 20 barn!
Personalutrymmet bestod av ett badrum i miniformat. Över badkaret låg
plankor. Där ställde man sina väskor och ovanför hängde man sina kläder på en
stång under taket. Hela huset var kallt och dragigt. Kalluften for ut och in
genom breda springor under ytterdörrarna. Några värmeelement såg jag inte till.
I den lilla trädgården fick barnen leka fritt under uppseende av
personalen men det var strängeligen förbjudet att leka med pinnar, ett förbud
som är vanligt på svenska daghem också och som jag aldrig slutar reta mig på.
Pinnar som man kan ha så mycket kul med.
Inomhus lyssnade man på saga, sjöng och lekte danslekar. Jag frågade om
man hade någon särskild målsättning med verksamheten och fick till svar att det
viktigaste var att barnen var nöjda och snälla. Någon fritt skapande versamhet
kunde jag inte se spåren efter. Barnen fick färdiga mallar att klippa ut och
färglägga. Små sång- eller teateruppvisningar för föräldrarna kunde
föreståndaren INTE tänka sig när jag frågade henne.
- Du vet väl hur besvärliga barn är när deras
föräldrar är i närheten, sa hon.
Det här var inget dagis för mig det märkte jag snart men feg som jag är
så skyllde jag på att jag inte fått mitt tillstånd att arbeta som förskollärare
klart. Under tiden skulle jag få arbeta för 6,80 dollar / tim.(27kr!) och
betala 23% skatt på det. Det tyckte jag
verkligen inte var värt besväret.
Även om man är utbildad i landet så måste man ansöka hos
utbildningsdepartementet om att få arbeta som lärare. Jag hämtade ett formulär
och började fylla i frågor av följande lydelse: Brukar du vara förkyld. Har du
någon gång haft ont i hjärttrakten.
Har du haft den och den och den sjukdomen. Lider eller har någon av dina
närmaste släktingar lidit av tuberkulos, diabetes, epilepsi, nervös eller
mental sjukdom.... Jag blev till slut så förbannad att jag slängde in
formuläret i ett skåp och där blev det liggande.