Åter till hemsidan

Åter till delöversikt

 

Vårbaler, scouting och husbilscamping.

 

 I landet-tvärtom är november vårbalernas månad. De äldsta klasserna i Wellington Girls' skulle ha bal med inbjudna pojkar ifrån andra colleges i stan. Linnéa hade redan fått en inbjudan till Scots College, en gammal ärevördig, privat pojkskola där det skulle vara lång klänning, gammaldags wienervals, presentation för rektorn och hans fru vid ankomsten, hämtning vid dörren av kavaljeren och skjuts till och från balen.

  Ulrika hade tagit med sig sin långa balklänning hon sytt till studentbalen förra året. Den kunde Linnéa låna till Scots'balen om hon ändrade lite på storleken men till deras egen bal behövde hon en ny klänning. En hel lördag gick åt till att gå igenom tyg- och mönsterlagren i ett par tygaffärer men sen kom hon nöjd hem med metervis av syrenfärgat konstsiden och tyll som hon tänkte sig skulle förvandlas till balens praktfullaste blåsa.

  Lagom till Scots'balen blev Ulrika bjuden på ekonomistudenternas avslutningsbal på universitetet och nu blev det kris. Två festande damer  och en klänning! Den syrenfärgade var inte sydd än. Turligt nog visade det sig att det var en dag mellan balerna. På fredagskvällen dansade Ulrika i den turkosblå rejält insydda kreationen och på lördagen var det dags för Linnéa att sy om den efter sina mått.

88 Michael och Linnéa uppklädda till bal vid Scots College

Linnéa, klädd i Ulrikas klänning, med sin kavalier på väg till balen på Scots College.

 

  Knappt hade hon avverkat Scots- och Wellington Girlbalerna förrän hon blev bjuden på nästa bal. Den här gången gällde det Wellington Boys College. Ytterligare en ny klänning kunde det inte bli tal om, hon fick hoppas att inte alltför många balgäster la märke till att hon hade samma utstyrsel två gånger.

  Att vara flicka i Wellington och därtill strax under tjugo, lång och blond, innebär att inbjudningar till restaurangbesök, biobesök och dans haglar över en. Särskilt Ulrika, som vid uiversitetet kom i kontakt med ungdomar av åtskilliga nationaliteter, hann under några hektiska månader med både plugg och besök på stans nöjesställen med kavaljerer av alla de kulörer.

  Nya Zeeland är verkligen en mötesplats för människor från all världens länder och här har man de bästa förutsättningar att få gratislektioner i både antropologi, världshistoria och politik bara man är öppen för kontakter och tar vara på tillfällena.

  Wellington är också en given anhalt för skolfartyg från världens olika flottor. Under vårt första halvår här har stan haft ett  flertal flottbesök och två har varit av stora segelfartyg. Linnéa, som tidigare inte haft det ringaste intresse för segling, blev plötsligt SÅÅ intresserad av att gå ombord och studera interiören på besökande skepp. Speciellt intresse ägnade hon åt besättningen och deras granna uniformer.

88 Skolfartyget Gloria från Colombia

Skolskeppet Gloria från Colombia.

88 Snygga sjömän ombord på skolskeppet

Besättningen med sina granna uniformer.

  När vi var hemma i Sverige gick Sanna och drömde om att gå med i sjöscouterna på Nya Zeeland, innevånarna skulle ju vara ett seglande folk så där borde finnas gott om sjöscoutkårer, tänkte hon. Nu var man lite gammaldags även inom scoutrörelsen här så pojkar och flickor hade forfarande olika förbund och hade sin verksamhet åtskiljd.  Några flicksjöscoutkårer existerade inte och det var ju en missräknging men vi tog i alla fall kontakt med närmaste flickscoutkår här i Karori.

  Sanna var välkommen och på hennes första möte blev hon nog ändå lite urtagen ur villfarelsen om "mesiga Girl Guides". Flickorna fick lära sig hur man flår en opossum. Demonstrationsexemplaret hade scoutledarinnan skjutit ett par dar tidigare och odören från djurkroppen kommer nog Sanna aldrig att glömma.

  Hon gick troget på mötena i fortsättningen trots att aktiviteterna inte var de hon var van vid ifrån Gnesta Scoutkår. Man sydde, lagade godis och ordnade bildförevisningar och föreläsningar av inbjudna gäster. Och så marscherade man, något som jag under mina många år inom scouting i Sverige aldrig varit med om.

  I augusti åkte hela gänget med några föräldrar och syskon upp till Ruhapeu skidfält i Tongariro Nationalpark. Tore följde med upp och under några soliga dagar med slalomskidor på fötterna från bitti till sent lärde han sig mer alpinåkning än han gjort tidigare i hela sitt 47-åriga liv. På kvällarna var det avspänd samvaro med grogg för de vuxna och saft för barnen. I två veckor efteråt talade Tore inte om annat än skidåkning och sen tog han Sanna och Linnéa med sig och gjorde en ny tripp till Ruapehu.

 

88 Skidåkning på Ruhapeu

Skidåkning på Ruhapeu. Toppen Ngahuruhoe i bakgrunden.

  I november var Sanna på sitt första tältläger. Hon var den enda som hade ryggsäck med sig. De andra scouterna hade sin utrustning i varsin kraftig trälåda, modell sjömanskista. Tälten var inte heller av den sort vi är vana vid. Ungefär 3,5m x 3,5m var golvytan. Raka väggar, nästan två meter höga och i mitten en stolpe på närmare tre meter.  Här bodde fyra flickor som då inte behövde trängas.

  För säkerhets skull hade man laddat upp med sällskapsspel av alla de slag. Att regnet öser ned dag efter dag är ju ingen ovanlighet i detta nederbördsvälsignade land. Nu blev det bara duggregn så de hann med vandring, övning i bivackbygge, lägerbål och en hel del annat kul. När vi hämtade hem Sanna var hon så nöjd att hon nu nästan accepterat enkönad landscouting.

  Tore gjorde tydligen succé bland flickscoutledarna för en dag fick vi en inbjudan från Mrs Bennet, Sannas avdelningsledare. Alla vuxna i familjen var välkomna på "Hippie-party" hemma hos familjen Bennet följande lördag. Ulrika fick avstå eftersom familjen hade katter och jag kunde inte heller gå. Inomhusfester brukar innebära så mycket tobaks- och blomdoft att min näsa svullnar igen och huvudet värker en vecka efteråt. Men Tore och Linnéa bestämde sig för att gå. Ta på er era gamla hippiegrejor, stod det i inbjudan. De hade vi med sorg i hjärtat gjort oss av med hemma i Sverige så nu gällde det att snabbt tillverka några surrogat.

  Tores korta välfriserade kalufs passar absolut inte in i hippiesammanhang så jag började med att förfärdiga en, om jag får säga det själv, ganska så "häftig" långhårig peruk av vitt bomullsgarn åt honom. På jeansen klistrade han fast några blomsiluetter av rött manchestertyg och ett stort fredsmärke.  Ulrika lånade honom en blommig väst som dög precis som den var och ett blommigt pannband blev kronan på verket.

  Linnéa sprättade upp nederdelen av benen på ett par mörkbruna manchesterbrallor, sydde i kilar av ett brokigt tyg och sänkte linningen. En av mina finblusar med broderat blommönster har tidigare ansetts som hopplöst gammalmodig. Nu provade hon den, knöt ihop den under brösten och tyckte den var "skitball". Med magen bar och sminkad a la Cleopatra gjorde sen Linnéa entré på festen tillsammans med sin långhårige kavaljer av årsmodell -41.

88 Karori

Tore och Linnéa i hippieskrud.

 

En weekend tog Tore och jag ledigt från den övriga familjen och gav oss ut på egen hand. Nu skulle vi testa om vår lilla buss fungerade som husbil. Som mål hade vi Hawkes Bay en vid bukt på nordöns ostkust. Där är klimatet enligt mångas mening det bästa på hela Nya Zeeland och där ligger ett av de största frukt- och vinodlingsdistrikten som landet kan visa upp. Jag hade länge kastat längtansfulla blickar på de sidorna i kartboken och nu ville jag se området i verkligheten.

  Vi startade redan på fredagskvällen med bilen full av madrasser, kuddar, sovsäckar, extratäcken, (det kunde ju bli kallt) kläder, handdukar, campingkök, kastruller... ja jag ville vara helgarderad. Carl-Johan och Titti, grannbarn hemma ifrån Sverige som var ute på äventyr och hade hälsat på  ett par dagar, skrattade åt vårt bagage.

 - Titta här, sa de och visade sina ryggsäckar. Här har vi vår packning för tre månader.

 - Så lite hade vi också när vi var unga och friska, svarade jag lite stött och kände mej plötsligt som en pensionär som inte klarar att avstå från vardagslivets bekvämlighet en enda natt.  Men härligt var det att kunna slänga in allt som man kunde tänkas behöva.  Jag tog med flytvästar och fiskeredskap också.  Man kan aldrig veta....

  Den natten tillbringade vi på en rastplats vid vägkanten och "pensionärerna" varken frös eller låg obekvämt. Det första samhälle vi körde igenom på lördagsmorgonen var Eketahuna en riktig liten håla nu för tiden.

  - Spökstad, sa en flicka som fyllde bensin i vår bil.  (Självbetjäning hade inte slagit igenom.)

 Eketahuna var en gång ett livfullt skandinaviskt samhälle men namnet kommer inte av Eketuna som vi först tog för givet utan är ett maorinamn som betyder: att gå på grund i grusbottnen. Så här långt kunde man komma uppför Makahikifloden med kanot. Sen blev den för grund.

  Flickan på bensinstationen hade ingen aning om vad byns namn egentligen betydde eller härstammade ifrån och inga tecken tydde på att man vårdade sina skandinaviska traditioner. Det gjorde man däremot i Norsewood, Norskskogen, ytterligare sju mil uppåt. Här fanns både ett hembygdsmuseum och en hantverks- och souvernirbod.

 - Nu kanske vi kan få tag i en liten svensk flagga att sy på ryggsäcken, sa vi.

  Visst fanns det svenska flaggor, små blåa tygbitar med ett gult lite kladdigt kors målat på ena sidan. Nej, det var inte så vi hade tänkt oss flaggan så det fick vara så länge.

  Det är inte klokt vad man blir patriotisk när man varit utomlands en längre tid. Aldrig förut har man väl varit så stolt över alla Volvo- och Saabbilar som rullar på gatorna. Här ansågs det som höjden av lyx att äga en Volvo eller en Saab. Vi sträckte på oss och bar oss åt som om vi själva skulle ha varit med om att bygga dem. Helst skulle man väl velat gå omkring med en svensk flagga i håret för att markera sitt ursprung. Och vi som var så trötta på präktiga Sverige när vi stack.

  Vid tolvtiden nådde vi Napier efter att ha åkt genom ett, som vi tyckte, oändligt slättland. Det var som att komma till ett annat land. Bara 35 mil ifrån Wellington men ett helt annat klimat.  Här hade grönsaker och frukt fått åtminstone en månads försprång. Luften var också annorlunda. Jag hade lättare att andas och kunde till och med kosta på mig ett dopp i havet utan att vara rädd för obehagliga efterräkningar.

  Napier ligger på och omkring en jätteklippa alldeles vid havsstranden. Går man omkring på de backiga gatorna bland trähus omkransade av rosor, pelargonior och liljor så kan man inte låta bli att tänka på Visby eller Trosa.

 - Här vill vi bo, sa vi båda två. Stan riktigt utstrålade hemtrevlighet. Faktiskt den enda stad vi hittils har kunnat säga det om. Men där fanns förstås inga datajobb, så vi fick väl nöja oss med att åka dit lite då och suga i oss atmosfären.

88 Napier på ostkusten

Blommande murar i Napier.

 

  Framåt eftermiddagen drog vi oss inåt landet. Vi följde Tutaekuri River tills vi kom till en iordningställd liten "picnic area" som vi hade helt för oss själva. Vattnet i floden flöt sakta och var klart och varmt. Vi tog en lång simtur, lyssnade till fågelsången och fick äntligen smaka på högsommar.  Men så här idylliskt var det inte alltid, det vittnade några förvridna trästammar om. De hade fastnat långt uppe på ett brospann tre meter ovanför den nuvarande vattenytan.  Längs stränderna låg stora träd som rivits med floden en bit och sen spolats upp på kanten.

  Den natten trodde vi att vi skulle få sova ostört trots att det var 5 november och Guy Fawkes day. Den firas till minne av den dag för c:a 400 år sedan då en man som hette Guy Fawkwes ville visa sitt missnöje med det engelska parlamentet och planerade att spränga det i luften. Attentatet avslöjades och hann avvärjas i tid men nya zeeländarna försöker den här kvällen varje år att ta skadan igen och skjuter smällare och raketer hejdlöst.  Vi hörde inga smällare här ute på vischan men hölls istället vakna av en galen tupp som gol hela natten ända till soluppgången.

  På hemvägen nästa dag regnade det oavbrutet och då fick vi se prov på hur snabbt floderna stiger och svämmar ut över beteshagar och vägar. Regnet hade i Wellingtontrakten börjat redan på lördagskvällen och man kan gott säga att det var ett välsignat regn för det kom precis i rätt tid för att hjälpa brandkårerna med släckningsarbetet av 120 bränder, alla orsakade av oförsiktigt avskjutna raketer.

  När vi kom hem möttes vi av åsynen av svartbränd bush ända ned till vår närmaste grannes trädgård. Det hade varit en ordentlig brasa och tre brandbilars besättning hade arbetat i flera timmar för att få bukt med den.

  Min första tanke när jag fick se de förkolnade träden var:

 - Åh, stackars ungar vad dom måtte ha varit rädda.

 Men Sanna kom överlycklig emot oss när vi klev ur bilen. Hon var sotig i ansiktet och på kläderna för hon hade just varit uppe och inspekterat sitt eldhärjade paradis.

 - Det här var det mest spännande som hänt sen vi kom till Nya Zeeland, sa hon. 

 

Åter till hemsidan

Åter till delöversikt